Eriks blogg: Tävlingsåret, där allt faller på plats

När året nu går mot sitt slut kan jag säga en sak med full övertygelse:

Så bra hästar som jag har just nu har jag aldrig haft tidigare.

För tillfället har jag elva hästar i stallet, även om två av dem bara är på en kort visit. De resterande nio är ursprungsligan, den grupp som byggt vardagen, tävlingarna och utvecklingen tillsammans med mig. Av dessa nio har hela sju hoppat 1,40 i år och inför nästa år står jag med en samlad grupp där varenda häst har kapacitet att prestera på riktigt hög nivå.

Det är en väldigt speciell känsla.

Min egen resa genom året har inte varit spikrak. Jag har haft en tuffare period bakom mig, särskilt jämfört med hur det kändes förra året. Men där jag är nu – mentalt, ridmässigt och i livet – är något helt annat.

Jag rider med självförtroende.

Jag är motiverad.

Jag har roligt i vardagen.

Och jag trivs i det liv jag lever just nu.

Det är kanske den största vinsten av allt.

Zizzi, minst i teamet, störst personlighet

Vi börjar med den minsta i teamet: Zizzi.

Vad ska man ens säga? Hon radar upp topp tre-placeringar, har vunnit en hel del klasser, men ja, vi har också haft en tendens att “prenumerera” på andraplatser i år. Det är något vi absolut vill förbättra inför nästa säsong.

Samtidigt är Zizzi verkligen one of a kind. Hon är en sådan häst som man inte behöver förklara i detalj, hon är bara där i zonen alltid, gör alltid sitt bästa och betyder enormt mycket. Det hon har gett mig går inte riktigt att sätta ord på.

Lexi, framtidstro

Lexi kom till mig i slutet av sommaren och har redan hunnit utvecklas väldigt mycket. Hon har presterat bra och vuxit rejält under höst- och vinterhalvåret. Det känns som att vi bara har börjat skrapa på ytan, och det ska bli väldigt spännande att se vad nästa år har att erbjuda med henne.

Carino, talangen som väntar

Carino har vi inte sett så mycket av på tävlingsbanan under hösten. Det har blivit färre starter, men talang saknas det inte. Han är en otroligt begåvad individ, och ibland är det just de hästarna som behöver lite mer tid. Jag är väldigt nyfiken på vad han har att ge framöver.

Malaco, pusselbiten som börjat falla på plats

Malaco är en häst jag alltid har tyckt väldigt mycket om. Personligheten, känslan, hur han är i vardagen, allt det där sitter. Men på tävlingsbanan har vi inte riktigt fått till det, förens nu under höst och vinter.

Just nu känner jag starkt att han har all kapacitet för att göra riktigt bra resultat på 1,50-nivå. Inför nästa år känns det mer som en fråga om när än om.

Nina, med ny energi

Nina känns otroligt fin just nu, och hon har fått med sig mycket positiv hjälp av Rolf, som vi pratade om i förra veckans blogg. Det är roligt att känna hur saker faller på plats och hur små justeringar kan göra stor skillnad.

Belgravia, vilat sig i form

”Bulan” Belgravia har haft lite vila nu ett tag, och efter det känns hon faktiskt som en helt annan häst. Det är fascinerande hur mycket vila kan göra. Nu känns hon både starkare och mer redo, och det ska bli väldigt spännande att ta henne upp i fler 1,40-klasser – och kanske även 1,45cm som jag har som ett litet men tydligt mål. Det känns absolut inom räckhåll.

Kämpar-Kjelle

Sedan har vi mister felfri, ”Kjell”. Han har presenterat sig riktigt fint i årets 7-årsklasser och varit otroligt jämn och stabil. Det ska bli så roligt att se vad han har att ge kommande år när vi får bygga vidare på det vi redan har.

Jagger och utvecklingskurvan

Och så ”Jagger”… oj vilken spännande säsong vi har framför oss där. Han är nog den häst som har utvecklats allra mest under mig under året. Jag är som en pojke på julafton inför framtiden med honom, vi känns verkligen som en riktig match, och den känslan är svårslagen.

Sist men absolut inte minst, faktiskt störst i ligan:

Zebran Arne- one of a kind

Wow, vilken häst. Det ska bli så kul att få visa upp honom för er, och jag är otroligt taggad på framtiden med honom, och det är han också, vill jag lova. Han kan både den ena konsten och den andra, om man säger så…

Det här året har lärt mig mycket, om tålamod, om tillit, och om hur viktigt det är att själv må bra för att kunna prestera. Jag går in i nästa säsong med en stark hästgrupp, ett starkt självförtroende och en genuin glädje för det jag gör.

Den känslan ni!!!

Vi hörs och God jul på er allihopa!

Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen gjorde jag min sista tävling för året, och vilken fin avslutning det blev. En otroligt rolig och lärorik tävling i Danmark, med så många positiva känslor att ta med sig in i vinterträningen.

Zizzi var helt fantastisk. Hon var trea i en klass, och i en annan hade vi ett nedslag som kostade oss vinsten. I finalen slutade vi sjua – felfria i grunden. I omhoppningen red jag ett lite konstigt vägval, fick göra en liten vänd om och tog en extra sväng. Det räckte ändå till en sjundeplats i ett startfält på nästan 80 ekipage. Hon hoppar helt otroligt och känns bara bättre och bättre.

Nina var också helt fantastisk. I första klassen var hon så fin, och i 1,45-klassen slutade hon fyra. På lördagen red vi Grand Prix 1,50, där hon hoppade med ett nedslag men med en helt fantastisk känsla, jag tror det var den bästa känslan vi haft i en sådan klass någonsin! Så mycket kvalitet och inställning, hon är en häst som verkligen ger allt.

Jag känner också en enorm tacksamhet för den hjälp jag fått de senaste månaderna. Rolf-Göran Bengtsson har hjälpt mig massor, bland annat med byte av bett och justeringar i ridningen som verkligen gjort skillnad. Jens Fredricson har också varit ett otroligt stöd och hjälpt mig enormt mycket i min utveckling. Att ha sådana människor runt sig betyder allt.

Jagger var också helt fantastisk. Vi var sexa i 1,45-klassen, samma klass där Nina var fyra. I Grand Prix hoppade han med två ner, men han var så otroligt fin. Han är bara åtta år och utvecklas hela tiden, en så rolig, härlig och lovande häst att jobba med.

Sammanfattningsvis är jag otroligt glad och stolt över mitt tävlingsår. Så mycket lärdomar, utveckling och fina resultat, men framför allt en känsla av att vi är på rätt väg.

Nästa vecka kommer en lite större sammanfattning av året.

Vi hörs och syns! 💫

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen gjorde jag och Carino vår riktiga tävlingsdebut i Åstorp, och jag måste bara säga: han skötte sig som ett A-barn. Två riktigt fina rundor, lugn, positiv och med öronen framåt hela tiden. Det kändes som att allt jobb jag lagt ner hemma verkligen börjar falla på plats.

Ni minns kanske att jag presenterade honom här för ett par veckor sedan och att vår allra första “debut” tillsammans faktiskt var på Rolf-Görans clinic i Flyinge. Även där hoppade han fantastiskt, lite väl högt ibland och därför har vi tränat massor hemma och i och med det var jag ännu gladare hur han skötte sig i Åstorp. Han var modig, framme och väldigt trygg i sig själv, precis det man drömmer om inför en debut ihop.

Arne (eller Zebran!) fick också glänsa

I lördags var det även dags för Arne, eller Zebran som han ju också kallas, att hoppa två klasser. Nolla i båda och med en energi som nästan bubblade över i andra klassen. Faktiskt lite lugnare i den första än i den andra, haha! Men det är en otroligt fin häst och med honom tar jag det lite lugnare, utan stress. Det känns så otroligt roligt inför framtiden, båda dessa killarna ger en riktigt bra känsla just nu.

Några ord om Svenska Ridsportförbundets nya förslag

Ni har säkert sett vad Svenska Ridsportförbundet publicerat om tävlingar för ryttare 13 år och yngre. Det har ju också varit uppe i Tidningen Ridsport, så där kan ni läsa mer om detaljerna. Jag vill bara dela min personliga tanke om det.

För mig känns det spontant som ett tråkigt förslag, jag tror inte att ett ett sånt borttagande av tävlingar för unga ryttare skulle gynna sporten. Samtidigt… jag är också helt med på varför frågan finns. Det är en enorm hets i de yngre klasserna: dyra ponnyer som importeras från alla håll och kanter, jakten på mästerskap, kval och placeringar redan i väldigt unga år. Pressen blir stor, både på barnen och på föräldrarna.

Och där känner jag mig lite tudelad.

För jag håller med om problemet, men är osäker på om lösningen är rätt. Jag tror mer att man måste se över kulturen runt barn- och ungdomstävlingar: hur tränare, föräldrar och vi i sporten pratar, tänker och agerar. För tävling i sig kan vara fantastiskt utvecklande, när det inte är förknippat med stress, prestige och jämförelser.

Avslutningsvis

Helgens tävlingar gav mig så mycket glädje och energi. Hästarna kändes otroliga och det var en så fin känsla att avsluta säsongen med dem på det här sättet. Samtidigt är det bra att vi i ridsporten vågar prata om svåra frågor, även när vi inte är helt överens. För i slutändan vill vi ju samma sak: en sport där både hästar och ryttare mår bra och kan utvecklas hållbart.

Imorgon åker vi på årets sista tävlingar, mysiga Vilhelmsborg och deras Christmas show! Vi hörs nästa vecka!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare

Det är en lite lugnare tävlingsperiod för mig och hästarna just nu. Vintern innebär alltid ett naturligt litet andrum, eller i alla fall att det är lite lugnare. Och det ger en chans att landa lite efter intensiva månader, fokusera på träning och känna in var varje häst befinner sig. Men även om tempot är något lägre så har vi faktiskt två tävlingar kvar innan året är slut, och det ser vi verkligen fram emot!

Just nu är stallet lite uppdelat i olika ”faser”: några hästar har välförtjänt vila, några är inne i en ren träningsperiod, och några är igång igen och känns riktigt tävlingsredo. Det är alltid spännande att känna hur varje individ utvecklas i sitt eget tempo.

Utbildningsskalan,  vår gemensamma karta
Jag tänkte att dagens blogg skulle handla om något som vi alla som håller på med hästar pratar om, oavsett gren: utbildningsskalan. Och i mitt fall framför allt hur den kommer in i hoppningen, eftersom det är där jag befinner mig.

Som många av er vet är jag med i den första omgången av Top U25 i Lövsta Future Challenge satsning, vilket har varit både motiverande och utvecklande. Vi har haft två träffar hittills, en med träning för Rolf-Göran och första träffen där vi fick träna för Jens med mera. Det hela startade på Flyinge med uppsamling och uppstart, och där pratade vi mycket om utbildningsskalan tillsammans med landslagsledaren Ancan, Ann-Catrin Carlsson.

De flesta av er kan ju skalan vid det här laget, men den är värd att lyfta igen för att påminna oss om hur viktig den faktiskt är, som både mall och stöttepelare i allt jobb vi gör med våra hästar.

Stegen är:

1. Takt
2. Lösgjordhet
3. Kontakt
4. Schvung
5. Rakriktning
6. Samling

Och när allt det här sitter så får vi genomsläpplighet och balans. Då har vi en grund där hoppning och ridning verkligen blir enklare, tydligare och mer harmoniskt.

Jag är otroligt tacksam för den hjälp jag får, inte bara av Jens utan också genom den nära kontakt jag har med Rolf-Göran, som tillsammans är mina stora mentorer. Det betyder så mycket att veta att de bara är ett samtal bort när jag behöver råd eller vill bolla något.

Men… för mig finns det något som nästan är ännu viktigare

Utbildningsskalan är kanske det viktigaste vi har, men för mig finns det en sak som går nästan före det.

Och det är detta: En glad och motiverad häst.

Det är det som gör den allra största skillnaden i mitt arbete.

Många av hästarna jag får är lite äldre. Jag tar sällan emot yngre än sex år, och då hoppar jag in i deras utbildning där någon annan lämnat av. De är ofta välridna, men mentalt kan de befinna sig på väldigt olika platser beroende på sin resa.

Och det jag märker störst skillnad på, varje gång, är motivation och glädje.

En häst som inte riktigt landat, som är lite stressad eller omotiverad, blir aldrig riktigt mottaglig för utbildningsskalan, oavsett hur korrekt man rider. Men när jag får hästen att känna sig trygg, glad, nyfiken och engagerad… då händer det magiska.

Min filosofi: Glad häst först, utbildningsskalan sen

Jag jobbar otroligt mycket med:

• att rida ut mycket på skog och vägar
• att ge mer hagvistelse än de kanske haft tidigare
• att lägga in “glassridning”,  långa tyglar, galopp på galoppbanan, lite lek
• att låta hästen få vara häst

Och effekten är enorm. På några hästar märker jag en total skillnad när jag lägger mer tid på uteritter och variation.

Det blir:

• mjukare kontakt
• mer bjudning
• mer hoppglädje
• mindre stress
• mindre överanalysering (hos både mig och hästen!)

Det är som att allt det där som står i utbildningsskalan plötsligt faller på plats av sig självt nästan, för att hästen vill vara där med mig.

Och det gör mitt jobb så mycket enklare och roligare. Vårt samspel blir mer som en dans än en prestation.

Just nu, mycket tacksamhet

Jag känner mig faktiskt på en väldigt bra plats just nu. Jag är motiverad och glad i mitt arbete, och alla mina hästar känns positiva, harmoniska och fyllda med energi inför nästa steg.

Det är en lyx att få arbeta med så fina individer, och en ännu större lyx att känna att vi verkligen gör det här tillsammans.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Förra veckan åkte jag till Strömsholm med Malaco. Redan på torsdagen fick vi kämpa oss dit genom snöväder. Vägarna var ändå förvånansvärt bra, trots att snön vräkte ner. Väl framme kändes allt ändå lovande inför helgens starter.

I fredags hoppade jag 1.45, men tyvärr var Malaco lite matt. Han fick inte riktigt till sina bästa språng och vi nådde inte upp till den nivå som vi vet att vi kan hålla. Det blev inte världens bästa runda, men så är det ibland, hästar är inga maskiner, och dagsformen varierar.

Dagen efter kändes han däremot otroligt mycket bättre. Då hoppade han 1.45 med en helt annan energi och kvalitet. Ett ner från toppstriden så det var surt men jag är så himla nöjd med honom ändå!

Det som gör mig extra glad är hur mycket han har utvecklats de senaste 2–3 månaderna. Hemma har han känts fantastisk, och det börjar verkligen synas på tävling också. Nu får han en välförtjänt lugnare period under några av vinterveckorna som kommer. Jag är väldigt nöjd med honom ändå, han har gjort ett otroligt fint jobb och det är en häst jag verkligen älskar! Nästa år ser jag fram emot med stoooor entusiasm!

Denna gången red jag inte ATG Riders League men istället gjorde jag ett litet inhopp i sändningen. Jag bifogar klippet från Equisport/ATG Live här nedan, där jag, Jessica från ATG och Stefan pratade om hästvälfärd den senaste tiden och generellt. Förra veckan gjorde jag även ett liknande inhopp fast här i bloggen ju, bland annat med anledning av händelserna i Verona, men också för att frågorna är viktiga att lyfta i allmänhet.

Se mitt inhopp i ATG-studion nedan.

Det blir ingen lång blogg idag, utan jag lämnar istället över till sändningen där ni kan lyssna på mitt samtal med ATG gänget och höra hur vi resonerar, tänker och tycker.

Tack så mycket för att ni följer med, ha det bra så länge allihopa!!!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Här hemma är allt riktigt bra, även om kylan börjar smyga sig på på allvar nu. Men det gör faktiskt inte så mycket, för det har varit en helg som fyllt på energikontot mer än vad minusgraderna dragit ifrån.

I helgen tävlade jag några hästar i Flyinge, och dessutom har ett nytt ansikte (eller ja, nytt huvud och fyra ben!) flyttat in i stallet. Han heter egentligen Aurelianos, men här hos oss har han redan blivit Arne.

Arne är en 6-årig valack efter Grand Slam VDL, och han är… ja, speciell är bara förnamnet. Hans teckning på sidan är nästan lite zebralik, något av det mest unika jag sett. Jag fick honom i början av förra veckan, och efter ett litet ”avhopp” i Rolf-Göran Bengtsson-träningarna i måndags och tisdags fick jag möjlighet att vara med och hoppa honom där sista dagen.

Och vilken känsla! Han hoppade helt fantastiskt på träningen. Sedan fick han hoppa en liten klass på torsdagen i Flyinge, en 1.10, och gick felfritt runt. Det känns otroligt lovande inför nästa säsong. Han har något extra, och jag är så glad över att få ha honom i stallet. Tack Sofia Kroon för förtroendet!

Sofias andra häst hos mig, Lexus, tävlade också i helgen. Hon var felfri i 1.30, och vi debuterade sedan 1.40 med två ner, men hon hoppade superfint och känns verkligen på rätt väg.

Även Jagger, som haft ett litet tävlingsuppehåll, var tillbaka i tävlingssammanhang med besked, först felfritt i 1.30 och sedan felfritt även i 1.40, där han dessutom blev fyra. Det gjorde mig riktigt glad, en riktig pangrunda fick vi till.

En snabbtur till Köpenhamn, och tillbaka i tid för start

Vi är ju bortskämda här nere i Skåne med närheten till Danmarks huvudstad Köpenhamn, och det utnyttjade vi ordentligt i helgen.

Jag, Sara, sambon Rickard och mina ”extrasyskon” i tvillingarna Alma och Elna, tog en liten tur över bron och spenderade fredagen och en bit av lördagen i fina vinter- och julskrudade Köpenhamn. 

Det var helt fantastiskt att kunna vara i Köpenhamn på förmiddagen och sedan tävla i Flyinge på eftermiddagen. Den kombinationen känns nästan lyxig, och det var verkligen välbehövt att få bryta av vardagen lite. Det gör så mycket för mitt välmående att ibland göra saker som inte bara handlar om hästar.

Nästa äventyr, Strömsholm

Den här veckan packar jag och ”Malle” Malaco ihop oss för en liten ”grabbresa”, eller ja, skämt åsido, det är mest vi två, upp till Strömsholm. Vi åker på torsdag och tävlar fredag, lördag och söndag i det andra kvalet av Lövsta Future Challenge. Han känns i riktigt bra form, så jag ser verkligen fram emot helgen.

Och tack för all fin respons på förra veckans blogg! Det betyder mycket och ger energi att fortsätta dela resan med er.

Vi hörs i nästa veckas blogg!!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den här veckan kunde vi läsa nyheter från FEI-mötet där man beslutade att förmildra reglerna kring synligt blod på tävling. Sverige röstade nej. Tyskland röstade nej. Flera andra ridsportförbund röstade också nej.

Men majoriteten sa ja.

Och där någonstans börjar min oro.

För om vi ska ta ridsporten in i framtiden, mot hållbarhet, hästvälfärd och en sund utveckling, hur kan vi då tillåta att gränserna för vad som är okej att hästen utsätts för blir allt ”suddigare”?

Det här är inte en liten fråga. Det är en fråga om sportens framtid.

När verkligheten hamnar på film

Vi som lever på sociala medier, vi som följer sporten nära, har säkert sett klipp från framhoppningar inom toppsporten världen över, där vissa saker kan ifrågasättas.

Vanligtvis älskar jag när publiken får komma nära inpå framridningen. Jag tycker det är så inspirerande att se hur världseliten förbereder sig och tränar, nästan mer än själva sporten.

Men nu… när allt filmas och sprids okontrollerat… ja, då syns också det som inte borde få förekomma.

Och framför allt: Hästen hamnar i fokus, på fel sätt. 

Allmänheten dömer snabbt, och ibland med all rätt.

Vi har länge sett liknande problem i dressyren. Nu ser vi det alltmer i hoppningen. Det borde vara en varningssignal för alla.

Vem ska stå upp för hästen?

Det är här jag tycker FEI måste vakna. Stewards måste våga kliva in. Ledare måste ta ansvar.

Och vi ryttare måste stå upp för den sport vi älskar, inte bara när kamerorna är riktade mot oss på prisutdelningen.

Om sådant här fortsätter att normaliseras, och dessutom tillåts mer i regelboken, då tror jag inte ridsportens framtid ser särskilt ljus ut. Inte internationellt. Inte nationellt. Inte någonstans.

Ridsporten är fantastisk, därför måste vi försvara den.

För att förtydliga: Jag tror stenhårt på ridsporten.

På samspelet mellan häst och människa.

På glädjen.

Just därför måste vi fortsätta prata om det här ämnet, även när det är obekvämt.

För vad händer om vi tystnar?

Vad händer om vi låter fel krafter styra utvecklingen?

Så… vad tycker du?

Vi behöver fler röster i den här diskussionen. Inte färre.

Hur tänker du kring framtiden för ridsporten?

Var ska gränserna gå, för hästens skull?

Kommentera gärna. Låt oss prata om det.

För det är så vi kan påverka tror jag – tillsammans.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tidigt onsdagsmorgon rullade lastbilen ut från gården, fullastad med fem hästar, packning och massor av förväntan. Jönköping Horse Show på Elmia har alltid en speciell stämning och i år var inget undantag. Det har varit en otroligt bra vecka med fina banor, bra sport och härlig atmosfär. Visst, vädret kunde bjudit på lite mer sol och boxarna var mer åt det blöta hållet… men vad gör väl det när hästarna presterar så fint. 

Det viktigaste av allt: vi hade fantastiskt roligt. Hela familjen var på plats för att hjälpa till och heja, vilket betyder väldigt mycket!

⸻

Veckans höjdpunkter, häst för häst

Zizzi, LMG’s Zyprexa

Zizzi var helt fantastisk, som vanligt haha. Hon blev tvåa i höstfinalen av ATG Riders League i 135 cm, en riktig höjdpunkt!! Hon hoppade super i både kval och heat, och i omhoppningen var hon snabb som vinden, felfri och riktigt ”på”. Hästen med det största hjärtat som verkligen alltid levererar när det gäller!

Malle, Malaco

Malle gjorde en otrolig vecka med ett nedslag i två 1,45 klasser och vinst i 1,40. Jag känner verkligen att vi har hittat rätt tillsammans nu. Han är i superform och känslan på banan är bara wow. Så himla roligt att få ut det på tävling!

Kjell, Limonchello

Kjell fortsätter imponera. Han var fyra i andra 7-årskvalet över 140 cm och kvalade därmed till finalen. I finalen blev det ett nedslag, men känslan var magisk. Jag var lite nervös inför atmosfären, han kan vara åt det spända och tittiga hållet, men han var otroligt duktig och avslappnad. Han har så mycket potential.

Bulan, Belgravia

Bulan var med för att se och lära. Tre starter i 135 cm och hon hoppade superfint alla rundor. Vi fortsätter jobba på teknik och styrka, och när det sitter helt kommer hon kunna ta ytterligare ett steg. Hon gjorde precis det hon skulle den här veckan och kändes super!

Nina, Namibia 

Nina har verkligen en uppåtgående form. Första 145 cm-klassen hoppade hon väldigt fint med ett litet nedslag. I andra kvalet över 150 cm var hon felfri länge men rev två hinder mot slutet, men det räckte ändå för att kvala till Grand Prix.

I Grand Prix på söndagen kände jag att något inte riktigt stämde. Hon blev spänd, stark och springig. Vi fick några nedslag och jag valde att utgå. Det var inte riktigt likt henne, så nu tar vi ett steg tillbaka, lite lugnare period, någon lättare klass och försöker hitta rätt känsla igen.

⸻

Sammanfattning

Trots regn, blöta boxar och några små frågetecken på slutet så var det en superrolig vecka med fina resultat och många riktiga kvalitetsrundor. Hästarna har utvecklats massor och jag är så stolt över var och en av dem.

Nu är vi hemma fulla av motivation, och jag ser redan fram emot nästa start. Tack Elmia och Jönköping Horse Show för en magisk vecka!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den här veckan har det varit full fart hemma, men på ett väldigt målmedvetet och fokuserat sätt. Jag har tränat hästarna väldigt planenligt och individuellt inför Elmia, dit fem av mina åtta hästar ska åka.

Imorgonbitti lastar vi hela familjen och fem hästar, det ska bli så roligt att komma iväg! Alla hästarna känns fina, i bra form, och jag själv känner mig också stark både mentalt och fysiskt inför tävlingen. Sista tiden har det ju verkligen så kallat rullat på för mig på tävlingsfronten och jag känner nästan att det är ett litet bra stim jag är i.

Utöver träningen har jag haft lite kunder hemma och gjorde också två starter i Skabersjö i helgen. Lexus blev trea i 130cm klassen och gjorde en fantastiskt fin runda och det kändes som kvitto på den utveckling han har gjort hemmavid. Han hoppade otroligt fint, och det var verkligen en sådan där runda som gör en riktigt glad och varm i sitt lilla hästhjärta.

Men det starkaste intrycket den här veckan kom faktiskt inte från ridningen eller hästarna, utan från soffan. Jag såg dokumentären “Starkast vinner” på SVT Play. Sedan tidigare har de gjort en föregångare som hette “Smalast vinner”, som handlade om tjejers kroppsideal, ätstörningar och pressen att se ut på ett visst sätt. Den tyckte jag redan då var väldigt gripande och viktig. Men det jag verkligen uppskattade den här gången var att fokus låg på killar och män, ett ämne som ofta hamnar i skymundan.

För jag vet, både från egna erfarenheter och från människor jag känner och följer, att kroppsideal och press att passa in påverkar även killar i hög grad idag. Det finns en tydlig norm om hur en manlig kropp ska se ut, och det är lätt att känna att man måste leva upp till den bilden. Och när man drar det ännu längre, vet vi ju att unga killar tyvärr tydligt toppar självmordsstatistiken i både världen och Sverige. Just det handlar kanske inte bara om kroppsideal, men jag tror att det är en del av ett större problem, att många killar känner att de inte kan eller får visa svaghet eller känslor i stort.

Jag blev särskilt berörd av intervjun med influencern Martin Skålander och hans pappa. Deras samtal, där båda visade känslor och tårar, var otroligt starkt. Att se en pappa och son prata så öppet om känslor, det är något man inte ser ofta. Och det visar hur viktigt det är att prata. Att våga prata, oavsett om det är med familj, vänner, eller någon med professionell befattning.

Ni som har läst mina tidigare inlägg vet att jag själv har skrivit om ideal och hur jag under perioder har haft svårt att acceptera min kropp och känna mig bekväm i mig själv. Det har inte alltid varit lätt, men med tiden och med rätt stöd och uppbackning har jag hittat mer trygghet. Därför blev den här dokumentären extra stark för mig, den satte ord och bild på något som verkligen behöver uppmärksammas och belysas.

Så, inför Elmia känner jag mig både tacksam och peppad. Tacksam för att jag får göra det jag älskar med mina fantastiska hästar, och peppad inför en vecka fylld av fina upplevelser och nya minnen. Hästarna är i toppform, jag känner mig redo, så nu kör vi – Elmia, here we come!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

En hel vecka i Herning, Danmark, är nu över, och vilken vecka det har varit!

Det var en fantastisk tävling. Själva upplägget påminde mycket om Elmia och Jönköping Horse Show som vi har framför oss nu. Ganska snarlikt både i känsla och miljö, skillnaden är väl att den stora arenan i Herning är lite större än Elmias.

Danskarna är verkligen otroligt bra på att arrangera tävlingar. Allt flyter på smidigt, stämningen var härlig och stallen var superfina. Det var tältboxar, men de stod inne i byggnader så det kändes som permanenta stallar, riktigt bra och hästarna trivdes!

Vi åkte dit på tisdagen, mamma, pappa och jag. Jag tävlade med Nina, Jagger och Zizzi. Och vilken vecka det blev!

Zizzi, min lilla fighter 

Zizzi var helt fantastisk. Hon hoppade otroligt fint och var snabb som en vessla i alla klasserna. Första dagen vann vi den trestjärniga klassen i “Lilla Touren”, ett startfält på runt 75 ekipage! Andra dagen blev vi tvåa, efter en dansk som precis slog oss. Och sista dagen i finalen vann vi igen!

Hon är verkligen en riktig tävlingsmaskin. När man rider fram är helt kolugn och ser ut som vilken liten häst som helst, öronen ut åt sidorna och går i sitt eget lilla tempo och värld. Men när man rider in på banan, då händer något. Det är som att någon slår på en knapp. Hon letar hinder, fokuserar och kämpar helt otroligt hela vägen. En helt fantastisk och nästan obeskrivlig känsla.

Ni som följt mig länge vet att jag haft Zizzi i många år. Hon såldes ett tag, men jag fick tillbaka henne när jag flyttade hem till Sverige. Det har tagit tid att bygga upp vårt förtroende till varandra igen, men nu är det verkligen tillbaka. Vi är så galet samspelta nu, jag känner henne utan och innan, vet exakt vad hon behöver för att både må bra och prestera!

Nina, på väg upp igen 

Nina har inte gått så många större klasser på ett tag. Hemma har hon känts lite sådär, därav ingen tävling, det har känts lite som att hon är i en fas av utveckling. Jag har skruvat lite på små detaljer för att få ut det bästa av oss, och ibland kan det ju nästan kännas som ett steg tillbaka i början innan man förhoppningsvis känner framsteg. Och det har jag känt på sistone men den här veckan var verkligen ett kvitto på det! 

Första dagen var hon felfri och placerad i 1.40, andra dagen hade vi ett ner och i 1.45cm Grand Prixen hoppade hon verkligen superfint. Vi fick ett litet nedslag på sista hindret i trekombinationen, men känslan var fantastisk, jag tror faktiskt knappt hon hoppat så bra i en stor klass på länge!

Jagger, framtidslöftet 

Första dagen var Jagger felfri i lilla arenan och kändes toppen. När vi sen gick upp till stora arenan blev han lite väl pigg och busig, men hoppade ändå riktigt bra. Tredje dagen fick vi ett litet missförstånd på en linje från utgången, där jag kom lite stort på en oxer och han blev lite rädd för vattenmattan, så det får vi hem och öva på!!

Men känslan med honom är något helt speciellt. Det känns som att det inte finns några för höga hinder för honom. Jag längtar efter att fortsätta utveckla honom, han har verkligen allt i mina ögon.

Framåt mot Elmia 

Nu är vi hemma igen och förbereder hästarna inför Elmia nästa vecka. Fem hästar ska med, och jag älskar den här perioden, att lägga upp en exakt plan för varje dag fram till tävling. Vissa hästar behöver mer trim, andra mer uteridning, vissa får hoppa lite större för att få det i kroppen medans andra bara finslipar på mindre hinder en gång.

Jag känner verkligen att jag är i ett bra stim just nu, motiverad, glad och fylld av energi. Det ska bli otroligt kul att se vad Elmia-veckan har att bjuda på – för mig, hästarna och hela teamet!!

Vi hörs och syns! 

Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare