Annelie Frank: ”Just nu vill jag bara vara en vanlig hästtjej”

Känslan av att existera i två helt olika universum som hästälskare och ridsportfantast bara fortsätter. 

I mitt ena universum pågår ruljansen som om ingenting har hänt: det är det vanliga flödet med pressmeddelande om nya laguppställningar i Global Champions League, den senaste världscuptävlingen, inför årets bruksprov, tips på svenskar som gjort något bra utomlands och resultat från helgens större tävlingar i Sverige och så vidare. Vanligt, vänligt och förutsägbart.

I mitt andra universum pågår en shitstorm som aldrig verkar ta slut. Jag, som så många gånger i krönikor genom åren har lyft vikten av att diskutera hästvälfärd (innan det ens var ett begrepp) och förståelsen av att allmänhetens uppfattning av sporten kommer att ha stor betydelse för ridsportens framtid, tänker titta åt ett annat håll denna gång. Just nu orkar jag inte, jag orkar inte ha åsikter, jag orkar inte driva en tes eller en fråga på det sätt som en krönika är ämnad till. 

Jag behöver en paus från alla som skriker på varandra där ute

Just nu vill jag bara vara en alldeles vanlig hästtjej som längtar till stallet varje dag och som ser fram emot och planerar årets tävlingar och andra hästiga saker, som val av hingst och projekt hemma på gården. 

Jag behöver en paus från alla som skriker på varandra där ute – eller snarare där inne på sociala medier. Just nu vill jag bara lista det som är årets höjdpunkter för mig och planera mina resor till de evenemang jag ska åka till. Jag vill ha samma pirrande känslor av förväntan, spänning och glädje över att snart få se högklassig ridsport, skickliga ryttare och fantastiska hästar, som jag har haft inför stora tävlingar och mästerskap tidigare i livet. 

Jag vill tillåta mig att längta efter att höra ljudet av galopperande hovar på en terrängbana, publikens jubel efter en snabb felfri omhoppning och stående ovationer efter en mäktig kür. Så nu gör jag det. 

Någonstans långt inne i mig finns en liten röst som säger ”det kommer att bli bra”.

Jag ser fram mot det här ridsportåret med tillförsikt. Någonstans långt inne i mig finns en liten röst som säger ”det kommer att bli bra”. Just nu vilar jag i den rösten, tillåter mig att hålla med den och pausar tyckandet om hästvälfärd. Den oerhört viktiga frågan är under luppen, processen är i gång – men den måste få ta sin tid.

Det kommer att bli ett bra år för våra älskade hästar utan att jag är med och skriker en stund. Nu vill jag bara vara i det som är kärnan i sporten för mig – kärleken till hästarna och den stora glädjen i att vara med dem och se dem utvecklas och lära sig saker. Jag vill påminna mig själv om varför jag blev hästmänniska, ladda om batterierna innan de blir fullständigt dränerade och glädjen inför ridsporten är borta för alltid. 

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 3/2025.