Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus: Ångest och vemod i övergångsåldern

Jag talar om den lite vemodiga brytningstid som inträffar när barnet ska gå från ponny till häst. När man säger saker som ”det här är deras sista säsong på ponny”. När man börjar planera in ponnyns sista tävlingar och ser sig om efter en häst, om det inte redan finns en i stallet. När man ska sätta ut annons på ponnyn -fy fanken!.

Ja, det är vemodigt. Det gör ont när knoppar brister. Det är en tröskel man ska över.

Men varför detta vemod? Varför denna fåniga sentimentalitet? Kanske för att ponnytiden är detsamma som barndomen för oss hästmänniskor, och när ponnyn är borta är barndomen slut.

Man säljer dessutom barnets mest älskade barndomsvän. När en ponny går in i en transport för att åka hem till någon annan och aldrig komma tillbaka, det är hårt!

Men skitsamma! säger någon nu. Det är väl jätteskönt att barnen slutar med ponny? Inte minst nu sedan det blivit så jobbigt att tävla ponny med den nya pyttipannan av grupper och kategorier.

Jo, förvisso. Saga har ridit stor häst sedan hon var elva-tolv. Att rida häst är i sig inget konstigt för henne. Hon har längden inne, och kraften i kroppen som det kräver.

Men ändå. Vi är mitt uppe i övergångsåldern med all ångest och vånda det innebär. Bara tanken på att den vita prinsessan som Saga själv gjorde fälttävlansstjärna av inte ska stå där i boxen när man kommer ut och ska morgonfodra, det gör ont.

Sagas ponnyresa blev så lång som det över huvud taget är möjligt: från knattegrupp på ridskola vid tre års ålder till ponny-EM. Bonnie Bee, vilket äventyr det varit med henne! Hon kommer för alltid att vara Ponnyn för oss. För resten av våra liv kommer hennes ljusa uppenbarelse att finnas med oss på fotografier och i våra hjärtan. Minnet av henne kommer vara ren glädje.

Men som sagt, vi vet ju att det måste ske. Saga är inte intresserad av att rida ponny om hon inte får tävla internationellt, och det får man ju inte efter 16, så nu är det dags. Det är dags att knyta ihop den här ponnysäcken helt enkelt.

Det är bara att se framåt. Fördelarna med häst är många: det finns tid att utvecklas och det är inte samma stress att mycket ska hinnas på kort tid. Kanske är det som somliga säger jätteskönt när man väl är över på ”andra sidan”. Många säger att när man går upp på häst är man rökt, men Saga och vår lånehäst Aurora Lee har redan satt tre nollrundor av tre möjliga så här långt. Trots att hon nu tävlar mot vuxna varav en del är rejält rutinerade och trots att hon är ny på Aurora Lee har de hittills stått sig hyfsat bra i resultatlistorna.

Och i samband med att jag knyter ihop ponnysäcken knyter jag också ihop säcken som bloggare här på Ridsport. Jag ska fortsätta blogga, men jag kommer att ligga på egen domän, titta gärna in på www.ponnymamman.se.

Kanske kommer jag också att byta namn från Ponnymamman till något annat, eftersom jag inte längre kommer att vara ponnymamma. Men ännu har jag inte kommit på något bra namn!

Jag tackar alla som er följt mig här och hoppas att ni vill fortsätta med det, och jag tackar Tidningen Ridsport för de här hisnande två åren!  Av hela mitt hjärta: tack.

/Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus