Som ni kunde läsa i förra veckans blogg så började jag rida lite senare än många andra. Visst, hästar har alltid funnits i mitt liv men jag började rida vid cirka 13 års ålder. Under tiden innan dess så spelade jag bara fotboll, sen så länge jag kan minnas.
Jag var en energisk och sprallig typ som spelade fotboll och liknande på rasterna och hade lika mycket kill- som tjejkompisar. När jag berättade för killarna i fotbollslaget att jag skulle sluta och att pappa skulle sluta som fotbollstränare försvann dock många av killkompisarna.
Det är ju absolut inte normenligt som ung kille att hålla på med hästar direkt så jag förstår reaktionen. Viktigt att säga i mitt fall är att jag inte utsatts för någon mobbning direkt men jag har absolut fått höra alla olika sorters kommentarer och eller glåpord. Det sorgliga med detta är att så som jag alltid sett det i alla fall så menar dessa ungdomar inget illa egentligen. Jag och sådana som mig blir bara en så stor och ”enkel” måltavla för dessa kommentarer.
Min inställning till detta har alltid bara varit att jag hörde inte, de menar inte vad de säger och eller jag tar inte åt mig.
Men såklart så har det påverkat och gjort mig till den jag är idag. Medvetet eller omedvetet så har det gjort det.
Otroligt sorgligt och tråkigt att det är såhär och jag hoppas verkligen inte att du lille kille som möjligtvis läser detta varit i eller komma hamna i samma situation.
Hur har det påverkat mig då? Även fast att det är en av de mörkare och sämre delarna av pusslet livet hittills så har det också format mig och hjälpt mig till där jag är idag. Jag har lärt mig att bara försöka låta saker rinna av mig fortare oavsett vad det gäller. Till exempel när jag blivit av med fina hästar så har jag såklart blivit ledsen men för att sedan snabbt gå vidare och använda det som tändvätska och motivation till hårdare arbete och att det istället ökat viljan till nya och större framgångar.
Att ridsporten är otroligt könsindelad vet vi. Faktum är att ridsporten enligt RF 2015 är den näst mest könsindelade ungdomsidrotten. Bland ungdomar är cirka 90 procent tjejer, i svenska landslaget i hoppning för seniorer är dock majoriteten killar. Och bland topp 10 på världsrankingen just nu är är alla killar.
Samtidigt som det även rent historiskt också varit så, att kungligheter gladeligen avbildats med sina hästar och bönderna använt dem till jordbruk. Men i takt med att det avtog och hästarna kom till att bli något man hellre tog hand om och pysslade med så blev mer tjejigt.
En intressant och unik struktur på det hela.
Det man inte heller får glömma är att sporten är fantastisk på det sättet att oavsett kön så tävlar alla på exakt samma villkor.
Vad jag också kommer fram till är att än en gång behövs det fler manliga förebilder, som vågar sticka ut hakan om de också blivit utsatta för glåpord och eller mobbning pågrund utav att de håller på med hästar och rider. Såklart, alla har inte varit i de situationerna men om du som kille varit det så våga ta upp det och prata om det så att lille killen i stallet inte känner sig ensam.
Precis så som jag fick känna i somras, att jag inte är ensam i att jag fått höra saker från andra killar när Carl Hedin beskrev sin uppväxt i sitt sommarprat.
Slutsats, det behövs fler manliga förebilder i sporten som både vågar berätta om sin uppväxt i ridsporten som kille och som för att sammanfläta detta blogginlägg med mitt första vågar uttala sig om de senaste sexuella brotten som skett och stå upp för vad som är rätt och fel!
Nu blir det en vecka med fem hästar på tävling under Jönköping Horse Show, vi hörs! 🙂
/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare
Följ Ridsport på