Härom helgen var jag på ponnytävling med mitt gudbarn Ketty som skulle tävla för första gången i livet. Jag var dels med som moraliskt stöd, för hennes mamma då alltså som är min bästa kompis, men även med som chaufför då deras ponny Russin, 21 år, inte är jättesugen på att åka trailer. Den mentala biten att det inte skulle gå fixar inte mamma Lotta. Så vi gjorde det lätt för alla inblandade att ta lastbilen. 

Vi var på Willands Ryttarförening och jag måste först och främst berömma banbyggaren Diana Ström som hade byggt så fint och anpassat för nivån på tävlingen, men även stort cred till överdomaren Marita Lindberg och domare/speaker Christel Wiberg. Vi hoppade LE och LD.

I LE:n fanns helt klart några riktigt luriga ponnysar som inte alls hade några större planer på att hoppa banan. Då peppade Christel dom från domartornet och banpersonalen fick agera infångare på hinderna så alla barn kom runt banan. Så otroligt fint gjort! 

Där var även väldigt många och glada funktionärer. 

Vad jag observerat idag:

• Att det var väldigt fin ridning överlag, såg varken någon som använde pisk, sparkade hårt i magen eller drog i munnen på sina ponnysar.
• Det var ryttare som fick kämpa mer än andra vilket såklart både är för och nackdelar med det, dock förstår nog inte barnen fördelen för framtiden vid dags datum när dom kom ut illröda i huvudet för att deras sengångare till ponny inte gick ett enda steg av sig själv.
• Det var flera pojkar med vilket jag tyckte var jättekul, mest för att jag verkligen hoppas på att min son Sture vill rida även om han just nu vid tre års ålder endast är intresserad av Bob Cat:en på gården. 

Hur gick det då för Ketty?

Ett stopp i båda klasserna. Hennes ponny vill gärna ligga rätt och hjälper inte gärna till vilket innebär att hon måste verkligen rida bra för den ska hoppa. Detta har lett till att hon verkligen får utveckla sitt öga och avståndsbedömning som kommer till att bli till hennes fördel när hon byter ponny. Såklart var det krokodiltårar efteråt och jag hade definitivt kunnat välja att säga att ponnyn kunde ha hoppat eftersom hinderna i stort sett var nergrävda, men valde istället att säga vad som hade kunnat göras annorlunda av henne.

Ponnyn skulle minsann inte få ett äpple men då valde jag att säga att:

– Tror du inte King Edward fick ett äpple av Henrik efter OS-finalen?

Då fick Russin minsann äpplet. Så här kommer jag lära mina barn och också att det är skillnad på person och prestation. Att en runda går dåligt gör en inte till en dålig person, det kommer fler tävlingar och fler klasser i framtiden. 

Ramaskri i media. Ska 5-åringarna får lov att tävla i Scandinavium?

Vad jag hört ute i fält i helgen är att det är dressyrhästarna som inte klarat av miljön och inte hopphästarna. Med tanke på att vi även rider in dressyrhästar, många av dem toppstammade som står högt i blod, kan jag efter år i branschen säga att jag hade hellre packat höpåsar resten av mitt liv än ridit en ung dressyrhäst inne på Scandinavium i februari månad.

Jag hade hellre packat höpåsar resten av mitt liv än ridit en ung dressyrhäst inne på Scandinavium i februari.

Nu slutar min kompetens när det kommer till dressyrhästar så nu pratar vi hopphästar istället.
Jag har ridit i Scandinavium tre gånger. Två gånger med 5-åringar och en gång med en 6-åring. Jag kan säga att de tre hästarna har absolut inte tagit någon skada av det.

Alla tre har blivit fantastiska sporthästar. Ingen av dem har varit vare sig spända eller rädda. Det är trots allt små hinder och ingen 1,25-klass de ska hoppa. Många, jag skulle vilja säga att det är en majoritet av hästarna som tävlar där, är i proffsträning hos professionella ryttare som vet vad de gör.

Det negativa som kan uppstå är att du måste ha hästarna i full träning redan i januari, egentligen ingen big deal men självklart – ska de vara i topptrim redan i februari så blir säsongen för lång för en ung häst.

De åren jag ridit i Scandinavium har mina unghästar vilat sex veckor efteråt, för att sedan vara tävlingsklara till utesäsongen drar igång. Men återigen, ingen av mina hästar har tagit någon skada av att hoppa där.

Jag tror att jag talar för de flesta som jobbar med unghästar professionellt, att vi skulle aldrig ens starta där om vi inte trodde hästen klarade av miljön, vad är det för mening?

Att tävla en riktig spänd häst som inte talar samma språk är definitivt topp tre på saker som är extremt hemskt att göra, det går till och med före att packa höpåsar och leda konvalescenshäst för hand i november i 20 m/s-vindar.

Om vi nu ska prata hästvälfärd, vad är då värst? Att se ryttare ute på tävlingar som har dålig balans, vilket innebär att de håller balansen i handen och drar sina hästar i munnen hela tiden, fel anpassad utrustning, hästar som får komma fel gång på gång och krascha, icke följsamma ryttare, att rida en klass man inte borde, unghästar i fel händer, felridna hästar, skarpa bett eller att tio välutbildade 5-åringar får hoppa i Scandinavium?

/Sara

För att hästen ska få så bra förutsättningar som möjligt att prestera inne på banan så krävs det enligt mig en avslappnad framhoppning. Hästen ska känna sig som Superman innan den går in på banan.

Hästen ska känna sig som Superman innan den går in på banan.

Det börjar såklart med att man är ute i god tid. Vi brukar börja hoppa fram när det är åtta ekipage till att man ska gå in på banan. Ofta har vi väldigt tight mellan våra hästar men där känner jag mig bekväm i min yrkesroll. Jag brukar tänka att vi är varken på VM eller OS så det brukar lösa sig även om jag många gånger kanske hade en annan bild av hur framhoppningen skulle varit.

Samarbetar man bara så får alla hoppa fram. Samarbete är det dock långt ifrån alla som har på framhoppningen. Jag har full förståelse för nervösa deltagare men väldigt lite tolerans för gapiga mammor som har någon form av träning för sina barn som oftast bara skäller och skriker tillbaka. 

Vet ni vad jag också har otroligt svårt för? När ringmastern kallar på låt oss säga Sandra. Sandra är på framhoppningen men Sandra bemödar sig inte att svara. Då brukar jag rycka in och skrika ”Finns det någon Sandra här?”.

Jag pratar jättehögt så när jag skriker är det sällan någon som missar det. Fullkomligt ohyfs att inte svara enligt mig. Folk som rider i höger varv fastän det är vänster är också en pulshöjare. Dom har med största sannolikhet aldrig suttit på en mötesskygg häst. Dom är i så fall välkomna hem till mig och prova hur det känns.

Jag hade en gång en så mötesskygg häst att jag fick hoppa fram hemma.

Jag hade en gång en så mötesskygg häst att jag fick hoppa fram hemma. Jo ni läste rätt. En gång blev han så rädd och hoppade ut genom staketet och skenade till lastbilarna.

Man behöver inte heller tvunget hoppa full höjd på framhoppningen som en hel del verkar tro. Ofta ser man hur personer ändå ska göra det, hästen stannar, kanske kraschar och det blir då en negativ känsla för både häst och ryttare. 100% onödigt. Du testar varken scope eller försiktighet på en framhoppning utan det är endast en uppvärmning för uppgiften inne på banan. 

Vi brukar hoppa ungefär fem räcken, tre oxrar och ett sista räcke. Sen är såklart allt beroende på vilken häst jag sitter på. Vissa behöver hoppa mer, andra mindre, det lär man sig ganska snabbt vad just hästen man sitter på behöver.

En 4-åring orkar inte nio språng innan den ska på banan. Den har bara ungefär tio bra hopp på ett ridpass så dom vill man gärna spara till banan. 0,90-klasserna i maj är som ett självmordsuppdrag, ystra 4-åringar som ska debutera, och det kommer nästa veckas inlägg handla om: Hur förbereder vi dom yngsta för tävling?  

Men ni måste hjälpa mig vad ni vill läsa om, jag är inte blyg så kom med förslag!

/Sara

Ingen missade väl OS finalen, jag kände så för Henrik, det gjorde vi säkert alla. Som högkänslig (det säger iallafall min terapeut att jag är) så började jag nästan gråta och jag känner inte ens honom eller någon i hans team.

Intervjun efteråt kunde jag inte ens titta på. Att ha sådan självinsikt som Henrik har är beundransvärt och imponerande. Att ta på sig vad som hände och sedan be om ursäkt till sin häst gör honom till en true horseman, ryser bara jag skriver om det.

Jag följer deras team på Instagram och där ser man hur kärleken till hästen är större än allt. Finalbanan var groteskt stor och jag fattar inte hur dom på riktigt vågade ta sig an den. Jag tänker att personligheter som mig fanns det nog inte många som av på ett OS, som tänker på allt som kan gå fel istället för tvärtom. Jag är inte heller någon direkt tävlingsperson utan jag vill hellre vara felfri och en ”fin runda” än att riska 4 fel och vara supersnabb. Vet jag att någon verkligen vill vinna så har jag absolut inga problem att vara tvåa så den andra blir jätteglad. Undra egentligen om detta är en bra eller dålig egenskap nu när jag skriver om det. Hur som helst.

När människor som inte har någon som helst insikt i hästsport ifrågasätter ryttaren och att det är hästen som gör jobbet ska jag referera till OS-finalen. Sen kan det oklart om vederbörande kommer förstå att häst och ryttare är ett team och att dom inte klarar sig utan att förstå varandra men man kan ju göra ett försök. 

Att ha ett jobb man faktiskt älskar verkar dock vara få förunnat för det gör verkligen jag. På sociala medier delas det hej vilt över att man ska maxa sina sista semesterdagar för man ska börja jobba på måndag och deras jobbångest börjar växa. Själv har jag jobbat alla dagar hela sommaren då mina medarbetare har haft semester i olika omgångar. Fysiskt hårt och tufft absolut men jag vaknar inte en enda dag och har aldrig gjort och känner nej fy nu ska jag jobba. Jag får oftast mina bästa tankar på stalltjänsten och tänker att så mycket psykisk ohälsa vi kunnat förhindra om bara människor hade varit mer runt djur och utövat någon form av fysisk aktivitet.

Att ha möjlighet att få jobba med talangfulla hästar, bra hästägare och härliga medarbetare gör mig till lyckligt lottad. Och inte heller behöver man vaggas till söms på kvällen eller fundera på om man verkligen gått dom där 10 000 stegen om dagen. Jag ligger på snitt 22 000 istället utan att ens tänka på det. Man blir inte rik men jag säger som min bästa kompis Olof. Jag är hellre lite fattig och har jäkligt roligt!

/Sara

I skrivande stund har bara första rundan gått i hoppning. Jag är djupt imponerad och avundsjuk hur ryttarna överhuvudtaget kan prestera på denna nivå, dessutom tillsammans med ett djur på 600 kilo som inte pratar samma språk och så kunna hoppa över dessa monsterhinder – det är imponerade. Hur gör dom? Hur håller dom ihop det? Henrik Johnsson kommenterade efter Peders runda att han är bra att lägga känslor åt sidan och fokusera på vidare uppgifter, och det är såklart det som skiljer agnarna från vetet. Jag kan ju gräva ner mig efter en runda som jag inte är nöjd med. Mer om mental träning i ett annat blogginlägg.

Själv när jag tävlar kan jag mot hinder ett tänka, undra om jag la ner klämmisar i skötväskan till Siv, eller sa jag till Filip att Fia behövde dubbelt med spån idag, är bilnycklarna i västen som hänger på framhoppningen, är verkligen martingalen på hål nummer två inifrån, för det känns som om den är på nummer fyra?

Detta är ju säkert en av miljoner anledningar till att jag inte rider OS, tror varken Henrik, Peder eller Rolf har såna här tankar. Däremot, vid en viktig tävling kan jag ha enormt många tvångstankar, inte lika mycket som innan barnen, för hjärnan räcker inte riktigt till till det just nu. Men snälla, säg inte att det bara är jag som har det? Berätta om era.

Det kan vara allt ifrån att jag måste ha samma strumpor hela helgen, ha samma hårsnodd, sadla om, sadelklister på stövlarna, dra upp sporrarna innan jag fattar galopp. Ett tag så gick det så långt att jag ville ha ett par speciella strumpor hela tiden, det var bara det att det var skidstrumpor i ull. På sommaren fick jag fotsvamp så jag fick faktiskt sluta med det tyckte 1177. Tror ni Peder har samma kalsonger hela OS veckan?

Härlig respons på förra blogginlägget, många tycker samma, andra har skickat arga lappar. Blir inte förvånad om ni ser mig i organisationskommittén inom några år, jag kan representera arbetarklassen. 

När jag anmäler till unghästtävlingar, vilket jag endast gör, är detta viktigt för mig:

1. Bra banbyggare, verkligen prio ett. Har slutat åka på tävlingar där jag inte ”vet vad jag får” inom detta område. Jag personligen hade gärna sett att vid avd B tävlingar är det samma bana. Sparar tid och ingen av oss som jobbar med det bryr sig om det är samma, lägg till något hinder och en kombination någonstans bara. 
2. Underlaget ska vara bra. Spelar ingen roll vilket bara det är bra, åker dock aldrig på grästävling med de mest orutinerade hästarna, dels för att de sällan har skor och dels för att jag hellre städar toaletter på Sweden Rock än att brodda en 4-åring på okänd plats. 
3. Det ska finnas ett säkert ställe att ”blow off some steam” (longera). Åker inte på tävling utan att jag vet att jag kan göra det #40årskris.
4. Kunniga personer i sekretariatet är också viktigt för mig. Helt plötsligt är det någon häst som inte klarar av den upprymda stämningen att hagkompisen lämnat lastbilen, eller har man någon som behöver mer tid än den andra då ska det vara enkelt att byta och fixa runt, jag är expert på detta. Fråga Camilla i Henriksdahl eller Anna i Stensäter. Jag gör detta för att alla mina hästar ska få de bästa förutsättningarna för att kunna prestera utifrån deras personligheter. 
5. Ser helst att man får vara tre ekipage inne på banan samtidigt. Då får den unga hästen mer tid att lära känna arenan. Livets grej är ju nu när det ofta är uppsutten banvisning i de absolut lägsta klasserna. 
6. Möjlighet att kunna värma upp hästarna på ett bra sätt, inhägnat!

Vad anser ni är viktigt när ni åker på täving? 

Nu börjar OS. Börjar redan bli nervös. Fattar inte varför, jag ska ju inte rida, men nu ska det ridas från TV soffan, där rider jag som allra bäst.

Det var minst sagt en regnig historia. Lyckades pricka in fyra av sex starter i ösregn, ni vet så det rinner ner vatten i underbyxorna och droppar från hjälmen. Ingen kan såklart styra vädret och självklart är det ledsamt för arrangören, men hade det varit någon annan tävling än just Falsterbo hade nog 75% strukit sig och åkt hem – även jag – nu killgissar jag inte utan så gick snacket.

Unghästarna fick hoppa fram på fibersand och då kan du inte hoppa fram med så stora brodd som krävdes för att du skulle kunna tävla på gräset. Bara att brodda på en yster unghäst i myggsvärm efter framhoppning är ett dödsjobb, kände mig nästan förgiftad av all inhalering av flugspray mot veckans slut. Jag fick även olja upp mina gamla monsterbroddar som inte använts sen Frosta 2001. Att inte heller få ta ett enda språng på gräs tycker jag personligen är under all kritik när du ska tävla på gräs med en unghäst. Banan var breddad och det var väl fint i sig, men det gör den inte bättre enligt mig. Jo, du slipper kanske slajda mer på kortsidorna, men det släppte redan i 7-årskvalen under första dagen, trots utbyggnad av den. Fredrik Malm hade byggt fantastiska banor till unghästarna, så det höjde stämningen i teamet i alla fall.

Norton hoppade 7-årsklasserna med ett nedslag i båda klasserna. Första dagen var han snabbare än mig och pep före mot vänster in i en kombination och jag var inte snabb nog att få ut honom till yttertygeln så vi rev B. Andra kvalet visade han magisk hoppning, fick trångt mot C i kombinationen och jag skulle ha hjälpt honom mer. Är så nöjd med honom, fantastisk häst!

5-åringen Fia hoppade båda kvalen med 8 fel. Hon kämpade fint. Alla fel i vänster varv, höger bog var ett par gånger redan hemma i Kristianstad 12 mil bort. Älskar denna häst och jag tror så mycket på henne.

Vår egna uppfödning Bo, 6 år, hoppade dubbelt felfritt trots att jag red som en bajspotta många gånger. Han vände ut och in på sig när jag några gånger såg en distans som jag han tänka ”shit, nu hamnar jag under hindret”, men han löste det. Lördagen regnade bort, klasserna fick flyttas, vi hade åkt hem med hästarna och jag kände bara att nej, vi stryker finalen. Man ångrar aldrig en klass man aldrig red, inte sant? Och jag slapp ringa vårdcentralen och be om valium till mig själv.

Självklart gör man ett aktivt val att åka dit och tävla, man vet förutsättningarna, men jag känner mig ändå besviken. Vad har egentligen blivit bättre där? Jag kommer faktiskt inte på något.

Det är tveksamt om jag åker dit nästa år. Det var ungefär hälften så många anmälda i år mot vad det brukar vara, så säkerligen är jag inte den enda som tycker så här.

Det är jag, Sara. Jag är så pass gammal att jag skruvar ner musiken i bilen när jag närmar mig en ny destination så jag kan se bättre. Jag har jobbat med att utbilda hästar sedan jag tog studenten. Är självlärd från början. Hade några halvgalna ponnysar innan jag vid 13 års ålder började rida pappas uppfödningar, för jag blev kopiöst lång. På 90-talet fanns inga childrenklasser. Inte heller childrenhästar.

Min första stora häst var 4-åriga Landsir (Landlord – Furidant). 177 cm ovan mark var han och ett riktigt träben. Två gånger på 3 år lyckades jag vara felfri på hinderhöjden 1,00. Han var dessutom en riktig chipspåse på röntgen och såldes sedan som en medioker dressyrhäst.

Redan som 12-åring fick jag lära mig att utbilda hästar och allt om grundridning. En av mina första tränare på stor häst var Anders Norrman. Undra om det ens på 90-talet var tillåtet att binda fast barns ben för att skänkeln fladdrade. Jag var rädd för Anders. Varje onsdag tränade vi. Det var jag och en som kom att bli en av mina bästa vänner i livet, Olof Hellberg, som tränade. Varken jag eller Olof vågade öppna våra munnar på träningarna, vilket alla som känner mig vet är en stor bedrift bara det. Anders var hård, stenhård. Redan där och då fick jag lära mig att aldrig någonsin skylla på hästen. Han förklarade det som att hästen aldrig hade valt en så dålig ryttare som mig ändå. Jepp jepp. Mycket kritik och väldigt lite beröm, fick man beröm vågade man knappt tro på det.

Anders lärde mig även att jobba hårt, fokusera på hästens signaler och vara lyhörd. Lärde mig även att lyssna, värdesätta och visa respekt för Anders som hade så mycket mer kunskap än vad jag hade, men mer om det i ett annat inlägg. Sedan dess skulle jag tippa på att jag utbildat ett 15-tal hästar till 1,40 klasser och ungefär 6 stycken till 1,50.

Nu på ålderns höst känns 1,40 som en bekväm maxhöjd. Bara tanken på att rida 1,50 igen gör mig obekväm. Det finns så många som gör just det betydligt bättre än vad jag gör det så varför göra det då?

Även om man ofta tvivlar på sig själv känner jag mig rätt bekväm i min yrkesroll. Jag vet vad som är rätt och fel när det kommer till utbildning av hästar, även om jag ofta gör saker som jag i efterhand hade kunnat göra både bättre eller annorlunda. Jag har många FANTASTISKA ägare till hästarna i stallet som såklart gör jobbet så mycket lättare.

Nu till mina bästa medarbetare.

Rebecka är beridare hos mig. Hon rider allt ifrån mina hästar hemma om jag exempelvis VAB:ar, till inridningar. Hon är även vår kamikaze pilot och om jag lever med mottot fegisar lever längre, så lever hon definitivt efter ingen minns en fegis!
Hon har en balans utan dess like och det är sällan någon häst tappar henne. Hon arbetar hårt. Inte det bästa morgonhumöret och jag försöker inte ens prata med henne förrän efter klockan 9, eller när hon ridit två hästar.  Hennes familj har Stuteri BE där det kommer många superfina både hopp och dressyrhästar. Hon utbildar och tävlar hästar i åldrarna 3-5 år hos mig och gör det med bravur. Grym tjej helt enkelt.

Kristin har jobbat hos mig i två år. Hon jobbar oftast halvtid men vid högsäsong är det definitivt mer. Kristin har utbildat hästar till 1,40 och varit ridskolechef i många år. Hon är Hippolog är grym på att hålla lektioner. Något som ingen slår henne i är tömkörning. Vi tömkör alla hästar en gång i veckan. Ett inlägg kommer om det sen. Kristin är tidsoptimisten ibland oss, det gör inget för alla vet om det. Kristin är ALLTID på bra humör och en väldigt stor tillgång i teamet.

Filip är vår stallskötare. Han sköter mockning, fodring och lättare gårdsarbete. Extremt punktlig och jag lovar er att väger jag alla höpåsar är det exakt det jag sa till honom att det skulle vara. En person som inte hade någon erfarenhet av hästar när han började hos oss men nu drar han sig inte för att hjälpa till med dom. Glad att ha honom hos oss.

I augusti får vi även en ny medarbetare i teamet. Mer om henne sen. Och jag kommer även dela med mig av våra veterinärer, hovslagare och annat folk som vi jobbar med i ett annat inlägg.

Nästa inlägg blir om Falsterbo.

Med vänlig hälsning, Sara

Då var det dags.

Dags för den enda tävlingen på hela året där man mår psykiskt dåligt av att ha 8 fel. 

Jag minns Falsterbo 2007. Jag var ung och dum och skulle tvunget kvala min extremt udda egenuppfödda häst Tom Tvärtom (e: Santa Cruz VDL – Clover Hill) Han hette såklart inte det, men det var ett riktigt specialbarn på alla sätt och vis. Aldrig har jag haft en häst som tvunget skulle gå till höger när jag bad om vänster eller vise versa.

Jag har heller aldrig haft en häst som kunde galoppera baklänges så som han kunde.

Hur som helst, det var på den tiden man kvalade med kvalpapper, minns ni? Det där förbaskade papperet, som man funderade på innan start, ska jag lämna in eller inte lämna in? Så många gånger mina medhjälpare fått springa till domartornet med andan i halsen efter man hoppat sista räcket och kasta in det.

Hade man nedslag hoppades man alltid på att dom skulle glömma fylla i det, det hände ibland. Tur dom tog bort det, bara det gav ju en ångest innan man ens lyckats komma till Falsterbo.

Hur som helst, jag kvalade även då på de ”lätta” tävlingarna eftersom man bara hade sex försök på sig. Det ringde aldrig en klocka hos mig för 20 år sedan att om hästen inte kvalar på sex starter kanske den faktiskt inte har där att göra.

Ringsjön, Perstorp ja listan på tävlingar kan göras lång, inte hade jag en endaste tanke på att det definitivt inte var fördelaktigt om man nu skulle kvala där, för sen när man väl kom till Falsterbo fick hästarna en chock.

Tom Tvärtom var definitivt inget undantag. Glad som en speleman äntrade vi grusbanan. Istadig efter hinder nummer tre och stod i hörnet. Jag kom dock runt. Strök jag mig från dag två tror ni?

Nope. Äntrar gräsbanan. Hoppar ettan nere i hörnet vid uthoppet sen skenar han hela vägen ner till utgången där funktionärer står och viftar febrilt med armarna för att få stopp på hästaskrället.

Hängandes i pelhamstången (nej han var definitivt inte korrekt riden av mig på marken så jag hade ett monsterpelham) lyckas jag göra en u-sväng och ta mig upp till tvåan. Då siktar han på utgången igen och skenar återigen. Jag hör Jan Fristedt säga:

-Det känns som Tom Cruz vill åka hem.

Kanon, där fick man skämmas. Hästen brändes där och då. Han kom aldrig tillbaka efter denna fullkomliga katastrof som jag tar på mig till 100 procent. Träffade Jens Fredricson nere vid stallarna, en person jag tränade mycket för i unga år, inte just vid detta tillfälle för då hade han varit arg på mig, men han sa:

– Vad skulle du där och göra Sara?

Jag kom inte på något annat än säga:

– Nej, förlåt.

Han sa då till mig att det är hästen du ska be om ursäkt till, inte till mig.

Det pratas alldeles för lite om vår egoism till att vilja rida tävlingar/klasser/höjder som hästen inte är mogen för. Herregud vad jag genom åren har tagit dåliga beslut att rida saker jag inte borde. Allt ifrån Falsterbo, 3-års test, 4-års championat, ja listan kan göras lång.

Numera är jag mer ödmjuk, ibland alldeles för ödmjuk. Hästarna är absolut inte sämre hästar bara för att dom inte gör alla olika championat. Jag håller såklart med om att championaten är ett bra skyltfönster, men det är inte allt.

Glöm inte det.

Ibland får jag ångest redan i februari när jag tänker på Falsterbo, för jag vet hur fel det kan bli. Jag minns fortfarande dagen som igår, Tom Tvärtom, undra om han lever idag och om isåfall hans största talang fortfarande är att galoppera baklänges. 

I nästa inlägg kommer en liten presentation av mig, mitt team och vår verksamhet. 

Hej hopp!

Sara