Anders Eriksson: ”Vi kan inte hylla djurplågeri”

Anders Eriksson har en lång bakgrund inom hästsporten. Han har jobbat på Hovstallet och kört två VM i parkörning. Varit förtroendevald i Ridsportförbundet i över ett decennium och har under 20 år producerat filmer, böcker och haft en omfattande utbildningsverksamhet.

Anders Eriksson är också känd som en stridbar fanbärare för att vi ska respektera hästen som det ståtliga djur det är. Som ledamot i utbildningssektionen tog han för tio år sedan initiativ till en broschyr om betsling – som enligt Anders stoppades i sista stund.

Varför händer inget rejält på området betsling och nosgrimmor?
– Det är lite tabubelagt eftersom många är beroende av sporten för sin försörjning. Jag missunnar ingen att försörja sig, men det gör att man är rädd som fan för frågan. Dessutom finns det en stor okunskap bland dem som ska leda utvecklingen – och bland ryttare. Även en del hyllade stjärnor har inte den kunskap om häst som de borde ha.

Men det finns ju lagar och regler.
– Exakt, och där har vi problemet. Det slarvas med övervakning och efterlevnad. Vissa bilder som vi ser från tävlingar visar sådant som inte är legitimt ur djurskyddssynpunkt – det strider mot lagen att använda utrustning som orsakar skada eller lidande. Jag är inte ute efter att förstöra sporten, men vi kan inte hylla djurplågeri.

Vissa bilder som vi ser från tävlingar visar sådant som inte är legitimt ur djurskyddssynpunkt – det strider mot lagen att använda utrustning som orsakar skada eller lidande.

Vad är det största felet?
– Fokuseringen på huvudet, vad som är en ändamålsenlig form. En negativ inverkan på munnen påverkar hela kroppen, vilket leder till hältor och ryggproblem.

Vad krävs för att komma åt okunskapen?
– Jag har länge fört fram idén om ett hästkörkort eller någon form av licens. Vi behöver en diskussion om vilken kunskap som krävs för att äga och tävla med hästar.

Men är inte ridskolorna en bra väg att börja på?
– Ja, men att rida har blivit viktigare än allmän kunskap om hästen. Ridskolan ska vara en hästskola. Det är tragiskt att se ridskolehästar som går med inspänningar och hjälptyglar.

Varför blev det så här?
– Ära, berömmelse och pengar. Och en okunskap bland de som övervakar reglementet. Som sagt, det står tydligt i TR hur det ska vara, men då måste man också säga ifrån om något är fel.

Sociala medier har blivit ett vapen i kampen för hästens välfärd. Är det okej att namnge och visa bilder på folk som gör fel?
– Jag svarar med en motfråga – på vilket sätt ska vi komma åt det? Det är inget bra klimat på nätet, men den sidan har uppstått för att ingen gör något. Diskussionen om ögonblicksbilder har varit märklig emellanåt, när det finns halvtimmeslånga sekvenser på dålig ridning – där dessutom företrädare för sporten figurerar.

Är du lite av en rättshaverist?
– Det är att ta i, men jag har varit verksam inom näringen länge och träffat väldigt många hästar och samarbetat med många kompetenta människor, så jag har svårt att tiga när utvecklingen går åt fel håll. Om inte näringen tar hand om den här problematiken kommer omgivningen att göra det. Kan vi inte bryta den negativa spiralen har sporten ingen framtid.

Varför engagerar du dig så?
– Jag gör det inte för min skull, jag gör det för hästen och för kunskapen. Visst har vissa saker blivit bättre, men okunskapen finns kvar. Den här diskussionen om nosgrimmor har pågått i 20 år och det gör mig förbannad att man inte har lyckats lösa det.

Artikeln publicerades första gången i Ridsport nr 1/2019.