Ponnypappan: Låt oss inspireras av Lovis

Att tävla är för många av oss bland det roligaste som finns. Det tävlas i alla åldrar i alla sporter och tävlandet utgör pulsådern i hela den unika fantastiska svenska idrottsrörelsen. Samtidigt är den organiserade formen av tävlingsverksamhet egentligen ingenting någon av oss kan ta för given.

Förutsättningen för att vårt enastående rotsystem av tävlingar i olika former ska ha en chans att existera är att det finns människor som brinner för att arrangera tävlingar och som finns där för dig och dina medtävlare.

Vi pratar om folk som sköter matchklockan, räknar målen, visar dig var du ska parkera, sköter mikrofonen, dömer matcherna, serverar dig mat, dryck och godsaker, delar ut priser, står beredd med sjukvårdsväskan om olyckan är framme.

Det handlar om funktionärerna – de ofta ideellt arbetande kämparna vi lätt tar för givna men utan vars gärning du aldrig skulle kunna njuta av en organiserad tävlingsdag.

Detta gäller särskilt ridsporten. Den som varit på en ridtävling och en fotbollsmatch och jämför dessa inser snabbt att det krävs betydligt fler människor runt omkring ett arrangemang i en ridklubb än i en fotbollsklubb. Ut- och insläpp ska skötas både till framhoppning och till tävlingsbanan, underlaget ska vattnas, harvas och fixas, hinder ställas upp och ändras från klass till klass och rivna bommar återplaceras. De bara finns där, funktionärsfolket, med sina färgade jackor och västar och ser till att det blir möjligt för ditt barn att kanske få till en placering i Lätt D.

Jag tänker på det varje gång jag är på tävling – och särskilt på vår hemmaanläggning i Växjö. Jag är själv funktionär ibland men samtidigt har jag lagt så pass få ideella timmar där att jag skäms. Men det jag med säkerhet vet när det är tävling i Växjö är en sak.

Lovis är alltid där.

Varje tävling, varje tävlingsdag, varje gång.

Lovis Lundblad är nyss fyllda 18 och jag har sett henne vara funktionär i Växjö ända sedan hon var en tvärhand hög och bara tappat ett fåtal mjölktänder.

Varje tävling, varje tävlingsdag, varje gång – inte sällan har hon kombinerat sin idoga ideella arbete med att själv starta i ett par klasser. Jag har själv kallat Lovis för både ”koordinatorn” och ”tävlingsgeneralen” eftersom det är precis det hon är: en tonåring som har full koll och som redan vet exakt hur man arrangerar en riktigt bra tävling och får allt att flyta.

Efter att under så lång tid ha sett drivet hon alltid har och inte kunnat undgå med vilket hjärta hon går in för varje uppgift var det fantastiskt roligt att läsa veckans gladaste nyhet här i Tidningen Ridsport.

Lovis Lundblad har i denna tidnings omröstning utsetts till Årets funktionär i svensk ridsport under 2025.

En mer välförtjänt pristagare får man sannerligen leta efter. Jag ska också lägga till hur viktigt den här sortens initiativ – initiativet att belöna ideella arbetare – är för hela svensk idrotts framtid. Bland övriga oroväckande rapporter pekar även pilen nedåt när det gäller frivilligt arbete inom idrotten i dag.

Jag hoppas att det Lovis Lundblad och alla andra funktionärer gör kan inspirera fler att göra en insats för att bevara den fina tävlingsverksamhet som fortfarande blomstrar i Idrottssverige.

Grattis, Generalen! Det här var du verkligen värd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Grönt kort. Det finns i lite alla möjliga sammanhang. Min enda personliga erfarenhet av grönt kort är när jag en gång för många år sedan ville börja spela golf. Eller rättare sagt: Jag hade spelat en hel del på pay and play-banor, var om jag får säga det själv ganska bra på det och ansåg med rätta att jag inte behövde avlägga vare sig teoretiska eller praktiska prov för att få spela. Jag löste det smidigt genom en kontakt som kände en golfinstruktör som under några timmar gick igenom allting med mig och där jag som avslutning klarade uppspelningen galant (bland annat slog jag till med ett par på ett par 3-hål).

I ridsport finns inga genvägar till gröna kort, har jag förstått. Här sitter man under flera dagar och korvstoppar i sig kunskap både digitalt och fysiskt innan man skriver upp och blir godkänd, registrerad och kan titulera sig godkänd tävlingsryttare. Det är sådant alla som vill tävla måste göra och jag minns att LillyBelle och Angelo gick sin kurs för några år sedan och att det gick bra.

Men det finns tydligen andra kort att ta inom ridsporten. Förra sommaren valde LillyBelle att för första gången pröva terräng-vingarna i form av Sugar Cup tillsammans med Rosie. Det var en härlig upplevelse att få vara med om och för det krävdes inget grönt kort. Om hoppning är ridsportens heliga graal är terrängridning definitivt dess vilda västern, med fart, fläkt och flow genom fasta hinder i skog och mark och med känslan av att det skulle kunna vara… ja, en scen i en västernfilm. Fälttävlan i allmänhet och terrängdelen i synnerhet känns som ett roligt och lite friare komplement till den avgränsade hoppbanan.

Idrottsvetare och forskare har i alla tider predikat hur viktigt det är att barn idrottar mångsidigt istället för att tidigt specialisera sig på en idrott. Det har i alla tider också funnits många barn som kombinerar fotboll med hockey, innebandy med handboll, basket med friidrott och alla upptänkliga kombinationer.

Att göra detta som ryttare är svårt givet hur mycket tid du tvingas lägga på din sport när du har en häst eller fler att träna, ta hand om och ta hänsyn till varje dag. För att skapa mångsidighet inom ridsporten – vad kan vara bättre än att mixa sin hoppning med fälttävlan?

Så verkar LillyBelle tänka.

I alla fall har hon det senaste året hintat om att hon gillar specifikt terrängdelen och jag vet att Sugar Cup-deltagandet gav henne blodad tand.

Därför har denna vecka inneburit ännu ett möte med det gröna kortet. Officiellt heter det inte grönt kort, ska sägas, utan Fälttävlanskortet. Efter att LillyBelle tränat på en hel del saker var det i måndags dags för examination ute hos Esmeralda Gyllenswärd. Eftersom Rosie dragits med en lättare stukning (friskförklarad precis när detta skrivs, för övrigt) har hon generöst fått låna en annan C-ponny, Abbey, under förberedelsetiden. Provet genomfördes på ett mycket bra sätt och nu är LillyBelle Enestubbe godkänd fälttävlansryttare. Känner jag henne rätt har hon inte tagit det ”bara för att”. Det blir nog snart mer vilda västern härute.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Just nu befinner jag mig i den märkliga tid på året då jag lever i parallella världar. Det är vår och med våren kommer SM-slutspelet i hockey med matcher varannan dag och intervjuer och annan faktainsamling dagarna mellan matcherna. Råkar man dessutom bevaka ett lag som ser riktigt vasst ut i år vet man inte riktigt när livet inne i hockeybubblan slutar. När detta skrivs är ganska nyligen hemkommen från fyra hotellnätter i Gävle, där jag följt två matcher på plats mellan Brynäs och Växjö Lakers.

Kul att vara utsänd där det händer, förstås, i det jag för alltid kommer att tycka är världens roligaste jobb. Samtidigt drabbas jag av den evigt filosofiska frustrationen över att inte kunna befinna mig på två ställen samtidigt, uppblandat med den lika klassiska känslan av FOMO, fear of missing out, rädslan över att missa någonting viktigt.

FOMO-känslan visade sig stämma väldigt väl med det som utspelade sig i verkligheten hemma i Växjö, där det äntligen var tävlingsdags igen på hemmaplan. Både Angelo och LillyBelle fanns med i startlistorna. Men fysisk utgångspunkt från Gävle fick jag nöja mig med att betrakta det hela digitalt i närtid och visuellt i efterhand. Jag gillade det jag såg, kände tydliga FOMO-känslor när resultatlistorna började klarna för att slutligen bli definitiva. Den här helgen var Angelos och jag unnar honom det enormt efter att hans slit och stenhårda arbete med D-ponnyn Tom börjar att ge frukt. Det syns så tydligt att de gillar varandra och på hemmaplan i Växjö svarade de för lysande föreställningar.

De inledde med att vinna ackumulatorhoppningen i Lätt B.

De fortsatte med seger i Lätt B+-klassen.

De avslutade med att sätta sin första Lätt A-nolla, där de slutade tvåa.

Som grädde på moset tog de hem hela meetingpriset.

En fantastisk helg som bådar väldigt gott inför fortsättningen av 2026.

LillyBelle? Hon fick kämpa men gjorde det bra. Tillsammans med Poppis, som hon börjar hitta tillbaka till formen med, blev det en seger i Lätt C och ett snöpligt riv som stoppade dem från vinst Lätt B-ackumulatorn. Med sin busige sexåring Sigge satte hon det sista LB-kvalet och provade sedan på att hoppa avdelning A där det blev fyra fel i Lätt C+ och sedan åtta fel i Lätt A, avdelning B. En bra början på någonting jag tror kommer att bli fantastiskt.

Nu är Växjö Lakers klart för SM-semifinal efter att ha slagit ut Brynäs med 4–1 i matcher. Därmed är jag tillfälligt ute ur slutspelsbubblan fram till på onsdag när det är dags att kasta sig rakt in i nästa matchserie. Nu ska jag njuta av en glad påsk och detsamma önskar jag er!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ett väl fungerande förbund finns till för sina medlemmar. Medlemmar finns aldrig till för ett förbund. Det är snarare så att medlemmarna är förbundet eftersom inget idrottsförbund existerat om dess hjärta, idrotten, saknade medlemmar.

Det kan vara värt att tänka på, att de som bestämmer i svensk idrott gör det på mandat av sina medlemmar och bör se sig själva som en leverantörer av det medlemmarna vill ha.

Den senaste tiden har lärt oss att det finns både dåliga och goda exempel på hur detta ansvar fungerar i praktiken.

Denna vecka har innehållit ett mycket bra exempel på att det lönar sig att höja sin röst, reagera på ett fattat beslut och kräva att det rivs upp. Avsändaren är i detta fall Avelsföreningen Svensk Ridponny och adressaten för skrivelsen Svenska Ridsportförbundet. Skrivelsen landade hos förbundet för drygt en vecka sedan, där avelsföreningen lugnt och sansat på punkt efter punkt uttrycker och motiverar varför de nya ändrade kvalreglerna till, och genomförandet av, finalerna SvRF Ungponny omedelbart bör ses över.

I skrivelsen betonas följande:

• Tidsförskjutningen när det gäller det nya SM-upplägget på närmare tre månader (från november till augusti) medför i sig en avsevärt kortare kvalperiod för ungponnyerna, vilket högst sannolikt kan leda till kvalstress hos både häst och ryttare.

• Finalerna rids vecka 32 och sammanfaller därmed inte med ponny- och children-SM, som brukligt är. Detta riskerar att tävlingens attraktionskraft minskar eftersom hästarna inte längre exponeras i den SM-miljö som annars är en naturlig mötesplats för tränare, uppfödare och ryttare.

Sagt, gjort och inskickat.

Responsen från förbundet: I det närmaste omedelbar. Redan i tisdags gick förbundet ut med att både reglerna för kvalet och tidpunkten för finalerna ändras. Dessutom helt i enlighet med skriftställarnas önskemål.

Istället för två godkända kvalrundor halveras kraven till att bara innehålla ett godkänt kval.

Istället för att tävla långt bort från den harmoniska och nätverkande SM-miljön kommer ungponnytävlingarna nu samköras med ponny- och children-SM, precis som det varit tidigare.

Jag tycker att det här är stort, att det förtjänar en liten applåd. Dels att förbundet agerar snabbt, tar till sig av konstruktiv kritik och direkt väljer att gå den klagande till mötes. Dels därför att förbundet äntligen verkar göra det välfungerande förbund gjort i alla tider: ha örat närmare rälsen för att snabbare kunna lyssna av och släcka bränder i tid.

Framför allt är det en signal, kanske på grund av tillnyktring, om att ”vi tar våra medlemmar på allvar”.

Vem vet. Kanske väljer förbundet även att lyssna på Tidningen Ridsports webbchef Lina Nydahl som i en krönika nyligen bad förbundets frontfigurer att skyndsamt sluta upp med bruket av det ständigt inflationsökande fluff- och floskelordet ”dialog” i var och varannan mening?

Vi kan ju hoppas.

Vad jag däremot vet är att både LillyBelle och hennes sprallige sexåring Sigge gör varsin stor tumme och hov upp för det nya ungponnyupplägget.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns människor som har förmågan att uttrycka åsikter nästan alla känner igen sig i, som kan göra det på ett sätt som inte går att feltolka och dessutom har ett sätt att skriva som manar till spontana nickningar och eftertanke.

Trots det enorma flöde av information, tyck och åsikter som svischar förbi oss varje dag i både traditionella och sociala medier är det ganska sällan den här typen av guldkorn vaskas fram ur den enorma mängden material.

Niklas Jonssons text är ett sådant undantag.

Hans ord är veckans utan jämförelse viktigaste och om du bara tänker läsa en enda text under det här veckoslutet och råkar ha missat Niklas text är det den du ska läsa.

Chansen är stor att du redan läst hans ord. De har redan publicerats både på Niklas Jonssons egen Facebooksida, på denna tidnings sajt och på Hippsons och har gillats, älskats och delats i en sådan omfattning att den i Ridsportsverige som inte ens upptäckt den förmodligen lever under en sten, vilket i sig är tämligen ovanligt för hästfolk.

I sin text gör Niklas Jonsson upp med den nidbild som ibland målas upp om ponnyföräldrar och som, med Jonssons egna ord, beskrivs som en ”högljudd, gränslös och osympatisk person som utan tvekan pressar sina barn för att kunna förverkliga sig själv”.

Om den typen av föräldrar finns?

Absolut.

Efter ett helt liv inom sport och allt jag sett, hört och upplevt vet jag att det enklaste sättet att på nära håll erfara hur galet det kan bli är att besöka valfri fotbollscup. Där, i gränslandet mellan två gräsplaner, står de. Föräldrarna som tycker det är dödsviktigt med spelsystem, att just deras unge ska få spela så mycket som möjligt och som inte tvekar en sekund att högljutt klaga och ilsket gestikulera mot en stackars oerfaren 15-årig domare som de tycker fattat fel beslut. På min att göra-lista som sportjournalist står bland annat att smyga runt under en hel cupdag och wallraffa, notera alla nedsättande kommentarer jag hör och sedan skriva en story om det.

Men finns den här typen av föräldrar i ridsporten?

Niklas Jonsson varken utesluter eller påstår det. Han konstaterar att ridsporten är ett tvärsnitt av samhället i stort men han gör också en väldigt viktig distinktion. Han pekar indirekt på ansvaret som aldrig går att köpa sig fri från som ponnyförälder. Det som skiljer vår sport från exempelvis bollsporterna är just detta: Känner du att du inte orkar/hinner/kan/vill engagera dig i ditt barns idrott behöver du faktiskt inte göra speciellt mycket mer än att skjutsa ditt barn till och från träningen. Där står redan tränare redo att ta hand om ditt barn, träningen genomförs utan din närvaroplikt och du hinner både hämta ut ett paket från Zalando och handla det nödvändigaste till middagen innan det är dags att hämta.

Ridsport fungerar inte så och det är den stora skillnaden för mig. I ridsport går du som förälder nästan runt och undrar om det är osunt att lägga så pass många timmar på ditt barns intresse att du får dåligt samvete gentemot den värld som befinner sig utanför din hästbubbla. Du är med från start till mål, du kan inte bara hämta och lämna utan du måste själv aktivt delta – i alla förberedelser, i själva genomförandet och inte minst i efterarbetet. Skillnaden mellan en häst och en innebandyklubba är ändå relativt stor, tror jag att vi alla kan enas om, och därmed skapas en enorm skillnad i ansvar.

Det är just i ansvarsdelen, tror jag, agnarna så att säga skiljs från vetet. Om du ägnar hela dagarna åt ansvar för ditt barns idrott – hur ska du då kunna förvandlas till den där skoningslösa föräldern som fanatiskt driver ditt barn framför dig?

Det är där ekvationen inte går ihop.

För att åter citera från veckans viktigaste text: ”Det jag ser är föräldrar som avstår sin zumbaträning eller torsdagens AW och istället packar bil och transport en mörk novemberkväll, kör mil efter mil till träningen och fryser röven av sig i ett kallt ridhus. Jag ser de som sitter i sekretariatet, dirigerar parkering, kokar kaffe och brer mackor i kafeterian på helgens tävling. Jag ser dom som väljer bort sin egen bekvämlighet och självförverkligande. Inte för sin egen vinning, utan för sina barns skull.”

Som ponnyförälder har jag sedan vintern 2019 regelbundet varit ute på tävlingar, vilket vid det här laget innebär hundratals totalt. Det betyder i sig att jag träffat, sett, hört och betraktat tusentals ponnyföräldrar och hur de beter sig under tävling. Det må kallas för en anekdotisk bevisföring men jag kan inte dra mig till minnes att jag känt ett behov av att klistra epitetet ”galen” på någon enda av dessa tusentals föräldrar.

Inte en enda.

Jag har sett tydlig irritation, jag har hört ordväxlingar som skett i affekt mellan föräldrar och barn och landat fel och jag har sett gott om besvikelse från både stor och liten. Men framför allt har jag sett ett outtröttligt engagemang och en gemenskap jag tror är svår att finna någon annanstans än i ridsporten.

Utan föräldrarnas engagemang vore ridsporten ingenting.

Utan föräldrarnas engagemang har vi ingen ridsport.

Och jag knycker avslutningen på veckans bästa text för att avsluta lika snyggt och sanningsenligt som Niklas Jonsson:

”I min värld är den absoluta majoriteten av ridsportföräldrar inte skurkar. De är människor som gör sitt bästa. Inte alltid rätt, men sitt bästa. Och inte allt för sällan, i mina ögon, är de riktiga vardagshjältar i det tysta.”

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag ska inte påstå att jag vet särskilt mycket om Martin Luther, mer än det jag lärde mig i skolan och som därmed få anses ingå i vanlig allmänbildning. Jag vet att han är fader till den protestantism som än i dag utgör fundamentet i Svenska kyrkan. På en quizfråga skulle jag också kunna plocka fram både platsen, Wittenberg, och antalet teser, 95, som Luther spikade upp när han under 1500-talet modigt utmanade den katolska kyrkan.

Mycket djupare än så går inte min kunskap om Luther, men genom livet har jag snubblat över ett citat som tillskrivits samme reformator och som tilltalar mig.

Jag lyfter på hatten och går vidare.

Dessa ord lär Luther ha yttrat när han kört fast i något bibelord han inte kunde förstå eller tolka, med avsikten att släppa det, gå vidare och kanske förstå innebörden längre fram.

Att vara ponnypappa har få likheter med att vara reformator av världens största religion, men behovet av att lyfta på en imaginär hatt och gå vidare finns där definitivt.

Från det att jag för snart tio år sedan öppnade dörren in till den fullkomligt snurriga värld som ett liv i daglig närkontakt med hästar erbjuder har jag bildligt talat lyft på hatten så många gånger att jag haft träningsvärk om jag gjort det bokstavligt.

• Lära sig att mocka ordentligt.

• Sätta på ett träns.

• Packa rätt mängd hö i säcken med rätt färg.

• Lära sig helt okända och overkliga ord som martingal, vojlock, longering, cavaletti, blockhalt och bläs.

• Att det inom ridsporten så malplacerade snacket om Kevin Bacon inte handlar om skådisen från 90-talet utan en ridgubbe som startat ett ridsportmärke.

• Att Isabell inte bara är ett kvinnligt namn utan även en hästfärg.

• Förstå varför alla tillbehör kostar så mycket och få förklarat för sig varför det likväl är självklart och fullt motiverat att köpa dem.

Allt detta har jag lärt mig genom att följa Martin Luthers enkla lifehack: lyfta på hatten, gå vidare och sedan hoppas på att läget klarnar genom nya insikter och hårt pluggande av nya ord och uttryck.

Men inga träd växer till himlen och inga tips och trix fungerar på allt, inte ens Martins.

Det finns ett område där jag förgäves lyft på hatten i alla år och gått vidare utan att bli en klokare människa. Tvärtom ses jag, inte utan viss rätt, av samtliga övriga familjemedlemmar som mer och mer dum i huvudet ju längre tiden går.

”Det fattar du väl att du måste sätta på ett 200-grams?”

”Han ska ha en liner också, det har vi ju sagt!”

”Nej, hon har det lila med gröna detaljer, inte det mörkblåa med vita!”

”Det bruna? Det ligger ju någonstans därinne, du får väl leta!”

Min fattningsförmåga när det gäller hästar upphör vid täcken. Jag förstår grejen med täcken precis som jag förstår vikten av att klä sig när det är kallt eller regnigt ute. Men jag lär mig aldrig vilken häst som ska ha vilket täcke, hur mycket det ska väga, om det ska vara fler än ett täcke, om det ska kopplas ihop med en halsdel, när denna del ska tas av, hur tjockt täcket ska vara vid varje given situation, när linern ska in i bilden.

Stalltäcken, utetäcken, ländtäcken, svettäcken, fleecetäcken, skrittäcken – jag får inte ihop det hur mycket jag än lyfter på min hatt och hur mycket jag än försöker plugga på. Det enda som är glasklart för mig är det självklara: när det regnar bör en häst ha ett regntäcke på sig och när knott, flugor och andra helvetiska flygande saker dominerar luftrummet är det djurplågeri att inte utrusta sin fyrfoting med ett insektstäcke kombinerat med en flugluva.

Då är det enkelt.

Då agerar jag.

Då gör jag rätt.

Resten är ett enda virrvarr av kombinationer och kunskaper som vägrar sätta sig i min hjärnbark. Då hjälper inte ens Martins lifehack. Och nej, alla ni som i all välmening tror att ni enkelt kan lära mig grundläggande täckeskunskap: Det går inte. Jag är ett hopplöst fall. Jag är till och med lite stolt över det, på samma sätt som vissa gamlingar kan gå runt och skryta om att de minsann ”inte kan lära sig det här med datorer”.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vet inte med er, men jag har svårt att släppa ridsportens utan jämförelse hetaste och mest kontroversiella ämne sedan… jag vet inte ens när. Ja, jag dröjer mig fortfarande kvar vid beslutet om den 13-årsregel som detonerade i december och vars smäll ännu ekar i korridorerna på Strömsholm.

Det har nämligen hänt någonting väldigt intressant i just detta ämne i en annan sport som jag ofta refererar till och jämför med, nämligen hockeyn. Sedan hockeyförbundet 2016 i praktiken införde förbud mot serietabeller och annan statistik har cuper och matcher spelats utan egentlig målräkning. Barnen har förstås haft koll och räknat målen själva i smyg men formellt existerar inga cupresultat för de yngsta. Att budskapet efter regelns tillkomst blivit att det är fult att tävla är något till och med hockeyförbundet erkänt i efterhand.

Det har i sin tur skapat en stor marknad för privata aktörer, så kallad selectverksamhet, som erbjuder exakt det klubbarna som är underställda förbundet inte får göra. Nämligen cupspel med målräkning, tabeller, statistik och utdelade pokaler till vinnande lag. Dessutom erbjuds specialträning, läger utomlands och till och med landslagsspel i svensk tröja mot andra nationer från tio års ålder.

Jag skrev för övrigt en krönika om det här i Ridsport för ett par veckor sedan om ni vill läsa. Min poäng i krönikan är att det ett förbund väljer att förbjuda skapar ett tomrum och en marknad som någon annan drar nytta av och tjänar pengar på. Ett förbud i ridsporten skulle på samma sätt öppna dörren för liknande privata initiativ, där ridsportförbundet, precis som hockeyförbundet, skulle bli konkurrensutsatt helt i onödan. Tar du bort SM och ett antal rikstäckande cuper och lagtävlingar kan du vara säker på att det kommer att dyka upp privata alternativ.

Under sportlovet som nyss passerade skedde någonting unikt i svensk hockey.

En klubb trotsade reglerna och utmanade förbundet genom att bjuda in till en cup där man både räknade mål, utsåg en vinnare i varje match och även lät de två bästa lagen spela final och göra upp om förstaplatsen.

Klubben är Växjö Lakers, en av landets största och mest framgångsrika och dessutom klubben jag själv bevakar dagligen.

Det som hände efter cupen var att en förälder till ett av barnen gjorde ett inlägg på sociala medier där Växjös arrangemang hyllades. Det ledde i sin tur till att någon skvallrade till Smålands Ishockeyförbund, som sedan dess skickat en skrivelse till Växjö Lakers. Klubben måste nu besvara ett antal frågor om varför man trotsade förbundets ramverk för cupspel och riskerar att bestraffas för tilltaget.

Jag pratade i onsdags med klubbens vd och utvecklingschef. Båda medgav att draget att utse en cupvinnare gjordes just för att utmana förbundet, skapa debatt och i slutändan få till stånd en tillbakadragning av beslutet från 2016.

När jag frågar utvecklingschefen hur långt klubben är beredd att gå för att utmana regelverket svarar han:

”Jag och vi skulle kunna gå väldigt långt, därför att vi tillsammans behöver utmana det här systemet”.

Den ängslighet som för tio år sedan tvingade fram 13-årsregeln inom våra största lagsporter, med syftet att motverka stress, är i dag ersatt av en helt annan mentalitet. Knappt någon jag pratat med de senaste åren tycker att beslutet fått positiva effekter. Tvärtom har konkurrensen från de privata initiativen – selectverksamheterna – skapat en stress hos både föräldrar och barn att man ”måste” åka på selectläger och cuper för att ha en chans att lyckas.

Fram till i december 2025 var ridsporten – som till sin natur är annorlunda och bedrivs på ett helt annan sätt än lagidrotterna – en av få sporter som gick mot wokeströmmen, inte föll för ängsligheten utan lät alla barn som ville tävla obegränsat. Att sedan införa en 13-årsregel samtidigt som klubbar i andra idrotter nu öppet utmanar samma regel – det är ingenting annat än definitionen av taskig tajming.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Gothenburg Horse Show. Scandinavium. 2026. Så många tankar. Så svårt att tvinna ihop dem till en vacker fläta, men jag ska göra ett försök.

Det första jag kommer att tänka tillbaka på om 20 år när jag pratar med mina älskade barnbarn som glad pensionär är naturligtvis förmånen och tacksamheten över att ha fått uppleva inte bara en utan två finaler i Sverigeponnyn under min tid som ponnypappa.

Angelo blev femma 2024.

LillyBelle tvåa 2026.

”Det var tider det” kommer jag att säga när barnbarnen frågar. ”Er pappa och mamma kämpade så fint, de red så bra och det var det absolut största de fick uppleva som barn. Och vet ni, det var stilbedömning i Sverigeponnyn och de fick jättehöga poäng för sättet de red på”.

Så kommer det att bli. Så kommer jag att se tillbaka. Så stolt kommer jag fortfarande att vara.

Jag känner att Sverigeponnyn gör någonting med en. Man drabbas av någonting när en av Sveriges mest klassiska arenor är utsåld och fullpackad med 12000 på läktarna för att titta på barn som rider. Vetskapen om att ett av barnen är ditt eget – det går nästan inte att ta in. Att som bonus dessutom få se sin dotter sätta sig på samma presskonferenspodium där världseliten nyss suttit skapar en känsla av obestämbar overklighet.

Premier League-arenan Old Trafford i Manchester kallas i folkmun för det oerhört vackra namnet Theatre of dreams och när det gäller svensk ridsport skulle jag vilja klistra samma epitet på Scandinavium. Det är Drömmarnas teater, inte bara för mina barn utan för ryttare i alla åldrar. Det är där både unga lovande liksom äldre mer okända namn kan få chansen och ta den. Jag minns Josefin Torells oförställda glädje under GHS förra året när hon slog igenom som U25-ryttare. Jag minns hur tacksam Carl-Walter Fox var över att hans dröm gått i uppfyllelse.

I år såg jag ren äkta glädje hos skickliga hästutbildaren Anna Olsson, 49, som för första gången fick uppleva drömmen om Scandinavium genom att i sin debut på nivån sluta femma i självaste Gothenburg Trophy.

Att se Malin Baryard Johnsson och Indiana äntra Scandinavium – vem vet, kanske var det sista gången? – var också det en exklusiv ynnest. Bara hon, Peder och Henrik har förmågan att skapa total tystnad när de rider inför fullt hus i Sverige. Bara de tre kan få tiden att stå still, få publiken att höra sina egna hjärtslag. Att årets GHS-söndag gick från sin största totala tystnad till dess mest glädjevrålande tokjubel när Malin säkrade en plats i omhoppningen och därmed räddade det svenska hoppet – det kändes nästan förutbestämt i Drömmarnas teater.

Det finns ett antal stortävlingar i Sverige. Falsterbo är alltid Falsterbo och det som numera heter Strawberry men många fortfarande kallar Friends lyser upp varje trist och mörk höst – men båda står sig slätt jämfört med Scandinavium med sin snart halvsekellånga historia av magi och drömmar. Från världscuppremiären 1979, genom 80-talets Hugo Simon- och John Whitaker-hysteri (gubben var bara hundradelar från omhoppning i världscupen nu, som 70-åring!) fram till eran med RGB, Henrik, Peder och Malin – det går inte att konkurrera med. Det är oslagbart. Det största vi har.

Värt att notera är att ingenting av detta hade varit verklighet utan en solid organisation. Sist men inte minst vill jag beröra detta faktum: Det flyter alltid på i Scandinavium. Jag vet inte riktigt hur det går till eller hur de gör men alla dessa hundratals volontärer, funktionärer, tävlingsgeneraler, banbyggare är alltid lika tillmötesgående, glada och hjälpsamma. När du kommer till Scandinavium känns du som en alltid lika välkommen gäst. Det känns som att just din närvaro är uppskattad, att just du betyder någonting. Därför är det inte konstigt att man, oavsett tid på året, ofta går och längtar till nästa besök på Drömmarnas teater.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är fortfarande någonting med Sverigeponnyn som gör genuint ont i mig. På samma sätt finns det fortfarande en substans som tillförts den här tävlingen som gör den till en upplevelse, så enastående att det är svårt att beskriva i ord.

Jag har på denna sajt beskrivit båda dessa psykiska tillstånd och kommer att göra det även den här gången.

Det som gör ont är skoningslösheten som finns ingraverad i tävlingens format.

Att 36 lyckliga unga ryttare från hela Sverige kvalar in till Sverigeponnyn är inte skoningslöst. Kval är vad det är, alla kan inte få plats och det är ingen mänsklig rättighet att få tävla i legendariska Scandinavium.

Det skoningslösa är vad som händer de 36 på plats i arenan.

Ingen av dem ges minsta möjlighet till ett enda misstag.

EN fallen bom efter fem sekunder är en returbiljett hem till Stockholm, Tranås, Karlstad, Umeå eller var man nu bor till vardags.

Ingen warm-up-tävling.

Ingen andra omgång.

Ingenting.

Och det efter kanske daglig träning under fyra månader inför Den Stora Tävlingen.

Känslan av skoningslöshet upplevde jag för två år sedan när Angelo var en av de inkvalade. Jag beskrev här ingående att det var mitt livs mest fysiskt nervösa upplevelse att se honom ta sig an banan. Snälla, låt honom komma i mål utan riv eller stopp, var min enda bön. Jag blev bönhörd den gången och Angelo tog sig till final där han slutade femma med sin Armathwaite Rosie. Känslan att han var en av de tio lyckliga som fick uppleva ytterligare ett par dagar i Göteborg och rida finalen inför fullsatta läktare var euforisk.

Inte främst för min egen del utan för Angelos, att han fick uppleva det.

Jag hade precis kommit över den känslomässiga berg- och dalbanan i somras när LillyBelle plötsligt slog till i sitt kval och blev klar för Scandinavium hon också. Även den här gången med fina Rosie, som hon ärvt av Angelo.

Jag har ända sedan jag för några år sedan började filosofera kring det skoningslösa med Sverigeponnyn skissat på hur jag tycker att formatet borde ändras.

• Jag skulle till exempel gärna se någon form av inledande förtävling av samma modell som används under Pony Trophy-tävlingarna på Elmia. Där går alla till final men finalen föregås av en semifinal i A:0/A/0 för att alla ska få komma in i det, skaka av sig nervositeten och till och med ha råd med en misslyckad runda.

• Om inte det går att införa i Sverigeponnyn (kanske problematiskt eftersom det är inverkan) har jag tänkt på att de tio bästa ekipagen som går till final skulle kunna utökas med två lucky loser-platser.

Det vill säga: Efter de tio direktkvalificerade låter man de två kvarvarande som har högst inverkanspoäng rida finalen, även om de råkat ha ett pet eller ett stopp. Enbart poängen ska avgöra dessa två platser.

Två väldigt bra förslag, om jag får säga det själv. För en vecka sedan nämnde jag båda förslagen för LillyBelle när vi satt vid frukostbordet. Jag trodde att hon skulle sympatisera med mig. Trodde att hon skulle se positivt på de föreslagna ändringarna. Det gjorde hon inte.

”Men pappa! Det SKA vara svårt” väste hon i en ton vars irritation inte på något sätt gick att ta miste på.

Är det bara vuxentankar att Sverigeponnyn är skoningslös?

Kanske.

När jag tänker efter har jag aldrig hört något ponnybarn klaga över upplägget. Däremot har jag sett mycket tårar och besvikelse, men det ser man å andra sidan lika mycket av oavsett tävling.

Hursomhaver, denna torsdag är jag tillbaka.

Samma plats, samma tävling, samma ponny, annat barn.

Känslan?

Inte alls på samma nivå som 2024, märker jag direkt.

Det måste vara rutinen, alla intryck och all nervositet från för två år sedan men jag känner mig otroligt nog inte speciellt nervös.

Istället är det Angelo, kopian av mig själv, som reagerar som jag gjorde 2024. När jag sitter på första parkett och hoppas på LillyBelle upplever jag inte den där skräckfyllda känslan i magen från förr. Jag är tvärtom ganska cool och skakar inte ens.

Det gör Angelo.

Han vågar inte titta på ett enda hinder som LillyBelle och Rosie tar sig an utan blickar rakt ner i betonggolvet.

När hon klarar sista hindret breder lättnaden och glädjen ut sig.

Hon är felfri.

Nu är det upp till domarna, som ger henne en poäng som räcker till andraplats efter att fem av 36 gått i mål.

Det finns definitivt en chans och nu blir det spännande att följa fortsättningen. Det visar sig att den tidiga andraplatsen ska räcka väldigt långt. När sista ryttaren fått sina poäng står det klart att LillyBelle och Rosie slutat trea.

Jag känner mig privilegierad över att få uppleva två finaler i Scandinavium där mina barn är inblandade. Det måste vara få förunnat – och finalen är, till skillnad från den skoningslösa semifinalen, en enda stor positiv upplevelse där det är lite skitsamma hur det slutar.

Efter att ha upplevt två semifinaler på plats finns det absolut ingenting som kan skrämma mig längre.

Är Sverigeponnyn en tävling för barn och terapi för vuxna?

Jag börjar nästan tro det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Sverigeponnyns final rids i morgon, lördag.

Ridsports bevakning från GHS 2026.

Jag sitter och läser Svenska Ridsporförbundets styrdokument Ridsport 2030, med den visionära undertiteln ”Svensk Ridsport – världens bästa”. Den är daterad till april 2023. Jag blir direkt såld på budskapet och fastnar framför allt för följande statement:

”Många ungdomar drivs av drömmar och väljer att satsa på ridsporten fullt ut. En förutsättning för att nå sina drömmar är en föreningsmiljö av högsta kvalitet för ryttarutveckling. Svensk ridsport behöver ett uttalat och bestämt prestationsperspektiv för att återta vår världsledande position. Att tävla är en del av ridsportens dna. Framgång föder framgång. Alla landslag ska alltid tävla om medaljer i mästerskap.”

Ett tydligt fokus på att utveckla sporten i rätt riktning och att återta förlorad mark när det gäller att åter få se blågula ryttare överst på prispallen. 

Det låter bra, eller hur? Jag tycker det. Synd bara att hela citatet är fejk. Jag har i själva verket stulit det citerade stycket från ett annat 2030-strategidokument som kom ut i maj 2023, en månad efter ridsportens. 

Ishockeyns.

Jag har helt enkelt bytt ut orden ”hockey” och ”spelarutveckling” mot ”ryttare” och ”ryttarutveckling”.

Jag ska även avslöja en annan lögn.

Jag är inte såld på budskapet i Ridsport 2030.

Sanningen är att jag vid tre tillfällen föresatt mig att plöja igenom alla de 42 340 tecken som det 32 sidor långa dokumentet utgör. Jag har vid samtliga tillfällen tvingats ge upp. Det går helt enkelt inte att plöja igenom alla bokstäver utan att hamna i någon form av akut trötthetstillstånd.

”Svensk Ridsport – världens bästa” låter ju annars mycket lockande och det var därför jag nyfiket började läsa. Men hur mycket jag än försökte lyckades jag inte hitta ordet ”tävla” någonstans och till slut fick jag börja fuska för att spara tid. Jag kopierade rubbet, klistrade in det i ett worddokument och valde funktionen sök och ersätt.

Sedan sökte jag på ”tävla” och tryckte på enterknappen.

Resultatet: ”Tävla” förekommer vid ETT tillfälle, nämligen i följande formulering:

”Målsättningen med Svenska Ridsportförbundets antidopningprogram är att tillförsäkra alla ryttare deras självklara rätt att delta och tävla i en dopingfri svensk ridsport.”

Ärligt talat – existerar det här på riktigt eller är det ett fejkat dokument jag läser? 

Retorisk fråga, givetvis.

Dokumentet är på riktigt, innehåller skryt om att svensk ridsport ska bli världens bästa men nämner inte vid ett tillfälle ordet ”tävla” i framgångssyfte.

Jag måste fråga mig själv igen.

Är det här på riktigt?

Dokumentet känns mer som en rapport från IPCC, FN:s klimatpanel, eller från världshälsoorganisationen WHO. Det är absolut inget fel, tvärtom helt givet, att ta med aspekter som klimat, psykisk och fysisk hälsa och trygghetsfrågor, liksom givetvis hästvälfärd.

Rätta mig om jag har fel, men när det gäller trygghetsfrågor och hästvärlfärd är det väl sedan länge ett faktum att inget annat land klår oss och dit vi kommit i dessa frågor?

Att som idrottsförbund nästan helt undvika att upplysa om att ridsport faktiskt är en sport är häpnadsväckande i sig. Att med visionära och högsvansade ambitioner om att kallas världens bästa inte med ett ord nämna en sportslig strategi på vägen dit – det går nästan inte att greppa.

Det stormar sedan länge och som aldrig förr i Svenska Ridsportförbundet. En storm är en av de starkare vindar som kan uppmätas och kanske blåser den i förändringens riktning. Ett led till ytterligare förändning är i så fall att göra en självkritisk granskning av Ridsport 2030 och därefter inse var den egentligen hör hemma.

I papperskorgen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.