Noomis blogg om hästlov, genrep och hälsan

Vecka 7, vilket för min del betyder sportlov. Och jag ägnar självklart mitt sportlov till min sport och mina älskade hästar.

Under måndagen och tisdagen har vi varit i Skåne och tränat med Twilight. Vi försöker att hålla vårat hoppande regelbundet men ändå sparsamt. Det var nu första gången som vi hoppade sedan Baltic cup för ett par veckor sen. Det var ett bra genrep inför helgens två starter i Grevagården och Twilight känns som att hon är i fin form, vi tar båda två med oss en bra känsla inför helgens tävlingar. 

Som jag nämnt tidigare så gillar jag och är väldigt öppen för att testa olika typer av utrustning på mina ponnyer. För att se om det kan ge ponnyerna eller mig en annorlunda känsla. I tisdags när vi hoppade så testade jag för första gången att hoppa Twilight på hackamore. Jag tyckte att hon verkade trivas med att känna sig friare i munnen men samtidigt så verkade hon inte vara helt nöjd med hävstångs effekten som lägger tryck över nosryggen.

Iallafall väldigt intressant att testa och jag tror definitivt inte det är sista gången som vi rider med hackamore.

Förutom att träna och tävla med Twilight så ska jag denna veckan även hinna med lite ”selfcare” i form av massage och ostiopati. För att få hjälp med min nacke som jag skadade för några år sedan i en ridolycka.

För några år sedan så trillade jag av en häst och drog huvudet i ett stort, tungt hinderstöd. Efter de så har jag fått en whiplashskada. Vi har kollat upp så att det inte är annat men det är ändå något jag märker av varje dag och som påverkar min ridning så ska blir bra att få lite hjälp i veckan.

/Noomi

Beslutet har just nu dragits tillbaka. Svenska Ridsportförbundets beslut angående barns elittävlande under 13 års ålder.

Beslutet som kritiserades av många i vår sport. Allt från de faktiskt utsatta barnen i dessa åldrar till föräldrar och vår egen elit, Sveriges toppryttare. Även jag skrev en blogg här på Ridsport angående detta som ännu går att läsa.

Vi vet ännu inte vad detta innebär, vad som kommer hända och hur vårt förbund kommer att ta itu med detta. 

Men jag känner ändå lite hopp i mig. Hopp om att våra unga ryttare kommer få fortsätta kämpa för att uppnå sina drömmar och mål. Hopp om att de ska få fortsätta göra det de älskar och få fortsätta utvecklas i sin egen takt utan någon begränsning.

Jag har så svårt att förstå varför det ska vara en gräns, en stopplinje, som gör precis det som förbundet vill förekomma. Istället för att se till så alla faktiskt kan få utvecklas i sin egen takt så vill de istället sätta stopp för barns utveckling i vår sport. För de som vill, som lägger ned sin tid och själ för sina ponnyer. 

För det är ju just det som jag tycker gör vår sport så unik och speciell. Att man kan hålla på med hästar och har möjligheten att göra så sjukt mycket olika saker. Rida ut i skogen, träna frihetsdressyr eller tävla inom hoppning. Alla nivåer och åldrar är välkomna, alla får satsa mot att bli nästa världsmästare. Men det har aldrig varit något tvång och det är lika okej om man kanske inte vill tävla alls. För ja, ridning är en sport, en olympisk sport. Men det är också djur, en människas bästa vän och kanske anledningen att någon orkar ta sig upp ur sängen på morgonen. 

Stallet och hästarna blir en gemensam plats att umgås med andra som älskar detta lika mycket. Där du lär dig att ta ansvar och får disciplin.  För det finns ju faktiskt inget annat val, hästarna säger inte att de inte orkar en dag och de tar inte sovmorgon. Alla hästmänniskor tar sig till stallet varje dag och tar hand om sina djur oavsett förutsättningarna.

Som jag skrev i min tidigare blogg när jag lyfte detta ämne så var b-ponnytiden den enkla, fantastisk roliga och inte så extremt allvarliga tiden. 

Jag har själv flera vänner från denna tid som inte längre tävlar. Och nej det är inte för att de blev utbrända i sporten efter att ha tävlat b-ponny i några år. Utan för att förutsättningarna, möjligheterna och kunskapen inte längre räcker till för att vara på samma nivå på d-ponny och juniorhäst.

Som jag skrivit tidigare, detta var tiden som många kunde köpa en ponny och ta sig till msvb och SM-nivå. Mångas drömmar kunde uppfyllas och många kunde skapa minnen för livet. Varför ska vi nu ta bort det? Det är min fråga. Varför ska vi släcka dessa drömmar och stoppa de som kan och vill mer?

Jag vet om att detta ämne har diskuterats länge av vårt förbund, men jag hoppas nu efter kritiken att de tänker om och hittar en lösning som kommer passa oss ryttare bättre. Som ger våra unga talanger möjlighet att utvecklas vidare i sin egen takt framåt. 

Nu är vi hemma igen efter några väldigt lärorika dagar på Baltic Cup i Danmark. Årets första tävling och Twilights första tävling som åttaåring.

Vi hoppade tre fina rundor tillsammans, höjdpunkten under helgen var definitivt vår 125cm Grand Prix där vi kom i mål på en ynka liten bom. 

För utom att Twilight hoppar superfint inne på banan så är jag så stolt och glad över att se hennes utveckling runt omkring. Se hur hon kan hitta lugnet och känna sig trygg på de olika tävlingsplatserna som hon hamnar på, kunna isolera omgivningen och gå och lägga sig i boxen och vila, men också vara fokuserad på framhoppning och veta när det gäller.

Det är något som är väldigt kul med att utbilda en ungponny som man inte alltid pratar om, ofta så nämns enbart utvecklingen i ridningen – vilket självklart är så roligt att se resultat i.

Men med Twilight så lägger jag även ned mycket tid varje dag på hennes lydnad med mig på marken. Att vara fokuserad på mig även när det är mycket som händer i omgivningen med människor, hästar, fordon med mera. Stanna när jag stannar och att ha uppmärksamhet på mig.

Känner man Twilight så vet man även om att hon är en tjej med mindsetet ”alla flyttar på sig för mig” och hon har haft en tendens att kunna knuffas med sitt huvud och inte riktigt se sig för när hon går. Och jag älskar hennes inställning – att hon alltid känner sig bäst och vackrast i världen men det får inte bli farligt för omgivningen. 

Jag tycker verkligen nu att vårt arbete tillsammans börjar ge resultat.

Hur gör vi för att träna detta? Jo det är enkelt och egentligen inget komplicerat men något som kan vara svårt för en häst som inte har uppmärksamheten på rätt saker. Övningen går ut på att ponnyn ska stanna precis bredvid dig när du vill, något alla hästar borde göra men inte alla som gör. 

I början så fick jag visa tydligare, stanna lite mer ”ordentligt” kanske ha lite kortare tag på grimskaftet och hjälpa till att stanna hästen när det var dags att stanna. Sen ska hästen vända sitt huvud mot dig, vänta tills du börjar gå igen, inte varenda gång men ibland få belöning med morot eller hästgodis, alltid beröm med rösten och klapp på halsen.

Sen fortsätter man så i små steg tills man kan ha helt löst grimskaft och få hästen att gå i samma takt med dig hela tiden. Något som jag gjorde och fortfarande gör är att jag bromsar henne med rösten samt tar upp min högra hand som ett stop. Det lyssnar hon superbra på.

Detta låter som sagt som något självklart för många men jag själv ser ofta tävlingshästar som inte är lydiga eller uppmärksamma på sin ryttare på marken. Hästar är stora djur som kan bli väldigt farliga i fel händer, därför är det viktigt att lära hästen stå still, vänta och fokusera på sin ryttare. Även med helt löst grimskaft.

Förutom att vi var och tävlade i Danmark så fick Twilight igår sin FEI lifetime measurement och är nu färdigmätt för livet, för alltid en ponny. 

Tack för att ni läste dagens blogg

/Noomi

Nu är vi på väg mot årets första tävling. Vi påbörjar året på samma ställe som vi avslutade det, med Baltic Cup som går i danska Herlufmagle.

En speciell känsla att gå in i 2026 och veta om att det är mitt sista år på ponny. Ponnytiden som man alltid vetat har ett slutdatum men som man aldrig faktiskt trodde skulle komma. Men nu är jag här, och jag tänker njuta av varenda sekund av detta året tillsammans med mina ponnyer. 

Något som jag minns väl från mitt sista år på b-ponny, som jag gick in i för 3 år sedan nu, var hur svårt det var för mig att faktiskt njuta av den tiden. Magic som jag red då gav mig absolut allt och den roligaste b-ponny tiden jag hade kunnat tänka mig. Men att faktiskt njuta var så otroligt svårt för vid varje ridpass, träning och tävlingar så var min första tanke att vi var ett steg närmare att säga hejdå ifrån varandra.

Sista året så var jag lång på lilla Magic. Det var verkligen omöjligt att släppa taget. Men trots det så var vi ett riktigt starkt team tillsammans, vi visste varandras svagheter och styrkor och kunde verkligen jobba som ett team ihop.

Jag har alltid varit en tjej som har starka känslor när det kommer till mina ponnyer. Dom har aldrig varit ett ”tävlingsredskap” utan en bästa vän och familjemedlem.

Något annat som jag tror gjorde det så svårt att låta Magic gå var nog också för hon var min trygghet. Jag hade under denna tiden det lite tuffare med både Captain och Girlfriend, jag förstådde mig inte på dom på samma sätt som jag gjorde med Magic.

Jag var rädd över att min kärlek och glädje till  hästarna bara låg i mitt band med Magic och att det skulle dö ut utan henne.

Men sen kom Gorm in i mitt liv och visade för mig att det var möjligt att gå vidare och till och med ha roligare i sporten och hästlivet än någonsin tidigare. Gorm har gjort mig till den gladaste tjejen i världen under dessa år och jag kommer alltid vara så galet tacksam över att jag har fått vara, och fortfarande är hans människa. Oavsett om vi tävlar på Sveriges största arenor eller rider barbacka i skogen tillsammans.

Det jag från början ville komma till med det här var att man aldrig ska glömma bort att njuta och ta vara på dom fina stunderna, på tävlingsbanan som på hemmaplan. Stressar man över att det snart är över så missar man att uppleva själva tiden. 

Jag känner mig otroligt privilegierad över att ha Twilight med mig in i mitt sista tävlings år på ponny. Jag har lovat mig själv att inte känna mig stressad över tidsgränsen utan njuta under tiden som varar. Och jag känner mig faktiskt bara lugn, taggad och ser mycket fram emot året. Det känns bara som att vi har roliga saker framför oss. Vi fortsätter utbildar varandra till det bättre och får nu ta oss an fler utmaningar tillsammans.

I helgen så hoppar vi big tour, precis som vi gjorde senast. Då kändes det nervöst över hur det skulle gå, även fast jag vet att det varken är för svårt eller stort för twilight så vet man aldrig hur en ungponny kommer reagera. Det var då även första gången som hon hoppade tre större klasser på en helg.

Men nu är vi så otroligt peppade över att få göra det igen med mer rutin och erfarenhet ihop.

/Noomi

De senaste dagarna har mina tankar gått till de tragiska händelser som skett runtom i Sverige, men även den tragedi som skedde i Schweiz under nyårshelgen.

Det känns så sjukt och det är svårt att få fram ord, att detta är den värld vi lever i. Att två kvinnor blivit brutalt mördade, en 22-årig kvinna som aldrig kommer komma hem till sin familj igen, som aldrig kommer att få uppfylla sina drömmar och leva ett långt liv. Och en mamma som inte kommer få se sina barn växa upp. Och över 40 ungdomar som förlorat sitt liv under en kväll som skulle spenderas med sina vänner för att fira in det nya året.

Detta har varit en stor ögonöppnare för mig och säkerligen även för många andra. Just för att detta hade kunnat vara en själv, ens bästa vän, mamma eller syster. 

Det som skrämmer mig mest är kanske inte bara själva våldet, utan hur nära det känns. Hur lätt det är att tänka det där hade kunnat vara en själv eller någon i sin närhet. Hur tunn tråden ibland känns mellan vardag och katastrof. Hur fort hela ens liv kan vändas upp och ned. Vi lever våra liv, planerar framtid, skrattar med människor vi älskar – och samtidigt händer det ofattbara, mitt ibland oss.

Det väcker en ilska, men också en djup sorg. Ilska över att kvinnor fortfarande inte är trygga. Inte trygga i sin egen stad på väg hem och inte trygga att öppna dörren när någon ringer på. Sorg över alla liv som släckts alldeles för tidigt. Och en maktlöshet i att inte kunna göra mer än att sörja, dela och försöka förstå något som egentligen är obegripligt.

Går det att på riktigt förstå vad det är som händer? Är det möjligt att ta in?

Men kanske är det just här vårt ansvar börjar. Att inte låta oss bli för vana. Att inte scrolla vidare som om det vore ännu en nyhet bland alla andra. Att våga prata om det, våga känna och våga stå upp för varandra. Att se varningssignaler, att lyssna när någon säger att de är rädda, att inte förminska någons oro eller smärta. Inte låta något förminskas eller sopas under mattan – det är där problemen kommer till liv.

För bakom varje rubrik finns ett liv. En person som var älskad, som hade en plats i någons hjärta. Och de förtjänar att bli ihågkomna – inte bara som siffror i statistiken utan som människor.

Och det är svårt när våra flöden dagligen fylls av obegripliga händelser. En försvarsmekanism blir då lätt att stänga av, vägra förstå och försöka inse vad som sker. Men det är så viktigt att vi vågar. Vågar gå i motvind och stå upp när marken under oss faller samman.

Jag vet inte vad lösningen är, men jag vet att tystnad aldrig har varit svaret. Så låt oss fortsätta prata. Fortsätta bry oss. Fortsätta kämpa för en värld där ingen ska behöva vara rädd för att leva sitt liv.

Var tacksamma för era nära och håll i de ni älskar hårt. Vi hästmänniskor måste även vi hålla ihop, ta hand om varandra och låta vårt trygga plats, stallet, förbli trygg.

Kram från mig, Noomi Skobe Rosén

Gott nytt år hela Ridsport-familjen! Och tack för att jag har fått ta del av er detta året, hoppas att ni precis som jag ser fram emot fler år tillsammans!

2025 har nu kommit till sitt slut. 

Ett år då mycket hänt på många olika sätt. Jag hade idag tänkt att sammanfatta detta året i dagens och årets sista blogg.

I början på detta året, i slutet på Januari så kom Twilight in i mitt liv. Nybliven 7-åring som jag nu fick möjligheten att vidare utbilda. Twilight är ett otroligt speciellt sto med mycket personlighet, det är nog också därför jag tycker om henne så mycket som jag gör. Men ston med mycket personlighet kan också vara svåra att förstå och komma nära. 

Att se hennes utveckling under året och att få vara en del av den har nog varit bland det roligaste jag någonsin gjort. Att inte bara lära mig rida henne utan också bygga ett band tillsammans och att få komma riktigt nära varandra. Se henne mogna och bara bli bättre och bättre. Och att få bli ett starkt team tillsammans.

Detta året blev inte som planerat med min kära Gorm. Under 2024 så trodde vi att våran resa bara hade börjat och att vi hade så mycket framför oss under de kommande åren. Men tyvärr så satte Gorms skada stopp för det. Som jag nämnt tidigare är det en ovanlig skada som vi inte kunnat ha en chans att veta någonting om tidigare. 

Jag vill inte klaga, men det har varit tufft. I samband med Gorms avbrott så tappade jag glädjen i sporten och tävlandet. Även när det gick bra med Captain och Twilight, så var det inte min Gorm. Jag gjorde det inte längre med honom och det kändes fel, det gjorde ont, det var inte detsamma längre. Det tog emot att gå in på banan utan honom vid min sida.

Men detta gjorde mig starkare. Man hör ofta folk säga det, att motgångar stärker än. Det är svårt att förstå när man är där, i djupet då det känns som man snart drunknar. Men lyckas man ta sig upp därifrån så blir man starkare, tro mig. 

Jag skrev om detta när jag var mitt i en tuffare period, i ett inlägg på min Instagram efter min SM final med Captain i somras. Ett inlägg som väckte stackare reaktioner på många olika sätt. Folk som tyckte jag var modig som delade med mig av den ofta för tystade sanningen här i sporten. Om att allt inte alltid går vägen, om att denna sporten är tuff och om att samarbetet mellan ryttare och häst är A&O om man ska lyckas i sporten. Jag ville vara ärlig och berätta om mina egna känslor och tankar. Men det fanns även dom som inte höll med om det jag skrev. Som skrev att man inte ska hålla på med sporten om man inte klarar av det tuffa klimatet. Som skrev att vi unga ryttare inte har en aning om vad kämpa betyder och som tyckte man skulle byta hobby om man hade för mycket känslor här i sporten, för att visa känslor i ridsporten var fel i deras ögon.

Som tur är gillar jag att göra motsatsen till vad folk säger eller tycker. Jag lät inte detta tynga ned mig. Detta sporrade enbart mig till att bli bättre, träna hårdare och utvecklas som ryttare och att skriva mer om att vara ung i ridsporten. Jag insåg även då att detta kräver en förändring. Att vi unga i sporten inte längre kan låtas tyngas ned av vad den äldre generationen har att säga. Jag fick då möjligheten att börja skriva min blogg här på Tidningen Ridsport. För att inte bara göra min utan alla unga ryttares röster hörda. 

Så jag vill verkligen säga tack! Tack till alla ni som läser, uppskattar och vill vara med på min resa med mina ponnyer här på bloggen och tack till Ridsport som låter mig göra oss unga rösters hörda.

Jag gillar att tror att allt som händer har en mening med sig. Att allt händer av en anledning. Men jag har längre haft svårt att förstå varför just Gorm skulle utsättas för något sådant. Det kändes inte rättvist mot honom på något sätt. Men nu över tiden så tror jag att även detta har haft sina anledningar. Jag och Gorm spenderar otroligt mycket tid på marken tillsammans och blir bara närmare och närmare varandra. Twilight har fått en chans att ta del av rampljuset. Inte bara har vi kunnat lägg ner mer träningstid med varandra som gett resultat på tävlingsbanan. Utan det har nu även blivit kul igen. Vi är ett team, ett team som har otroligt roligt tillsammans både hemma och på tävling.

Captain och min resan ihop har nu fått ett nytt kapitel. Han bor kvar på gården och är fortfarande i vår ägo men med min kusin i sadeln. Till en början tog det emot men nu är jag så otroligt tacksam över att se honom lära Alice allt han kan och göra henne lika glad som han har gjort mig under våran fyra år tillsammans. 

I samband med detta så känner jag min redo för nästa steg. Att se vad livet och det nya året har att ge och jag välkomnar nu 2026 med öppna armar, utan förväntningar då det ändå oftast inte går helt enligt plan. Jag känner mig tacksam att gå in i det nya året med min fina Twilight som nu klassas som ”vuxen” och med nya utmaningar att ta oss an tillsammans. Men även att få gå in i det nya året med min älskade Gorm kvar här i stallet vid min sida som håller på att lära Twilight allt han kan. 

Gott nytt år önskar jag och ponnysarna ♥️

/Noomi

Jag önskar er en fin jul med dom ni älskar och jag önskar att alla hästar i världen idag får lite extra god julmiddag. Ta hand om varandra och passa på att visa lite extra uppskattning till de ni älskar runt om er och till era fyrbenta!”

/Noomi Skobe Rosén

Vintern är här och så även jullovet för mig imorgon. Tiden på året som man kan pusta ut och när det är lite lugnare schema för både hästarna och ryttarna innan nästa säsong drar igång, i alla fall för vår del.

Nu under december så brukar vi alltid göra veterinär- och tandcheckar på våra hästar för att se till så inget stör dem kroppsligt eller ger något typ av obehag. I samband med detta så får de också en lite lugnare period med lättare träning. 

Men för att inte falla ifrån och för att vara så redo som möjligt inför nästa års utmaningar så håller vi igång så mycket som möjligt under vintern. Och tar tag i det svåra, finslipet. Den träningen som kanske inte alltid hinns med mellan tävlingar då man mestadels vill se till att vara i form. Nu kan perfektion på sitsen, rytmen, galoppen bli fokuset men också att bygga mer styrka, kondition och muskler.

För att göra det så försöker vi hålla vår träning med hästarna hållbar. Varierade pass, olika underlag och olika syften med varje pass. 

Något vi gör ungefär två dagar i veckan är hårdare pass med mycket galopp i skogen, (just nu hos oss är det ingen snö, men när snön kommer är även det otroligt bra styrketräning). 

Detta kan ses som enbart ett sätt att konditionsträna hästarna men det är mycket mer än så! Träna på att länga och korta stegen utan att tappa styrkan i bakbenen. Få hästen lydig för små hjäper och signaler från sitsen. Rida på olika underlag för att stärka leder, senor och ligament. Ha hästen i balans och såklart är det så nyttigt för hästens mentala hälsa! Vi älskar att rida ut! Utöver dessa lite tuffare skogsturer så rider vi mycket mysturer med skritt och trav.

Men sen såklart har vi även trim-pass i ridhuset. För att få hästen lösgjord, kunna ställa sig i de olika varven, gå på ett spår, flytta sig för skänkeln och massor massor mer! Jag har alltid gillat att skrittjobba mina hästar, men något som min tränare lärt mig är hur viktigt det verkligen är och hur fin man kan få sin häst efter att lägga stora delar av passet på enbart skritt, ibland hela.

Man ser många som skrittar några varv, travar lite på volten och sedan börjar galoppera. Och sen undrar man varför hästen inte galopperar på det sättet man vill. Då får man backa några steg och börja om i skritt. Göra allting mycket mer noggrant, ha en plan med varje väg och rörelse. 

Vissa dagar har jag en plan för ett pass i skritt-trav-galopp, men blir jag inte nöjd med skritten så fortsätter jag skritta istället för att börja trava. Sen nästa dag kanske jag är nöjd med skrittarbetet och då kan jag fortsätta vidare i trav. 

Det är såhär jag tror att man jobbar mera långsiktigt. Man kan inte få en häst perfekt på ett pass – det kommer ta tid, men finns tålamod så kommer det också bli riktigt bra!

I början på januari så kommer min tränare Tomas hem till oss och håller hoppträningar. Han är grym på att träna och att göra stora förändringar på hästarna men också så duktig på finslipningen och att utveckla oss ryttare. Tills dess så tränar jag och Twilight vidare med hjälp av min mamma Sophia och såklart med gamla ord från min tränare.

Jag hoppas att ni själva nu känner er peppade inför vinterträningen och att ni har fått en liten inblick på hur jag tränar mina hästar inför den kommande säsongen!

Förra veckan så var vi och tävlade på Baltic cup i Danmark. Det var även det som var planen att skriva om i dagens blogginlägg. 

När jag var påväg att börja skriva dagens blogg så möttes jag av Tidningen Ridsports artikel där rubriken fångade mig direkt.

Rubriken som jag inte tror att någon har missat, det senaste ämnet som rört runt rejält i hästsverige. Nämligen att Svenska Ridsportförbundet infört en 13-årsgräns för all tävling på elitnivå.

Jag har nu läst mycket från flera upprörda föräldrar i både kommentarer och i inlägg angående detta. Jag vill nu även själv tala ut kring detta, från en 15-årig ryttares perspektiv som tävlade på högsta nivå på b-ponny för inte alls många år sedan.

Jag är så otroligt tacksam över att jag fick njuta av dessa unga år i sporten. De absolut bästa åren. Åren där inget kändes jobbigt, svårt eller pressat. När man bara gjorde sitt absolut bästa och kämpade sig runt alla möjliga banor tillsammans med ponnyn man älskade mer än allt. Åren då det gick som det gick och när det inte spelade så stor roll. 

B-ponnyåren där många har möjlighet att köpa en ponny som kan gå Msv B, SM och där många unga ryttares drömmar kan uppfyllas.

Idag är det skillnad. Att tävla D-ponny, där en ponny som har gått det högsta, EM, kommer kosta flera miljoner. Om du inte har den möjligheten så måste du hitta de sällsynta unga guldkornen och göra den tuffa resan själv – som kräver en otrolig skicklighet och arbete med ett starkt team – som ändå oftast inte går hela vägen. Annars behöver man inte ens tänka tanken kring en sådan dröm.

Att tävla SM som 11-åring var helt otroligt och en så stor dröm för mig. Det var där allt började. Man träffade andra duktiga ekipage från hela landet som under olika förutsättningar tagit sig till samma tävling. Nu möttes vi alla inför samma utmaningar inne på banan. Där tävlandet var en liten del av att vara iväg på meeting. Att umgås med vänner, gå promenader tillsammans i solnedgången med de kära b-ponnyerna, se de äldre ryttarna och större ponnyerna tävla tillsammans och drömma vidare om att i framtiden få bli lika duktig. Det var den stora grejen. 

Att få chansen att tävla svåra tekniska banor i en ung ålder, samla rutin och väcka den glädjen av att vara med ponnyer, i stallet, på tävling och umgås med andra som älskar detta lika mycket. Det var det som var fantastiskt.

Att vårt egna förbund nu vill stoppa detta känns overkligt. Att tävla under 13-årsåldern är ingen tvång, men de unga ryttare som brinner för denna sporten, tränar och jobbar hårt för att nå sina drömmar, blir målmedvetna och älskar att utföra denna sporten med sin älskade ponny borde få lov att göra det. Det är våra framtida landslagsryttare som får rutin och bygger sig själva en grund under dessa år.

Jag vill se en förändring – jag vill se motsatsen. Att vi satsar mer på våra unga ryttare och att vi i Sverige, precis som i andra länder, går framåt i utvecklingen. Att vi öppnar fler dörrar för våra unga ryttare istället för att stänga dem.

Argumentet att detta genomförs för att en trygg miljö, glädje och gemenskap ska vara det viktiga – det tycker jag tyvärr inte håller. För jag vet själv vilken otrolig glädje och gemenskap vi ponnyryttare haft under åren. Vilka nära vänner jag fått från min tid på B-ponny, som fortfarande är mina absolut närmaste vänner. 

Och jag kan glatt även säga att dagens unga B-ponny ryttare är likadana. Vi har som sagt precis kommit hem från Baltic Cup där min kusin, Alice Skobe, 9 år, var med och tävlade på sin B-ponny Magic. Vi såg knappt glimten av henne, men när hon kom tillbaka på kvällen så sprudlade hon av glädje över alla de nya kompisar hon fått och av hur roligt hon haft med dom hela kvällen. Skulle du nu säga till henne att hon inte längre ska få möjligheten att uppfylla sina drömmar om att tävla mästerskap eller tävla utomlands skulle hon gå i kras, en tjej som älskar sina ponnyer, att tävla, och drömmer om att rida SM. 

Det är fullt okej att ha olika åsikter kring detta, men som jag skrev i mitt allra första blogginlägg här på Ridsport, att jag vill vara alla unga ryttares röst. Och jag vet att detta gör ont i många unga ryttares hjärtan att läsa.

Ny vecka och en ny blogg!

Jag hoppas att allt är bra med er som läser, med mig är det fint!

Nu var det ett par veckor sedan SM, som var min senaste tävling. Men idag, onsdag när ni läser detta så är vi påväg mot Baltic Cup finalen som går på danska riders cup i Danmark. Med ett mellan stop hos min tränare Tomas i Skåne för att se till så vi är i den bästa möjliga formen inför tävlingen.

Baltic cup är en så sjukt rolig tävling som jag samlat mycket av min rutin på för några år sedan. Dom ger då ryttare, från b-ponny upp till U25, möjligen att testa på att representera sitt land, rida i lag och testa på olika svåra banor runt om i Norden.

Det brukar alltid bli en otroligt bra sammanhållning mellan alla ryttare som tidigare varit konkurrenter i Sverige men nu tävlar tillsammans i ett lag.

Tävlingsarrangörerna brukar också göra en suveränt bra jobb med dessa tävlingar för att ge ryttare och hästar de bästa förutsättningarna! Rekommenderar verkligen att tävla Baltic Cup om man i framtiden satsar på att rida landslag!

När jag skriver detta är det tisdag och vi gör idag de sista förberedelserna innan det bär av. Det är mycket att ha koll på när man ska lämna Sveriges gränser och tävla under de danska reglementet, men vi är så taggade! Jag har nästa inte tävlat något Baltic sedan B-ponnytiden, så det ska bli kul att göra få göra comeback!

Med till Danmark så är det Twilight och Magic, som Alice ska tävla.

/Noomi