Ryttaren efter timmerbilsolyckan: ”Dozan var en familjemedlem”

Den 14 oktober var Ida Eriksson ute och red sin häst Dior Diorissima (SWB sto f -20 e Bon Coeur-Van Vivaldi, uppf Katarina Remnemark). Det var skymning i Timrå, men både häst och ryttare hade flera reflexer och sträckan längs vägen där de behövde gå var rak och inte speciellt lång. Dessutom var ”Dozan” mycket trafikvan.

Ida hörde vad hon trodde var en lastbil komma över krönet långt upp i backen och gick ut i vägrenen.
– Lastbilen kom närmare och jag kommer ihåg att jag upplever att lastbilen kör väldigt fort och plötsligt har jag lastbilen intill mig. Och att det smäller, berättar Ida.

Sedan har hon inga minnen från vad som hände förrän hon ligger i ambulansen.
– Men jag lyckades ringa min man som kom dit. Jag minns att han kom in i ambulansen och sa ”Vi måste ta bort Dozan”. Sedan kom han in igen och berättade ”nu finns hon inte mer”. Jag har kanske något minne av att jag är bredvid Dozan där hon ligger skadad bredvid vägen.

Brutit ben och rygg

Hästen hade brutit två ben och troligtvis även brutit ryggen. Det var eftersöksjägare som tog bort henne, alltså människor vana vid att bedöma djurs lidande, och den ena hade haft häst själv, så Ida tvekar inte om att det var rätt beslut.

Själv hade hon skadat sig; hjärnskakning, skrapsår i ansiktet, en knöl på hakan, en bruten stortå och skador på händerna. I dag, några veckor senare, har hon framför allt ont i rygg, nacke, händer och knän.

Polisen kom till platsen och konstaterade att skadorna handlade om en skadad häst som behövde avlivas och att fronten på timmerbilen hade märken.
– De kollade inte med mig, hur jag mådde. Vad jag förstår la de ner undersökningen redan på platsen, de hade däremot pratat med timmerbilens förare och skrev att det ”plötsligt dykt upp en häst framför huven”, berättar Ida.
Hon blev alltså inte hörd av polisen, som i stället bara konstaterade att det handlade om en olycka.

Expert: En väg med väldig god sikt

Men hela situationen kändes konstig. Vägen är som sagt rak, och hästen borde ha synts på mycket långt håll. Även en trafikingenjör på Trafikverket, Thomas Nylander, menar att det är en vägsträcka med goda möjligheter att se hästar på vägen.
”Det är en rak väg med väldigt god sikt”, sa han till SVT Västernorrland, och fortsatte intervjun med att tillägga att ”här finns alla förutsättningar att se vad som rör sig på och invid vägen”.

Idas moster Katarina Remnemark är jurist och tyckte att polisen gjort fel som inte ens tillsatt en förundersökningsledare. Nu har Katarina fått svar från polisen.
– Polisen öppnade ärendet redan dagen efter att omprövningsbegäran framställts till Polisregion Nord. De har tillsatt en mycket erfaren polis som varit förundersökningsledare vid många svåra olyckor och vi är mycket glada över det här. Nu får vi förhoppningsvis en objektiv bedömning av vad som skedde vid olyckstillfället, säger hon till Ridsport.

”Kärlek vid första ögonkastet”

Men det har gått tre veckor sedan olyckan, och Ida har fortfarande inte pratat med polisen. Samtidigt är hon sjukskriven med mycket ont i kroppen, och väntar på en magnetröntgen. Men kroppen är inte värst. Det är förlusten av Dozan, en häst som Ida och hennes 16-åriga dotter Thilde haft i ett år.
– Det var kärlek vid första ögonkastet. Hon hade så fina gångarter och var magisk att rida. Fast hon var så stor, 1,72, kändes det inte – hon var så himla mjuk, som en liten katt. Hon var breederskvalad i dressyr och löshoppade 1,35.

”Ser henne framför mig”

Dozan var en allroundhäst och planerna var att Thilde och Dozan skulle starta sin första hopptävling efter nyår. Fast det handlar inte bara om en fin ridhäst, berättar Ida.
– Om man stod i stallet och pratade och hade mössa på sig tog hon mössan och kastade iväg den. Den som gick förbi henne var tvungen att stanna och klia under ganascherna. Och när jag åker till stallet kan jag se henne framför mig när hon kommer galopperande, det gjorde hon alltid när man kom till hagen, öronen framåt. Det fanns sån livsglädje i henne.

Svårt vara tacksam

Ida gråter när hon berättar om Dozan, som var en häst ”man får en gång i livet”, som hon säger. Men det känns också tungt att hela familjen är drabbad, och kanske speciellt värst för dottern som inte bara förlorade sin älskade häst utan även fick sina drömmar krossade.
– Det första jag sa var ”förlåt” när jag träffade Thilde. Men jag hade inte kunnat göra annat än flytta mig på vägen, som jag gjorde. Jag har varit tillbaka på platsen för att förstå och bearbeta, och man ser att det är hovspår i kanten där vi gått. Fast – hur kunde vi inte synas? Med reflexer och en stor häst, det var inte som att vi gick i diket eller så.  Jag tänker ändå att jag inte borde ha ridit den där vägen den där dagen.

Ida funderar mycket över vad som hände, och vad som kunde ha hänt.
– Nu blev vi träffade så att vi kastades framåt och åt sidan, men om vi träffats mitt på huven hade vi varit döda båda två. Jag tror också att det var en olycka, jag kan inte tro att någon gör så med flit. Men oaktsamhet, det tänker jag.

En del vänner och bekanta har sagt ”var tacksam över att du lever” till Ida.
– Men jag har svårt att vara tacksam just nu, när jag förlorat henne. Dozan var en familjemedlem.