WE-bloggen: ”Som ryttare måste man älska hästarna mer än sporten”

I skrivande stund har namninsamlingen som ska skickas till Svenska Ridsportförbundet om att förbjuda hårt spända nosgrimmor nästan 12000 underskrifter. Om och om igen får jag rätt i mitt första inlägg på Tidningen Ridsport om att hästvälfärden kommer att bli ett hett ämne i år. 

Flera filmer och bilder tagna i Falsterbo under veckan gör mig verkligen genuint ledsen och ibland tänker jag att det kanske är bättre att vi förbjuds tävla med hästar överhuvudtaget. Det hade ju omedelbart och effektivt rensat ut alla som faktiskt inte älskar hästar. Samtidigt vet jag ju att det går att tävla på ett schysst sätt och hålla en häst i träning så att den har en meningsfull fritid och får lov att trivas i livet med kompisar och stora hagar. 

Ibland får jag det påpekat för mig att jag inte rider Grand Prix och därför inte kan uttala mig om att det går att ha hästar fritt, ute tillsammans. Här har vi ett grundläggande problem. Om det inte går att rida grand prix och tillgodose hästens naturliga behov, då kan vi inte rida Grand prix. Så enkelt är det. Att ha en grundinställning att tävlandet får backa för hästens behov tror jag är en förutsättning för fortsatt tävlande. Sen finns det andra ryttare som har hästen som jag och ändå tävlar på högsta nivå men det hör inte till diskussionen. 

Jag stör mig också på termen “social licens to operate”. Ska det verkligen behövas så mycket påtryckningar utifrån för att något ska hända? Det måste väl ligga på oss som älskar hästar och håller på med hästar varje dag att se till att de har det bra. Alla som känner att de måste ändra hur de behandlar sina hästar på grund av påtryckningar från olika djurrättsgrupper kanske bara ska sluta. Det finns massor med andra ställen där man kan tjäna pengar som inte innefattar djur. 

Jag tillhör gruppen som tycker att vi kan förbjuda nosgrimmor helt. Mina sitter ändå bara där för att tränset blir lite stabilare. Ett problem med förbud är dock att det bara hjälper mot detta specifika problem. Någonstans måste domarkåren vara beredda att säga ifrån trots att det är kända ryttare och är en bedömningsfråga. Det ligger också på ryttare att lyssna, även om de anser att domarna kan mindre. Därför vill jag inte rikta kritik till domarna, utan lyfta dem. Domarkåren är den som sätter grunden för hur vi rider våra hästar. Våga stå för hästvälfärd först och tävling sist. 

Jag har sett fler kommentarer från kända ryttare som försvarar bilderna med att hästen gapar och därför blir nosgrimman så spänd. Ska hästen inte kunna gapa på grund av utrustningen? Nästa tanke är ju självklart varför vill de att hästen inte ska kunna gapa? En nöjd häst springer inte runt och gapar men vill kunna öppna munnen ibland när den känner för det. 

Ska man lyfta diskussionen ett steg mer har även en del filmer delats av nöjda ryttare eller hästägare, fast det egentligen ser förfärligt ut. Här har vi ett stort utbildningsproblem som uppenbarligen går hela vägen upp i toppen. Extremt hård ridning och hästar som springer med huvudet så ihoptryckt att där inte är någon plats mellan hakan och halsen. Att det finns ryttare som tycker att det är bra ridning som bör visas upp på sociala medier är mycket oroväckande. Här finns det egentligen en väldigt lätt lösning: Bedöm under tygel lika hårt som över tygel, så hade denna ridning  försvunnit i ett naffs. Det är ju trots allt de höga procenten som vissa människor verkar vara beredda att göra vad som helst för att uppnå. Om det bara går att uppnå höga procent genom god, snäll ridning på en trygg häst hade vi skapat ett hållbart tävlingsklimat för alla inblandade.

På så vis skulle vi inte heller ha djurrättsaktivister som flåsade oss i nacken, för vi som ryttare skulle inte behöva det om tävling med hästar sköttes på ett korrekt sätt med hästens bästa i centrum. Leder det till att några ryttare väljer att sluta i detta läge, är det ingen direkt förlust. Som ryttare måste man älska hästarna mer än sporten. 

Någonstans är det ändå en tröst att så många har skrivit under namninsamlingen, det betyder att det finns många människor inom sporten som vill se en förändring. Förhoppningsvis leder det till förändring. Vi vet alla hur det går för arter som inte utvecklas med nya förutsättningar, de dör ut. 

Vill ni se mer av vad vi gör hemma på gården om dagarna kan ni följa @Skrubbeboda_gard på instagram, vill ni bara se hästarna är det @WE_med_LisaGustavsson på instagram som är mer intressant. Träna snällt, klappa era hästar och ge dem en extra morot för att de kämpar på varje dag! 

Att träna med löpandebandmetoden är väldigt effektivt när man vill öva in något nytt eller finslipa. Jag och Zelda har under veckans pass lagt extra mycket fokus på stillhet i halterna eftersom det är lite svårt.

Det är ju positivt med en häst som vill iväg hela tiden, men det kan drabba halterna ganska mycket. Vi har fått till stillheten lite bättre i halterna och för att växla upp gjorde vi nu bordet i kombination till hopphindret.

Det är ju en sak att rida en halt på en lugn och avspänd häst. Det blir direkt mycket svårare i kombination med ett hinder som sätter fart, exempelvis hopphinder eller parralellsalom. Överlag gillar jag att öva saker som känns svårt på volt. I det här fallet har jag lagt hindret på ena sidan och bordet på motsatt sida på en stor volt, minst 20 meter, gärna större om ridbanan tillåter. 

Hur mycket man kan upprepa den här typen av övning beror helt på vilken häst man har. För vissa hästar är det jättebra att göra det många gånger efter varandra medan andra hästar börjar förekomma ryttaren väldigt snabbt.

Jag vill ju att hästarna ska vara med och bestämma, därför tycker jag inte nödvändigtvis att det är negativt att de bromsar upp mot bordet och förbereder således halten själva. Det gör att jag som ryttare kan använda mindre hjälper och därför kan rida mjukare. Märker man däremot att ens häst börjar stoppa upp långt innan bordet då kan det vara bra att växla mellan att rida förbi och att göra halten.

Denna övning kommer jag även köra nästa onsdag för mina allroundelever och den är precis lika viktigt om man vill tävla hoppning, dressyr eller WE. 

Hindret brukar jag bara droppa över försiktigt, det är ju hästen som ska hoppa och inte ryttaren. En bra galopp inpå och sen sitta stilla. Är man rädd eller obalanserad så kan det vara bra att hålla lite i manen! När det kommer till bordet fokuserar jag inledningsvis mer på stillhet än att halten är 100 procent korrekt, även formen är sekundär. En lugn häst som följer små hjälper. När det funkar kan man börja titta på att halten är jämn. 

Vad har ni övat extra mycket på denna veckan? 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans inlägg och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson och sen kommer det ett nytt inlägg nästa onsdag.

Denna vecka är det fullt upp, igår var det dressyrträning, ikväll håller jag dressyrträning för mina allroundelever och på söndag ska jag träna WE. Så kul att allt är i full gång. Lite besviken över att p&we vi skulle ridit på söndag blev inställd men bra lösning med träning istället.

Den 22 är det tävlingsdebut på hemmaplan och jag är både nervös och längtar dit. Det är ju min och Zeldas första tävling så jag har egentligen inga direkta prestationskrav förutom att få en bra upplevelse och åka hem med bättre självförtroende än när vi åkte dit. 

Jag agerar ju också tävlingsledare vilket är ett roligt och oftast trevlig så länge inga tokigheter händer. Det som kan vara lite svårt är att det går inte att förbereda sig. Det kommer upp frågor som man inte väntat på och kanske inte har något bra svar på. Som tur är får man ju alltid stöd av domaren och sen har vi ju flera i WE-kommitén på förbundet som är snabba på att svara om man är osäker på något.

Det var ju även arrangörsutbildning igår för de som behöver lite mer kött på benen för att anordna tävlingar. Vi fyllde vår tävling på två dagar så det behövs verkligen fler arrangörer. Man behöver heller inte vara så orolig om man inte är van. De flesta som tävlar WE är hjälpsamma och toleranta. Det får bli lite barnsjukdomar första gångerna man anordnar tävling! 

Jag tycker det är bra att börja hålla en tvåmomentstävling med max 20 starter. Då behöver man bara banor som är ritade av en banbyggare och sen självkart en domare som inhyrda funktionärer.

De tävlingarna är således ganska enkla att få till ekonomi i. Det jag tyckte var svårast när vi skulle hålla våra första tävlingen tyckte jag var hur många funktionärer som behövs.

Detta är såklart inget facit utan bara hur vi tänker:

• För en tvåmomentstävling behöver man två eller helst tre i sekretariatet. Fixa resultaten är lite jobbigt i början men känns förvånansvärt enkelt när man kommit in i det.
• En eller två i kafeterian är alltid bra men det skiljer sig inte så mycket från vanliga mindre tävlingar.
• På banan behövs två eller tre till att flytta lans, mugg och liknande samt bygga upp om något blir nedrivet.
• En funktionär behöver springa med protokoll.
• En behöver öppna och stänga in- och utgångar.
• Ytterligare behövs en som skriver och en som tar tid hos domaren.
• En hästkrontollant som kollar att allt är okej med hästarna efter start.
• Sen har man ju tävlingsledare som alltid lyckas bli någon slags allt-i-allo och täcker upp där det saknas.
• Nu krävs det också en säkerhetsfunktionär. Det är första gången vi har en sån men hen kommer dubbla och vara med i sekretariatet under tävlingsdagen.
• Jag kanske har glömt något så om ni saknar någon får ni gärna fylla på i kommentarsfältet. Ta gärna med andra tips som ni tycker kan vara viktiga att ha med sig när man anordnar sin första tävling. 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans inlägg och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på Instagram och sen kommer det ett nytt inlägg nästa onsdag!

/ Lisa 

Förra veckan hade vi lite sjukstuga här hemma så vet att jag är lite sen på bollen, men vi har en världsranking mellan länderna för första gången i Working Equitation och Sverige kniper en tredje plats. 

Det är ju klart inte jätteförvånande med tanke på hur väl representerade Sverige var i toppen av den individuella rankingen. Det känns ändå så otroligt kul framförallt för att alla ryttarna håller träningar i Sverige och vi har tillgång till träning på absoluta toppnivå. Det är ju en dröm för att sporten ska kunna utvecklas ännu bättre och ta fram nya duktiga ryttare och hästar. 

När det kommer till tävlingsfronten så är jag äntligen anmäld till årets första tävling i Mörrum i slutet av mars. Det blir Zeldas första riktiga tävling i WE och ska bli så spännande att se hur hon reagerar. Ska ju dock nämnas att min syster har tävlat upp till 130-hoppning med henne så hon är ju van att åka på tävling, bara inte i WE. Dressyrstaket är också nytt men vi har ju en träningstävling den 9e där vi genrepar allt först så det ska nog gå vägen. 

I tisdags var det årets första möte med SvRfs barn och ungdomsgrupp där jag sitter med som representant för WE. Nu är syftet klart och arbetet har satt fart. Jag ser mycket fram emot vad vi kan åstadkomma och jag tror det kommer komma många nya fina samarbeten över gränser hos förbundet. Vi har också en nära anknytning och kommer jobba hårt med hästvälfärd och där brinner det i knutarna så det är verkligen dags. Det som är positivt med att det nu äntligen kommit upp i finrummet att vi har en del att förändra är att tankar och idéer är mer fria eftersom det som varit tyvärr inte fungerat.  

Tanken är att gå igenom ett teknikhinder varje vecka och denna gången tänkte jag titta lite närmare på Klocka i Korridor. 

I TR X, hinderbilagan beskrivs hindret såhär: 

Hindret består av en korridor av bommar/ribbor med en längd på cirka 4 meter, placerade på stöd så den totala höjden blir 20-60 cm. Avståndet mellan bommarna ska vara 1,5 meter. Bommarna kan ersättas av dressyrstaket. Längst fram i korridoren placeras en klocka på en höjd av cirka 2 meter.

Alternativ 1) Rak korridor med 2 bommar, klockan placeras vid sidan av korridorens ände. Alternativ 2) Rak korridor med 2 bommar, klockan placeras i mitten av korridorens ände. Alternativ 3) L-formad korridor med 4 bommar, klockan placeras i mitten av korridorens ände. Avståndet mellan bommarna får minskas till 1,2 meter

På första filmen ser ni alternativ 3 och på andra filmen alternativ 1.  Vid bedömning fokuserar domarna på att hästen är trygg och avspänd,  står stilla i halten och ryggar villigt.  

När man tränar in klocka i korridor är det av största vikt att rida igenom hindret så man inte alltid gör halt och ryggar ut för då finns det en risk att du får en häst som börjar rygga innan man hunnit fram och ringa i klockan. Som extra tillägg vill jag också att man är noggrann och tar tid på sig i halten, även när man rider speed åtminstone tills halterna är helt trygga och befästa.

Tack för att nit tog er tid att läsa dagen inlägg, vill ni ser mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson och sen kommer ett nytt inlägg nästa onsdag /Lisa 

Fållan är ett mycket omfattande hinder i WE. Den provar hästarnas mod, bärighet, energi och lugn på samma gång. På tävling är det tillåtet att skritta fållan hela vägen upp till svår klass, men med högst 6 poäng. I speeden är det alltid endast ett varv i fållan som används.

När jag övar hemma byggs den enklast med hinderstöd och band som går av om hästarna springer in i dem. Det går att bygga med sockerbitar och bommar med, men jag vill gärna få upp höjden lite för att vänja hästarna att gå in i den när det känns trångt. Zelda tyckte dock inte alls att det var något konstigt med höga staket istället för låga. 

Så här beskrivs den i TR x hinderbilagan, s. 6

“Hindret består av en cirkelformad inhägnad av säker konstruktion med en öppning för in- och utgång. Inhägnaden omsluter en annan inhägnad eller enbart ett objekt. Den inre inhägnaden kan innehålla ”tittobjekt” som exempelvis reklam, konstgjorda djur eller växter. Bredden på öppningen och avståndet mellan den yttre och inre cirkeln/tittobjektet ska vara minst 1,5 meter. Yttercirkelns diameter bör vara minst 8 meter upp till LättA och minst 6 meter i Msv/svår. Nära nog vinkelrät inridning bör eftersträvas för högsta betyg i Msv/svår klass.”

Film: På en hand övar jag fortfarande endast fållan i skritt. Jag brukar I allmänhet rekommendera att när man börjar rida galoppklasser kan det vara bra att göra fållan i just skritt åtminstone första gångerna i ny klass, både för att den kräver väldigt mycket av hästen och att häst och ryttare får lite andningsrum. Vi vill ju inte slita ut hästarna och det kan vara nog med slalom, parallellslalom och tunnorna i en ny klass. Vi kan göra oss själva den tjänsten att förenkla det som går när man debuterar eller är ny i en klass. Ytterligare en sak som kan vara bra när man börjar öva fållan oavsett vilken gångart så är det aldrig fel att bygga den större än tävlingsmått. Jag gör alltid mitt bästa både som ryttare och tränare att inleda saker enkelt, många som enkelt uppfylld mål kan ta en långt.  

Fållan med galoppombyte i språnget 

En oerhört viktigt sak med fållan är att tänka igenom vägen innan och ta god tid på sig i vändningen. Slutligen kan det vara bra att öva på lite tittiga saker i fållan. Man kan mötas av allt möjligt ute på tävling, från uppblåsbart baddjur till vattenspegel. Ska man sen ge sig ut och tävla utomlands kan det även vara livs levande djur i mitten vilket lägger till en helt ny dimension om man har en häst som är lite spooky. 

Tack för att ni tog er tid att läsa dagens tankar och reflektioner kring fållan. Vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson och sen kommer det ett inlägg på WE-bloggen nästa vecka där vi ska djupdyka lite i klocka i korridor! Lisa 

I veckans inlägg bjuder Carolina Hilltorn Bogren på hur det var att visa upp WE med sin frieserhäst under förra året på Göteborg Horse Show. Så här skriver hon själv om upplevelsen: 

”Det var helt magiskt förra året. Att gå in på röda mattan genom svenska mässan med 6 vakter runt oss kändes som om vi var kungar.  Jag kunde nog inte bli mer stolt över att gå in med en sån vacker och klok häst. Vi visade upp WE och vi ville visa många olika nivåer. Helix som väldigt taggad hade svårt att stå stilla i dom olika momenten. Men så roligt vi hade. Förra året var vi tre frieserekipage.  Det här året kommer vi vara  fyra stycken som visar en kadrilj och WE. 

I år kommer vi inte ha så många hinder där vi måste stå stilla för att ge hästarna bästa förutsättningar för att lyckas. Även om hästarna kan dessa moment på träning så blir det ju helt annorlunda när det är publik och musik. Inte minst när mina nerver går rakt ner i sadeln.

Vi har planerat allt med boende, program, kläder, musik med mera sen sex månader tillbaka. Många timmar på teams har det blivit för att få ihop allt.  Vi skulle egentligen ha  tränat tillsammans i början av januari men snöstormen satte stopp för det. Så första februari ska vi träna tillsammans. Det är svårt att få ihop det då vi bor långt ifrån varandra.  Jag är så tacksam att jag fått uppleva detta igen och att få visa WE som jag och hästarna  älskar allra mest. /Carolina”

Årets delatgare är:

Carolina Hilltorn Bogren och Helix   

Amalia Nyström och Flame

Anna Linnér och Aztrid af Vibbleboda

Marie Borgström och Age

Vi är alla på olika nivåer i både dressyr och WE. Det främsta målet är att lyckas visa upp det som vi har i  Working Equitation-världen.

Själv har jag haft en ganska lugn och grå vecka i jämförelse och därför är  det alltid extra roligt att få in upplevelser och händelser i Working Equitation runt om i Sverige och världen. Målet med bloggen är ju att dela med mig om WE, så är det någon mer därute som sitter på en fin upplevelse eller en kul historia så är jag gärna med och delar med mig av den här på bloggen, bara skriv ett PM! 

Tack för att ni tog er tid att läsa dagens blogg vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson och sen kommer det ett nytt inlägg på WE-bloggen nästa onsdag! Lisa

Igår hade jag ett sånt där toppenpass, när allt känns bra och det är lätt att rida. Jag försöker lägga in ridning på en hand och en del i teknikhindren, för där tycker jag att jag och Zelda förstår varandra lättare, eftersom det förutom mina hjälper finns visuellt stöd i form av hinder. Igår behövde jag inte ta hjälp av högerhanden alls på en bana med åtta hinder. Det kändes till och med enkelt att göra det på en hand.

Fördelen med just enhandsfattning  är att handen blir sekundär och hjälperna måste komma från kroppen precis som de ska göra. 

Det är väl fantastiskt vad glad man kan bli av små framgångar i vardagen. Jag förstår ju att för utomstående kan det vara svårt att förstå hur det kan påverka ryttare när deras häst och de själva lär sig något nytt. Känslan är ju underbar och hela dagen känns som man går runt på rosa moln. Vet inte om det är hälsosamt att låta ett dyrt lantbruksdjur forma hela ens inre väsen, men så är det. 

Att planera tävlingsterminen är  ett bra tips för lite extra boost nu när det är lite trögt på tävlingsfronten. Ytterligare ett tips är att ha licenser i ordning innan anmälan kommer ut för tävlingarna brukar fyllas snabbt. Även om planen sällan håller som jag sätter upp i början av året tror jag det är en viktig del att ha och omprioritera utifrån.

Visste  ni att det är 40 procent större chans att uppnå sina mål om man skriver ner dem? Utifrån det tänker jag att jag vill ge mig själv och mina hästar de bästa möjligheterna för att lyckas och att planera mål och tävlingar är en ganska liten ansträngning! 

Hur brukar ni planera tävlingsterminen? 

“Man plans, God laughs”. Jag är inte särskilt religiös av mig men gillar uttrycket på så vis att oavsett hur mycket man planerar och organiserar blir det sällan som man tänkt ändå. Detta till trots så tror jag det är lättare att få ihop plan B, eller G om det fanns en plan A till att börja med.

Jag brukar inleda med att se över två, tre tävlingar som känns viktigast på året. 2025 är det SM/RM i Älmhult och tävlingen på Ribersborg i Malmö i början av september. Efter det kollar jag på hur det går att lägga upp det inför dessa tävlingar på bästa sätt. Min första inplanerade tävling ligger vecka 12 hemma i Mörrum och innan dess planerar jag att komma iväg och både rida dressyrprogrammet i msv b samt en träningstävling till i teknikmomentet så hästarna är väl förberedda för sin första start. 

Tack för att ni tog er tid att läsa dagens inlägg och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram@WE_med_LisaGustavssson och sen kommer det ett nytt inlägg på WE-Bloggen nästa vecka /Lisa

Så var det onsdag igen och nytt inlägg på WE-bloggen, det är verkligen skrämmande hur fort veckorna rullar på!

En bra och en dålig nyhet denna vecka. Att så många svenskar har hittat in på topplistan för internationella WE-ekipage visar att vi verkligen hör hemma i toppen också i WE. Med tanke på att det är en relativt ny gren i Sverige är det förundransvärt hur bra det går internationellt.

Tyvärr så ska Hoxi, ena halvan av Sveriges solklart bästa WE-ekipage, säljas. Jag vill att alla där ute som har plånbok, ambitioner och mjuk fin ridning hör av er till Idamaria Johansson så han får stanna i Sverige! 

En lite trist nyhet till, i alla fall för oss här i de södra delarna, är att det återigen tagits prover för kvarka så flera träningar har blivit inställda sista månaden. Självklart är det helt rätt att ställa in, vi vill ju inte sprida farliga sjukdomar, men trist när man laddar upp för saker som inte blir av.

En del av att hålla på med hästar är ju att de kan bli sjuka och att hålla dem välmående måste alltid ha högsta prioritet. 

Nästa vecka börjar min allroundträning i andra delen av länet och den ser jag mycket fram emot. Det finns några platser kvar men intresset har varit stort och jag är glad över att många som kanske bara hoppar eller rider dressyr vill ta del av det vi gör i WE. Jag tror vi kan få med oss många nya på tåget genom att visa hur grenen kan användas i vardagsarbetet, även på hästar som tävlar i andra grenar. 

Förutom träningar gör jag ju en hel del byråkratiskt arbete med WE, bland annat sitter jag som grenledare i Blekinge. Ett av våra största problem är att vi råkar vara det minsta länet i Sverige. Sen är vi också inklämda mellan Skåne och Småland, som är så duktiga och har många som tävlar och tränar i alla grenar.

Men ni vet, om man inte kan gå emot dem, gå med dem. Så just nu försöker jag få till samarbeten mellan distrikten för att öka möjligheten för våra ryttare i Blekinge att vara med på allt. Som tur är så är de flesta inom WE positiva när man vill göra saker, så det krävs inte så många samtal eller meddelanden för att få bollen i rullning.

Något av det som driver mig allra mest är när man känner att det man gör för med sig utveckling och förändring. I WE händer det nya saker hela tiden och är således en miljö som jag trivs väldigt bra i. Har ni några idéer eller tankar kring grenen, träningar eller tävlingar så lyssnar jag gärna! Bara skriv ett meddelande. 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans funderingar och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson, och sen kommer det ett nytt inlägg här på WE-bloggen nästa vecka! 

Januari rullar på och hästarna börjar komma igång efter julvilan. Att vädret varit lite mildare märker jag både på mig själv, för att jag är supertaggad och detta brukar inte vara min månad. Även mina elever är på gång och det har redan bokats in flera träningstillfällen under slutet av januari och februari fylls på allt eftersom.

Tävlingsterminen i WE är ju längre nu. När jag började för några år sen fanns det bara två, tre tävlingar under de “fina” månaderna, men nu ska hästarna vara i toppform redan i mars. Då kan man inte ligga på latsidan i januari. Jag är ingen utpräglad tävlingsmänniska men jag mår bra av att ha milstolpar med mål att arbeta mot. Det tror jag alla mår bra av. 

Det händer ju så mycket roligt inom WE i år som kan användas som mål och inspiration. I Blekinge har vi en cup över tre tävlingar. Jag har även lite kontakt med Skånes WE-komitee kring lite samarbete som jag ser fram emot att komma ut med så fort det är klubbat. Lyfter man blicken lite kommer ju Lag-SM  för andra gången. SM för både seniorer och unga ryttare i Älmhult är ytterligare en av årets höjdpunkter. 

Sen har vi tävlingen på Ribban som jag tror och hoppas kommer bli ett återkommande event med möjligheter att starta fler klasser på en helg och se WE på toppnivå. Jag vet också att det behövs även många funktionärer till detta event så om någon är sugen på att åka dit men kanske inte redo för att tävla förmedlar jag gärna kontakten till funktionärsansvarig. Att vara med och se tävling på hög nivå är ett superbra steg för att komma vidare själv. Bra ridning kryper under ryggraden på en om man tillåter det.  

Jag tycker också att det är oerhört givande att rida flera dagar i rad, det är också ett utmärkt tillfälle att prova på högre klasser. Jag brukar i så fall rida en högre klass på fredagen eller lördagen. Oavsett hur det går så får hästarna starta lägre  på söndagen, går det dåligt så får man förhoppningsvis avsluta med en bra runda och går den högre klassen bra får hästen “lätt” runda med sig hem i bagaget. båda alternativen stärker självförtroendet till nästa tävling. Så att det kommer fler tillfällen att göra detta i WE kan bara vara positivt.

Att antalet tävlingar ökar innebär såklart i sin tur att man som ryttare måste fundera kring tävlingsterminen och välja smart. Det ska vara utvecklande utan att hästarna får för mycket. Oavsett gren har jag alltid varit ganska restriktiv kring hur mycket hästarna tävlas. En balans där det fortfarande är roligt och utvecklande för alla parter är en förutsättning för en hållbar och lycklig häst.  

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans funderingar och vill ni se mer av avd jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson och sen kommer det ett nytt inlägg här på WE-bloggen nästa vecka! 

Snart är det jul, men jag upplever att folk rider mer än någonsin. Det har varit mycket uppsamlande möten nu i slutet  av året. Förra veckan var det grenledarmöte i Blekinge. Det var ett bra möte med de andra grenledarna och någon representant uttryckte en vilja både om att börja träna och hålla tävlingar i WE på sin respektive hemmaklubb. Att det kommer fler och fler förfrågningar även såhär sent på året känns väldigt roligt. Efter träningen har WE-komitéen möte och imorgon är det möte med 90-10 gruppen på förbundet. 

Att så många börjar intressera sig mer för WE vid den här tiden på året kan mycket väl bero på att tävlingen på SIHS inspirerade ännu fler. För egen del rider jag min sista organiserade träning innan jul ikväll. Zelda var lite springig igår till att börja med, men vi kom ner i varv efter 15-20 minuter.

Jag gör mitt bästa för att komma fram till ett upplägg som fungerar inför träning och tävling. Man vill ju såklart vara sitt bästa jag när man åker iväg. Zaphira behöver till exempel vila dagen innan viktig aktivitet. Zelda känns å andra sidan som att hon behöver göra en del. Både jobba med övergångar och sidvärtsrörelser.  Jag fokuserar mest på att hålla henne på mattan och lugn, först då fokuserar hon tillräckligt för att vi ska få ett fint samspel. Utöver det jobbar jag fortfarande en del med min egen kropp som inte riktigt kommit igång efter graviditeten. 

I helgen var jag och höll träningar på Stålramara gård, det är alltid roligt att komma och träna men det blir ju lite roligare när man får följa ekipagen över tid och se utvecklingen. Att utveckla både ryttare och hästar är nog det jag brinner för mest. Detta gäller alla steg i utvecklingen. Alla måste krypa innan de kan gå. Lite extra trevligt var att träningen hölls med jultema och alla hade juldekorerat sina hästar och banan var pyntad. Sen lite julfika på det så är alla glada. 

En sak som jag fokuserar mycket på i min träning är att alla ska vara glada, både hästar och ryttare. Inget blir bra om någon är missnöjd, ledsen eller rädd oavsett om det är hästen eller ryttaren. Rädsla är ett vanligt ryttarproblem, oftast vanligare och svårare att lösa än hästarnas rädslor. Hästar kommer generellt över problem eftersom deras tankar går i lite enklare banor än människor. Det kan också ligga en hel del prestige i att våga erkänna att man är rädd, om en häst är rädd så reagerar den på instinkt. 

Inledningsvis är  det viktigaste att bara våga fortsätta. Gör sedan bara det lilla som känns bra, men ge inte upp. Går det ändå inte så rekomenderar jag att be en mer rutinerad och orädd ryttare om hjälp. Som jag skrev tidigare är hästarna enklare och kommer över problemen fortare bara ryttaren är lugn, snäll och trygg. Så oavsett ge inte upp. Det finns en lösning. 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans inlägg, vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på Instagram @WE_med_LisaGustavsson och annars kommer det ett inlägg nästa vecka /Lisa