Eriks blogg: Mot Grekland och värmen

Som många av er säkert kunde läsa igår så kommer det inom väldigt snar framtid att ske en väldigt stor förändring i mitt liv.

Men mer om det senare i bloggen.

I förra veckans blogg nästan lovade jag att jag skulle berätta för er om ett riktigt bra resultat i första omgången av elitallsvenskan för oss i IM Sportriders. Och så får jag faktiskt säga att det blev, vi var felfria i grundomgången och hade sedan ett nedslag i omhoppning och slutade därför på en fin fjärde plats. Nina hoppade riktigt bra och vi levererade två felfria rundor, piloten red lite dåligt i grundomgången men löste omhoppningen riktigt fint! Fina fantastiska Nina som bara levererar det ena bra resultatet efter det andra! 

Även Bella, Elsie och Crille bjöd på fina rundor med riktigt bra känsla och hoppning!

Men så till den lilla nyhetsbomben som släpptes igår eftermiddag. Jag har alltså fått och tagit ett tävlingsberidar jobb i Greklands huvudstad Aten. Det hela handlar om att jag ska jobba för och med fantastiska familjen Vardinogiannis. 

Allt detta kom på tal under Göteborg Horse Show i Scandinavium då jag fick jobberbjudandet. Ett par veckor senare satt jag på ett flygplan ner mot Greklands huvudstad Aten och fick där spendera ett par dagar med familjen, hästarna och se och träffa alla snälla människor i stallet och så vidare. 

Och efter ett par dagar med mycket tankar, funderingar och frågor som jag ställde mig själv så tackade jag ja till det hela och i maj börjar mitt nya äventyr ihop med familjen och deras fina hästar. 

Men vad händer med alla hästar här hemma? Och inte minst med min familj som spenderar så mycket tid med mig och min verksamhet här hemma? 

Några hästar ska säljas och andra ska hitta nya ryttare som kan ta vid träning och tävling efter mig. Jag kommer sakna alla älskade hästar jag har har här hemma. Men samtidigt känns denna möjligheten jag fått genom Vardinogiannis som en ”once in a lifetime”-möjlighet som jag verkligen ville hoppa på. 

Första tjing på att ”ta över” hjälp från familjen har redan Jörgen Larsson roffat åt sig på tävlingarna i Lund i helgen. Han sa ”Jag tar gärna över familjens hjälp nu när du lämnar oss här i Sverige. Jag menar, det är ju perfekt med en pappa som kör och lagar lastbilen, en mamma som flätar och syster Sara som sköter allt runtomkring”. Så ja ni kanske träffar på dem ute på tävling ändå även fast det är utan mig ha, ha! 

Nä, skämt åsido. Syster Sara flyttar mest troligt till Eslöv för arbete och eventuellt pluggande. Mamma och pappa kommer troligtvis fixa ”hästsköteriandet” hos min bror Johan och hans sambo Josses hästar samt passa barnbarnet Clara så ofta som de bara kan. Och om inte annat får de flyga ner till mig i värmen och hjälpa till vettja! 

För mig innebär jobbet hos MVA Stables, som företaget heter, att jag kommer vara deras tävlingsberidare. I och med värmen där nere över sommaren så kommer jag och hästarna spendera mycket tid i norra Europa för träning och tävling, vilket jag verkligen ser framemot. 

Här nedan tänkte jag dra lite snabbt vad hästarna som finns där nere heter och vad de gjort innan jag tar över tyglarna.

Indiana Jones Max, e. Toulon. Hoppat 160.

Baltik Sitte, e. Ogano sitte. Hoppat 150.

Kelly tje F, e. Diamant de semilly hoppat 145. 

Ikoon, e. Etoulon VDL. Hoppat 140.

Zelona ju, e. Zirocco blue. 8 årigt framtidshopp.

Detta är några av alla hästarna och jag ser så mycket framemot att kunna visa och berätta mer för er alla när jag väl kommit ner! Så stay tuned!!

Kram på er!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Men Erik, är du inte ute i lite för god tid med sammanfattningen av året när december just börjat, kanske ni tänker. Och jo, det kanske det är men någon måste ju vara först tänker jag. För när alla andra skriver sina årskrönikor närmare nyår är ni så trötta på att läsa dem så därför sitter jag här nu. Men jag måste vara ärlig, för jag kan samtidigt se mig själv skaka på huvudet och undra vad som försiggår i de där hemmen där folk sätter upp julgran i november och julbelysning och adventsljusstakar i oktober… Men nu kör jag. 

Ni som har följt mig de sista åren vet ju att en av mina ”grejer” som jag brukar göra är att skriva en sammanfattning av året i en så kallad ”Berg-och dalbana-version” för det är så det brukar se ut för mig de flesta åren. Och så kan man verkligen säga att det blev i år med. 

Året började med att jag skrev ett inlägg här på min blogg på Tidningen Ridsport som var ett av de mest personliga blogginlägg jag skrivit. Och som även kom att bli ett av mina absolut mest uppskattade som jag är så glad för. Inlägget kan ni läsa nedan men det handlade kort och gott om att jag inte trivts i min kropp och hur den resan har sett och ser ut samt hur jag förbättrat min syn på min kropp och så vidare. Det var ett stort steg för mig att berätta för er men också för familjen som i och med detta inlägg fick veta hela sanningen. 

En av årets höjdpunkter kom sedan tätt följt i form av tävlandet i Scandinavium med Zizzi och Kaffe. Zizzi som försvarade sin fjärdeplats i ATG Riders League finalen från året innan och Kaffe som var felfri i sin 135-debut och var placerad i finalen.

I samband med Scandinavium tävlingarna fick jag jobberbjudande om att åka till Grekland för beridarjobb, vilket jag någon månad senare hoppade på.

Innan flytt till Grekland såldes två fantastiska hästar som jag saknar något oerhört i form av Elsie och även Crille som fortsatte sig resa med Shane Sweetnam. Zizzi hittade en ny liten ryttare och samma fick Charlie, Bella, Nisse, Fabbe och Selma göra. Nina hann även debutera 145cm innan flytten bar av, vilket var helt fantastiskt. 

Så gick flytten och vilken erfarenhet i livet det blev, jag fick rida många fina hästar, leva på ett fantastiskt ställe i fina Grekland men det visade sig inte passa mig och ett par månader senare gick flytten hem till Sverige igen. Jag är väldigt glad att jag hoppade på det hela för jag lärde mig inte minst så otroligt mycket om mig själv. 

Tiden innan, under och direkt efter har varit och är nog en av de viktigaste perioderna i mitt liv. Men också de tuffaste. Jag ifrågasatte mig själv väldigt mycket, var inte snäll mot mig själv i tankarna i huvudet, var väldigt stressad och som ett brev på posten utvecklade jag en måttlig grad av paniksyndrom. Det vill säga panikångestattacker.

Jag har aldrig i mitt liv haft en panikattack tidigare och blev otroligt rädd de första gångerna såklart. Men med snabb och ovärderlig hjälp från familj och vänner som varit i samma situationer, fick jag sedan värdefull hjälp av en psykolog. I och med att jag fick hjälp i ett så tidigt skede som jag fick, har man och jag kunnat lindra symptomen och mitt mående relativt snabbt genom att jag fick tips och råd hur jag ska hantera olika situationer. Än idag ett par månader senare sker det att jag får små återfall men inte alls i samma storlek och utsträckning, allt tack vare min familj, vänner och psykologen jag har fått hjälp av. Och för det är jag så otroligt tacksam. Jag tror att det här kommer att vara en del av mitt liv för alltid, men jag är inte alls lika rädd för det som jag var för en tid sedan.

Och till alla er där ute, det finns hjälp att få och för guds skull, smsa, ring eller prata med någon du litar på och kan prata med. Det kommer hjälpa dig något oerhört. Jag lovar.

Efter hemflytten avskrev jag tidigt en sak på min sk. ”Bucketlist” genom att se Adele live i München, det var bland det absolut häftigaste jag varit med om!

Nina hoppade till sig en andraplats i 145cm i Henriksdal och jag var lyckligare än någonsin, du magiska häst!

I september drog jag igång mitt eget företag igen och det genom att börja ta emot hästar för träning, tävling och försäljning. Numera bedriver jag min verksamhet hos fantastiska Tove, som tog emot mig och mina nya hästar med öppen famn och vi är så glada och tacksamma för att vi får spendera våra dagar på ett så fantastiskt fint och varmt ställe som vi får hos dig. Och i och med det kom Zizzi tillbaka till mig, och nytillskott fick jag genom Bulan, Kjell, Sheila och Margit vilka jag är så glad för!

Vi fick åka och träna för gudfar Rolf-Göran i ett par dagar, första tävlingarna ihop, Nina hoppade till sig en placering i den tvåstjärniga Grand Prix klassen 145cm i Oslo, Jönköping Horse show och debut i 150cm med Nina och härom veckan hoppade vi vår andra 150cm klass ihop med endast ett litet nedslag. Några av höjdpunkterna de senaste månaderna. 

Som ni kan läsa och förstår har det varit ett helt fantastiskt år med många helt fantastiska händelser, men också ett par lite jobbigare men samtidigt lärorika sådana. Som det ska vara, har jag som sagt förstått…

Nu har vi gått in i december och först väntar träning med Nina för Rolf-Göran i dagarna två på Flyinge i veckan då vi så magiskt roligt blivit uttagna i en U25-grupp. Sedan väntar årets sista tävling i Danmark nästa vecka och det ska också bli väldigt kul. Sen såklart, julfirande och nyårsfirande. 

Vi hörs och syns alla ni fina därute!

Och glöm inte, det finns hjälp att få i tider när det är som jobbigast eller när man bara behöver någon att prata med!

Kram från Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I förra veckans blogg nämnde jag ju att det var tävling i Flyinge som stod på schemat för mig och alla stallets sex hästar. 

I fredags började vi och då var det Bulan Belgravia, Kjell Limonchello och Sheila Sheila som fick åka med i lastbilen. De alla tre hoppade varsin 120-runda, Sheila hade ett nedslag men Kjell och Bulan var felfria och alla kändes pigga och fina. 

I lördags tog vi med hela fem hästar och gjorde kvällsaktivitet i Flyinge, bland inte så många andra, så där var det verkligen tur att jag har familjen och många snälla hästägare som vill hjälpa till. Men det hela löste sig väldigt fint och jag fick många bra rundor och resultat med mig hem. Kjell var felfri i ytterligare en 120-klass. Bulan hade ett nedslag men hoppade riktigt fint. Nina gjorde en uppvärmningsklass i 130 och var felfri. Margit debuterade 130 felfritt med mig i sadeln och Zizzan avslutade det hela med att även hon vara felfri och tvåa i 130-klassen, snabb som en vessla som vanligt. 

Och sen avslutade vi tävlingshelgen med söndagen och då hoppade först Shiela felfritt i sin klass, så duktigt! Margit hoppade ytterligare en 130-klass och var väldigt pigg och spänd till en början vilket gjorde att ryttaren red lite väl offensivt och två bommar trillade men sen tog vi ett djupt andetag och hittade tillbaka till varandra och avslutade banan riktigt fint ihop. Zizzan hoppade samma klass och hade fortfarande sportväxeln ilagd sen kvällen innan och fick med sig ännu en andra plats hem. Vroom sa det…

Dagen avslutades sen med att Nina hoppade den fina 150-klassen som blev sent inlagd i propositionen men som fick ett riktigt roligt och bra startfält. Så himla kul och viktigt för hästsverige med sådana klasser. Det var ju min och Ninas andra 150-klass ihop efter debuten senast på Elmia. Och vi hade verkligen lärt oss från den rundan och lyckades få till en riktigt bra runda med helt fantastiska språng. Ryttaren fick ett nedslag på hinder nummer sju när jag la in ett litet språng mer än vad jag skulle haft innan ett räcke kort ur en vänstersväng. Så vi fick lite mycket höjd men inte tillräcklig rundhet i själva språnget så Nina touchade bommen med ena bakbenet på vägen ner. Ett litet misstag men även det lär man ju av sig av och tränar på och blir bättre. Men som ni förstår, wow vilken känsla att få hoppa runt en sådan klass på en så fin häst, man kan inte sluta le när man går ut från banan. Så nöjd och tacksam!

Nu väntar ungefär två lite lugna veckor hemmavid innan teamet drar iväg till årets sista tävling med ett par av stallets hästar. Så då passar ryttaren på att kolla på helgens filmer som syster Sara filmat och eller klipp ifrån Equisport samtidigt som man försöker visualisera känslan igen och så försöker man hitta bitar att jobba på, ändra på och förbättra.

Om jag gör såhär kanske det blir ännu bättre, sådär ska jag inte göra för det fungerade inte, om jag provar detta. Ja ni förstår, som ni vet, det är lite av en never ending story det här vi håller på med. Men vad gör man inte för att hitta och få DEN känslan? Jo allt, så det är bara att jobba på och bli bättre och smartare! Ellerhur? 

Kram på er allihopa!

Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Veckorna kommer och veckorna går och helt plötsligt så var det tisdag igen. 

Sedan sist vi hördes av så har jag varit på den sista träffen med ATG Talang i onsdags och torsdags och det var exakt lika intressant som de varit vid de andra tre träffarna. 

I onsdags började vi med att få låna och köra bakom Solvalla travskolas fina travhästar. Och takterna jag fick vid hästarnas mästare förra året satt i, som om jag inte gjort något annat. Haha skämt åsido så var det exakt lika roligt som sist jag fick prova på det, men samtidigt lite läskigt måste jag säga, man har ju inte alls samma kontakt med hästen som vid vanlig ridning. 

Dagen fortsatte sedan med föreläsning med Lars Roepstorff om underlag samt konditionsträning för häst. Vi fick med oss massa lärorik information och ta del av olika sorters studier samt Lars egna erfarenheter av både underlag och kondition. Det blev många frågor från oss talanger för Lars att svara på men vi fick såklart med oss många bra svar och gick ännu mer lärda utifrån föreläsningen måste jag säga. Men för att sammanfatta det hela kan man väl säga att variation är nyckeln, på alla olika sätt. 

På eftermiddagen fick vi ynnesten att prata med Lisen Bratt Fredricson på videolänk. Lisen delade med sig av starten av Grevlunda och vardagen hemma hos dem. Mötet gick mest ut på att vi talanger fick vara nyfikna och ställa alla möjliga olika frågor till Lisen. Det var verkligen väldigt intressant och så kul att Lisen gav sig tiden till ett litet möte med oss. 

På kvällen fick vi sedan kolla på häftig travsport i form av V86 på Solvalla samt sitta ner och prata med en av Sveriges mest framgångsrika travtränare Jörgen Westholm samt ihop med honom en av Sveriges mest framgångsrika fotbollstränare i Hasse Backe.

Och det var verkligen två roliga människor att få prata med. Jörgen delade med sig av sin vardag med 120 travhästar och berättade hur deras team jobbar samt hur hans ser på att jobba ihop med hästägare bland annat. Hasse berättade om sina ledarskapsförmågor och olika erfarenheter han har fått av att få jobba i några av världens största fotbollsklubbar. Där gick man verkligen ut med ett leende på läpparna men samtidigt lite svårt att komma ihåg allt man fått höra! 

Torsdagen startade sedan med att riktigt roligt men tufft fysträningspass ihop med Hanna Dahlström och både jag och talang kompisen Viktor Edvinsson har fortfarande träningsvärk såhär ett par dagar senare… 

Senare hade vi även en föreläsning med Yogi Breisner om att rida i lag. Det är ju som ni alla vet lite extra press när man rider i lag och från Yogi fick vi olika tips på hur man kan se saker och ting samt höra på alla hans anekdoter ifrån olika förbundskaptens roller för en rad olika nationer och mästerskap. 

Och sist men inte minst så avslutade vi med en föreläsning och uppvisning av Nina Magnusson som pratade om hästen biomekanik. Vi fick med oss massa olika information, bland annat olika sätt man kan stretcha och massera hästen själv och så vidare. 

Som ni hör blir man helt fullmatad med massa nya roliga lärdomar och får komma ännu närmre målet bli en fullärd hästperson. Svårt att bli jag vet men man kan ju alltid försöka!

I helgen väntar tävling med alla mina sex hästar och det ser vi framemot, så nästa vecka hörs vi med tävlingsuppdateringar!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

I skrivande stund är jag mitt emellan att skriva bloggen samtidigt som jag har börjat och skulle behöva bli färdig med packningen inför onsdagens trip till Stockholm för sista ATG Talang-träffen. Sorgligt men sant. 

Jag är lite sådan, att jag startar med en sak och sen kommer jag på något och helt plötsligt kommer jag på mig själv med att ha mat på spisen, en halvfärdig kaka på sidan, en hög av disk i diskhon, en öppen tom väska på marken och en påse med tvätt som står ouppackad bredvid den. Någon som känner igen sig? Men jag måste ändå säga att jag faktiskt är ganska bra på att få ordning på allt till slut, det vill jag ändå vara tydlig med, haha. 

Jag är väldigt glad och tacksam över att jag fick chansen att vara en del av ATG Talang i år och vad det har gett mig. Inte bara i form av information och ökad medvetenhet utan också att jag fått träffa många nya fantastiska människor i de andra talangerna. 

Men i dagens blogg skulle jag vilja ta upp och hylla familjen som är ATG och ATG i stort. Under otroligt många år har som ni säkert vet ATG spelat en stor roll för den svenska både hästsporten men också hästvälfärden genom både dess kliniker som funnits runt om i landet men också genom de pengar som häst-sverige fått ta del av på olika sätt. 

För ett par år sedan så kom ATG in i ridsporten genom ATG Riders League och de åren som jag varit tillräckligt gammal för att få vara med så har jag varit det. Och i och med det har jag hunnit lära känna människorna bakom det hela, och vilka fantastiska människor det är. De har även kommit att bli personer som betyder oerhört mycket för mig och som gör tävlingarna de är på så mycket roligare. Deras otroliga värme, glädje och galenskaper sprider sig runtom hela tävlingsplatser och att åka på tävlingar där Riders League ska gå av stapeln är det absolut bästa jag vet. Jessica, Cissi, Anna, Angelica, Stefan, slipsen Mickan och ett stycken därtill – NI är helt fantastiska och snälla jag ber er, ingen av er får någonsin sluta!

Tack snälla ATG och hela er stora familj för allt ni gjort och gör för våran fantastiska sport, utan er hade troligtvis den svenska hästsporten inte sett ut som den gör idag!

Nu på eftermiddagen idag har jag gjort något jag inte gjort på ett tag faktiskt, åkt och tränat för Jens. Med Bulan och Kjell, och det var otroligt roligt och lärorikt. Jag har verkligen längtat och saknat Jens tisdagsträningar!

Kram på er alla så hörs vi!

Då var tisdagen kommen och jag och hästarna har kommit hem från Elmia och Jönköping Horse show. 

Som ni kunde läsa i förra veckans blogg så var det Zizzi och Nina som fick följa med den här gången och de hoppade i den lilla respektive stora ATG-klassen. Med Zizzi hade vi en tuff uppgift att försöka ta oss vidare ifrån kvalklassen där det var cirka 120 starter varav 24 av dessa skulle ta sig vidare till lördagens final. Ryttaren, det vill säga jag, gjorde en liten satsning till första hindret i omhoppningen vilket gjorde att Zizzi inte riktigt fick bästa möjligheterna att klara hindret så det blev fyra fel och ingen final.

Sånt som händer och vi har ju inte fått så mycket tid ihop sen vi började om med varandra för att par veckor sedan. Så det är bara att träna på hemma och hitta tillbaka ännu mer till varandra och samtidigt kanske hoppa ett par lite mindre klasser ihop innan vi är back on top igen så att säga. Min fina, älskade Zizzi som ger mig så mycket glädje varje dag. 

Och till Nina då, vi började vårt tävlande i onsdags med en uppvärmningsrunda i en 135-klass som hon hoppade fint och felfritt i. I torsdags fortsatte tävlandet med kvalet till ATG-heaten på lördagen och som hon hoppade i den 145-klassen. Vilken känsla jag fick och det kändes så enkelt, rytmiskt och trevligt – vilken fantastisk häst jag får förmånen att tävla med på denna nivån. 

Vi lyckades placera oss på en niondeplacering i klassen och kvalade alltså vidare till lördagens final som skulle bli debut i 150-hoppning för oss tillsammans. En dag jag bara drömt om att få vakna upp till, att få hoppa 150cm med Nina som hoppade en meters klasser för lite mer än ett och ett halvt år sedan. Nina är ju som jag förklarat och berättat tidigare här i bloggen en otroligt känslig häst som samtidigt också är väldigt försiktig och denna blandningen är ju till största del anledningen till att jag jobbat mig uppåt så långsamt och metodiskt med henne.

Så när jag nu skulle debutera 150-hoppning så vill jag ju ännu mer ge henne de absolut bästa förutsättningarna till att göra uppgiften på ett så enkelt och förtroendeingivande sätt som möjligt. Så är det ju såklart alltid men ännu mer nu när vi hoppar så pass stora och svåra klasser.

Nina hoppade helt magiskt bra tills jag mellan hinder nummer sex och sju missbedömer en distans helt och vänder vid sidan och gör en volt, Nina blir väldigt spänd och lite stressad av situationen så hoppningen blir inte den bästa och felen kommer lite därefter resten av banan. 

Jag vet att situationer som dessa händer och kommer hända mig fler gånger under min karriär men där och då i lördags blev jag otroligt missnöjd över min missbedömning och att Nina blev spänd efteråt. Som sagt är det helt normalt att misstag sker men Nina är en så fantastiskt fin häst som har exakt alla egenskaper en häst behöver för att hoppa det allra största och att jag då ska vara i vägen för det och göra misstag som dessa ska hon inte behöva ta.

Det var vad jag tyckte där och då. Sur på mig själv och nere allmänt var jag. Men efter ett tag kommer man på, Nina har aldrig hoppat en så stor och svår klass innan, inte vi ihop, jag har inte ridit en 150cm klass sen juli förra året och misstag gör alla. Så då kommer man på att det nog inte var så farligt och att man lär sig ifrån det, åker hem och tränar och repeterar ännu mer så ska ni nog se att jag kan hålla min plan från början till slut samt att Nina kan hoppa en 150cm sådär lätt och trevligt som jag kan visualisera oss göra. 

Jag vet, jag är väldigt hård mot mig själv och jobbar på att bli bättre på det. Samtidigt har nog min ”självkritikshet” tagit mig dit jag är idag, att man inte blir nöjd så lätt och jobbar hårt för varje minsta detalj. Samtidigt som hårdheten jag har mot mig själv nog en eller annan gång satt lite käppar för mig faktiskt. Men man kan ju inte vara bra på allt, ellerhur? Men vi fortsätter att jobba på det!

Hur är ni, är ni också hårda mot er själva? Hur tacklar ni misstag som ni gör och hur går ni vidare ifrån dem? Hade varit spännande att höra era tankar och erfarenheter av liknande situationer!

Kram på er!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Då var vi framme vid ännu en tisdag. Dagen innan avresan till Jönköping Horse Show på Elmia börjar för mig och mina hästar. En vecka vi ser så mycket fram emot!

Zizzi och Nina ska hoppa ATG-klasserna, i 135 cm respektive 145 cm. Förhoppningsvis kvalar vi till lördagens finaler men det är otroligt bra och stora startfält så vi hoppas på det bästa. Ni håller väl tummarna för oss??!

Förra veckan tävlades det i dagarna två hos Flyinge med fyra hästar. Zizzi gjorde tävlingscomeback med mig i sadeln och hoppade felfritt i en 130-klass och fick med sig en placering. Vi behövde ett par språng i början på banan innan vi hitta vårt ”mode” och då gick det som smort! Jag är verkligen så glad att ha henne tillbaka i stallet!

Resterande tre hästar, Belgravia, Margit och Sheila hoppade varsina två 120- klasser. Margit hoppade otroligt fint två felfria rundor och det kändes riktigt lovande inför framtiden. Även Sheila gjorde detsamma, hon överhoppade sig lite första dagen men slappnade av mer och mer och känslan var riktigt mersmakande.

Bulan Belgravia hoppade även hon fantastiskt fint, men som jag tidigare nämnt i bloggen är det väl ganska märkligt att man börjar i för dålig galopp när man veeeeet att man inte ska göra och att det inte brukar bli optimalt när man gör just det. Är det bara jag som gör på det här viset? Skämt åsido var det lite vad som hände i första klassen och då fick vi ett nedslag, men sen hoppade hon lika fantastiskt som hon brukar. Konstigt va? Haha, inte lätt det här! Bulan är i alla fall bäst!

Tänkte avsluta veckans blogg med en liten sak som jag kom att tänka på häromdagen. Hur tänker folk angående hur mycket de tävlar sina unghästar?

Vi i Sverige har ju många fantastiskt fina tävlingar för våra unga hopphästar. Scandinavium, för några få tidigt på året, Falsterbo, Youngsters på Grevagården, Unghäst-VM, Breeders, Elmia samt ett par så kallade ”tourer” som pågår under året. Många unghästar som är framme för sin ålder hoppar ganska många av dessa, har man ju sett genom åren. Men nu när vi börjar närma oss slutet på året och bara Elmia återstår kan man väl tänka sig att de flesta vilar efter säsongen som gått. Ändå ser man väldigt många av dessa unghästar hoppa på ”vanliga” tävlingar, som nu när jag hoppade i helgen på Flyinge. Hur ska de kunna bli hållbara i sporten tills de är femton år, tänker jag då? Eller tänker jag konstigt?

Jag vet, många av er komma tänka, ”mind your own business Erik!”, men jag kom och tänka på det häromdagen och kunde inte släppa tanken på det, så tänkte kolla med er alla där ute, hur tänker ni?

Ses vi på Elmia? Kram på er allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Nu är inomhussäsongen officiellt invigd för min del och det gjordes ihop med Nina vid världscups-inledningen i Oslo den gångna veckan. En ynnest att få tävla på en så fin tävling med min fina häst. Lastbilen rullade mot Oslo i tisdags eftermiddag och som hästskötare hade jag med mig mamma Carina och super-hästägaren Agneta. 

I onsdags var det dags för besiktning och även första klassen för veckan. Nina var pigg som en mört men blev samtidigt väldigt spänd på framhoppningen som låg i anslutning till mässan och mat-området. Och det höll i sig lite inne på banan samtidigt som jag blev lite passiv i min ridning. Jag tycker att början av banan ändå kändes bra men mot slutet fick vi två nedslag, där och då var jag lite besviken på mig själv och till torsdagen var jag tvungen att rida ordentligt för att kvala till fredagens Grand Prix klass. Och det lyckades jag verkligen göra, med ett bestämt mindset och en ridning helt enligt plan så hoppade Nina fantastiskt fint runt 140cm klassen och vi lyckades knipa en elfte placering i en väldigt snabb klass. 

Sent på fredagskvällen var det sedan dags för Grand Prix-klassen och det var en väldigt rolig, men svår och tuff bana med de flesta svårigheterna kort ur kurvan och efterföljande svåra distanser. Nina kändes fantastiskt fin och jag skötte mig även jag. Vi fick ett litet nedslag ut ur trekombinationen men vi hade ett bra grundtempo så vi lyckades ändå placera oss på en sjätte plats. Klassen gav endast fyra felfria ekipage. 

Så lite samma utfall som i världscupsklassen vi kunde se på söndagen. Jag tror det kan bero på många olika saker att det blev så pass få felfria, både i vår finalklass men också i världscupen. Dels är det tidigt på säsongen och många inklusive mig själv gjorde årets första inomhusstart nu i samband med Oslo-tävlingarna. En annan faktor kan vara att arenan i Oslo är ganska liten och smal vilket gör att hinderna kommer otroligt fort. En tredje faktor kan vara att det var väldigt kallt och många hästar inklusive Nina var verkligen på tårna. Men en speciell sak reagerade jag lite över nu när jag var i Oslo faktiskt. 

Jag har fått ynnesten att under många år av mitt liv fått spendera hela veckor under stora tävlingar som i Göteborg och Falsterbo med mera. Och på vanligtvis torsdagen eller alternativt fredagen som det var nu i Oslo så brukar en 140, 145 eller 150cm hoppning finnas på tävlingsschemat. Dessa klasser brukar inte vara de mest fartfyllda och för publiken superroliga klasserna att kolla på rent spänningsfaktor-mässigt om man kan kalla det så. Visst finns det alltid ett par stycken som rider mot klockan med sina ”andra-hästar” och även ett fåtal som faktiskt rider ganska fort även med sina bästa hästar som är där för att egentligen göra sina bästa resultat i en Grand Prix-klass eller världscupen eller liknande. Men de allra flesta kommer in på banan, skolar sina hästar lite för att sedan utgå när de hoppat ett par språng, mer eller mindre gör de flesta något liknande. Det som dock skilde sig nu i Oslo var att väldigt många av de på pappret bästa ekipagen red otroligt fort i de inledande klasserna på fredagen. Inte för att det nödvändigtvis behöver ha något att göra med resultatet i just söndagens världscupsklass men det var i alla fall något jag reagerade på lite faktiskt. 

Vad tror ni, kan detta kanske ha något att göra med att det blev så få felfria i söndagens världscupsklass? 

Till helgen är det dags för mig att göra tävlingsdebut med Belgravia, Margit och Shelia samt comeback med Zizzi i Flyinge. Det ser vi väldigt mycket fram emot och i nästa veckas blogg kan ni alltså förvänta er att läsa lite om det. Hur kul?

Vi hörs och syns allihopa! Kram på er! 🙂

//Erik Nordström

Då har återigen en vecka gått sedan sist vi hördes av. Ytterligare två hästar har tillkommit i mitt stall. Ja jag vet, det skulle bara vara en egentligen men det blev helt enkelt två.

En av dem är ingen mindre än ZZZ, jag hoppas ni minns, Zuper Znabba Zizzi såklart! Och för det är jag så glad, för vad är liksom livet utan en Zizzi?! Hon såldes ju en tid innan jag flyttade utomlands men som många av er vet är Zizzi inte den enklaste lilla fartdåren att tygla så familjen som köpte henne och hennes föredetta ägare kom överens om att jag fick ta över rodret igen. Vilket som ni förstår jag tycker är helt fantastiskt! Nä men jag tycker det är så stort av familjen som köpte henne att säga att det är en fantastiskt fin häst men att hon är lite för svår. Istället för att det blir för svårt, att något man inte vill ska hända händer och så vidare. Och att man istället pratar om det och kan nå en lösning som denna, jag tycker det är väldigt fint och bra gjort, mer sånt tycker jag, för allas bästa!

Utöver Zizzan är det två andra fina hästar som tillkommit i stallet. Den första av dem är fina stoet Sheila, som är sex år gammal efter Kannatol och med Hip hop som morfar. Sheila har varit i träning hos Rolf-Göran under en tid så jag fick med mig henne hem därifrån och det ska bli väldigt kul att se var vi kan ta oss ihop.

Och sist men inte minst är det fina ”Kjell”, eller LMS Limonchello som han så fint heter. Kjell har fått en fantastisk utbildning av Martina Wallentin, som ju dessutom utbildat och tävlat lite på min älskade Nina. Och de har tillsammans varit i unghästfinaler i Scandinavium, youngsters på Grevagården och nu senast förra helgen på Breeders bland annat. Så Kjell är nästintill världsvan för att vara endast sex år gammal. Så nu är det Kjell, jag och sen fem tjejer i stallet…, tur det är snälla tjejer så vi killar inte blir helt överkörda haha.

Nä men skämt åsido jag är så himla tacksam och glad över de fina hästar jag fått och får äran att rida nu när jag kommit hem och startat eget igen, verkligen så kul!

Och sist men inte minst tänkte jag gratta och hylla duktiga Viktor Edvinsson samt ägaren Agneta Tegnér till fina Bazookas fina resultat på sju års-Breeders förra veckan, som avslutades med en tredjeplats i finalen.
Ni som följer bloggen har kunnat uppmärksamma att Bazookas namn funnits i mina bloggar förr i tiden, då jag under ett tag red och tränade henne. Jag kände att när jag haft Bazooka ett tag att det inte riktigt var en häst som passade mig och vi synkade inte alls, samtidigt visste jag och kände tydligt att det var en häst med massor av kapacitet och förmåga att kunna hoppa stora hinder.

Bazookas uppfödare och ägare Agneta Tegnér som ju även äger Nina och Belgravia som står i mitt stall, försökte övertala mig lite smått om att åka ut på någon tävling och att det såg fint ut när vi tränade och hoppade tillsammans. Men jag kände underliggande att någon annan kunde göra ett bättre jobb med henne och jag vill ju både hästens och Agnetas bästa så jag ringde Agneta och sa att jag tyckte att hon skulle kontakta Viktor om han hade tid, vilja och möjlighet att ta emot Bazooka. Vilket han hade och ville, och vips, som ni kanske sett och märkt, a match made in heaven. De passar som handen i handsken ihop och har flertalet placeringar i 140 hoppning redan, så otroligt roligt att se och jag är så glad för allas skull. Och klapp på axeln på mig som ”match-make’ade” ihop Viktor och Bazooka, haha!

Jag tror på mer sånt här, att ta hjälp av varandra, och att inte se varandra som konkurrenter för mycket ibland utan mer kollegor. Eller vad tror ni?

Kram från mig så hörs vi kompisar!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

En vecka har gått sedan sist vi hördes av här inne och än en gång får jag väl säga att tiden springer bara förbi som i vanlig ordning.

I förra veckans blogg kunde ni läsa att jag dels skulle till Rolf-Göran med tre hästar men också att jag skulle ta emot ytterligare två hästar denna vecka och nu har en av dessa anslutit medans den andra ansluter lite senare i veckan. Mer om det i nästa veckas blogg tänker jag.

Nu till träningen, och ja man är lite mör i både kroppen men kanske allra mest i knoppen haha. Jag tränade i dagarna tre med mina hästar och de blev bara finare och finare ju längre helgen gick måste jag säga. Det är tre väldigt olika individer Nina, Bulan och Margit så det gäller att man ändrar sitt mindset lite efter vilken individ man jobbar med men samtidigt så är det ju som ni vet mycket samma grundtanke.

Ni alla som följt Rolf på något sätt, genom till exempel träningar, clinics, klipp eller artiklar vet att hans slogan är ”back to basics” kan man väl säga. Så enkelt sagt är det väl att det mesta (läs allt) på utbildningsskalan ska fungera på ett lätt, harmoniskt och samspelt sätt. Lättare sagt än gjort, att få hjälp med alla dessa bas-saker av just Rolf är typ den bästa hjälpen man kan få tycker jag.

Nedan tänkte jag nämna och ta upp lite vad jag har utvecklingspunkter att jobba på med mina olika hästar. Tänkte det kunde vara roligt att läsa.  

Med Nina är den största grejen jag måste jobba på att jag ska våga utmana mig själv och Nina i grundjobbet lite mer. Som de flesta av er vet så har det mesta med Nina hittills handlat om tillit och att hon ska slappna av och låta mig få sk. ”Komma in på henne och att hon ska låta mig rida henne lite mer”. Ni förstår nog vad jag menar. Men att jag nu när hon fått så mycket självförtroende måste våga träna lite mer och bättre. Med det sagt så blir det lätt så att jag inte vågar kanske göra en övning eller rörelse helt till fullo för att jag är lite rädd att hon ska spänna sig eller bli stressad. Även fast jag innerst inne vet att det inte är fallet för att hon har så stor tillit till mig nu. Och för att både hålla rent fysiskt, bibehålla och utveckla den form hon har nu när hon hoppar så pass stora hinder och svåra banor så krävs det ännu lite bättre grundjobb och slipning av detaljer från mig och oss.

För att nämna något specifikt som vi jobbade på annars med Nina är att försöka få henne att söka sig lite mer neråt och framåt med näsan och samtidigt få lite mer ryggverkan. Både i markjobbet men också i hoppningen. Allt eftersom vi tränade och jobbade på så blev det redan efter en och två dagar stor skillnad och jag fick tips och tricks att ta med mig. Nina som är så otroligt ambitiös och hoppade helt fantastiskt.

Med Margit jobbade vi på att trampa på lite bättre framåt i balans samtidigt som vi jobbade på att hon ska låta mig få ha lite mer åsikter och att saker och ting går lite lättare om jag fick lite mer mandat i vad som ska hända och ske. Haha skämt åsido jag tror ni förstår. Margit är en rolig prick med massor av kapacitet och bra egenskaper man vill ha i en häst. Men hon kör gärna lite sitt eget race på sitt egna lilla vis. Vi jobbade på att hon skulle gå fram lite lättare och kvickare och när det funkade så gick vi vidare till att hon ska vara mer lösgjord, tillåta mig att få lite bättre kontakt med henne, sedan få lite mer power i det hela, bli rakare och till sist kunna sätta sig bättre på bakbenen och samla sig korrekt. Ja som ni märker, back to basics haha. Men wow vad fin hon blev i slutet och hoppade helt fantastiskt måste jag säga.

Och sist men absolut inte minst utan störst har vi Bulan. Bulan är som sagt en stor tjej som det hela handlar om att hålla lite på mattan samtidigt som jag jobbade på att sätta mer tryck och fart på sakerna. Min allra bästa egenskap som ryttare skulle jag nog säga är mitt lugn och att mina hästar får väldigt stor tillit till mig. Men mitt lugn kan också vara lite min akilleshäl, att jag ibland blir lite för försiktig. I Bulans fall jobbade vi på att jag ska hitta ett tydligare, bättre och jämnare framåtläge. Allt eftersom de tre träningarna vi fick så kändes det helt otroligt bra och så lätt, följsamt och rytmiskt. Fina fina Bulan som även hon är en arbetsmyra och verkligen vill göra rätt vid alla tillfällen.

Vilka fantastiska dagar och vilken möjlighet för mig, jag är så tacksam, glad, stolt och nöjd!

Vi fick även äran att följa Rolf och Zucci´s (Zuccero) sista förberedelser inför Nations cup finalerna i Barcelona i helgen, det får ni inte missa vettja!

Vi hörs och syns allihopa! Kram på er!

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare