”Bra häst säljer sig själv”

Med gästföreläsare som Jens Thormählen från Holsteiner Verband, den belgiske storuppfödaren Luc Henry, holländske avelsexperten Jac Reminsje, den holländske entreprenören Dirk Willem Rosie och inte minst våra egna Lisen Bratt Fredricson och Jens Fredricson blev det en intensiv dag hos Agneta Lilliehöök på fina Tejarps gård i Klågerup utanför Malmö.

Förmiddagens huvudtema var handel och hästägande i Europa med Jens och Lisen som föredragande. Lisen, driftig utbildare och hästföretagare, delade med sig av sina tankar och berättade om hur hon bedömer en häst.
– Handlar det om föl går jag på stam och exteriör, på två- till fyraåringar är det stammen och hoppförmågan, på de äldre bedömer jag hoppförmåga, inställning och resultat, förklarade hon.
– Jag tycker det är viktigt att uppfödarna satsar långsiktigt på kvalitet, det lönar sig alltid. Inom hoppningen vill vi inte ha dressyrhästar med långsamma travrörelser, vi vill ha en kvick häst som tillåter att man rider den och som har power, vilja och rätt inställning.
– Jag tror på ett utökat samarbete uppfödare emellan för att på så sätt göra driften större och därmed möjlighet att anställa en egen ryttare.

Lisen påpekade också att utvecklingen av aveln varit enorm de senaste tio åren.
– Det gäller för den som vill föda upp bra hopphästar att skaffa sig referenser och det får man om man åker ut på de stora tävlingarna. Sedan måste uppfödarna sätta sig ner och tänka på vilken inriktning de vill ha på sin avel.

Jens Fredricson visade en pyramid som illustrerade att enbart en liten del av hästarna hamnar i sportens toppskikt.
– Och det är bara tio procent av ryttarna som har förmåga att rida hundra procent av de bra hästarna.
– Alla de hästar som befinner sig längst ner på skalan borde kunna gå in i breddverksamheten men det fungerar inte, dagens sporthästar passar inte in på en ridskola, de är för svåra. Därför måste uppfödarna bestämma sin inriktning, och ridskolor och andra verksamheter som behöver ”snälla” hästar måste helt enkelt komma med en beställning till uppfödarna, menade Jens.

Den lilla klick hopphästar som når toppen är begärliga för köpare.
– Det är då man måste fundera: vad är en OS-medalj värd? Kan jag tacka nej till 20-50 miljoner kronor som jag blir erbjuden för min häst? Numera rids det varje helg Grand Prixer med över miljonen i förstapris och därmed finns det chans för en köpare att få tillbaka lite med sin investering. När jag började i den här sporten var det självklart att man ville rida OS, idag är det mera nischat med utpräglade tävlingsryttare och de som mer är uppvisnings- och försäljningsryttare.

Just hästägandet, och problemet med rollen i Sverige, var ett ämne för Astrid Ohlin, sedan 1997 hästägare hos Peder och Lisen.
– Jag äger tävlingshästar för jag tycker det är så roligt. Jag kan resa runt på tävlingar, och jag kan sitta i ett iskallt ridhus och följa träningar, sa Astrid.
– Det trista är att man tidigare nästan varit portförbjuden på VIP:en vid de stora tävlingarna. Lyckligtvis har det blivit ändring på det, vi hästägare måste få känna oss välkomna.

Claes Pettersson, ordförande i svenska Hopphästägarklubben höll med.
– Hästägare ”fanns” inte förut men nu börjar arrangörerna lyssna på oss och skillnaden är numera stor när vi kommer till Friends och till Göteborg. Återstår utmaningen att få Jana Wannius i Falsterbo att också ge oss möjlighet att närvara på ett vettigt sätt, sa Pettersson.

Många försök har gjorts att skapa konsortier för hästägande och i Holland har man lyckats förträffligt, genom satsningen Show Jumping Fund Netherlands (SFN) som startades genom initiativtagare Jacob Mellisen. 3 600 000 euro lades i fonden och ett antal hästar köptes in. De som inte höll måttet såldes, resten matchades mot mästerskap, med mål att säljas efteråt.
– Vi ville vara med på de stora mästerskapen, förklarade Dirk Willem Rosie.

SFN lyckades, den minnesgode kanske noterar att VM-segrande Jeroen Dubbeldam red Zenith, en häst som tävlade med prefixet SFN!
– Nu har vi beslutat att behålla Zenith över OS i Rio, men ett andra SFN, som ska fungera mellan 2015 och 2026, har redan bildats.

Dirk Willem berättade också om en ny databas, Horse Telex, där precis allt finns om alla hästar som startar i FEI-tävlingar. Sedan oktober i fjol arbetar 30-40 personer varje helg med att lägga in tävlingsresultat från hela världen.
– FEI är för långsamt, vi vill att alla fakta ska finnas tillgängliga på måndagen. Med Horse Telex kan vi enkelt ta fram vilken häst, eller vilken avelshingst, som varit bäst den senaste månaden.

Databasen kan bli ett viktigt skyltfönster, inte minst för den svenskfödda hästen. Visserligen börjar den genom fina framgångar på egen hand göra reklam för sig, men mer marknadsföring behövs.
– Problemet med Sverige är att det ligger geografiskt för långt bort. Det är oerhört svårt att få köpare att vilja åka till Sverige, sa David Ljungcrantz som talade utifrån egen erfarenhet.
– Lösningen kan vara att man samlar ihop ett antal hästar och placerar dem på kontinenten.

Ett utmärkt skyltfönster finns dock i Sverige, Falsterbo Horse Show.
– Det är fantastiskt, jag missar aldrig Falsterbo. Det är en otrolig marknadsplats där alla relevanta personer befinner sig, sa Dirk Willem.

I dag finns köpare från hela världen på bra hästar.
– En bra häst säljer sig själv, påpekade Luc Henry.
– Men ett bra sätt att få ut sina hästar är att etablera samarbete med en toppryttare.

Eftermiddagen för de 120 seminariedeltagarna handlade om trender inom europeisk hopphästavel, men så mycket om just trender blev det inte. Jens Fredricson berättade, mycket underhållande, om hur stor betydelse en bra ryttare har för en hästs karriär. Han berättade om Candy Flip, en nära släkting till Butterfly Flip, som han tog från lättlätt klass till svår. 
– Jag tror att många av hästarna i Sverige är riktigt bra men det handlar om rätt matchning och utbildning. Jag är övertygad om att det finns minst ett par hundra hästar med hög kvalitet som inte fått chansen, sa han.

Uppfödning och avelsfrågor har alltid legat Jens varmt om hjärtat. Han pratade om att det finns två kategorier uppfödare, de emotionella och de professionella.
– De flesta, även jag själv, är en emotionell uppfödare och vi räknar inte med att få ordentligt betalt för våra produkter. De professionella däremot tänker annorlunda och har långsiktighet i sin verksamhet. Det är de som bör ha nyfikenhet som främsta vapen och som ofta träffar andra människor och samlar information.
– Det är dock inte alltid lätt att se vilken ung individ som blir bra. Ofta avslöjar inte en häst vad den går för förrän den får hoppa riktigt höga hinder. Det är också tillfredsställande att veta att svenska hästar är sunda och att svenska uppfödare inte fuskar. Det är en klar marknadsfördel.

Hantering av unga hästar var ett ämne som även Luc Henry (med bland andra världsmästarhästen Liscalgot i sin verksamhet) tog upp.
– Jag löshoppar föl i grupp och studerar deras beteenden och jag vill se deras naturliga talanger. Då är det oerhört viktigt att de är avslappnade, gör man fel kan man förstöra hästen för livet. När de blir lite äldre får de hoppa en och en och då är det intressant att se hur de utvecklats. Nästan alltid hoppar hästarna som de gjorde redan som föl.

Luc pratade om det många ville höra, hur framtidens hopphäst kommer att vara, och vad som kommer att krävas av den.
– Det blir exeptionella hästar som alltid vill vinna och göra sitt bästa. Banorna kommer att bli mer tekniska, med kortare maxtider, knepigare linjer, konstruktionen av hinder kommer att ändras och skållorna bli extremt flata. Det kräver en superförsiktig och orädd häst med styrka och energi, med lätthet att komma från marken. Ungefär som Hello Sanctos är redan idag.
– Som uppfödare handlar det inte enbart om att ha tur, det handlar om kunskap, intresse och nyfikenhet. Och att aldrig ge upp längst den långa och tidsödande vägen till målet.

Luc Henry tänker modernt och använder sig flitigt av embryotransfertekniken.
– Och då gäller det att hitta rätt surrogatmammor, ston som via sin energi fungerar som batteri för fölen.

Han vill också liberalisera systemet med hingstar.
– Jag tycker att alla (friska) hingstar ska få betäcka. Jag anser att det är omöjligt för avelsförbunden att verkligen veta hur bra deras hingstar är. Den enda egentliga rasen som finns i dag är den europeiska sporthästen.

Han anser att särskilt attraktiva hingstar inför kommande säsong är Maria Gretzers Singular LS La Silla, For Pleasure, Chin Chin och Casall.
– Dem vill jag lägga på ston som i 1,35-1,40-hoppningar visat huvud och förmåga. Saknar de riktigt scope får man kompensera det med hingstvalet.
– Min slutsats är att allt är möjligt. Det val du gör i dag är grunden till morgondagens framgång.

Oavsett vad Luc Henry tycker om avelsförbundet så finns de. Holsteinerförbundet har dock brottats med stora problem, trots att ett stort antal topphästar och -hingstar kommit från det smala träsklandet vid Holsteins västkust. Jens Thormählen pratade i sitt anförande om gamla tider och historien bakom holsteinerhästen och framgången med hingstar som Capitol, Ramiro, Caletto, Landadel, Landgraf, Lord, Casall och Cardento. Men han gick också lite in på att förbundet gjort vissa eftergifter och numera är mera generösa med vilka hästar som får anslutas till förbundet.
– En ny regel är att hästar med enbart 50 procent holsteinerblod får komma in i stamboken, sa han och avslöjade samtidigt att han själv numera använder bland annat VDL-hingstar i sin avelsverksamhet.

Med så många intressanta frågor, massor av information och i en lättsam stämning gick seminariedagen rasande fort. Allt avrundades med en middag för alla deltagare på kvällen.