Analys: Utbildning eller arv – vad bedöms i bruksprovet?

Bruksprovet är över för i år. Totalt 49 hingstar visades och 24 åkte hem med olika grader av G som i godkänd. Ett utfall som är i linje med tidigare års siffror. Det blev den sista upplagan med holländske Frenk Jespers som gångartsdomare i huvudsätet. Tillträder i hans ställe gör Bo Jenå, som i år och tidigare medverkat som sportdomare.

I år var bruksprovet åter kommenterat. Domarna gav omdömen om varje häst efter utfört moment. Det är dock fortfarande så att ej godkända hingstars betyg och omdömen endast kommer ägaren till del. Det satta sifferbetygen och omdömena för de godkända hingstarna publiceras först i efterhand, sedan bruksprovet avslutats.

Den svenska modellen med granskning av hingstar under sex dagar saknar motsvarighet söder om Sverige. Grannländernas avelsförbund, norska NWB och finska FWB, följer dock fortfarande i stort sett samma modell.

I det danska förbundet DWB, de tyska delstatsförbunden under ledning av det tyska ridsportförbundet samt i de nederländska förbunden KWPN och NRPS sker selekteringen av hingstar mycket annorlunda. Dessa förbund arbetar med förselektering av framför allt 2,5–3-åriga hingstar som mönstras utan ryttare, allt för att i möjligaste mån selektera utifrån egenskaper som finns med i en hingsts eventuella förärvning, inte sådant som kommit till genom träning. Mycket stor vikt läggs vid härstamningen, mödernets prestationer och kombinationen med fadern. Passerar de granskningen vid hand, i löshoppning samt i en del fall lösgalopp och i en del förbund longering, krävs ytterligare prov under ryttare.

– Vi vet vad vi kan förvänta oss av en ung hingst i den här åldern, vi vet hur de reagerar, vi kan se om de hoppar naturligt, vi ser vad som går igen från fadern och kan stämma av mödernets prestationer, är det en stark stolinje kan vi vara mer frikostiga, sa Cor Loeffen, hoppkommisionens ordförande i KWPN, efter selekteringen i februari.

För 3-åriga hingstar har dessa förbund allt från 10-dagarsprov i DWB, 14-dagars-prov i Tyskland till 70-dagarsprov i Nederländerna som krav för betäckning. Detta är i praktiken testridning med mer gott om tid, med chans att ge den unga hingsten mer möjlighet att komma till sin rätt och utan publik på läktaren.

Här sker testridningen med vanliga ryttare som instrueras av testledarna. Testryttarna är då ett verkligt verktyg för att över tid får fram vad hingsten har för inneboende egenskaper.

I Tyskland följs 4- och 5-åringar upp med sportprov där det är testridning inför webb-tv, publik och domare. Även för dessa ålderskategorier är testryttarna mer redskap än ryttare med en egen agenda för vad som ska provas. Testridningen blir mer homogen och mindre pressande.

Traditionellt sett har momentet med testryttare i både hoppning och dressyr varit ett av de mest intressanta för uppfödare och andra avelsintresserade. På bruksprovet har det varit en möjlighet för hingstar utan proffsträning att emellanåt få komma mer till sin rätt.

De senaste åren har omdömena om hingstarna, oavsett disciplin, från både domare och testryttare kommit att handla om hingstens utbildningsstatus. Detta blir speciellt märkbart för 4-5-åriga hingstar, där det finns fog för att säga att det krävs professionell matchning, oavsett vilken talang en hingst besitter, för att lyckas i ett svenskt bruksprov.

Ett tecken på att hingstägare söker sig andra vägar är de många unga direktkvalificerade hingstar som visats genom åren, även sådana som godkänts som 3-åringar på bruksprovet, alternativt tagit vägen till ett-sto-licens via utländska prov. Senast i raden är Valentino, som i år kan fås via ett-sto-licens, och Görklintgårds Quinto som visades upp i direktkvalificerad klass 2017, men även hingstar lite längre tillbaka som Canvas Plus, Carême, Daquar CC och Justify AS. Med ett-sto-licensen öppnades gränserna för mångdubbelt fler hingstar att betäcka med jämfört med tidigare striktare reglemente.

När reglementet öppnade för direktkvalificerade hingstar, som gjort prov i utländska förbund, förändrades dynamiken i bruksprovet. I år visades tre 4-åriga hingstar och en 5-åring i direktkvalificerad klass i stället för att genomgå konventionellt bruksprov. Skälen till detta är många – ett inte helt obetydligt är kostnaden. Anmälningsavgiften är en mindre del av kostnadsbilden.

Upplägget med svenskt bruksprov är personalintensivt för dem som väljer att visa sin hingst. Det kostar totalt sett mindre att visa en hingst i utlandet under 14-70 dagar jämfört med kostnaden för att två-tre personer per hingst behöver spendera en vecka i Flyinge. De flesta behöver dessutom hjälp för att ta hand om hemmaverksamheten under deras frånvaro.

Deltagarantalet i bruksprovet har hållit sig runt 50 sedan 2012, med undantag för 2017. Delvis beror sjunkande antal på mindre årgångar. Nu klättrar betäckningssiffrorna uppåt sedan två år tillbaka. Frågan är: Återfår bruksprovet i sin nuvarande form sin forna attraktionskraft?