Eriks blogg: Tävlingssäsongen 2023

Ny vecka, nya möjligheter och dessutom stundar årets första tävling i helgen. Sex stycken hästar ska komma till start under dagarna fredag-söndag och det ska bli otroligt kul att få komma ut och tävla igen och dra igång tävlingssäsongen år 2023. Alla hästarna har fått lite vila och efter det vinterträning, och samtliga verkar vara i otroligt bra form faktiskt. Sen har jag också utvecklats mycket under sista tiden vilket förhoppningsvis ska underlätta och hjälpa det också. 

Alla hästarna ska få en lite lättare start på året för att bli varma i kläderna och för att mest troligt kommer de flesta vara så pigga och glada över att få vara på tävling igen att de inte vet vart de ska ta vägen. Speciellt två hästar tror jag, ni som vet ni vet, menar såklart Uno (One Aventador) och Zizzi (LMG’s Zyprexa). Motorvägen är lite läskigt nära tävlingsplatsen i Lund men förhoppningsvis ska jag få stopp på bockningarna innan dess. Nä men skämt åsido så tycker både jag och hästarna att det ska bli otroligt roligt att få tävla igen.

Tävlingsåret 2023 är en just nu en oskriven bok och jag hoppas att den ska fyllas med framgångar ute på tävlingsbanan men också att man i slutet ska kunna utläsa en utveckling hos mig ihop med varje häst. Jag har just nu tre stycken relativt nya hästar så med dem har jag ingen riktigt tydlig plan med eller mål med i tävlingsväg än så länge, utan tar det lite som det kommer och bestämmer lite utifrån hur det känns, hur vi utvecklas ihop och hur fort vi lär känna varandra.

De andra fem hästarna har jag haft ett tag och med dem har jag lite tydligare plan men såklart med även dem kan saker och ting ändras under vägens gång. Jag är mycket för att ofta gå ner och hoppa lättare klasser med hästarna där de kan känna att allting är väldigt enkelt samtidigt som jag också tror på att låta hästarna få lugnare och lättare perioder då och då. Som jag sagt i tidigare bloggar upplever jag att hästarna mår väldigt bra av att få viloperioder och när de sedan kommer tillbaka till träning så upplever jag att de är ännu mer motiverade, pigga och fräscha inför fortsatt arbete. 

Just det att sätta upp mål för framtiden är jag väldigt ödmjuk inför. Att ha mål kan jag absolut tycka är motiverande och sporrande, men samtidigt har vi ju i ridsporten en andra varelse att samarbeta med och därför tycker jag att det kan vara än mer viktigt att ta saker och ting som det kommer och gå lite mer på känsla, om man kan förklara det så. För jag kan ofta uppleva att många blir för inriktade på att nå sitt mål och i det även blir för självupptagna och därmed tappar omfattningen på vägen. 

För att nämna ett exempel kan det handla om att man sätter upp ett mål tidigt på säsongen att man vill rida EM senare på året. Så börjar man med att man gör en tävlingsplan för att nå dit samtidigt som man läser de kriterierna som krävs för att starta ett EM. Det kan handla om att man behöver ha gjort ett visst resultat under våren eller tidig sommar. Så kanske man därmed stressar lite för att nå dessa resultat och blir för tunnelseende i att man MÅSTE nå EM när man bestämt sig för det och satt det som mål tidigt på året. Och så slutar det i att man kanske tävlat på lite för mycket för att man verkligen vill nå målet man satt upp och hästen blir halt för att den gått för mycket eller så har man kört slut på hästen när man väl nått sitt mål, i detta fallet EM. För att nämna ett exempel. 

Därför tycker jag att man ska vara lite försiktig med att sätta upp för stora och för många mål när de kommer till hästar och att nå exempelvis en viss tävling, resultat eller höjd. Och istället vara ödmjuk inför att ta det som det kommer och göra en kortsiktig plan utifrån hur hästen känns och ekipagets form är. 

Nu ska jag ut i stallet och klippa ett par hästar till så de är snygga inför tävlingsstart, först och främst för tävlingarna i Lund i helgen men sedan väntar också tävlingar i Helsingborg, Borås och förhoppningsvis Scandinavium. Såååå spännande och jag har ju så otroligt fina hästar att jag knappt kan vänta längreee. Yey!!

Lycka till alla som ska tävla och det ska bli så kul att träffa er alla ute på tävlingsbanan igen! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare

Efter några veckors ”vanlig” beskrivning av hur mina veckor och tävlingshelger sett ut så tänkte jag denna vecka istället ägna veckans blogg åt en lite annan typ av text. 

Men såklart har jag även den gångna helgen tävlat lite, detta ihop med Nina (Namibia Z) och Love (Diarado’s Love). Fyra starter totalt fördelat på dem båda. Nina hoppade felfritt i både 120 cm och debuten i 125 cm. Vår 7:e respektive 8:e start ihop och även lika många har varit felfria, vilket team vi är ihop och som jag gillar den tjejen!

Love gjorde mig inte heller besviken efter att ha fått lite tävlingsbreak, felfri och meeegapigg i första starten som var i en 130 cm klass och dagen därpå fantastisk och 4:a i 140 cm klassen! Denna älskade vita springare! 

Men så till dagens text. För några månader sedan, närmare bestämt vid årskiftet gick traditionsenligt Juniorkronornas hockey-VM-turnering och där uppmärksammade jag en intervju. Till saken hör att jag är lite av ett sportfreak, det vill säga jag intresserar mig väldigt mycket för sport i allmänhet. Och för ett tag sedan kunde ni läsa en krönika jag skrev om förebilder, och hur jag beskrev att jag kan inspireras minst lika mycket av någon jag möter i vardagen som av en framgångsrik ryttare. 

Vad jag anspelade på i början av texten till detta är att när jag såg den där intervjun på JVM i ishockey så både inspirerades jag själv och kom på att jag inte haft så många förebilder eller idoler som är manliga sportprofiler.

Intervjun kan du se nedan (med tillåtelse av SVT) och är med Ludvig Jansson, en 19-årig kille som spelar i det svenska juniorlandslaget i ishockey. Där kan man höra hur han tar upp att han jobbat med sitt mentala mående, att han är en känslostyrd kille och spelare samt att han jobbat på sitt mindset för att försöka få bättre självförtroende och inte trycka ner sig själv så mycket – när man istället kan njuta av att spela en viktig match med svenska flaggan på bröstet. 

Detta är enligt min uppfattning inte något man kunnat eller kan läsa, se eller höra speciellt mycket från stora framgångsrika manliga sportprofiler, varken innan eller nu. Istället har jag matats med att det var ”domarjävelns” fel att man förlorade, att motståndarna fuskade sig till vinst, hur man skyllde på olika yttre omständigheter och eller att man begått något slags brott – som kunde ha med allt från dopning, otillåtna metoder eller sexuella trakasserier att göra.

Utöver det ska man såklart inte vara nervös inför något, vara tuffast på stället, inte visa någon som helst underlägsenhet gentemot något eller någon, samt kämpa sig blodig alltid. Känslor, det ska man såklart inte prata om. 

Därför tycker jag att Ludvig är otroligt viktig för speciellt de andra unga killarna, men även för framtidens ungdomar och inte minst för de äldre männen att se tillbaka på och se och höra hur de skulle inspirerats på det enligt mig ”rätta” sättet! 

Så heja Ludvig och sådana som dig! Du och fler som dig behövs! Och tack för att jag fick känna igen mig i dig och inspireras av din historia! 

Vi ses nästa tisdag! 🙂 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tisdag, vilket i vanlig ordning betyder blogginlägg. 

Måndagen och idag tisdag spenderades på Flyinge Kungsgård då jag och Selma blivit uttagna att få träna för gudfar Rolf-Göran Bengtsson i dagarna två. Selma är 7 år gammal efter Bellhein-Chairman La Silla-Lasandos, jag har haft henne i snart ett år och vi har tävlat upp till 1,35-klasser tillsammans.

Första dagen gick åt för markarbete, där framåtbjudning, skänkelvikning och rakställning var några av sakerna i fokus. Efter ett tag föll det mesta på plats och Selma kändes väldigt fin inför dagens hoppning.

Vid dagens hoppning kändes Selma riktigt fin redan från början, mycket tack vare gårdagens arbete och i och med det var hoppningen sedan väldigt fin också. Som vanligt får man en del ”aha-upplevelser” under en träning för Rolf och så även denna gång, som i sin tur tar ridningen och hoppningen ännu en nivå trots stora hinder och svåra banor. Så tack för denna möjlighet Svenska Ridsportförbundet. Nu är vi än mer taggade inför säsongen och fortsatt utvecklande arbete. 

Helgen spenderades däremot i snöoväder i Kungsbacka för tävling med fyra hästar. Selma fick endast hoppa de två första dagarna då hon skulle träna i början på denna veckan och gjorde det briljant med en felfri 1,30-klass och hennes andra 1,35-klass även den felfritt. Verkligen så duktigt! 

Higuain hoppade först en 1,40-klass med ett nedslag, för att sedan debutera 1,45 med två nedslag i slutet av banan och sedan avslutade han med att tredje dagen vara felfri och femma i en 1,40-klass. Vi är ju i början på vår resa ihop och trots det känns det otroligt bra och spännande inför vad som kommer. 

Jambalaya började även han helgen med ett nedslag i 1,40-klassen, sedan var han sjätteplacerad i en 1,35-klass och avslutade med att göra ännu en fantastisk 1,40-runda. Dock med att för tredje gången i rad riva näst sista hindret, lite surt i stunden men jag är så nöjd med både hans hoppning och min ridning på honom. 

Slutligen var ju även ”ZZZ” (Zuper Znabba Zizzi) såklart med. I första klassen i 1,30 hoppade vi till oss en sjätteplacering, i andra klassen som var i 1,35 gjorde jag ett misstag på en linje och utgick därefter. Sedan avslutade vi istället meetinget med en enkel 1,20-klass där hon fick känna att allt var superenkelt och var där andraplacerad. Min fina Zizzi som gör exakt allt för mig, till och med när jag ställer till det för oss kämpar hon med exakt allt hon kan. 

”Mina” fina hästar som jag är så tacksam för. 

Nästa vecka väntar ett gentemot detta annorlunda blogginlägg, som går lite mer mot krönikehållet igen. Vi hörs då! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Två veckor har gått sedan sist men nu är det dags för min lilla blogg igen. 

Om vi ska börja från början så spenderades förrförra veckans tisdag till söndag på tävlingarna i Scandinavium. Tisdag till torsdag med häst på plats och resterande dagar till att bara njuta av hoppning, mässa, familj och vänner.

Onsdagen gick åt för tävling för min och Zizzi’s ( LMG’s Zyprexa) del och det gick ju väldigt bra. Först en felfri runda i heatklassen på förmiddagen, som tog oss vidare till kvällens winning round och även där var vi felfria, vilket i sin tur ledde till en fin fjärdeplacering i årets final av ATG Riders League. Fantastiskt roligt och Zizzi hoppade exakt lika bra som hon gjort sista tiden.

Känslan att få äntra Scandinavium är verkligen obeskrivlig och jag är så tacksam att ATG ger oss möjligheten till detta, men även för hela säsongen av Riders League, som varit helt fantastiskt rolig. Resterande dagar gick åt att kolla på fantastiska hoppningar, nörda ner sig i framridning och framhoppningar, äta god mat och spendera mycket tid med familj och vänner samt att shoppa lite i Göteborg stad.

En bra vecka med andra ord och jag har verkligen så mycket att vara tacksam över. Vilka fantastiska människor jag har runtomkring mig. 

Veckan som gått har däremot tillbringats hemma på gården, med pigga hästar som hade en lite lugnare period under Göteborgsveckan. Nina (Namibia Z) gjorde två starter i Lund i fredags, felfritt i både 110 cm och debuten i 120 cm och vår framtid ihop känns riktigt lovande. Nina är nio år i år men vilade i över ett år innan jag fick henne, så vi tar det lite i vår egna lugna takt. Hon är en väldigt känslig individ men med massa kvalitet. 

Helgen som gått spenderades till största delen med att hoppträna de flesta hästarna, några av dem ska denna vecka hoppa meeting i Kungsbacka och kändes riktigt fina och fräscha inför det.

Sex stycken hästar blev hoppade totalt och alla känns exakt lika fina. Vilka otroligt talangfulla hästar jag har och jag är så tacksam att jag får vara deras ryttare. Så nu väntar tävlande i Kungsbacka för stora delar av teamet och stallet och det ser vi fram emot. En av årets bästa tävlingar med fantastiska människor och bemötande. 

Vi hörs nästa vecka! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Då var det tisdag igen och dags för mig att skriva en liten uppdatering på vad som händer och sker i mitt liv. I skrivande stund sitter jag på passagerarsidan i lilla hästlastbilen på väg mot Göteborg Horse show, pappa kör vid sidan om mig så med andra ord kommer vi fram säkert. Inte för att jag kanske kör osäkert men ni som vet ni vet, pappa Bengt kan det där med bilar. 

LMG’s Zyprexa ”Zizzi” känns fortsatt fin och verkar vara i bra form inför vår start imorgon i 135 cm ATG Riders League heatklassen. Vi har hamnat i det första heatet bland många andra väldigt bra ekipage så det blir en svår match att nå Winning round på kvällen men vi ska göra vårt bästa. Idag tisdag väntar besiktning och lite ridning i arenan, Zizzi är en väldigt cool typ så jag tror hon tar även det med en klackspark. Och i morgon vid cirka klockan 11 startar vårt heat, så håll tummarna för oss och kom och heja vetja, ser ni en liten snabb brun häst och en förvirrad skåning är det mest troligt jag och Zizzan. Nä men skämt åsido det ska bli otroligt roligt att få göra detta och vi är så tacksamma för ATG för att de ger oss denna chans!

Den föregående veckan gick åt vanligt stallarbete och ridning och på helgen blev det lite tävling. I lördags hoppade Namibia Z ”Nina” fint runt två felfria 110 cm klasser i Ängelholm, känns lovande inför framtiden med henne. I söndags hoppade Jambalaya ”Nisse” och Diarado’s Love ”Love” varsin 135cm start i Osby, Nisse med ett nedslag i omhoppningen och Love felfritt med en 3:e placering. Även de verkar vara i fin form och om några veckor väntar större tävling och utmaningar i Kungsbacka för deras del. Tänk att lilla jag får rida och ha att göra med så fantastiskt fina, lovande och talangfulla hästar. Det är jag oändligt tacksam för.

Jag måste även rikta en stor eloge till de fantastiska ”små” klubbarna som på ett otroligt bra sätt arrangerar så fina tävlingar. Med oftast helt ideell hjälp av medlemmar och människor som frivilligt hjälper till och fixar och donar med allt vad det innebär att ha en tävling. Underlag, banbyggnad, sekretariat, cafeteria, ringmasters, parkeringsvakter och mycket och många därtill.

Ni är ovärderliga och gör det möjligt för så otroligt många människor att kunna tävla på bra och fina lokala tävlingar som håller otroligt hög standard. Vad hade vi varit utan er? Hoppas vi kan fortsätta på detta vis även i framtiden och det är faktiskt så viktigt att vi även ska kunna fortsätta åka på dessa tävlingar även i framtiden när det också blivit och blir så dyrt att åka långväga till tävlingar men också när man vill kunna värna om miljön.

Med andra ord, heja ”små-klubbarna”, fortsätt med det ni gör, ni är fantastiska. Och från mig, speciellt tack till Ängelholms och Osby ryttarförening för de fina tävlingarna i helgen. 

Nu kör vi en vecka med att både få tävla och kolla på tävlingar i Scandinavium, en av årets bästa veckor. Vi hörs nästa vecka.

// Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare

Då var helgen i Borås slut för denna gången. Alltid lika fantastiska tävlingar i Borås, trots att det kallas för Sveriges golvbrunn och så även vid detta års meeting i Borås. Vädret var med andra ord lite sisådär men vad gör det när man får vara med om så himla bra tävlingar, trevligt folk, bra banor och inte minst när hästarna hoppar och presterar helt otroligt bra. 

Veckan började med måndag och den dagen gick till stor del åt för packning till Borås, detta då min syster Sara har den mesta kollen på vad som ska med, med diverse olika packlistor. Hon vill verkligen ha koll på att allt verkligen kommer med och i och med att hon jobbade på tisdagen och jag skulle vara själv med att göra stall, träna för Jens och rida ett par hästar så hade jag inte så mycket tid för packning då.

Så på tisdagen var det med andra ord fullt upp för mig med tidig morgon och sen kväll innan jag fixat, tränat och ridit färdigt. Men det är ju så det ska vara och jag får dessutom göra massor med saker som jag bara kunnat drömma om att få hålla på med hela dagarna långa. Onsdagen gick åt det sista fixet och trixet innan avfärd mot Borås vid lunch tid. 

Med oss till tävlingarna i Borås hade jag Uno (One Aventador), Higge (Higuain) och Zizzi (LMG’s Zyprexa). Färden gick smärtfritt, och hästarna installerades tidig kväll och var lugna och snälla. 

Torsdag morgon började tidigt med Zizzis första start vid 08.10 cirka, i 135 cm kval till heat i ATG Riders League. Hon var som alltid pigg och med på noterna och hoppade fint och felfritt. Det följdes sedan upp med att Higge och jag inte kom riktigt igång i början så vi rev två hinder i samma klass, vi har ju bara gjort ett fåtal starter ihop så även det lärdes vi oss av. Zizzi blev precis utanför placering men vad gjorde det när vi fick First Lucky Loser priset, en hink fylld med massa häst- och människo godsaker. Och hon kvalade även vidare till heat-klassen under lördagen.

Senare på eftermiddagen hoppade Uno en annan 135 cm klass och den lyckades vi faktiskt vinna bland 78 starter. Jag vann faktiskt samma klass med Gurra året innan så tänkte att jag kunde försvara den ”titeln”, haha, men skämt åsido, det var otroligt roligt och Uno hoppade och kändes riktigt fin. 

Fredagen följdes upp med att Uno ännu en gång var felfri samtidigt som även Higge också var felfri, och det var dessutom i vår 140 cm debut tillsammans. Båda blev dessutom placerade i den 99 starter stora klassen, Uno som 8:e och Higge som 17:e. Båda kändes verkligen helt fantastiskt fina och jag är så nöjd med både rundorna och min ridning. 

Sen var lördagen kommen och den gick endast åt Zizzis ATG-start. Men det var inte så bara bara visade det sig, för ZZZ (Zuper Znabba Zizzi) smällde till med en snabb och felfri runda som ledde till vinst i vårt heat. Så otroligt roligt, ATG klasserna är verkligen något extra och vi ryttare älskar verkligen den tävlingsformen. Tiden blev till slut den 4:e bästa i den 24 starter stora klassen och räckte till winning round på kvällen.

Mellan heatklassen och winning round hjälpte jag fantastiska teamkompisen Moa Behrens till två fantastiskt fina felfria rundor i 145 cm Arena Youth Tour som till slut räckte till biljett till finalen i Scandinavium och Gothenburg Horse Show, det var verkligen fantastiskt roligt.

Väl i winning rounden på kvällen ville Erik lite väl mycket och det blev tyvärr två nedslag för mig och Zizzi i farten. Tiden vi hade på gång hade nog räckt till seger men så blir det ju ibland och det är bara att komma tillbaka. På tal om att komma tillbaka så är det exakt det vi ska göra i finalen av ATG Riders League som vi kvalat oss till, jag och Zizzan!!!

Det blir fjärde gången i rad som jag lyckas kvala till Gothenburg Horse Show och det känns exakt lika fantastiskt varenda gång. Det är verkligen en så otrolig upplevelse, och att dessutom få göra det med lilla Zizzi ska bli otroligt roligt och jag ser så mycket fram emot det. Kom och heja på oss vettja!! 

Och så slutligen var det dags för söndagens silver tour final i 140 cm med Uno och Higge. Uno avslutade meetinget med ännu en felfri runda och en 4:e placering på det, precis utanför pallen men vad gör det när han presterat helt fantastiskt och dessutom drog till med en bockserie mitt under banan i finalen, typisk Uno-göra. Han och jag är verkligen ett ekipage inne på banan och vi kan varandra helt utan och innan, denna älskade häst!

Higge och jag gjorde vår andra 140 cm start och rev endast B-hindret i trekombinationen, hoppningen utöver det var helt magisk och känslan att rida runt honom inne på banan är som att åka en Ford Mustang på Hollywood Boulevard. Nu har jag ju inte åkt Mustang där eller ens överhuvudtaget i mitt liv, men om jag visualiserar hur det känns så är det ungefär detsamma. Med andra ord är känslan ”ganska” bra och framtiden med honom känns så otroligt rolig att ha framför sig. 

Sammanfattningsvis kan man ju säga att vecka 6 på året 2023 blev riktigt bra och jag ser myyyyycket fram emot de resterande 46 veckorna vi har kvar på året. Hörs nästa vecka! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tävlingssäsongen är som jag tidigare nämnt fullt igång och den gångna helgen spenderades i Helsingborg samtidigt som jag i skrivande stund sitter i lastbilen på väg till Borås. Jag fullkomligt älskar att det äntligen är såhär igen när tävlingarna kommer efter varandra och jag måste ju medge att det blir ännu roligare när jag har de finaste hästarna på alla tävlingarna, haha. 

Tisdagar ska ju egentligen vara min bloggdag men det var lite fullt upp igår när jag var själv i stallet och skulle göra vid stallet, rida sex hästar, träna för Jens med en häst, och packa både hästarna och mina egna saker inför dagens avfärd till Borås. Med andra ord blev det en lång men otroligt rolig dag när jag får göra vad jag älskar allra mest, vara med hästarna hela långa dagen. Så därför blev veckans blogg publicerad idag istället. 

Lördagen i Helsingborg spenderades med Selma, Love och Nisse som alla hoppade varsin klass. Selma var otroligt fin och hoppade väldigt väl runt en felfri 1,25-klass. Love var en piggelin men hoppade lätt och fint runt en 1,35-runda. Nisse var också fin men fick syn på ett stort monster i klassens kanske lättaste hinder så det blev ett litet stopp där för att sedan hoppa lätt över det andra gången, och även resten av banan felfritt, ja ibland blir man påmind om att det är levande djur vi tävlar med och bara göra det bästa av situationen. 

På söndagen hoppade Selma återigen en klass, denna gång en 1,30-klass som hoppades med ett nedslag, dock exakt lika bra som dagen innan så det är jag väldigt nöjd med! Sedan fick Nisse göra sin inomhusdebut i 1,40. Och det var minst sagt en svår och hög klass med dansk banbyggare som utsatte oss ekipage för ganska många svåra frågor faktiskt, så kul!

Och Nisse löste ju det med bravur. Rev endast tredje sista hindret, inhoppet i sista kombinationen när jag kom lite väl nära och det blev ett ett nedslag. Men wow, som han hoppade! Han har känts fantastiskt fin i grundridningen, mycket tack vare Jens hjälp men också av hårt arbete hemmavid. Då blir man extra stolt och nöjd när det också visas på tävlingsbanan. 

Som sagt är jag i detta nu på väg till Borås och de årliga stora meetinget där med bland annat sista deltävlingen i ATG Riders League inför finalen i Scandinavium om två veckor. I lastbilen har jag med mig de båda ALFAB-killarna Uno och Higge. Och sist men inte minst  ”ZZZ”, det vill säga Zuper – Znabba – Zizzi!

Det ska bli otroligt roligt och spännande. Såklart är även stammisarna mamma Carina och pappa Bengt med på resan. 

Vi hörs nästa vecka med nya uppdateringar! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Då var första tävlingshelgen avklarad och tio starter gjorda med sex stycken olika hästar. Hästarna skötte sig exemplariskt och kändes otroligt fina, jag red för det mesta bra och är på det hela taget väldigt nöjd med helgen. 

För att dra en kort sammanfattning så var Higge (Higuain) magisk i två 135-klasser, en med sista hindret ned och en felfri. Selma felfri i båda sina klasser. Nina (Namibia Z) felfri i båda våra första starter ihop. Uno (One Aventador) felfri och pigg som en mört. Nisse (Jambalaya) hoppade två klasser riktigt bra men med något nedslag, dock med väldigt bra känsla. Zizzi hoppade helt fantastiskt men ryttaren gjorde en liten tabbe så det blev tyvärr ett nedslag på sista hindret. 

Till helgen väntar tävling igen, dock bara med tre hästar denna gång. Samtidigt som tre andra görs redo för meeting i Borås veckan därpå. Så otroligt roligt att tävlingarna börjar dra igång igen.

Men hur ser det egentligen ut på en ”vanlig” tävlingsdag för oss i team SEEN Sporthorses? ”Vanlig” tävlingsdag betyder med andra ord att det är en tävlingsdag då vi åker dit över dagen och inte bor över. Tänkte faktiskt beskriva hur lördagen såg ut nu vid tävlingarna i Lund. 

Dagen började för mig och min syster Sara med att vi hjälptes åt att släppa ut alla hästar förutom Nina. Hon fick stanna inne ett tag längre då hon skulle åka på tävling först. Därefter bar jag ut alla saker Nina och jag behövde till tävlingen i B-kortslastbilen, vilka jag hade putsat och packat ihop dagen innan.

Sedan gjorde jag rent Nina och hon fick på sig snygga varma täcken för att sedan lastas på lastbilen. Jag körde med henne själv men hämtade dock upp pappa längs vägen samtidigt som mamma åkte till Fulltofta för att hjälpa Sara att göra vid stallet och fixa med de resterande fyra hästarna så de var redo för avfärd senare på dagen. Väl framme på tävlingen fixade pappa och jag i ordning Nina, jag red fram, pappa hjälpte till på framhoppning och sedan hoppade hon sin klass samtidigt som pappa filmade rundan. Sen travades och skrittades hon av, vi tog av henne sakerna och sedan åkte vi hem. Vi var hemma lite innan lunch och ett tag efter lunch åkte vi igen mot Lund. 

Denna gång med fyra hästar i stora lastbilen, mamma, pappa och jag. Med ny utrustning och hästar som fixats fina av mamma och Sara, två var även snyggt flätade av mamma. Väl framme i Lund fanns även min gudmor Jessica och hjälpte till, även hon är en av mina ovärderliga medhjälpare och hon hjälper mig väldigt ofta, på både hemmaplan som på äventyr.

Vi hjälptes åt att göra vid Selma, hon hoppade sin klass och under tiden hade mamma och Jessica besiktigat Zizzi, Uno och Nisse samt gjort vid Zizzi. Så när jag kom ut från banan med Selma så travades och skrittades hon av och sedan var det bara för mig att hoppa upp på Zizzi. Samtidigt som mamma och Jessica tog av Selma sakerna och lastade upp henne på bilen igen.

Sedan gjordes Uno och Nisse iordning under tiden som jag red Zizzi. Jessica som även hjälper mig att rida på hemmaplan ibland fick denna gång även rida fram Nisse till mig då jag hade endast ett fåtal starter emellan mig själv. Så när Zizzi var färdighoppad så hoppade jag direkt upp på Uno och red fram och tävlade honom, samtidigt som Zizzi då togs hand om av mamma och lastades på på bilen.

När Uno sedan hoppat var det bara för mig att hoppa upp på Nisse och tävla honom. Sedan packades saker, hästar och människor ihop och åkte hem igen. Och då har min syster också under tiden som detta skett, fixat med hästarna hemma och tagit in dem och så vidare. 

Kan ju låta ganska stressigt och hektiskt när man skriver eller läser det såhär men med ett team som min familj så blir det i slutändan inte så stressigt alls. Utan det funkar hur bra som helst och hästarna trivs med alla oss och i hur vårt team fungerar och vi människor trivs och fungerar fantastiskt bra ihop och som ni förstår hade jag inte varit något utan alla dessa älskade människor. 

Vi har så otroligt roligt ihop i teamet och alla har vi en sak gemensamt, kärleken för hästarna. Och att se dem utvecklas, förbättras och nå framgång. Dessa älskade hästar och denna tuffa men fantastiska sport/livsstil. 

Tack för denna veckan så hörs vi snart igen.

// Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Att förra veckans blogg skulle skapa så pass mycket reaktioner var inget jag förutspådde när jag skrev eller publicerade den. Om man läst min blogg varje vecka sen jag började skriva här för Ridsport tror jag att man kunnat utläsa vad jag menade i förra veckans blogg och därmed kunnat läsa texten på det vis som jag menar.

Jag och min syster har en fantastisk relation som många av er vet och vi trivs otroligt bra ihop och som team, och även fast hon inte kan uttrycka sig här i bloggen om att hon tycker detsamma så gör hon faktiskt det. Jag frågade och fick som svar att hon älskar att ta hand om hästarna och hjälpa mig på min resa. Så nu hoppas jag att ni som inte tror det kanske ändå kan tänka er den tanken. 

Om man tittar, läser eller hör på nyheter som sker ute i dagens samhälle kan man se hur krig sker runt om i hela världen, olika brott sker, elpriser som skjuter i höjden och klimatet försämras och så vidare. I ridsporten har vi på sistone däremot kunnat läsa om sexuella trakasserier, byte av ordförande i Ridsportförbundet och hur Sveriges hoppelit fortsätter att skörda framgångar på de internationella arenorna. 

En annan sak som det också pratas mycket om i dagens samhälle och på nyheterna är psykisk ohälsa och hur tufft klimat det är att leva i som speciellt ungdom idag. Det kan handla om att det på sociala medier förmedlas en bild av hur man ske ut, vara eller bete sig.

Att folk dömer en efter hur man ser ut eller utifrån endast en bild eller text och hur man på ett väldigt lätt sätt kan uttrycka sin åsikt angående just detta och många gånger sker det också anonymt. Just det att det i dag blivit så lätt och öppet att uttrycka sig är så fantastiskt på så många vis, om det används på rätt sätt. Om det däremot används på fel sätt och man till exempel trycker ner någon eller uttrycker en åsikt som skadar en annan person är det väldigt fel. Den balansgången är otroligt svår och kan som sagt vara helt fantastisk men också otroligt förödande. 

När åsikter, kommentarer eller liknande just övergår till att vara nedtryckande, hatiska eller mobbande har vi nått ett väldigt stort problem. Men hur löser vi detta problem? Och vad vill jag egentligen säga med dagens blogg? 

Det finns stora organisationer i både världen men också i Sverige som jobbar mot just mobbning och hat i sociala medier och på nätet, men enligt min åsikt så hade jag velat se mer åtgärder redan i skolan. För i skolan formas ungdomarna i mångt och mycket till dem de är och blir samtidigt som man också är som mest formbar under sina unga år i livet, det vill säga man är påverkbar inför vad som till exempel är rätt och fel samt hur man ska bete sig mot andra.

Att något måste göras vet vi alla om och detta måste ske snart. För faktum är att mobbning är den största anledningen till depression, och depression är enligt statistik den helt klart största enskilda orsaken till självmord. 

Enligt Folkhälsomyndigheten dör cirka 1200 människor varje år av självmord, det är mellan tre till fyra/dag och 70 procent av dessa är män. Självmord är den ledande dödsorsaken för pojkar och män mellan 15-44 år medan kvinnor är dem som begår flest självmordsförsök. Fruktansvärda fakta. 

Varför tar jag då upp detta? Det finns fler olika orsaker till detta. För det första har jag själv blivit utsatt för kommentarer och glåpord under skoltiden och på sociala medier. I mitt fall har jag kunnat gå vidare utan att det påverkat mig jättemycket, men det betyder verkligen inte att det är så för andra. För det andra fick jag ett otroligt tråkigt men också fint meddelande av en kille som ridit under yngre år, men som slutade på grund av mobbning i skolan för att han red. Men genom att följa mig och min blogg hade han faktiskt vågat sig tillbaka till hästryggen och återfunnit kärleken till dessa älskade hästar.

Och till sist för att jag är så otroligt trött på att höra och läsa artiklar och nyhetsuppdateringar om att unga människor begår självmord på grund av mobbning på ett eller annat sätt, men också för att jag inte orkar läsa alla de otroligt tråkiga kommentarerna i flöden på sociala medier. Du som skriver det kanske inte tror att det påverkar människan du skriver det till, men det finns faktiskt en riktig person bakom det där namnet och profilbilden, som påverkas och kanske mår dåligt över just din kommentar. 

Var snälla mot varandra, gör någon glad varje dag och sprid positiv energi till människor runtomkring dig, speciellt när världen ser ut som den gör idag! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare

Då och då får jag frågan hur en vanlig vardag ser ut för mig och min verksamhet och i veckans blogg tänkte jag därför att jag kunde ta upp detta. Jag själv tycker att det är ganska roligt och intressant att veta och höra hur folk lägger upp sina dagar. 

En dag är ju nästan aldrig lik den andra med hästar, det kan ha att göra med att man ska iväg och till exempel tävla, träna, en häst ska till veterinären, equiterapeuten kommer, hovslagare, vädret spelar ibland roll eller något helt annat.

Det är ju hästar vi har att göra med och som de flesta av oss vet så sker oförutsägbara saker då och då som kan komma att ändra på dagen under dess gång. Men just detta är exakt vad jag tycker är så fascinerande och roligt med hästar, att det hela tiden händer något och man gör och är med om så mycket ihop med sin eller sina hästar. 

Men för att återgå till vad jag tänkte att denna veckans blogg skulle handla om, en vardag hos mig. 

Här hemma på Fulltofta är det jag och en tjej som hyr var sitt stall och vi gör upp sinsemellan om fordringar, men oftast så fodrar inte jag och min syster Sara på morgnarna. Hästarna får mat vid cirka kl. 07:00 på morgonen. Sedan går min morgonpigga syster upp lite före mig, lite efter 07:00, och jag börjar alltid min dag med att sätta på kaffekokaren, otroligt viktigt.

På senast tiden har jag börjat förbereda kaffekokaren redan kvällen innan så det bara är till att trycka på ”on”-knappen, riktigt bra tips faktiskt. Sen brukar jag äta något lätt innan jag vid cirka 08:00-tiden går ut i stallet. 

Då har ju såklart min syster redan hunnit ut någon minut innan mig och börjar då släppa ut hästar. Oftast har vi gjort en liten plan för dagen på kvällen innan eller på morgonen så att Sara vet vilken häst jag vill börja med.

När jag kommit ut i stallet börjar jag vanligtvis rida direkt medan Sara antingen släpper ut de sista hästarna eller redan börjat mocka och fixa i stallet. Sedan går förmiddagen oftast i ett. Jag gör vid häst, rider, klär av häst, släpper ut i hagen, tar in en ny häst från hagen, gör vid, rider, och detta sker om och om igen. Detta kan upprepas vid oftast fyra eller fem gånger på förmiddagen då det är så många hästar jag brukar hinna rida då.

Allt detta sker under tiden som min fantastiska syster sköter stallsysslor, ja ni som vet ni vet. Det mockas, strös, fylls på vatten, görs rent krubbor, görs höpåsar, fixas med foder och allt däremellan. En otroligt ynnest för mig att få denna ovärderliga hjälp och att jag till 100 procent kan fokusera på vad jag tycker är allra roligast och kan bäst.

De dagar som Sara däremot jobbar brukar jag ha planerat så jag inte har så mycket hästar att rida och därmed hinner med stallfix. 

Vid 12-tiden serveras det lunch till både häst och människa. Jag har ett stort intresse för mat, så på kvällarna är det jag som står för ”matgörandet”. Därmed brukar det oftast bli rester från kvällen innan som äts, alternativt något som går lite snabbt att göra men som samtidigt ger en kraft och energi för den fortsatta dagen. Klassisk husmanskost är det ofta som står på matsedeln i sådana fall. 

Efter cirka en timmes lunch fortsätter ridandet för min del samtidigt som min syster fortsätter med fix och trix runtomkring på gården. För hennes del kan det handla om att städa sadelkammare, tvätta, mocka hagar, göra rent vatten i hagar och eller hjälpa mig att hoppa eller liknande. Som sagt det ser väldigt olika ut från dag till dag.

Beroende på väder tas hästarna in på eftermiddagen och då görs det rent hovar och ben, borstas på de som gjort lerinpackningar (läs alla), byts täcken, kratsas hovar, ställs fram höpåsar och kraft så det är redo för kvälls- och morgonfodring, putsas läder som använts under dagen och sopas i hela stallet en sista gång. 

Någon gång efter det så släcks stallet och sedan brukar vi gå in i vår lägenhet som ligger på änden av ridhuset. Då duschas det och jag börjar på kvällsmat. För övrigt har jag gjort den bästa dealen med min syster angående hushållet. Jag bestämmer och planerar alltid vad vi ska äta, handlar och gör all mat medan Sara städar och tvättar. Fantastisk deal tycker jag, jag får göra vad jag är bra på och hon får göra det hon är bra på. Helt ypperligt. 

Om jag sedan inte har träningar på kvällen så hamnar man ju oftast i soffan med telefonen eller datorn i famnen eller handen. Då kan det vara allt ifrån att fakturering fixas till att jag nördar ner mig i att kolla på någon tävling, häst eller stam typ. Eller att jag som idag, skriver blogg. Ibland pratar med någon kompis, hästägare eller någon i familjen (läs mamma) i telefon. Annars brukar det landa i Instagram, Tiktok, Facebook eller Snapchat. 

Dagen avslutas med att man ännu en gång går ut i stallet på kvällen för att ge kvällshö, fylla på vatten, klappa och kramas lite extra och för guds skull inte glömma moroten eller äpplet som mina hästar är bortskämda med att alltid få i krubban innan de äter färdigt sitt hö och går och lägger sig. Men just då är också då man minst vill lämna stallet, för det finns inget bättre än när det är sådär lugnt i stallet och hästarna bara står och tuggar i sig sitt hö. Så otroligt rogivande. 

Och sist men inte minst så släcks även lampan för mig och en god natts sömn väntar för att dagen efter göra samma ritual igen. Heeeelt fantastiskt om du frågar mig. 

Hörs nästa vecka 🙂 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare