Ridsport Play: Parakusken laddar för mästerskap

Medan svenska spetstruppen med pararyttare har synts och haft framgångar upp till högsta nivå har de svenska parakuskarna varit desto mer osynliga.

Landslagsplatsen är ett kvitto på att arbetet jag har lagt ner har gett resultat.

Det vill enbetskusken Christine Chapman i Furulund utanför Lund ändra på.
– Jag satsar mot VM nästa år, under 2026 är SM det stora målet, säger 53-åringen som är född med en cp-skada och har gjort en raketkarriär inom parasportkörning sedan hon satte sig på kuskbocken för första gången för fyra och ett halvt år sedan.

Hon flyttade till Sverige från Danmark för 25 år sedan och är fortfarande dansk medborgare. Hästarna har alltid funnits med i hennes liv då hennes mamma var hästintresserad.
– Att rida har varit bra som sjukgymnastik för mig. Det har alltid gett mig en frihetskänsla att komma upp på hästryggen.

När hon provade att köra för första gången hos en väninna med islandshäst blev frihetskänslan minst lika påtaglig.
– Jag känner att jag har bättre balans när jag kör än när jag rider, och det hjälper till att ge ännu mer frihetskänsla.
– Jag tycker att fler borde prova att köra, fortsätter hon.

Dags för årsdebut

Nu är hon den enda kusken i spetstruppen för svenska parakusklandslaget 2026 och årsdebuten görs i Flyinge den här helgen.
– Landslagsplatsen är ett kvitto på att arbetet jag har lagt ner har gett resultat. Så nu måste jag fixa ett medicinskt intyg för att få tävla internationellt.

Det är inte så vanligt med cp-skador bland parakuskar som i stället ofta brottas med saker som till exempel ett skadat och försvagat ben eller sjukdomar som påverkar styrkan i armarna. Christine Chapmans diagnos gör att hon har en del specialutrustning som till exempel öglor i tömmarna och en extra fotbroms för groomen. Groomen sköter också hennes pisk.
– Det blir ganska speciellt, groomen blir som min ena hand, säger Christine Chapman som också lyfter all hjälp hon får av sin man och sin son.

Hon kan inte arbeta själv, har hästvana assistenter som hjälper henne på heltid och de har också fått lära sig att att hänga med på vagnen när det körs. Vardagskörningen klarar alla assistenter av, men när det kommer till tävlingsmomentet är det alltid Ottilia Kubja som groomar.

”Hjälp med allt”

– Jag är rullstolsburen och behöver hjälp med allt, säger Christine Chapman som lägger mycket tid på att hålla igång sin kropp, bland annat genom att gå på rullband.

På gården där hon och hennes familj bor finns totalt sex hästar varav fyra är inackoderingar. Förutom tävlingshästen, gotlandsrusset Skip-Bo, har Christine Chapman en ung morganhäst.

Hennes huvudtränare är Camilla Lind som har hjälpt och stöttat på många sätt – inte minst med utrustning. Förutom det som nämndes ovan har hon en speciell vagn med ryggstöd.

Knepigt med dressyren

– Min starka sida är att få samarbetet med hästen att fungera. Dressyren är knepig, gotlandsrusset har inte så stora gångarter.

Nästa tävling efter årsdebuten i Flyinge blir en tävling i Danmark om några veckor.

Det finns också två parakuskar i en observationstrupp genom Marie Ågren och Michaela Holmberg.