Eriks blogg: En berg-och-dalbana jag aldrig kommer glömma

Så var 2026 års vecka 9 avslutad.

Och när jag tittar tillbaka på året när vi närmar oss december, så är jag ganska säker på att jag kommer minnas just den här veckan. Som veckan med mest berg-och-dalbana-känslor. Om det inte är den mest känslosamma, så är det i alla fall en av dem.

Veckan började som så många andra, med träning hemma. Frasse gjorde sig redo för tävling i Lund inför helgen och livet rullade på med det vanliga arbetet hemmavid. Nina och Zizzi fick ta det lite lugnare några dagar efter trippen till Scandinavium.

I lördags var det dags. Frasse gick sin första klass i 120cm i Lund, felfri och placerad. Sen packade vi ihop, åkte hem och bytte snabbt om.

För på kvällen åkte Rikard och jag till Malmö Arena för att se Håkan Hellström. Vi såg honom på Ullevi förra sommaren och det var helt magiskt, och lördagen var inget undantag – trycket, låtarna, känslan. Ett perfekt avbrott från tävlingsbubblan.

Söndagen började tidigt igen i Lund. Frasse debuterade 1,30 med mig – och blev trea. Felfritt och hoppade helt fantastiskt. En sån pangstart på dagen.

Jag åkte hem med ett leende och var så glad för min alldeles egna lilla bästa Frasse!!

Hela familjen Nordström var på plats hemmavid för att hjälpa till att hoppa och förbereda hästarna inför Kungsbacka kommande vecka. Alla hästar hoppade superfint och allt flöt på.

Och sen – på bara några sekunder – förändrades allt.

Vår lilla taxvalp Wille, knappt fem månader gammal, blev olyckligtvis påkörd på stallplanen och svårt skadad.

Det är svårt att beskriva de timmarna och dygnen som följde. Vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Mellan att försöka vara stark och att falla ihop helt. Efter mycket om och men valde vi att ge honom en chans, trots att vi visste att det skulle krävas ett större mirakel för att han skulle överleva och komma tillbaka till ett bra liv.

Och kanske var det just det vi fick.

Med fantastisk hjälp från djursjukhuset i Lund och framför allt veterinärerna på djursjukhuset Awake i Helsingborg har Wille kämpat sig tillbaka. Operation, intensivvård, oro och väntan — men nu, några dagar senare, ser det faktiskt ljust ut. Om prover och tester fortsätter vara stabila får vi hämta hem honom imorgon. Veterinären ringde nyss och sa att han började bli lite jobbigt pigg haha. 

Det känns nästan overkligt att skriva.

Vi har varit helt ur balans – så trötta, så rädda. Och nu, när man äntligen vågar ana ljuset i tunneln, är man istället överväldigad av tacksamhet, kärlek och lättnad. Att en sådan liten varelse som bara varit i våra liv i ett par månader kan betyda så mycket!

Så ja… det har varit mycket. 

Men som jag sa till Rikard och familjen häromdagen: det är kanske lika bra att ta allt på en gång. Jag har klarat mig lindrigt från olyckor och skador under lång tid. Kanske var det här en samlad dos.

Nu hoppas vi att det vänder. Att det får vara lite lugnt ett tag.

Jag vill verkligen rikta ett enormt tack till veterinärerna på Awake i Helsingborg. Er professionalism, ert lugn och ert engagemang betyder mer än ni anar. Vi är så otroligt tacksamma. Så många hjältar det finns  där ute för oss och våra djur! 

Vecka 9…

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Och det känns som att både jag och hästarna har tagit ett djupt andetag tillsammans.

Även om vi fortfarande är noggranna och tar våra försiktighetsåtgärder (för den här tiden på året bjuder ju alltid på lite förkylningar och virus), så är det en helt annan känsla nu. Frihet, energi och framför allt ännu lite mer motivation.

Det märks så tydligt på hästarna också. De är glada, pigga och känns verkligen redo för att komma ut och göra saker igen. Och jag ska vara ärlig, jag är minst lika sugen. Nu väntar lite äventyr framöver, och bara tanken på att få packa lastbilen och åka iväg igen ger en speciell känsla.

Den här veckan kickar vi igång med utomhusträning, vilket känns helt perfekt. Att få komma ut, rida i vårvädret och använda de ytorna vi har längtat efter hela vintern, det gör något med både kropp och huvud. Det är som att allt faller på plats lite lättare och blir lite roligare.

Och redan nästa vecka väntar tävling i Peelbergen i Holland med fyra hästar. Det ska bli så otroligt. Tyvärr så missade jag möjligheten att vara på plats under helgens tävling med Lövsta U25 programmet i Lier, så jag får skapa min egna lilla tävling här, haha. 

Sen måste jag ändå säga, den här perioden vi haft nu har gjort oss gott. Det har varit mycket träning, men också en chans att stanna upp lite. Hästarna känns i riktigt fin form, och det är en sån där känsla man verkligen vill bära med sig in i tävlingssäsongen.

Vilan som vi har lagt in, både planerad och lite extra här och där, har verkligen gjort skillnad. Någon häst fick lite mer vintervila, medan andra bara fått några extra dagar nu – men effekten är tydlig. De känns fräschare, mer positiva och liksom “med mig” på ett annat sätt.

Och uteritterna… de har varit guld värda. Att få komma ut, variera arbetet och samtidigt njuta av våren – det bygger inte bara fysik utan också motivation. Det känns som att jag får tillbaka hästar som verkligen vill jobba, som är nyfikna och framåt.

Nu gäller det att ta vara på den känslan. Att inte stressa, utan fortsätta bygga vidare på det vi har. Men också att njuta, för det här är ju precis det man längtat efter under de där kalla, mörka månaderna.

Så nu kör vi. Nya miljöer, nya rundor och förhoppningsvis många fina upplevelser tillsammans. Och viktigast av allt – glada hästar och en ryttare som verkligen ser fram emot det som kommer!

Vi hörs och syns nästa vecka! 

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Just nu lever jag ett ganska stillsamt liv hemma fast med fullt upp. Hästarna är i fokus varje dag, träning, rutiner och att bygga upp dem på rätt sätt. Förra veckan fick ett par av dem en genomgång av veterinär, och det känns väldigt tryggt att kunna säga att de känns fina.

Det är en speciell känsla när man faktiskt har tid. Tid att träna ordentligt, tid att tänka, tid att utvecklas. Vi är i en fas där vi laddar – både fysiskt och mentalt, inför att kunna tävla igen. Och det ska bli riktigt roligt.

En sport i skuggan av något större

Samtidigt går det inte att blunda för det som händer runt omkring oss. Ridsporten har återigen hamnat i centrum, med både gamla och nya fall som lyfts fram. Det handlar om sexuella trakasserier, övergrepp och misshandel, och det skär rakt igenom allt.

När det gäller sexuellt våld mot kvinnor och barn ser verkligheten annorlunda ut.

Det här är inget nytt för mig att skriva om. När jag började blogga var det just detta jag tog upp. Och även om jag inte vill älta, så går det inte att bara gå vidare som om ingenting.

Sverige, ett föregångsland, men inte här.

Vi pratar ofta om Sverige som ett land i framkant. Och på många sätt stämmer det. Men när det gäller sexuellt våld mot kvinnor och barn ser verkligheten annorlunda ut tycker jag.

Hur beskriver man ett system där:

• ungefär 4–5 % av anmälningar om våldtäkt mot vuxna leder till fällande dom  

• och runt 2 % när det gäller sexuella brott mot barn  

(Detta enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet)

Det är siffror som är svåra att ta in.

Ja, vi vet varför det ser ut så här:

• Beviskraven är höga.  

• Det är ofta ord mot ord.  

• Det saknas vittnen.  

• Det sker oftast bakom stängda dörrar.  

Allt det är sant.

Men någonstans måste vi våga ställa den obekväma frågan:

Vad signalerar det här?

Vad signalerar det till den som blivit utsatt?  

Vad signalerar det till den som överväger att anmäla?  

Och vad signalerar det till den som går över gränsen?

Hur kommer vi vidare? Hur skapar vi ett system där fler känner att det är meningsfullt att anmäla, och där rättvisan upplevs som just rättvis?

Jag har inget enkelt svar. Det är frågor som behöver lyftas och hanteras på högre nivå. Men jag tror att vi alla har ett ansvar att fortsätta prata om det, att inte tysta ner, att våga reagera när något inte känns rätt.

Det är svårt att läsa om, och det gör en både ledsen och frustrerad. Samtidigt vill man tro att förändring är möjlig, och att vi som sport, och som samhälle, kan bli bättre.

Ta hand om er.

/Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Den här gången satte verkligheten verkligen vardagen och tävlingsplaneringen på paus.

Det har nog inte undgått någon i svenska hästvärlden att det upptäcktes ett fall av EHV-1 i samband med tävlingarna i Kungsbacka och Laholm. Själv var jag på plats i Kungsbacka och tävlade där den berörda hästen deltog, men inte i samma klass. Jag var där med fyra hästar, vilket såklart gjorde situationen extra nära och påtaglig.

Först och främst känner jag en enorm lättnad och tacksamhet över att mina hästar mår bra och inte visar några symptom. Det är det absolut viktigaste i en sådan här situation. Samtidigt tar vi det säkra före det osäkra, och det innebär att vi nu håller oss hemma i tre veckor för att minska risken för vidare smittspridning samt tempar dem två gånger per dag för att hålla koll på dem.

Jag vill verkligen lyfta hur bra Kungsbacka ridklubb och Svenska Ridsportförbundet har hanterat situationen. De agerade snabbt, var tydliga i sin kommunikation och skickade ut information både via mail och artiklar. I en sådan här situation betyder det mycket att få korrekt och snabb information, och där tycker jag att de gjorde ett väldigt bra jobb.

Självklart påverkar det här planeringen en hel del. Jag skulle egentligen ha tävlat i Flyinge i helgen med nästan alla hästar, och om två veckor var planen att åka till Belgien. Nu blev det inte så – men vissa saker kan man helt enkelt inte styra över. 

Istället får jag försöka se det positiva i situationen. Den här perioden ger utrymme för extra träning hemma, möjlighet för någon häst att få en välbehövlig viloperiod och tid att verkligen checka igenom alla hästar ordentligt och säkerställa att allt känns bra.

I slutändan är det ändå det som väger tyngst – friska och välmående hästar. Och någonstans i allt detta blir man påmind om att även om tävlingarna är viktiga, så är det här ännu viktigare.

Så även om planerna ändrades snabbt, så känns det ändå tryggt att spridningen verkar ha kunnat kontrolleras på ett bra sätt! Vilket som sagt är viktigast av allt!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen var vi i Kungsbacka och tävlade med fyra hästar, och jag kan egentligen inte säga så mycket annat än att de hoppade helt otroligt fint. Nästan alla starter var felfria, förutom en, så jag har faktiskt inte så mycket att klaga på.

Arne, eller zebran som han också kallas, gjorde sin första start någonsin i 1.30cm och inte bara en gång utan två. Och han hoppade båda klasserna felfritt och helt fantastiskt. Att se en häst ta det där steget upp i klasserna och göra det med sådan självklarhet är verkligen speciellt. 

Coco började helgen med att hoppa felfritt i 1.10 och gjorde sedan debut i 1.20cm där hon också hoppade helt fantastiskt. Hon känns som en riktig framtidshäst och det ska bli väldigt roligt att fortsätta utveckla henne.

Bulan, eller Belgravia som hon egentligen heter, hoppade också fint hela helgen. Hon började med en felfri runda i 1.30cm. I 1.40cm började ryttaren i lite för dåligt tempo och kom lite intill på två räcken, så där fick vi två ner. Men hon gjorde ändå flera språng som var helt fantastiska. På söndagen avslutade vi helgen med att hoppa 1.35 cm där hon gick felfritt och slutade tvåa, ett riktigt fint sätt att avsluta tävlingen på.

Och sist men inte minst – eller kanske snarare sist och minst, Zizzi. Hon började med att vinna 1.30cm första dagen och följde sedan upp det med att vinna showklassen på lördagen. Hon känns i fantastisk form just nu, så hon fick gå två lite mindre klasser och gjorde det på bästa möjliga sätt. Hon är verkligen en häst som gör mig på bra humör varje dag,  jag älskar den hästen över allt annat!!!!

Jag vill också passa på att tacka Hässleholms Ryttarförening som tog emot mig för min allra första föreläsning inom det jag har startat som jag kallar ”Sitsen och snacket”. Där pratar jag lite om min resa, både i och utanför sporten. Det var väldigt roligt att få komma dit igår kväll, och det verkade som att det togs emot väldigt fint, vilket betyder mycket!!! Så kul! 

Men sen vi åkte hem från tävlingen i söndags har jag också gått och funderat lite på något annat.

Jag tror, att vi behöver bli bättre på att normalisera det som faktiskt är normalt inom ridsporten.

När jag började tävla, vilket egentligen bara är lite mer än tio år sedan, såg verkligheten lite annorlunda ut. Det var väldigt vanligt att folk kom till tävling med en helt vanlig svensk Volvo och ett Boj eller Värmlandsvagnen hästsläp (för att nämna några, finns många andra). Det fanns knappt någon b-korts hästlastbil och det var inte alls lika många stora lastbilar. När min familj köpte vår första stora lastbil var det en gammal, väldigt enkel lastbil som inte kostade mycket pengar och den hade vi i många år när jag tävlade ponny, junior och young rider.

Det kändes också mindre utrustningsfixerat. Idag känns det ibland som att normen nästan har blivit stora lastbilar, pop-outs och -up, de senaste produkterna och sakerna samt – för att inte tala om – hästar för väldigt mycket pengar. Visst har det alltid funnits, men jag upplever att det har blivit mycket mer av standardbilden.

Och det i sig behöver inte vara fel. Det är roligt att sporten utvecklas och att folk satsar.

Men jag kan också undra om vi ibland skapar en bild av ridsporten som gör att fler känner att de inte riktigt hör hemma här.

När startfälten blir mindre kan man såklart inte skylla allt på ekonomi eller utrustning. Men jag tror ändå att känslan av vad som anses vara “normalt” spelar roll.

Speciellt för yngre ryttare.

I en värld där sociala medier är en så stor del av vardagen är det också väldigt lätt att jämföra sig. Och det är tyvärr också väldigt lätt att sitta bakom en skärm och skriva något dumt, skicka en anonym kommentar eller ett meddelande.

Om man då redan känner att man inte har den finaste ponnyn, den nyaste utrustningen eller den största lastbilen, då kan jag förstå om vissa ungdomar tvekar att ens ta steget in i sporten.

Och det tycker jag är synd!

För ridsporten borde vara en plats där kärleken till hästarna är det som räknas mest.

Så kanske behöver vi ibland påminna varandra om att det också är helt normalt att komma till tävling med en bil och ett släp. Att ha en häst man utvecklas tillsammans med. Att jobba sig fram steg för steg.

För det är faktiskt så väldigt många resor inom den här sporten börjar.

Och det är precis lika mycket ridsport som allt det andra.

// Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det är något alldeles speciellt med att kliva in i Scandinavium under Göteborg Horse Show.

Jag tror faktiskt att jag bara har missat ett enda år i hela mitt liv. Annars har sportlov betytt Scandinavium. När det har varit världscupfinal har det betytt ännu fler dagar, nästan som en extra högtid runt påsk. Det sitter liksom i ryggraden.

De senaste åren har jag dessutom fått uppleva tävlingarna från andra sidan – som junior, som young rider och nu genom ATG Riders League. Att få avsluta en serie med final i Scandinavium är helt fantastiskt. Det är få förunnat att få rida där inne. Så ett stort tack till ATG och alla bakom Göteborg Horse Show som gör det möjligt!

I år var första gången jag hade två hästar till start i finalerna dessutom. 

Zizzi, tredje gången i 1,35-finalen

Zizzi gick 1,35-finalen för tredje gången. Hon har två fjärdeplatser med sig från tidigare år, så förväntningarna var höga. Hon kändes helt fantastisk, verkligen i sin bästa form.

I kvalet rev vi dock väldigt tråkigt nog första hindret. Vi var snabbast av alla, men det räckte inte hela vägen. En rivning kan vara så liten men ändå betyda så mycket som ni alla vet. Resultatet blev en tolfteplats i finalen. En fin placering, men ändå lite snöpligt när man vet att kapaciteten och formen finns där. Men men, Zizzi har ju bara radat upp fantastiska resultat på sistone. Och hon hoppade otroligt. Och det är det jag tar med mig.

Nina – 1,50 och ett steg till

Nina fick gå den stora finalen på 1,50. Första gången vi går rakt in i en så stor klass tillsammans.

Hon kändes lite spänd på framhoppningen och hoppade nästan lite för högt. Jag gick kanske inte in med världens bästa magkänsla. Men där inne tog jag ett djupt andetag. Hindren låg över 150 cm. Jag bestämde mig för att hoppa hinder för hinder. Och hon var fantastisk.

Vi rev näst sista hindret, en liten tå på räcket. Så nära en nolla. Men rundan räckte för att ta oss vidare till finalen. I omhoppningen hoppade hon nästan ännu bättre. Och när allt var klart stod vi där som trea i finalen.

Trea. I Scandinavium.

Det betyder så mycket mer än en siffra. Det är ett så stort och viktigt kvitto för mig.

Nina och jag har varit på en resa tillsammans i tre år nu. Vi har utvecklats enormt, men vi har också kämpat. Det där sista steget på de riktigt stora, svåra banorna har inte varit lätt.

Under hösten och vintern har något hänt. Vi har hittat ett annat lugn, en annan styrka, en annan trygghet. Och nu märks det inne på banan också. Vi har aldrig varit så bra tillsammans som vi är just nu. Det är en helt fantastisk känsla – och den är värd allt jobb.

Mer än bara en tävling

Stämningen. Fullsatta läktare. Att träffa alla människor som delar samma passion. Att få se fantastiska resultat av svenska ryttare. Att känna energin i arenan när publiken lever sig in i exakt varje språng. Det är en av årets absolut bästa veckor helt klart. 

Men jag ska inte ljuga, nu är man allt lite trött i huvudet. Men också fylld av motivation. Nu är vi tillbaka till vardagen och hästarna som varit hemma ska förberedas för tävling. Nya mål. Nya starter. Nya chanser.

Och någonstans är det kanske det bästa av allt, få åka hem från Scandinavium och vara ännu mer hungrig än när man åkte dit. 

Tacksam. Stolt. Motiverad. Det får bli sammanfattningen!!!

Vilken vecka. 

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vilken helg teamet Nordström hade i Flyinge.

Vi har varit och tävlat i Flyinge i förra helgen och ALLA hästar hoppade felfritt i alla klasser. Det är nästan så man får nypa sig i armen.

Coco, Frasse, Arne, Penny, Bulan, Kjell och Singoalla – varenda en gick in och gjorde sitt jobb med en inställning och kvalitet som gör mig så otroligt stolt. De hoppar inte bara felfritt, de hoppar fint. Med självförtroende, med kvalitet, med lätthet. Det är en speciell känsla när man känner att hästarna är med en hela vägen – att de vill, att de förstår, att de är trygga i systemet.

Det är precis så det känns just nu.

Hästar i toppform, och jag med.

Jag kan ärligt säga att jag nog aldrig haft så här bra hästar i hela min karriär. Det är ett stort statement – men det är så det känns. Alla är i superform. De känns starka, fräscha, motiverade och mentalt med på noterna.

Förutom Jagger just nu då, som kryar sig lite och inte riktigt är där han brukar vara – men det är också en del av sporten, snart är han tillbaka på banan igen. Allt är inte alltid spikrakt, så är det ju. Det viktiga är att man hanterar det och fortsätter jobba metodiskt framåt.

Det som nästan betyder mest för mig just nu är dock min egen känsla. Det självförtroende jag har i min ridning just nu har jag nog aldrig haft – eller i alla fall inte på väldigt länge. Jag känner mig otroligt trygg i mitt system. Jag vet vad jag gör. Jag vet varför jag gör det. Och jag litar på det.

Och jag tror att det syns.

Det jag tar med mig mest just nu är känslan.

Känslan av att vara i rätt riktning.

Känslan av att systemet fungerar.

Känslan av att hästarna blommar.

Känslan av att jag själv har vuxit.

Det är inte bara resultaten i sig, det är hur de kommer till, processen bakom. Alla timmar hemma. Alla små detaljer. Allt jobb som kanske inte alltid syns.

Och när det sedan landar i felfria rundor, trygga hästar och ett självförtroende som känns stabilt – då blir det så otroligt givande och motiverande. 

Jag är väldigt tacksam över var jag befinner mig just nu. Väldigt hungrig på mer. Och väldigt nyfiken på vad framtiden kommer ge.

Och som om inte det vore nog, nu är jag på plats på Scandinavium.

Att komma hit är alltid speciellt. Atmosfären, publiken, ljuset, trycket, det är något alldeles extra.

Zizzi ska för tredje gången gå ATG Riders League-finalen. Tredje gången! Det säger en del om både hennes kontinuitet och kvalitet. Att få vara med på hennes resa och med henne ta plats i sammanhang som dessa är otroligt häftigt och jag rider alltid runt med ett brett ”smajl”.

Och Nina – hon ska för första gången gå i Scandinavium i den stora ATG-finalen över 1,50 cm hinder. Vilken milstolpe. Att gå in på den arenan första gången, i en sån klass, är något man aldrig glömmer. Jag är så stolt över henne och den resa hon och vi gjort tillsammans att nu få uppleva även detta ihop.

Utöver det har jag en hel del annat runt omkring att hinna med här på Scandinavium, det är alltid lite mer än “bara” tävling när man är här. Men det är just det som gör det så roligt. Det är intensivt, det är fullt ös och det är precis där jag trivs.

Nu ska vi njuta av veckan här på Scandinavium, det ska bli jätteroligt, jättespännande – och jag känner mig mer redo än någonsin!!

Vi hörs och syns kanske i vimlet!!!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vilken vecka i Borås! Borås Grand Prix levererade som vanligt, fantastiska tävlingar, bra sport och härlig stämning, även om vädret gjorde sitt bästa för att påminna oss om att det fortfarande är vinter. Kallt, snöigt och ”friska” vindar, men banorna, arrangemanget och atmosfären vägde upp allt, som vanligt ! 

Jag hade med mig fyra hästar den här gången: Nina, Jagger, Zizzi och Malaco. 

Veckans sk. ”Highlight” är det svårt att välja ut faktiskt. Redan första dagen gick Zizzi in och levererade en stark femteplats i 1,35cm kvalet till ATG heaten. Men det var på lördagen hon verkligen klev fram: i ATG Riders League-heatet vann vi, och i winning rounden blev vi tvåa, igen, samma som på Elmia, hon kan detdär med att leverera Zizzan!! Därmed säkrade vi vår plats i finalen i Scandinavium om en och en halv vecka, så otroligt roligt, det blir tredje gången för oss! Jag är såååå stolt och glad över henne!!!

Malaco gjorde också en fin helg. Första dagen fick vi ett nedslag i 1,35, andra dagen ett ner i 1,45, och sista dagen var han dubbeltfelfri i 1,40-finalen. Vi slutade trea, bara en halv sekund från segern. Det kändes nästan som om jag hade den i handen, men jag fick se mig passerad av halva familjen Arvidsson, dvs både Niklas och Linn Arvidsson. Stort grattis till dem, välridet och välförtjänt!!

Nina hoppade som alltid med hela sitt hjärta och kvalitet. Hon började med att hoppa felfritt i 1,35 och fick en placering. Sedan gick hon felfritt i 1,45 på fredagen. Och sen i Borås Grand Prix i 1,50 på söndagen så var hon återigen felfri i grunden. I omhoppningen blev hon dock lite trött, och jag red inte helt optimalt, vilket resulterade i två nedslag. Ändå räckte det till en femteplats och jag är meeega nöjd med hennes och min prestation.

Sist men inte minst: Jagger. Han kändes jättefin i 1,45 cm på torsdagen med bara ett litet nedslag och kvalade ändå vidare till Riders League-heaten. Men på framhoppningen på lördagen hände det som tyvärr ibland sker i vår sport, en olycka. En annan häst reagerade oväntat och sparkade Jagger på frambenet när vi skulle passera. Vi fick åka direkt till klinik, och även om det var ett otäckt ögonblick så hade vi tur. Skadan var relativt lindrig och han är nu på en liten boxvila med omvårdnad och medicin. Prognosen ser god ut, och förhoppningsvis ser vi honom snart tillbaka på banan igen.

Det här blev en stark påminnelse om hur skört allt kan vara. Med hästar kan saker hända på en sekund, och man kan aldrig ta en felfri runda – eller ens en start – för given. Jag känner en stor tacksamhet över varje runda, varje tävling och varje stund tillsammans med mina hästar. Det är en fantastisk sport, men också en ödmjukande sådan.. Jag vill även här passa på att rikta ett stort tack till alla snälla människor som ställde upp och hjälpte oss och mig när situationen blev som den blev, å er är jag väldigt tacksam!!!

Nu laddar vi om inför helgen i Flyinge, där jag tävlar med fem av mina egna hästar plus några till. Därefter väntar Scandinavium med Nina och Zizzi, något jag verkligen ser fram emot!!! Ses vi där???

Tack till alla som hejat, hjälpt till och följer med på resan. Vi hörs och syns!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, hur mycket man än planerar, förbereder och längtar. Tyvärr blev det ingen tävling för mig i Helsingborg som jag sett fram emot. Jag fick en känning i mitt ena knä som kändes så pass mycket att jag valde att inte pressa kroppen. Jag fick ta lite hjälp av sjukvård och därmed vila och pausa ett par dagar för att få bra och rätt återhämtning.

Det är aldrig kul att behöva backa från en tävling, särskilt när man är laddad inför säsongsstart och mentalt inställd på att rida. Som tävlingsryttare vill man alltid vara stark, alltid köra på och aldrig visa svaghet, men är det något jag har lärt mig är det att ibland är det modigare att stanna upp än att bara trycka vidare. Kroppen och knoppen hänger ihop, och att lyssna på signalerna är en del av att vara hållbar som idrottare.

Det känns som att jag ändå nu hyfsat snabbt är på bättringsvägen igen. Jag är inte helt hundra procent återställd, men jag känner mig tillräckligt stark och stabil för att kunna tävla i Borås i helgen och det ser jag verkligen fram emot! Jag kommer till start med fyra hästar: Nina, Jagger, Malaco och Zizzi. 

Det här blir dessutom det sista kvalet i ATG Riders League inför finalen i Scandinavium, vilket gör helgen extra speciell. Det är en serie som jag verkligen uppskattar, både för sporten och för sammanhållningen mellan ryttarna. Att få vara med och rida mot finalen är en ära, och jag hoppas kunna göra fina rundor med mina hästar och avsluta kvalomgångarna på ett bra sätt.

Samtidigt som jag laddar för tävling har jag också något väldigt roligt att berätta!! Under en längre tid har jag arbetat fram ett nytt koncept som jag nu äntligen är redo att lansera: ”Sitsen och snacket, med Erik Nordström”. 

Det här är en idé som vuxit fram ur mina egna erfarenheter, både som ryttare, företagare och människa. Tanken är att jag ska åka ut till olika klubbar, ridklubbar eller grupper som vill boka mig för en dag tillsammans. Det kan se lite olika ut beroende på vad som önskas, tänker jag.

Det kan dels vara lite mer föreläsningsliknande, där vi kan sitta ner tillsammans och prata. Då kommer jag att dela med mig av mina egna erfarenheter kring det som jag skrivit här om i bloggen, det vill säga bland annat psykisk ohälsa, hur det har varit och är att vara kille i ridsporten, hur det är att driva ett hästföretag och hur lätt det är att fastna i överanalysering – något jag själv brottas mycket med. Jag vill vara öppen, ärlig och personlig, och förhoppningsvis skapa ett tryggt rum där man vågar prata om både framgångar och motgångar.

Det kan även vara lite mer clinic- eller träningsinriktat, där det inte bara handlar om hur man rider, utan också om hur man tänker när man rider, till exempel hur man hanterar press, nervositet och sina egna tankar i sadeln. Jag vill gärna även väva in det mentala perspektivet även i ridningen, eftersom jag tror att det är en så viktig del av utvecklingen.

Jag har redan mina första tillfällen inbokade, vilket känns otroligt roligt och inspirerande. Samtidigt är det lite nervöst, men på ett bra sätt. Jag hoppas verkligen att jag kan bidra med något värdefullt, peppa andra ryttare och kanske få fler att våga prata om det som inte alltid syns utåt.

Nu fokuserar jag på att ta hand om knäet lite extra, ladda inför Borås och njuta av att snart vara tillbaka i tävlingsbanan igen. Det är mycket som händer framöver, både på tävlingsfronten och med min nya satsning, och jag är tacksam för alla som följer med på resan!!!

Vi hörs och syns!

Det här är ett inlägg som jag har drömt om att få skriva någon gång. Nu är jag äntligen där. Jag har köpt min alldeles egna häst!!!

Jag har kämpat länge för det här. Verkligen länge. Även om hästar alltid har varit en självklar del av mitt liv, så har jag faktiskt aldrig ägt en häst helt själv tidigare. Min ponny som jag hade när jag var yngre köptes av mina föräldrar, och även om han betydde allt för mig, så var det inte samma sak som att faktiskt själv stå som ägare.

Genom åren har jag gått in i halvor, framför allt så är det ju Nina. Men jag är också ägaren av halvor i två fantastiska unghästar som går hemma hos mamma och pappa. Den ena äger jag ihop med pappa Bengt och den andra med sambon Rikard! Det har varit ett fint sätt att vara delaktig, utvecklas och lära sig mer, men drömmen om en helt egen häst har alltid funnits där såklart! 

Och nu… nu har det hänt.

Jag är så otroligt tacksam för den här möjligheten och vill verkligen rikta ett stort tack till Angelica, som gav mig chansen att få köpa Frasse. Frasse, som han kallas i stallet, heter egentligen Untouchable C TS – och han är precis lika speciell som sitt namn. En tioårig valack som jag verkligen ser fram emot att utvecklas tillsammans med.

Det känns faktiskt nästan lite overkligt att skriva det här. Allt slit, allt jobb och alla år av målmedvetenhet har lett fram till den här punkten. Att få stå här idag, med en egen häst, är inget som har kommit gratis, och just därför betyder det kanske ännu mer.

Nu blickar vi framåt. I helgen väntar tävlingar i Helsingborg med tre hästar, och redan nästa vecka åker vi vidare till Borås med ett helt gäng. Därefter drar tävlingssäsongen igång på riktigt, och jag är så taggad på allt som väntar.

Det ska bli otroligt roligt att se var Frasse och jag kan ta oss, hur vi kan utvecklas tillsammans och vad framtiden har att erbjuda. Oavsett resultat är det här början på ett nytt kapitel, ett kapitel som jag har jobbat hårt för och som jag är väldigt stolt över.