Niklas Jonsson: ”Jag vill se förbundets partiprogram”

För snart ett år sedan briserade en storm i svensk ridsport. Gräsrötterna reste sig och sa: ”Nä, nu får det fan räcka!” Det som hände blev en påminnelse om något som ibland tycks glömmas bort, makten finns faktiskt där den ska finnas, hos medlemmarna.

När stormen så småningom mojnade hördes ett mantra från centralt håll, om och om igen:

Vi måste återfå medlemmarnas förtroende.

Jag tror att det är en korrekt analys. Men jag tror också att man har missat att definiera vilken typ av förtroende som behöver återställas. För det är trots allt avgörande för hur man ska gå till väga.

Förtroende kan handla om vänskap, personliga relationer och tillit mellan människor.

Men det är inte den typen av förtroende jag söker hos våra förtroendevalda.

Jag behöver inte att våra ledare är mina vänner. Vi behöver inte tycka lika i alla frågor eller alltid vara överens. Det jag efterfrågar är ett professionellt förtroende. En övertygelse om att de som fått medlemmarnas mandat har en ärlig ambition att arbeta för ridsportens bästa. Att de har en idé, en riktning och en genomtänkt strategi för hur svensk ridsport ska utvecklas. 

Vi ser negativa siffror och en utveckling som borde bekymra oss alla. Ridsporten står inför stora utmaningar.

Om jag ska konkretisera vad jag menar. Det är dags att använda vår ”makt” igen.

I maj ska vi medlemmar välja vilka personer som ska få förtroendet att leda svensk ridsport under nästa mandatperiod, fram till 2029. Innan jag lägger min röst vill jag veta att de som söker mitt förtroende har en plan. Inte bara en ambition om att vända utvecklingen, utan en konkret idé om hur det ska göras.

Jag vill se deras partiprogram.

Vi ser negativa siffror och en utveckling som borde bekymra oss alla. Ridsporten står inför stora utmaningar. Det handlar om ekonomi, medlemsutveckling, rekrytering, föreningarnas förutsättningar, hästvälfärd och sportens framtida legitimitet.

Att konstatera problemen är en sak. Att förstå dem, prioritera mellan dem och visa vägen framåt är något helt annat.

Jag vill att de som får uppdraget öppet redovisar sin strategi. Vilka är de största utmaningarna? Vilka frågor ska prioriteras? Vad behöver förändras och hur ska arbetet genomföras? Och kanske viktigast av allt, hur ska vi medlemmar kunna följa upp om det faktiskt ger resultat? Jag vill veta hur de tänker leda, inte bara vad de tycker att vi borde uppnå.

För att förtjäna mitt förtroende räcker det inte med vackra formuleringar, försäkringar om att alla ska lyssnas på eller löften om en bättre framtid.

Jag vill se en analys, en tydlig riktning och en förmåga att omsätta ord i handling. Jag förväntar mig inte att någon ska ha alla svar, men jag förväntar mig att den som vill leda svensk ridsport vet vilka frågor som behöver ställas, vilka problem som måste lösas och i vilken ordning arbetet behöver ske.

Det är också viktigt att förstå att förtroende inte är något man får för att sedan luta sig tillbaka mot.

Särskilt inte när det har blivit så kraftigt försvagat. Det måste byggas och förvaltas genom öppenhet, tydlighet och en vilja att visa medlemmarna vad man gör, varför man gör det och vilka resultat det leder till.

Som sagt, för mig handlar förtroende inte om att alla måste tycka lika. Det handlar om att känna trygghet i att de som fått mitt mandat vet vart de ska, varför de ska dit och hur de tänker ta sig dit.

Jag behöver inte personer som säger att de vill leda svensk ridsport. Jag behöver personer som vet hur och kan presentera för mig hur de ska göra det. Då ger jag dig mitt förtroende.