Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
5 januari 11:50

”En ändring av lagen kan inte bota människors brist på ödmjukhet”

”En ändring av lagen kan inte bota människors brist på ödmjukhet”
När passagen är trång och ryttaren rädd om stövlarna stannar Nelly snällt och väntar tills fötterna är upplyfta och balansen återfunnen innan hon passerar med sin tjockaste del. Foto: Privat

Här i Höör firade vi avslutningen av 2020 med en lång nyårsritt. Från början var det ju inte meningen att Nelly skulle följa med i flytten till Skåne men med facit på hand var det tur att hon ändå kom med. När man behöver en stabil figur att låna ut till en dressyrryttarvän för att kunna ta den där nyårsturen så är hon ju oslagbar.

Med stor försiktighet bär hon ryttaren ner för hala backar, över knaggliga rötter och genom trånga passager. Trots att hon har den där egensinniga sidan som ibland driver en till vansinne så har hon också en sida där hon är världens snällaste, som väger upp för de där små promenaderna som hon ibland tycker att hon behöver ta.

Som vanligt när man ska ta en liten runda och blir lite entusiastisk mellan samtalen så red vi lite vilse. Teorin om att bara svänga höger fungerar alltså inte heller i Höör och mobilen vill bara leda upp en på närmaste stora väg. Som tur var hittade vi en människa som var på hundpromenad mitt i skogen och som visste åt vilket håll Broslätt låg så det löste sig ändå rätt så bra.

Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer.

Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer. De tar sig ju över bäckar, ner för backar och under diverse granar utan större problem. Nu är det ju just fyrhjulsdriften och deras starka nerver som orsakar vilseridningen då en mer nervsvag snubblig häst hade vänt redan vid första diket så att man fått rida samma väg hem igen. Det man får uppleva tack vare vilseridningen är dock oslagbart vacker natur, många skratt och en fullständig avkoppling från allt som är jobbigt i världen.

De där långa lugna turerna är ju sällan särskilt skadliga för hästarna, vi strövar ju mest omkring. Trots detta så kommer jag ofta på mig själv med att nervöst börja kolla efter tecken på att Lydia skulle ha fått ont någonstans. Hon har ju ett röntgenfynd som gjordes när hon fick känningar i framkotan när hon var yngre. Hon hade precis börjat träna lite hårdare för att kunna börja gå LA hoppning när vi blev tvungna att kolla upp henne för att hon blev oren och hittade då en skada som hon antagligen ådragit sig när hon var riktigt ung, innan tillväxtzonerna slutit sig.

Lydia_skogen
Lydia och jag någonstans i skogen, kanske på väg åt rätt håll… Foto: Privat

Egentligen så är det mest hoppning av högre hinder som skulle vara ett problem då det blir en extrem belastning av framsidan på kotan i landningarna och det är där skadan sitter. Vanlig ridning ger inte den belastningen men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig, jag vet ju att hon har ett fel.

Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning.

Det som är slående i detta är att eftersom jag fött upp henne själv så innebär den här skadan att det aldrig går att sälja henne. Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning. Jag är inte alls ensam om den här problematiken, jag har flera vänner som föder upp hästar och som råkat ut för att man hittat röntgenfynd både före och efter försäljning som gör att man blir ansvarig för en massa möjliga följdskador.

Det största problemet är ändå att i vissa fall så köper man en häst utan att röntga den, sedan rider man den ett tag och konstaterar att den inte var vad man tänkt sig och då röntgar man igenom hela hästen för att hitta en avvikelse. Väldigt många hästar har avvikelser som inte ger problem men veterinärerna kan ju aldrig säga att en avvikelse är normal. Veterinärerna har ju inga magiska glasögon där de kan se att den som köpt hästen verkligen kommer att kunna tävla som den tänkt och att just den hästen aldrig kommer få problem av avvikelsen trots att de flesta inte får problem.

Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen.

Om man tar det här med kissing spines till exempel så finns det en hel del hästar och rids utan problem som har förändringar i ryggen. Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen. Det finns sedan då hästar som har ont av sina förändringar men de är ju då betydligt färre än de som går med förändringar utan symptom. Som uppfödare eller näringsidkare hamnar du dock i problem om kunden skulle hitta förändringar eftersom veterinären då måste säga att hen inte vet om det kan bli ett fel framöver. Det gjordes en studie om detta och här finns ett sammandrag.

Det som är tråkigast med allt detta är att det nu finns hästar i landet som hamnar i kläm. De kanske skulle kunna ridas och må bra men ett fynd gör att de helt enkelt döms ut lite av säkerhetsskäl. Ryttaren kan ha blivit besviken av andra skäl och skyller allt på att hästen inte håller trots att den kanske skulle kunna fungera bra med andra förutsättningar.

Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.

Det värsta scenariot är att man säljer en häst med fin kapacitet där ryttaren helt enkelt inte klarar att förvalta hästen som då börjar krångla och där man därför anstränger sig för att hitta fel för att kunna reklamera den. Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.

Istället för att anstränga sig och sälja hästen till en bättre ryttare väljer man att se till att den får en anmärkning, reklamerar den och sedan står då uppfödaren där med en häst som är osäljbar men kanske helt frisk och med samma fina kapacitet som innan.

Det här sättet att överanalysera röntgenresultat utan kliniska symptom lamslår uppfödarna och veterinärerna. Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant. Ingen människa kan ju egentligen någonsin säga att ett levande djur kommer att vara likadant (eller ännu hellre bli bättre) under hela sitt liv. De är ju trots allt just levande och därmed inte ett dugg statiska.

Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant.

Jag ser fram emot att lagen nu snart ska ändras så att reklamationstiden i alla fall kortas och att bevisbördan börjar falla mer på köparen. Tyvärr så kan dock inte en ändring av lagen bota människors brist på ödmjukhet inför sin egna begränsade förmåga och det faktum att hästar lever och ständigt förändras. Det tillståndet finns det bara ett bot för och det är kunskap och det är inte den lättaste medicinen att svälja då det med kunskap följer en bitter insikt om att man faktiskt kanske gjort fel.

Om någon nu är en fena på tyska och undrar hur diskussionen går där, finns den här artikeln att läsa i ämnet.


Johannas nya hästliv
12 januari 11:50

”En hästlig rättighet att få rulla sig utan täcke i nysnö”

”En hästlig rättighet att få rulla sig utan täcke i nysnö”
Lydia utövar sina hästliga rättigheter att gnugga ryggen i nysnö. Foto: Privat

Det finns vissa saker som är väldigt svårt att vara bra på men som egentligen inte kräver att man är särskilt skicklig på någonting speciellt. Att vara glad är en sådan sak. Om man kan bli glad av att göra enkla saker är man bra på det, om man inte hittar enkla saker att bli glad av är man mindre bra på det.

Det har ju snöat här i Höör och under ganska många dagar har det faktiskt legat ett snötäcke över hela gården. Just idag är det bara några små rester kvar efter ett regn men i morgon är ny snö utlovad.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan. Nelly har ju som vanligt förberett sig för att överleva arktiskt klimat i ett halvår och har därför – förutom att äta upp sig till en orimligt hög vikt under sommaren – satt en päls värdig värsta snöstormarna i mannaminne.

Nelly
Nelly rund och hårig, redo för snöstormar och annat dåligt väder. Foto: Privat

Alla mina connemaror har faktiskt alltid satt väldigt mycket päls, genetiskt sett så ska de ju klara att bo i regnstormar vid irländska kusten så det är helt logiskt att vara lite välisolerad. Förutom att vara lång och tjock så står den där pälsen lite rakt ut och lämnar därför ordentligt med luft under täckhåren som håller huden varm och torr även om ytan är blöt. Naturen är ju alltid sådär fantastiskt finurligt inrättad att djuren ska ha perfekta förutsättningar att klara sig bra.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så. Men, det finns faktiskt också tillfällen när det är bra med täcken. Lydia som rids en del gillar att rulla sig i den värsta leran hon kan hitta och därför har hon täcke när det finns sådan. Det har mest att göra med att eftersom hon har lite lång päls så fastnar leran lite för bra och då blir det nästan omöjligt att få bort den. Det är alltså ett mycket medvetet val, inget som görs av någon slags rutin.

Lydia_rullat
Det syns faktiskt om det var skönt att rulla sig, Lydia är iallafall nöjd. Foto: Privat

Många gånger väljer vi inte ens själv hur vi ska sköta vissa saker längre känns det som. Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker. För att en produkt ska sälja måste det ju finnas ett behov av den och finns inte det så får man se till att skapa ett. I vissa fall är det bra med produktutveckling men när den går till överdrift så tappar vi på något sätt förmågan att göra saker på ett sätt som är det naturliga.

Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker.

Om man tar det här med alla produkter som ska få oss till bättre ryttare, det finns allt från så kallade hjälptyglar till diverse prylar som ska hålla vår kropp rak däruppe på hästen. Inget av detta lär oss att läsa av hästen egentligen utan det lär oss bara att fokusera på oss själva. Det är ibland bra att fokusera på sig själv som ryttare men det måste ju ändå vara så att det man ska lära sig är vad hästen trivs med. Det gäller också att få hästen att trivas med det man gör.

Jag har ju haft rätt mycket elever genom åren och det har ofta hänt att föräldrar till de yngre barnen frågat efter hjälp att få hästen att gå i form (de har oftast inte haft en aning om varför utan bara att det ser bra ut om ponnyn har huvudet ner). Ofta har de sagt att den och den använder en sådan där tygel och då blir det ju lättare. Mitt svar brukar bli en fråga ”vill du att barnet ska lära sig rida eller att det ska se snyggt ut?”

Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra.

Saken är den att om jag spänner in ponnyns huvud så kommer den ju inte att slå upp det när barnet drar fel i tyglarna och då har ju inte barnet lärt sig att det är fel. Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra. Det finns ju inga genvägar till att rida väl.

Det finns dock inlärda fel hos många hästar som kanske haft en mindre bra ryttare i många år och det kan då ibland finnas tillfällen då en duktig ryttare kan lösa en del av problemet med hjälp av vissa hjälpmedel. I en optimal värld skulle det aldrig behövas men som det nu är så är produkterna alltså utvecklade för att det från början fanns ett behov. De okunniga människornas behov av att få hästen att gå snyggt är dock skapat av att produkterna finns och det är då de blir farliga.

Samma sak gäller ju med alla konstiga tillskott som kan ges, i vissa fall kan det ha funnits ett underskott av en viss mineral eller vitamin som gjort att det tagits fram substitut. Sedan har marknaden tagit över och börjat förklara att de behövs för att hästen ska kunna fungera optimalt.

Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val.

En sanning har alltså snurrats till på ett sätt som förvirrar oss totalt och gör att vi köper alldeles för mycket saker som inte tillför något egentligen. Hästen blir inte bättre av att den får överskott av en massa spårämnen och ryttaren rider inte ett dugg bättre av det heller. Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val och att faktiskt fundera lite över varför och inte bara hoppa på en massa trender för att grannen gör så eller för att någon känd person står i en reklam och talar för varan.

Det är ändå inte heller något fel i att inte vara superproffs på allt, både hästen och jag kan ju vara glada ändå.

Lydia och jag är nog rätt så bra på det där med att vara glada helt enkelt. En lagom snabb galopp i skogen, lite snörull för Lydia och kanske en liten tur med en pulka ner för backen för mig räcker ganska så långt.


Johannas nya hästliv
29 december 2020 11:57

”Lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig”

”Lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig”
Två lagom runda damer i sina bästa år som väntar på dagens tur i skogen. Foto: Johanna Sällberg

Det är när det är dags att summera året som det slår mig att jag nog har osedvanligt lätt för att vara nöjd. De flesta vill bara stoppa 2020 i en garderob och slänga bort nyckeln, men jag känner inte så alls. Visst, det är inte bra med pandemin, men om jag gör så att jag säger pandemi, pandemi, pandemi så är jag klar med den.

2020 är året då jag ändrade mitt liv drastiskt, det är året jag vågade flytta över halva landet och börja om. Alla mina djur och jag har hittat en plats på jorden där vi trivs, en lugn liten oas. Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog. Att försvinna ut i skogen är det absolut bästa jag vet, det är där jag är tryggast och lugnast.

Lydia och jag har utvecklat vår relation och efter flytten har hennes vildsvinsskräck mildrats så mycket att hon nu skrittar avspänt utan små sidohopp. Vi letar nu nya vägar tillsammans och hon verkar njuta av de där utflykterna mycket mer än vad hon någonsin gjorde i de sörmländska granskogarna.

Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog

Nu är hon så avspänd att vi kan ta med hennes storasyster Nelly som handhäst på våra turer. Nelly har ju också fått en liten nytändning av flytten och hon vill verkligen ut och gå lite bara för att se något annat än hagen.

Det gäller ju att ha lite ordning på grejerna när man rider med handhäst, dels ska ju handhästen lyssna och tänka lite framåt och dels ska den man rider gå att styra med enhandsfattning om man skulle behöva styra upp den andra hästen. Nelly är ju en ledartyp så hon vill nästan alltid trava lite före och ibland är det en utmaning när man sitter på en lika pigg och glad Lydia. I det stora hela så tänker vi alla tre framåt där i skogen och det är bra då det blir balans på det viset.

Det där med ridlust är också en intressant sak. Efter att ha haft ridningen som arbete i många år var min nere på nästan noll. Visst kunde jag tycka att det var trevligt att rida när solen sken och hästen var fin, men alla de där andra dagarna kändes det verkligen som ett jobb. Nu däremot skuttar jag ut till stallet och rider ut i det där skånska regnet med samma entusiasm som jag gjorde när jag var barn.

Det spelar ingen roll hur eländigt väder det är eller hur mörk och kort dagen är, jag längtar upp på hästryggen. Egentligen är det ju helt fantastiskt med tanke på att det inte finns någon ridbana och att ridningen vi utför är i princip helt planlös. Kanske är det så att den där disciplinen som krävs när man utbildar andras hästar och ständiga smärtsymptom är en effektiv lustmördare och nu har jag äntligen tagit mig förbi allt det.

Hundar
Två lagom oentusiastiska hundar som inte riktigt förstår charmen i att sitta på en filt i sadelkammaren och titta på matten som putsar ett oändligt antal träns. Foto: Privat

All den där energin verkar smitta av sig på Lydia. Hon är ju till hälften fullblod och det märks när hon börjar få lite bättre kondition. Fullblod har ett speciellt sätt att dansa fram när de är i form. De är ju ofta väldigt mjuka att rida men kan ligga på och vilja iväg. Hon går bara och väntar på att få sträcka ut i galopp, den mest naturliga gångarten av alla för just henne.

Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är

Lydia har den där långa svepande galoppen som är typisk för fullbloden. Det kan kännas som om de inte alls tar i och ändå så går det rejält fort. De glider fram i långa språng nästan helt ansträngningslöst och kattmjukt. Lydias far var ju svensk sprintmästare en gång i tiden och jag hade honom hemma i ganska många år efter hans karriär. Om man red ut med andra hästar så var det alltid så att medan han cantrade lite lugnt så låg de andra i sträckt galopp för att hänga med. Vid några tillfällen så släppte jag lös honom på riktigt och då exploderade det bara och på nolltid hade man tillryggalagt två kilometer. Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är och hur fort sjuttio kilometer i timmen egentligen är.

Jag är lyckligt lottad på det viset, jag har provat nästan allt inom hästsport. Jag har provat ett av Sveriges snabbaste fullblod, provat högre skolor i dressyr, hoppat riktigt höga hinder, spunnit med en välutbildad westernhäst, töltat på en bra islänning, kört fyrspann, stått på en voltigehäst i galopp, hoppat bana i damsadel, ridit barbacka på Ullevi i full galopp, jag har helt enkelt aldrig sagt nej.

Just på grund av allt det jag fått tillfälle att göra vill jag inte summera livet efter år eller perioder utan mer som en helhet och som sådan har mitt liv varit fantastiskt. Ju äldre man blir desto mer lär man sig att tiden bara fortsätter oavsett om vi bestämt att det finns veckor månader och år. Födslar, död och annat som händer däremellan är då allt en del av det fantastiska, när det inträffar är inte lika viktigt som att det inträffar då det är livshändelser som bygger upp oss.

Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd

Även i en hopplös situation som den förra veckan där vi gjorde allt men inte kunde rädda livet på en fin människa finns det styrka att hämta, man ska bara hitta den. Jag finner den alltid i att jag har fina vänner som tröstar och i att jag kanske ändå kan hjälpa någon genom att berätta om sorg lika mycket som glädje. Pratar vi aldrig om den blir den för svår och tar över och då blir det oändligt svårt att någonsin känna lycka igen.

Boxar
Nyfunnen energi innebär projekt, just nu pågår därför flytt av boxar… Foto: Privat

Just den där längtan upp på hästryggen och den där lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig. Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd. Kanske är det därför folk är så missnöjda med 2020, de fokuserar på det vi var tvungna att säga nej till och glömmer att räkna in alla ja som de kunde ha sagt eller sa. Eller så uppskattar vi inte längtan tillräckligt mycket.

En som sa det bra var Karin Boye ” Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Jag är fortfarande på väg framåt och har ingen aning om vart vägen bär de närmaste åren.
Viktigast av allt är att jag ångrar ingenting och det gör livet roligare.


Johannas nya hästliv
22 december 2020 15:41

”En hårfin linje mellan ett leende och ett sista andetag”

”En hårfin linje mellan ett leende och ett sista andetag”
Ridsports bloggare Johanna Sällberg skriver ett känslostark inlägg om livet och döden. Foto: iStock

Jag fick idag bevittna ett ögonblick som påminde mig om både det lilla och det stora. Ett ögonblick i en människas liv som skrämmer större delen av mänskligheten mest av allt men som ändå alltid är oundvikligt.

Hur länge vi än lever så kommer vi träffa på det ögonblicket, definitivt vårt eget men kanske också någon annans. Den där sekunden när livet lämnar det vi känner till. Den där sekunden då de som finns i vårt liv blir lämnade kvar med allt vad det innebär av sorg och saknad.

Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.

Det är inte alltid vackert, den där kroppen vi bär runt på vill sällan bli lämnad. De vi lämnar vill inte heller bli det och håller emot in i det sista. Vi har ändå inget att säga till om när det verkligen gäller, det sker oavsett kamp och vilja eller inte. Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.

När man inte ens anar att det kan hända så går det knappt att ta in. Att linjen är så hårfin mellan ett leende och ett sista andetag.

På ett sätt hade jag kanske önskat att jag aldrig varit där förut, men på samma gång är det kanske meningen att det inte ska vara så. Kanske är varje gång en övning samtidigt som det är en påminnelse om livets förgänglighet. Det skrämmer mig inte lika mycket som det gjorde första gången men att vänja sig känns omöjligt.

Vänjer sig tror jag inte någon gör egentligen, man blir kanske bara lite bättre på att hantera det. Att ta in och känna men på samma gång behålla lugnet tar på krafterna. Som ett själsligt maratonlopp.

Kanhända är det ett oerhört dystert sätt att starta julen på men det är så det blev. Inte vackert, inte fult utan bara som det är, livet, döden och allt däremellan.

Vad som är viktigt är att känna tacksamhet för det jag har och för allt jag får fortsätta drömma om. Att jag inte glömmer hur lycklig jag är för de där stunderna när någon dröm slår in.

Att fortsätta drömma så många drömmar som möjligt så att fler slår in.

Visst är det fint att ha storslagna mål i livet men det är förmågan att ha små mål som man når varje dag som gör en lycklig. Ibland glömmer vi kanske det när vi ser det stora där långt bort, men när man väl når dit så varar ju inte det längre än det lilla.

Jag vet att det kanske låter som en massa klicheer men jag tror att alla behöver se de där sakerna som går bra och som går rätt lite mer just nu. Vi käbblar om små orättvisor och saker vi inte får göra för tillfället istället för att se allt det vi har.

För varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.

Det är helt ok att ägna sig åt att drömma och längta litegrann, det är även ok att gnälla lite över att det tar längre tid att nå vissa större mål. Det är dock ännu viktigare att kunna skifta blicken till annat ibland. Saker sker hela tiden omkring oss och om vi väljer att se även det som är svårt och obegripligt så kan vi kanske förstå att för varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.

Håll i och håll ut får vi höra och det är något vi måste lyssna på i det stora. I det lilla får vi alltså gnälla men sedan sansa oss och komma ihåg att vi inte är mer unika än alla andra unika människor.

Jag kan inatt vila min hjärna och trösta mitt hjärta genom att drömma om det där fölet som föds när ljuset och värmen verkligen är här. Jag kan också vila i vetskapen att imorgon vill mina hästar ha mat och gå ut som varje morgon. Jag kan somna till ljudet av små snarkningar från Curt-Åke som trots allt andas vidare som om inget hänt. I det stora hela är min upplevelse just bara min. I det lilla är den också bara min.

Johannasallberg_cornelia1002
Ett och tvåååå…. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_cornelia.blogg
Mitt sto Cornelia och hennes föl Quentin när han är alldeles nykläckt och ska ta sig upp. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_cornelia.1003
…och tre! Quentin står på benen! Foto: Johanna Sällberg

Jag är lyckligt lottad som får fortsätta att längta och drömma samtidigt som jag får vara lite sorgsen. Men så tänker jag att utan glädje finns ingen sorg och i det finns det kanske en liten tröst.

Kanhända är det inte den gladaste texten att läsa inför jul, men så är livet. Jag hoppas dock att så många som möjligt får en fin jul med glädje och skratt men också frid och lite eftertänksamhet. Jag kommer ta en julritt med Lydia, äta god mat och skåla för året som gått för hur det än är så är det snart ett nytt år på gång.

Mina tankar går till den som kommer att sakna någon i jul.

Mitt tack går till alla fantastiska människor som jobbar inom räddningstjänsten och all ambulanspersonal som gång efter gång orkar möta de där oundvikliga ögonblicken.

/Johanna


Johannas nya hästliv
15 december 2020 12:47

”Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg”

”Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg”
Ibland kan hon se oskyldig ut men i den där ponnyhjärnan pågår det ständigt planering. Foto: Privat

Det finns en känsla som de flesta hästmänniskor absolut inte vill känna och det är den där vanmaktskänslan som bara åsynen av en grå ponnyrumpa som försvinner i mörkret åt fel håll kan framkalla. Nu har kanske inte alla just en grå ponny som gör sådana försvinnanden till en sport, men hos mig är det just en sådan som sätter fart på pulsen. Självklart väljer hon sina stunder på allra bästa sätt för att se till att matte håller sig på tårna framöver. Luciadagen är tydligen ett perfekt sådant tillfälle.

Troligtvis har Nelly planerat den stora flykten ett litet tag för det var med bestämda steg hon travade iväg uppför backen med fyra kompisar i släptåg. Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg. Där stod jag nu med bara en stackars gul ponny kvar som inte hann fly tillsammans med resten av flocken.

Lydia var inte nöjd med detta faktum men förmodligen var det en himla tur att hennes syster så snällt lämnade henne åt sitt öde då hon ju är paniskt rädd för alla vildsvin som bökar runt efter mörkrets inbrott.

Morker2
Lydia spanar efter sina vänner utan framgång. Foto: Privat

Det är faktiskt helt logiskt i Nellys värld att göra ett litet försök att traska hem, att det där hon nu tycker är hem ligger 50 mil bort är ju bara en liten detalj i det stora hela. Nu är det också så att Nelly har en otrolig disciplin på de andra hästarna, de ifrågasätter aldrig hennes beslut och säger hon att det är lämpligt att trava åt ett håll så gör de det.

Nu hade de dock inte travat särskilt länge, på något mystiskt sätt har hon fått hela flocken att smyga genom hela bostadsområdet utan att en endaste kotte sett eller hört dem. De hade nu inte bara smugit utan de hade också gått så ordentligt på rad att det i princip bara fanns ett spår. Inga uppsparkade grästovor eller hål i gräsmattor här inte.

…inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.

Det mest fascinerande av allt är dock att under fem timmars promenad hade de inte bajsat en enda gång. Hur mycket jag än försökt har jag aldrig lyckats få en häst att hålla sig så länge. Det normala för hästar på rymmen är ju att de springer runt lite i förvirring och att de av nervositet både bajsar, frustar och kanske till och med gnäggar, inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.

Det briljanta i denna plan var ju också att den utfördes i totalt mörker. Den pannlampa som fullständigt tränger genom lite smådimmigt decembermörker är ännu inte uppfunnen och det verkar ha funnits en viss förståelse för detta.

Karta
Den blå linjen visar vägen vi gick hem, antagligen finns det en helt annan linje som hästarna följt när de traskat iväg. Foto: Privat

Vad hon har sagt till dem har jag ingen aning om men prestationen liknar definitivt en militär operation. Vid sextiden flydde de alltså och det tog en hel kader av folk över fem timmar att lokalisera dem. De hade då lyckats traska både genom bostadsområdet och tre varv runt i samma skog som vi var och letade i utan att någon såg eller hörde dem.

Som tur är så fick det hela ändå ett bra slut, det enda Nelly inte hade räknat med var de gamla skånska böndernas förmåga att bygga murar. En av vägarna hon testade slutade nämligen ute på en liten gammal åkerplätt som var väl inringad av en mur och efter att de ätit lite där så hade hon tappat bort ingången.

Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält.

Det som till sist avslöjade dem var att hon där och då bestämde sig för att ta lite fart runt åkern och finns det något man lyssnar efter när man letar så är det just galopperande hovar. Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält. Som tur är så hade jag ju koll på att de där lilla åkern fanns där eftersom Lydia och jag har ridit förbi den.

Sony Dsc
En bild på en ung och smal Nelly med attityd. Foto: Privat

Det är också tur att mina hästar ändå är rätt så förtjusta i människor så trots den där frihetslängtan som slår till ibland så är det aldrig svårt att fånga dem. På något sätt var det ändå en rätt så nöjd Nelly som knatade i täten hem mot Lilltuna igen. Hon har nu konstaterat att Åkerby låg inte på andra sidan backen, eller på andra sidan bostadsområdet, eller uppe i skogen vid kraftledningen…

Att hon skulle ge upp där tror jag absolut inte, efter att ha sovit upp och ner (hon sover alltid liggandes som en plattfisk och avslutar sovstunden med en rull så att halmen fastnar mellan öronen) så har hon nog funderat igenom saken och planerna för nästa utflykt ligger säkert och kokar i huvudet på henne.

Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt.

Det var vid det här tillfället som all den där utevistelsen och goda flockgemenskapen verkligen lönade sig. Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt. De har inte heller blivit så skrämda av alla vilda djur att de sprungit okontrollerat så de var inte svettiga när vi hittade dem. De var dessutom så lugna att promenaden hem var som vilken skrittur som helst.

Jag misstänker också skarpt att Nelly läst den där artikeln i Ridsport angående hur en flock ska fungera med ett ledarsto som alltid går i täten, det skulle i alla fall förklara hennes mycket självklara stil…

Att hästar får människor att umgås är ju nästan alltid positivt. I dessa tråkiga coronatider fick vi nu tillfälle att umgås utomhus i en grupp om åtta personer som dessutom höll ett säkert avstånd i en skallgångskedja med ropavstånd. Jag fick också tillfälle att prata med polisen i Höör som nu alltså vet att om de får ett samtal om att det traskar omkring lösa djur i Broslätt så kan de ringa mig direkt. Nu återstår bara att fila på det där brevet till grannarna med en ursäkt i förhand. Och att bygga mer staket.

Morker
Nelly ger sin namne Cornelia en liten puss när vi väl hittade dem. Foto: Privat

Ett stort tack till Cornelia, Martin, Carna, Moa, Nelly (alltså inte ponnyn), grannen Fredrik som jag inte träffat tidigare, polisen i Höör samt Kalle och Elisabeth som alla letade ponnyer i decembermörkret.


Johannas nya hästliv
8 december 2020 13:29

”Troligare att hästarna blir skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen”

”Troligare att hästarna blir skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen”
Efter några timmar i hagen, flocken samlad som vanligt. Foto: Privat

Nu har min julklapp landat på Lilltuna, lite tidig julklapp kanske men precis lagom för att lysa upp tillvaron lite nu när det är som absolut mörkast ute. Hon har ju bara varit borta från flocken i tre år men det är ju ändå alltid lite spännande att se om det är samma häst som kommer tillbaka.

Ulla_rosa
Ulla och Rosa hälsar på varandra efter tre år, mer intressant än så här blev det inte. Foto: Privat

Det var som om hon inte varit borta en enda dag, utan krusiduller klev hon in i boxen bredvid Nelly som knappt ägnade henne en blick (mat är alltid prio ett i en lagom tjock gammal ponnys liv). När jag släppte ut dem dagen efter så uteblev dramat även då, lite typiskt då jag stod redo med kameran för att få något roligt foto på i alla fall lite pigga hästar.

En liten galopp tog några av hästarna efter en halvtimme, men det var mest dagens vanliga lilla motion orsakad av någon viktig sak som en flaxande kråka eller grannens motorsåg. Det händer ju faktiskt nästan varje dag att de springer några meter, mest för att hålla igång och oftast för att jag ropar och de antar att det finns chans till mat.

Ponnyer
Två gamla ponnyer, som efter nästan ett helt liv tillsammans gärna delar höhög. Trots att de är tjocka små födgenier behöver de inte slåss om tillgångarna, de litar på att matte kommer med mer mat innan de förgås av hunger. Foto: Privat

Hästar är ju skapta för att springa och röra sig över stora områden så det finns ett naturligt behov av att göra det emellanåt. Jag tycker att det är fint att se dem galoppera omkring i hagen, de har en sådan naturlig kroppskontroll och balans. Av alla djur som finns så är hästen ett av de djur som kan springa längst i högt tempo, de är byggda med en enorm kapacitet i hjärta och lungor.

När de kommer upp i tempo så hjälper hela kroppen till med cirkulationen och tanken är ju att de ska kunna springa snabbare än rovdjuren tillräckligt länge så att rovdjuren blir uttröttade. Vi har ju inte med vår avel ändrat särskilt mycket på dessa grundförutsättningar och just därför bör vi inte bli rädda när hästar springer lösa.

Det är ju inte ovanligt att man hör att hästen inte får springa i hagen för att den kan göra sig illa.

Det är ju inte ovanligt att man hör att hästen inte får springa i hagen för att den kan göra sig illa. Det är enligt mig en konstig idé – antingen måste man ju då ha världens sämsta hage eller så har man en riktigt klen häst. Å ena sidan anser man att hästen ska klara att bära runt på extra vikt och utföra en massa arbete och å andra sidan skulle den bara klara att stå helt still resten av dygnet. Det är något som inte stämmer med den inställningen, en häst utan störande ryttare borde ju rimligtvis vara mer balanserad och klara att springa både fortare och svänga snävare.

En häst utan störande ryttare borde ju rimligtvis vara mer balanserad och klara att springa både fortare och svänga snävare.

Återigen har vi alltså skapat ett problem som hästen absolut inte borde vara född med. Kanske är det så att om man börjar stänga in hästen och linda in den i bomull så skapar man en häst som blir klen och går sönder när den väl får börja springa fritt igen. En häst som inte fått sitt rörelsebehov tillfredsställt får för mycket energi i kroppen och då tappar de kontrollen när de väl får chansen att släppa ut all den där energin.

Vi kan kanske rida en häst så den blir trött i musklerna men för att rida så att den fått ströva så som den är byggd för både fysiskt och mentalt måste vi ju ut på många timmars promenad. Det är ju en kombination av mental och fysisk motion som behövs. Sedan handlar det också om att se till att lederna mår bra och det hänger väldigt mycket på att ledbrosket är i ordning. Ledbrosk stimuleras av lågintensiv träning och belastas av högintensiv träning, alltså behöver hästen ströva för att återhämta sig från våra övningar i hoppning och dressyr.

Ulla1
Ulla heter egentligen One in a Million och är dräktig med Emerald van`t Ruytershof. Foto: Privat

Mina hästar är ju födda in i en flock som alltid gått i relativt kuperade hagar och på så stor yta att en galopp hinner bli ordentligt snabb innan de måste svänga, så de är vana vid att ha kontroll på var de sätter fötterna. Visst kan en olycka hända men det är mycket troligare att de skulle bli skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen.

Visst kan en olycka hända men det är mycket troligare att de skulle bli skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen.

De är också mentalt förberedda på en viss frihet, de blir alltså inte helt exalterade av att hamna lösa på ett nytt ställe. Lite glädjespring kan det bli men inte med inslag av stress. De flesta ponnyuppfödare jag känner har ponnyerna på detta vis så jag är inte ett dugg unik i detta.

Det som sedan är händer är ju ofta att vi säljer våra uppfödningar till ryttare och så hamnar de i ett stall där man inte har det så. En häst som är rätt uppfödd är ofta stark och klarar en hel del men om man får tag på en häst som är uppfödd utan att ha fått röra på sig så finns det större risk att man får problem.

Det gjordes en studie på just detta för många år sedan, där man jämförde tjockleken på ledbrosket mellan en grupp som var uppfödd på ett sådant sätt att de inte fick röra sig fritt och en grupp som föddes upp i lösdrift på stor yta – skillnaden var stor vid två års ålder. Att fölet får röra sig fritt innan det fyllt fem månader är särskilt viktigt, då de inte föds med särskilt mycket av det nödvändiga brosket utan det bildas vid just rörelse. Vill ni läsa mer om vikten av lågintensiv träning för ledbrosket så finns det en studie här.

Att fölet får röra sig fritt innan det fyllt fem månader är särskilt viktigt.

Kanske låter det lite torrt att prata om brosk men faktum är att det är oerhört intressant om man är en nörd. Det är också livsnödvändigt om man vill få en förklaring till varför vissa människor hävdar att det är bra för hästen att vara ute länge i stora hagar. Det finns alltså en vetenskaplig grund för dessa påståenden.

Vad gäller hästens mentala välmående så är det så att en häst som inte har ont för att lederna är kassa mår definitivt bättre än en som går och haltar, det tror jag ingen kan argumentera emot. Sedan skulle vi kanske behöva en utbildad kår av hästpsykologer för att få folk att förstå hästens psyke lite bättre.

Fast jag misstänker att hästvärlden inte riktigt är där ännu då det krävs att man kanske vågar vara lite mindre expert på sin egna hästs behov. Det är ju ändå det vanligaste argumentet jag får höra om jag någon gång vågar föreslå att hästen kanske skulle få gå med andra hästar eller vara ute lite mer: ”Jag känner min häst bäst och vet exakt vad den behöver”.

Ofta vill man ha en lösning på bara problemet och inte se att problemet bottnar i något helt annat.

Jag har ju som tränare och uppfödare ofta fått frågor kring olika problem i hanteringen av hästen, men så fort man börjar ge råd kring hästens livssituation så verkar det bli känsligt. Ofta vill man ha en lösning på bara problemet och inte se att problemet bottnar i något helt annat. Detta kan man ju fundera på, är min häst nöjd med livet tjugotvå timmar om dygnet så kanske den är det även de två timmar jag är där och borstar och rider.

Hundarna
En flock hos mig som definitivt ser till att få rörelsebehovet tillfredsställt är hundarna. Foto: Privat

Johannas nya hästliv
1 december 2020 12:55

”Jag har köpt världens bästa julklapp till mig själv”

”Jag har köpt världens bästa julklapp till mig själv”
Stoflocken för ett par år sedan, med snö på rumporna samlade kring sin höbal. Foto: Privat

Egentligen skulle jag nu ligga hemma med en förkylning efter årets roligaste helg (blir alltid smittad av någon av de tiotusentals människor som nyser inne på arenan) men som med allt annat detta pandemiår så blev det ju ingen hästshow på Friends (och ingen förkylning). Frågan är nu hur jag ska klara mig genom den mörkaste tiden och hur jag ska lyckas få till julkänslan.

När man har privilegiet att få vara funktionär på Friends så kliver man in i en bubbla fylld av tomtar och glitter, efter en vecka av allt detta så är man helt färdigjulad. Resten av december kan man då bara låta passera utan att behöva pynta överallt eller baka enorma mängder pepparkakor, det är väldigt skönt faktiskt.

Johannas_gard
Lite krispigt har vi haft det även i Skåne så en morgon var det lite julstämning iallafall. Foto: Privat

Julafton har de senaste åren blivit mer en trevlig familjemiddag utan några stora åthävor. Då familjen mestadels består av vuxna människor så har jag dessutom slutat köpa julklappar, jag gör en insättning till lämplig organisation och lägger ut ett meddelande till alla som känner sig berörda att de nu kan glädja sig åt att de varken behöver förvänta sig en julklapp eller ge bort någon till mig.

Nu är alltså hela denna trevliga jultradition ställd på ända och så har jag ju dessutom flyttat så att den där familjemiddagen inte heller blir av. Ingen vill ju kuska runt landet för att fira jul nu när vi ska hålla oss hemma så risken finns att alla får sitta på sin kant och skåla med hunden istället.

Jag har därför nu lovat att smyga runt som jultomte på Idyllens ridskolas julritt så att jag i alla fall får tomta lite grann.

Vad ska man då göra istället? Tja det finns ju alltid lösningar på alla problem om man bara tänker till lite. Jag har därför nu lovat att smyga runt som jultomte på Idyllens ridskolas julritt så att jag i alla fall får tomta litegrann. Curt-Åke har redan börjat ladda, tomtekostymen passade även i år. Vi har dessutom köpt stora mängder julbelysning som nu håller på att appliceras runt om i huset.

Johannas_tomtehund
Curt-Åke står redo för att tomta lite. Han förväntar sig att gå först i ett tomtetåg inför ca 10 000 åskådare, kan bli svårt att förklara årets tomtande i en skog för åtta barn i Hässleholm. Foto: Privat

För att trösta mig lite har jag dessutom köpt världens bästa julklapp till mig själv så att alla som tycker synd om mig inte behöver lägga pengar på en sådan. Julklappen i fråga kallas för Ulla och är ett halvblod. Egentligen heter hon One in a Million och hon är faktiskt en häst som jag sålde för några år sedan. Jag har fött upp henne själv och hon är nu dräktig så jag har alltså fått även en födelsedagspresent till i vår. Hon är ju uppfödd tillsammans med Nelly och alla de andra ponnyerna så det blir som att komma hem för henne även om platsen är ny.

För att trösta mig lite har jag dessutom köpt världens bästa julklapp till mig själv. Julklappen i fråga kallas för Ulla och är ett halvblod.

Jag har ju alltid haft mina ston i relativt stor flock och de gånger ett sto varit borta från flocken i några år så har det aldrig varit några problem att släppa in dem igen. Det blir sällan något tjafs, de traskar mest in och konstaterar att där var ju alla de andra igen. I naturen har ju inte ston råd att hålla på och slåss, det vore väldigt opraktiskt om de la energi på sådant.

Sony Dsc
Min stoflock när Ulla var två år, Ulla är nummer tre från vänster. Foto: Privat

Vi har ju skapat en tillvaro för många hästar där de aldrig får möjlighet att välja plats eller flock själva och det skapar ju också utrymme för konflikt. Mina ston har ju fötts in i flocken och de har alltid haft stort utrymme och obegränsat med stråfoder så de har helt enkelt inte lärt sig att slåss om resurser. De har lärt sig av sina mödrar hur man pratar med varandra.

Varje sto ärver också ner sin självsäkerhet till sina föl, de starka stona får starka föl och de lite mer undvikande stona får föl som blir försiktigare. De får ett språk som jag upplever är unikt för just den flock de är födda i. Om man då som de flesta hästar idag blir instängd i en liten hage, får begränsat med mat och dessutom förväntas umgås med en häst som har ett helt annat flockbeteende med sig så är det inte alltid lätt att få till det. Vi ställer till det lite grann för dem helt enkelt.

Egentligen borde det inte ens existera hästar som inte kan umgås med andra hästar, hade de varit människor skulle man kalla det för att de har någon form av psykos. Det mest naturliga i världen för ett flockdjur är ju just att kunna kommunicera med andra djur av samma art. Genom vår hantering skapar vi alltså problem som inte skulle funnits i naturen.

Nu slipper de dock ett annat problem och det är att hitta mat och undvika rovdjur. Det är dock en linje som vi hela tiden måste se upp med och det är gränsen mellan när nyttan hästen drar av att bli omhändertagen blir mindre än skadan den lider av samma omhändertagande. Den där etiska diskussionen pågår ju mer eller mindre konstant men jag kan ibland undra varför den koncentrerar sig så hårt på bett och sporrar när det egentligen borde handla mer om hästens hela vardag.

Det är ju väldigt lätt att uppröras över en bild på en häst som gapar eller har sår i sidan men betydligt mycket svårare att hitta bilder på hästar som står ensamma i en ruta att uppröras över.

Det är ju väldigt lätt att uppröras över en bild på en häst som gapar eller har sår i sidan men betydligt mycket svårare att hitta bilder på hästar som står ensamma i en ruta att uppröras över. Visuellt sett så ser man ju såret och den gapande munnen mycket bättre. Vi är ju också bra på att generalisera, alla hästar borde ha det si eller så hör man ofta. Det finns inga exakta svar utan det handlar mer om att man ska kunna leva med sig själv och de beslut man tar. Ska man det så ska man vara säker på att man faktiskt tagit del av den kunskap som finns och att man hela tiden jobbar på att förstå att bara för att man brukar göra på ett sätt så är det inte alltid rätt det kan faktiskt både finnas andra som har rätt och ibland även forskning som bevisar det.

Själv försöker jag hela tiden följa med den där forskningen, även om det ibland blir lite överdrivet att man ska behöva bevisa vissa saker så är det kul när de visar att man haft lite rätt i alla fall. Så här långt har jag nog lyckats med att mina hästar får vara ute mycket, de får lång tuggtid och lever i en harmonisk flock på lagom stor yta.

Vad gäller ridningen låter jag det vara osagt om de trivs med mina metoder eller inte, det lär jag inte ens veta när jag ligger på min dödsbädd. Det jag tror mig veta är att samvetsmässigt känner jag mig helt ok med det jag håller på med idag. Om jag jämför med hur jag gjorde för 20 år sedan så har jag ändrat mig ganska så mycket, kanske mest för att jag inte längre har bråttom och därför kan vänta på resultatet istället för att försöka mig på genvägar som för det mesta handlar om större tvång för hästen.

Ulla får nu alltså flytta hem till min lilla flock av lurviga ponnyer som mestadels traskar runt i hagen och äter med bara några små avbrott för att bli avborstade och traska runt en stund med en ryttare på ryggen. En ganska så behaglig tillvaro hoppas jag.


Johannas nya hästliv
24 november 2020 12:46

”Man kan alltid locka med kärlek och mat”

”Man kan alltid locka med kärlek och mat”
Nelly i total frihet en vinter med mer snö än vi har i år. Foto: Johanna Sällberg

Det finns saker som inte ändras i livet hur långt man än flyttar. En av mina konstanta saker är Nelly, hon låter inte en sådan grej som en långflytt rubba hennes cirklar.

Som individ är hon våldsamt självständig och beslutsam, hon gör bara sådant hon själv vill. Det tog exakt två dagar så hade Nelly kommit på hur hon kunde pilla upp boxdörren så att hon kunde äta upp all mat som låg utanför. Som matte till henne så ligger jag alltid ett eller två steg efter helt enkelt.

Allt kraftfoder i stallet är därför nu säkrat och boxdörren ordentligt fixad så att den inte går att peta upp. Efter två nattutflykter så tog hon sig då istället friheten att pilla upp grinden till hagen, tydligen gick det utmärkt att peta den inåt och sedan krypa under tråden och ta en promenad. Det är ju en lagom pulshöjare när man står och packar upp lådor och Curt-Åke plötsligt börjar moffa något om att det verkar röra sig suspekta figurer på gården.

Johannasblogg_nelly_fol
Nelly världens bästa morsa som lär alla sina barn att vara självständiga busfrön. Foto: Johanna Sällberg

Nelly hade nu lyckats så bra den här gången att det inte bara var en ponny som traskade mot stallet utan hon hade med sig en hel rad av hästar som mycket prydligt skrittade uppför backen med målet att gå hem. Eftersom det är lite oklart om hem är femtio mil bort eller trettio meter från grinden så rörde de sig förbi stallöppningen och upp för backen för att se om Åkerby kanske låg på andra sidan kullen.

Nu ligger det först ett gäng brevlådor och sedan ett trevligt litet bostadsområde där så det är inte direkt ett lämpligt ställe för fem små ponnyer att leta efter stallet på. Som tur var så ändrade de sig när matte kom utspringande och ropade att de skulle få mat om de bara ville vara så vänliga att vända om och gå in i det närmaste stallet.

Vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det.

När maten har börjat tryta i hagen så har Nelly alltid helt enkelt börjat gå hem. Hon bestämmer att det blivit höst och anser då att hon bör flyttas till en vinterhage med ordnade fodringar. Det hjälper inte hur mycket el man har eller hur noggrant man fixat staketet, vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det. Genom åren har detta beteende gett mig en hel del gråa hår då hon aldrig traskar hemåt i dagsljus utan helst påbörjar promenaden vi tvåsnåret på natten.

Här ett klipp på Nelly som cirkusponny, en roll hon tog sig an med stor entusiasm på SIHS i Friends för ett par år sedan.

Vid ett flertal tillfällen har det hänt att jag väckts av ett samtal från polisen där de frågar om jag möjligtvis äger en grådaskig ponny som tydligen är ute och går på vägen. Oftast beror det på att någon stackars bilist kommit åkande och mött en ponny som lite långsamt traskat hemåt i lagom maklig takt och som inte har en tanke på att flytta sig även om någon skulle tuta på henne.

Eftersom hon nu anser att betet är slut så har vi helt enkelt fått ta en diskussion angående det faktum att den hage de flyttade in i faktiskt är en vinterhage och den där bantningen som jag planerade har fått ge lite vika inför hennes krav på att få mer mat i hagen.

Johannasallberg_gris_pa_rymmen
Vildsvinet Fredde tillbaka i rätt ruta. Foto: Johanna Sällberg

Nu är Nelly inte ensam om att vara förvirrad utan även grisarna har gjort en liten utflykt. De får ju vara lösa i stallet när jag mockar och de brukar alltid mest stuffa runt och böka under hästarnas krubbor där det kan finnas något ätbart. Idag råkade de springa ut ur stallet när jag hade ryggen till och snabbt som ögat har de sprungit till närmaste grannen för att kolla läget där.

Om jag blev lätt skärrad när hästarna traskade ut så var det ingenting mot stressen att springa och leta efter två förvirrade grisar. Hur förklarar man liksom det för grannarna. Första intrycket blir att man ska knacka på och fråga om någon sett en rosa och en fläckig gris, kanske inte bästa sättet att starta en grannrelation på.

Eller ännu värre, i den lokala Facebookgruppen sprids frågan om vem tusan det är som äger den där rosa grisen som vält alla soptunnor och som jagar folk som är ute och går med barnvagn. Eller värre än värst lokaltidningsrubriken ”Bengt 52 uppjagad i träd vid brevlådorna i Broslätt av extremt närgånget vildsvin och dess rosa vän”. Mina grisar är ju väldigt sociala och när jag får gäster har de lärt sig av hundarna att man skuttar fram till alla främmande människor med små glada pip, kanske inte det bästa beteendet om man är på rymmen bland folk som inte har en aning om att pipen betyder ”tjenare vad kul att du är här”.

När man springer upp och ner för de branta backarna och ropar på grisarna hinner man faktiskt tänka rätt så många katastroftankar. Huruvida någon nu mötte dem under deras promenad vet jag inte men de kom i alla fall galopperande ner för backen efter en stund och har uppenbarligen sprungit litegrann igenom bostadsområdet.

Efter att ha varit försvunna i en halvtimme var de helt slut och mycket glada över att de hittat mig igen så de travade snabbt in i sin lilla box och la sig att sova.

Frågan är nu om jag ska börja författa ett litet meddelande till alla grannar där jag ber om ursäkt för alla mina djur innan de orsakar något litet nervöst sammanbrott hos någon eller om jag bara ska låtsas som om det regnar och bygga ett ordentligt staket innan de får gå ut igen. Staketet måste ju byggas oavsett men det enda man vet när man har djur som lever lite friare än de flesta är att det alltid kan hända att någon råkar tappa ut dem ändå.

Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga.

Det är ju också ett val man har att göra, om man tränar djuren på att följa en fritt så händer det oftast inte så mycket när de råkar ta sig ut ur någon inhägnad. Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga. Det vet ju de flesta att för att kunna vara säker på att man kan kalla in sin hund måste man först släppa den lös och lära den att komma tillbaka, det handlar om att lita på sin relation till den och att man faktiskt är intressantare än friheten.

Så är det nog med de flesta flockdjur, man kan alltid locka med trygghet, kärlek och mat och hoppas att de väljer det man erbjuder framför allt annat.

Att bli vald på det sättet, oavsett av vilket djur det är, handlar om att man faktiskt gett den ett val och inte tvingat den på något sätt. Jag känner mig i alla fall ärad varje gång något av mina djur avbryter vad de håller på med och vill umgås med mig istället, det är faktiskt lite magiskt och väldigt beroendeframkallande.

/Johanna


Johannas nya hästliv
18 november 2020 16:17

”Praktiskt att vara hästmänniska”

”Praktiskt att vara hästmänniska”
De leriga,lurviga ponnyerna trivs i hagen med den fina utsikten och allt gräs. Foto: Johanna Sällberg

Nu har äntligen allt jag äger och har landat nere i Skåne. Helt komplikationsfritt har det inte direkt varit, det är tur att jag har starka nerver. Jag hade ju en bra plan för det hela men som med allt annat 2020 så kom en pandemi lite i vägen.

Djuren och jag själv följde ju planen och kom ner i tid men sedan blev någon förkyld på flyttfirman så jag fick akut byta firma och dag för möbelflytt. Jag fick alltså ta en snabb tur upp till Hölö i söndags för att vara med och packa en stor lastbil klockan sju på måndag morgon, och sedan ta en lika snabb tur ner till Höör för att börja packa ur samma bil klockan sju på tisdagen.

Efter två veckor i ett tomt hus så har jag i alla fall hunnit med lite andra äventyr. Lydia och jag har börjat skritta runt och utforska området. Naturligtvis startade vi med att rida vilse på andra turen eftersom jag som vanligt tänkte att om man bara håller sig till att svänga vänster hela tiden så borde man komma tillbaka till utgångspunkten (naturligtvis så har jag oftast inte mobilen med vid uteritt då det är mobilfri tid).

Flyttgubbar_v47
Astrid har stenkoll på flyttgubbarna och alla våra möbler. Foto: Johanna Sällberg
Flyttkartonger_v47
Mitt liv i sjuttio lådor. Foto: Johanna Sällberg
Hundarihallen_v47
En Foppatoffel framgångsrikt eliminerad och hallmatta perfekt ihopknölad, de mindre effektiva hjälpredorna Emma och Bessie är också i tjänst. Foto: Johanna Sällberg

Det är ofta en bra teori, ända tills vägen hela tiden böjer sig åt höger så att man inte kommer ett dugg närmare utgångspunkten vid varje vänstersväng utan snarare hamnar någon mil fel. Att rida vilse är egentligen inte så tokigt då man ju lär sig nya vägar på det viset, har man tur så hamnar man i ett otroligt vackert naturreservat.

Huvudsaken vid vilseridning är att man har en häst som orkar traska långt och som är snäll nog att krångla sig över konstiga diken och ta sig förbi läskiga brevlådor. Lydia är ju ofta en lite lätt skräckslagen häst men trots det så är hon ju otroligt snäll så allt det där med diken och brevlådor går ändå rätt så bra.

Ibland tror jag att vi rider lite för lite vilse med våra hästar, om man alltid befinner sig i en kontrollerad miljö så finns det ju risk för att man inte vet hur hästen verkligen fungerar. Skrittar man alltid samma runda så vet man att hästen alltid skyggar för grannens blå brevlåda, då är det lätt att anta att den är rädd för blå brevlådor.

Om man ger sig ut på okänd mark så kan man ju råka på tio blå brevlådor och plötsligt kan det ju faktiskt visa sig att hästen inte är ett dugg rädd för blå brevlådor utan bara för den som grannen har eftersom den luktade död råtta för tre år sedan. Så är det lite med en själv också, vissa saker måste man testa flera gånger innan man vet om man klarar det eller inte. Eller så tänker man som Pippi att det har jag inte provat så det kan jag säkert klara av.

Att vara hästmänniska är ju praktiskt på många sätt, ett är att man alltid hittar nya bekanta genom det gemensamma intresset. Det finns också en extra effekt i att man ju måste hitta lokala leverantörer av mat och strö. I varje by finns det alltid en nyckelperson som har koll på allt, i Norra Rörum är det Torbjörn. Han är grävmaskinist och som lokal sådan så används han av alla bönder till en massa olika jobb.

Det innebär att om man lär känna Torbjörn så kan man sedan fråga om han känner någon bra snickare som kan hjälpa en med lite praktiskt arbete. Då får man svaret att det finns en Magnus som är lokal snickare. När man ringer och pratar med Magnus så frågar man om det finns någon elektriker och då visar det sig med osviklig säkerhet att Magnus har en bror som heter Martin som är elektriker.

På två veckor har man sedan fått ihop en hel lokal kedja av olika leverantörer till precis allt och det helt utan att ha googlat en enda gång. Detta system är faktiskt i princip det säkraste som finns då alla dessa figurer är helt beroende av sitt rykte på byn så de utför alla jobb med stor noggrannhet.

Att Torbjörn sedan också har halm hemma i ett hörn som visade sig vara helt perfekt till feta ponnyer, får och grisar gör ju inte systemet sämre. Att det skulle vara svårt att komma in i en ny by är egentligen helt fel, det handlar alltid om att hitta en Torbjörn och att sedan bjuda på lite kaffe (även om man själv inte dricker kaffe så får man anstränga sig lite).

Honsenpapinnen
Hönsen har också valt ny pinne. Foto: Johanna Sällberg
Astridihalmen_v47
Perfekt halm levererad av Torbjörn och kontrollerad av Astrid. Foto: Johanna Sällberg

Det finns en sak till man kan göra för att hitta saker och det är att köpa en liten lastbil relativt lokalt. Jag lyckades hitta en liten hästbuss i Åstorp och det har nu resulterat i en hovslagare samt en bilmekaniker. Kanske var sättet inte det bästa då den lilla bussen gick jättebra i en hel vecka för att sedan få ett bränsleläckage på parkeringen utanför Jula i Helsingborg.

Efter lite allmänt ringande hit och dit så fick den bli bogserad till den bilmekaniker som bytt motor på den för inte alltför länge sedan. Naturligtvis så misstänkte jag ju att en slang inte kopplats in helt rätt då det rann diesel under den så därför skulle det ju gå på garantin.

Efter att ha rullat den till bilmekanikern så visade det sig att en liten mus åkt med i motorn och satt sig och gnagt på slangen med returdiesel. Men den lilla musen gav alltså resultatet att nu har jag en bilmekaniker, Johan, till alla mina bilar och eftersom bilens gamla ägare tyckte synd om mig fick jag skjuts hem efter att ha träffat hennes hovslagare som råkade vara där så nu har jag också en hovslagare.

Bussen pilade sedan upp till Hölö utan vidare problem och jag har börjat en stor utrotning av möss och råttor på min nya gård så allt hänger ändå ihop rätt så bra.

Idag tänker jag faktiskt inte göra så mycket annat än att ta en tur till med den gula ponnyn, fortfarande utan mobil och med en ny teori om att svänga höger istället så att jag hittar hem igen.

/Johanna


Johannas nya hästliv
10 november 2020 20:52

Johannas blogg: ”Jag måste införa en utrotningsplan”

Johannas blogg: ”Jag måste införa en utrotningsplan”
Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan vi kan hoppa den alldeles perfekt belägna vägbommen. Kanske kommer det aldrig ske det krävs ju lite träning och en massa säkerhet om man ska ge sig på fasta hinder, men lite kan man ju få drömma. Foto: Johanna Sällberg

Det är egentligen fascinerande hur fantastiskt medgörliga och tålmodiga hästar är. Jag har nu släpat med mig hela flocken ner till Skåne, grisar, höns, får, hundar och hästar har allihop intagit Lilltuna gård.

Även den nya platsen har gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.

Man kunde ju tänka sig att det skulle bli lite rörigt men otroligt nog så traskade de alla ur transporten i god ordning och gick in i sina nya boxar utan några protester. Nu är det ju så att både grisar, får och hästar är djur som traskar omkring och inte riktigt har revir så att de accepterar en ny plats är egentligen inte helt ologiskt.

Johannasallberg_transport
Lastade och på väg mot Skåne. Foto: Johanna Sällberg

Naturligtvis stannar de gärna kvar på en bra plats som Åkerby där det finns mat och vatten men nu råkar ju även den nya platsen ha gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.

Johannasallberg_hons
Det kacklades en hel del innan ordningen bak i bussen var på på plats. Hönsen tog flytten med ro. Foto: Privat

Grisarna har redan fått gå med på små promenader och de har noggrant bökat igenom alla hål som deras vilda kusiner lämnat överallt. Det kommer att behövas många meter eltråd för att stänga de där vildsvinen ute från marken men så är det ju överallt.

Risken finns att det tar lång tid att komma i form.

Pelle och Fredde är dock mycket nöjda med den nya gården, det finns en massa ekar med godsaker under och gott om ställen att stoppa ett nyfiket gristryne. De är faktiskt helt fenomenala på att hitta mat och på att välta allt i sin väg så jag har ett lite drygt jobb med att grissäkra stallet och omgivningarna.

Johannasallberg_gris
Grisarna åkte förstklassigt i en av hästbussarna som rullade mellan Hölö och Skåne i helgen. Foto: Johanna Sällberg

Mina hästar är ju allihop ponnyer som antingen är connemaror eller connemarakorsningar och de är alltså riktiga födgenier. Eftersom flytten har tagit ganska mycket tid så har de fått gå kvar ute och beta så när de nu flyttade hade de med sig en del åkerbylera här och där samt en lite ordentlig trivselvikt (finare beskrivning av feta ponnyer).

Min förhoppning är nu att de ska tappa lite i vikt och få extra motion av att gå i den extremt lutande hagen som jag gjort iordning. De tog i alla fall en ordentlig galopp när de fick gå ut så några gram kanske försvann där. Tyvärr (eller som tur är enligt ponnyerna) så är det väldigt grönt i hagen så risken finns att det tar lång tid att komma i form för dem.

Jag tror ändå att jag själv kanske tappade några gram när jag drog upp tråden i den där backen då jag har en ordentlig träningsvärk efter vandringen uppför och nedför.

Det där med att banta feta ponnyer är inte så lätt alls, de mår ju inte bra av att vara tjocka men man får absolut inte stressa dem genom att ge dem för lite mat heller. Motion och foder med lågt energivärde är det man kan göra. Jag har nu skaffat halm till dem så att de kan få tugga så mycket som de behöver och så får jag gradvis anpassa resten av maten så att det blir lagom, det hela hänger egentligen på att gräset slutar växa så att det går att kontrollera matintaget.


Med lite tur kan jag lyckas få ner dem lagom i vikt till det att gräset tar fart igen. Det är inte bara ponnyerna som ska lära sig att bo på den nya gården, jag måste ju också lära mig att hantera de hagar jag har och veta vad som växer i dem. Alla växter beter sig ju på sitt sätt och i det skånska klimatet växer saker som inte finns uppe i Sörmland.

Mitt största problem just nu är hur jag ska hantera det faktum att det finns orimliga mängder fingerborgsblomma på hela gården och de är ju giftiga. Huruvida de är livsfarliga för just hästar eller om de faktiskt aldrig äter dem är den stora frågan och ännu så länge går svaren lite isär.

Jag skulle aldrig chansa så mina hästar går nu på ett ställe där de inte växer men sedan måste jag ju ta tag i det hela och införa en utrotningsplan. Kanske en inflyttningsfest med uppgrävning av fingerborgsplantor är en ide, eller kanske ogräsättika eller något annat. Hur som helst så är det ett sådant där problem som är lite spännande att lösa.

Lydia fick i alla fall ta en premiärtur på den där skånska grusvägen som jag ju hade bestämt skulle finnas på den nya boplatsen. Den känns precis sådär bra som jag hade tänkt och det finns väldigt många kilometer av den så jag kan njuta av många timmars ridning genom bokskogen framöver.

Det finns ju fullt av vildsvin även här men än så länge verkar inte Lydia ha märkt det så öronen var i topp och turen ganska så avslappnad. Att skritta omkring så i skogen är bra för både min själ och Lydias magomfång. Bokskogen är faktiskt vacker året om, även utan blad så är stammarna och grenarna väldigt speciella.

Att få ta den där första turen efter ett lite längre uppehåll är på sätt och vis obeskrivligt härligt. Känslan av att all stress rinner av och att man bara följer med på Lydias upptäcktsfärd är oslagbar. Jag har verkligen längtat efter min lilla gula ponny och hennes ständigt spetsade öron när jag farit omkring och städat och flyttat.

Nu tänker jag ta mig tid att ta en liten tur varje dag så att jag återfår balansen. Att flytta hemifrån med alla djuren har ändå tagit en del kraft och det bästa sättet att återfå den är för mig att stanna upp och vara lite i stunden med mina hästar.

/Johanna

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 119 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Endast 1:- första månaden
Därefter ordinarie pris 69:-