Eriks blogg: ”Vi har något riktigt spännande på gång”

I torsdags styrde vi lastbilen mot Norge och Drammen för några dagars tävling. Vi rullade in på eftermiddagen, hann installera oss i lugn och ro, och senare på kvällen besiktade vi hästarna. Ny tävlingsplats för mig och där var riktigt fint och mysigt! 

Fredagen började med tävling för min nya stjärna i stallet, Mick Jagger-EM. Det var bara vår andra start tillsammans, i en 1,35-klass. Vi fick ett nedslag, men vilken känsla han gav! Han hoppade superfint och det känns som att vi har något riktigt spännande på gång ihop.

Senare på dagen var det Ninas tur att gå in i hetluften. Hon hoppade en 1,45-klass, i ett fullständigt fruktansvärt regnväder. Himlen öppnade sig totalt. Men trots vädret gjorde hon en fantastisk runda, felfri och kanske en av våra bästa tillsammans. En sån där runda som man lever på länge efteråt. Jag var (och är!) så otroligt stolt över henne.

Lördagen var tävlingsfri, så jag var uppe tidigt och rörde på båda hästarna innan vi tog tillfället i akt att se lite av Drammen. Det är lätt att bara se tävlingsplatser när man åker runt, men vi försöker faktiskt uppleva lite mer när vi är iväg på tävlingar och har tid, och det var riktigt kul. Ett välkommet avbrott i tävlingsbubblan tycker jag.

Söndagen… ja, det blev inte riktigt min bästa dag på jobbet. Förhållandena var tuffa, återigen regn, åska och en bana som mer liknade ett vattenland. Landslagsledare Ancan försökte både vid tävlingarna i Danmark och nu i Norge peppa på oss ryttare som var trötta på regnet att vi är vikingar i grunden och att lite regn inte stoppar oss haha, jag försökte mitt bästa haha! 

Nina, som är väldigt känslig för underlaget, kände sig inte alls bekväm. Redan på framhoppningen var hon spänd, och väl inne på banan ville hon knappt gå genom vattenpölarna vid ingången. Jag fick inget flyt från början och det blev en runda där vi helt enkelt inte kom till vår rätt. Sånt som händer, och som man får ta med sig som lärdom.

Måndagen bjöd på revansch! Vi gick ner ett snäpp och hoppade en 1,40-klass. Nina kändes som sig själv igen, och vi avslutade med en fin femteplats. Världens bästa Nina, vilken kämpe hon är.

Jagger hoppade också 1,40-klassen och även om han fick två nedslag på slutet när orken tröt lite, så var känslan och rytmen något helt annat. Med mer tid och rutin ihop tror jag verkligen vi kan bli ett riktigt team. Det känns spännande inför framtiden.

Nu väntar välförtjänt vila för Nina i ett par veckor. Jag tycker det är så viktigt att planera in återhämtning, särskilt efter intensiva tävlingsperioder. Hon ska bara få gå i hage och ta det lugnt, och vi har även en liten rutinkoll inbokad hos veterinären. Hon känns i riktigt fint skick, vilket alltid är skönt att känna efter såna här resor och tävlingar.

Själv får jag inte så mycket vila,  sju andra hästar står hemma och väntar på träning och tävling. Det är bara att hoppa upp i sadeln igen och köra vidare!

Vi hörs snart igen!

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Att tävla på hög nivå inom hoppning kräver mer än bara teknisk skicklighet och samspel med hästen. Det kräver mental styrka, analysförmåga, självkritik – och ibland, en förmåga att släppa taget.

Vi alla inom ridsporten vet ju att vi förlorar oftare än vi vinner.

Jag har alltid haft lätt för att analysera. Det är en egenskap som tagit mig en bit antar jag, att se detaljer, att förstå vad som hände i ett språng, varför ett galoppsprång blev för kort eller för långt eller varför rytmen bröts och så vidare. Och det har och är nog en liten superkraft för mig. Men ibland övergår den där superkraften till något som slår tillbaka.

Efter en dålig runda kan jag kolla på filmen fem, tio, femton gånger. Jag vet egentligen vad som gick fel, men det är som att jag söker något mer, en “perfekt” förklaring, eller kanske en känsla av att jag ska ha kontroll på läget. Jag kan liksom fastna lite i tanken på rundan som redan är riden.

Och det har lite alltid varit en ”grej” som jag har och gör men skillnaden är att jag nu är medveten om det. Jag kan komma på tanken eller känna när jag hamnar i den men har också blivit bättre på att komma ur det och ta allt som en lärdom och gå vidare. 

Men ibland när det har tagit över och blivit överanalysering så har det tärt på mig. På självförtroendet. Men nu vänder jag på det snabbare och blir nästan ännu mer motiverad utav och från det. 

Att analysera är vägen till framgång, men överanalysering kan vara en fälla.

Det är en svår balans. För att bli riktigt bra måste man förstå sina misstag. Reflektera. Lära sig. Men när reflektionen går över i ältande, och när varje analys blir en dom över ens egen prestation, då går det från utveckling till ett nästan nedtryckande av en själv skulle jag vilja förklara det som.

Jag har fått höra: “Titta på rundan en, två gånger. Ta med dig tre saker. Gå vidare.” Det är ett jättebra råd. För många funkar det. Men för mig… har det varit och är fortfarande svårt. Jag vill helst förstå in i minsta detalj. 

Så vad gör man då?

Man jobbar på det. Jag försöker bli medveten om när jag går från reflektion till överanalys. Jag försöker sätta gränser, se rundan en gång, ta med mig tre saker, sedan lägga undan mobilen. Jag påminner mig om att nästa runda är viktigare än den som redan är riden.

Och jag försöker vara snällare mot mig själv. Det är okej att inte alltid vara perfekt. Det är okej att ha en dålig dag. Det är en del av sporten men också en del av livet.

Till dig som också överanalyserar

För det första, som du märker är du inte ensam. Du vill förstå. Du vill utvecklas. Men kom ihåg: att som med mycket är det ibland modigare, skönare och mer utvecklande att släppa taget än att hålla fast. Och sen gör du som min kära sambo brukar säga till mig när jag ska in på en omhoppning eller rida en snabb runda på Zizzi, släpp tyglarna och låt Zizzi bestämma farten haha!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu är vi hemma igen efter drygt en vecka i Martofte på Fyn i Danmark, där vi tävlade på Stutteri Ask – en helt fantastisk anläggning!

Men först, tack för det fina mottagandet av förra veckans blogg och vad roligt det var att läsa era tankar och känslor i olika kommentarer! Och till er som kom fram och pratade om det med mig vid olika tillfällen – så kul verkligen! 

Det var Nina och Zizzi som stod i startgropen den här gången. Tävlingarna hölls på en otroligt fin bana, men vädret… ja, det var lite sisådär. Regn och blåst, ofta samtidigt. Tråkigt, men det är ju inte så mycket man kan göra åt det haha, kläder efter väder. 

Zizzi var helt otrolig! Hon vann sin klass, över 96 startande, och kändes super. I lilla finalen var hon felfri både i grundomgången och i omhoppningen. Tyvärr bestod omhoppningen bara av vänstersvängar, vilket är vårt svårare varv, så vi tappade lite tid och slutade på en hedrande sjundeplats i ett väldigt stort och snabbt startfält. I sista klassen visade hon tydligt att något inte kändes helt rätt, så med hjälp av min veterinär fick hon lite behandling igår. Hon är snart fit for fight igen! Sånt händer när man hoppar och springer i full fart rakt in i kaklet inne på banan. Världens bästa Zizzan.

Nina var också i toppform! Felfri och placerad i både första och andra klassen. I söndagens Grand Prix-klass fick vi ett nedslag i slutet av banan, men själva hoppningen var magisk. Nina blir lite het och stark mot slutet av rundorna, så det gäller att försöka hålla rytmen – utan att det går för fort, men inte heller dra ner tempot för mycket. En svår balans, men jag tycker att jag blir bättre och bättre på att hantera det. Man lär sig – ibland av misstagen, ibland när man plötsligt får till det och kan ta med sig känslan till nästa gång.

Detta är något som jag tänkt ta upp och prata med er om här i bloggen, tycker ni om att höra och diskutera sådana typer av saker? Höra hur jag tänker och sedan kanske kunna skriva era erfarenheter i kommentarsfält? 

Nu väntar nya tävlingar med resten av hästarna som varit hemma den här helgen. Full fart framåt, vi hörs och syns!

/Erik Nordström

Jag har tidigare skrivit om hur jag ibland upplever att vissa 110-klasser avdelning B-klasser är onödigt svåra. Den känslan dök upp igen i helgen när jag fick se en banskiss från en annan tävling än den jag var på. 110 är en klass som inte ger några kval till någon tävling. Den är till för att ge hästarna erfarenhet, trygghet och en positiv känsla inne på banan.

Men när banorna i de klasserna blir alltför tekniska, trånga distanser eller svårlösta för en unghäst, riskerar vi att förlora just det syftet. Det blir istället en negativ upplevelse för hästar (och ryttare), vilket kan påverka självförtroendet och viljan att fortsätta utvecklas i sporten.

Jag säger inte att det ska vara “för lätt”, men jag tycker det är viktigt att vi kommer ihåg varför dessa klasser finns, inte som en uppgift att testa hästens maxkapacitet, utan som en utbildande och stärkande del av deras utvecklingsresa.

Det här är något jag tycker vi behöver prata mer om, och jag är nyfiken på att höra vad andra tycker. Tål att pratas om då och då tror jag. Har ni upplevt samma sak? 

I helgen har jag haft med mig tre av mina fantastiska hästar till Ribersborg i Malmö, och vilken helg det blev! Sol, nästintill havsutsikt och riktigt fin hoppning, det finns få platser som slår Ribban när vädret visar sig från sin bästa sida.

Signe var först ut och gjorde en felfri runda i just en 110-klass, så rytmiskt och fint. I 120 debuterade hon och rev ett hinder, men hoppade annars jättefint, dock var hon väldigt mycket mer spänd och så är det ju ibland med hästar, då är det bara att försöka överföra självförtroende till dem och finnas där med extra stöd. Trots detta tycker jag verkligen att hon visade att hon är redo för den nivån.

Bulan gick två rundor på 130. I den ena hoppade vi felfritt och i den andra rev vi ettan, men sen flöt det på och han gjorde resten av banan klockrent. Det är en så härlig känsla att sitta på en häst som verkligen växer med uppgiften hela tiden!

Och så Sheila, wow vad hon hoppar! Hon gjorde sin andra 140- klass någonsin och var så himla fin. Vi fick ett litet pet, bara en tå på ett räcke som föll, men i övrigt kändes det så mycket lättare än sist vi hoppade höjden i Sundbyholm. Hon gjorde hela uppgiften med en annan typ av självklarhet den här gången, och det var verkligen en rolig känsla att bära med sig hem.

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I onsdags fick jag en kort film skickad till mig av Jens Fredricson, som ju sen ett par år tillbaka är min tränare men också lite mentor till mig ibland. Filmen var kort och enkel, men den satte verkligen igång tankarna.

Det är fascinerande hur något så ”litet” kan påminna en om något så viktigt. Jag tog verkligen till mig av det och har försökt applicera tankesättet inför förra helgens starter, då med nya stjärnan Malaco, som jag fortfarande håller på att lära känna.

Vi har gjort våra två första tävlingar tillsammans, där jag mest red på känsla och i flow, precis så som jag vill ha det. Vi hoppade inte så stora eller svåra klasser, men jag hittade ett fint flyt och fick till en riktigt härlig runda med placering i 130 centimeter.

Sen åkte vi till Sundbyholm. Där var det lite större, lite svårare och Malle som jag kallar honom blev också lite mer spänd. Jag tänkte att jag skulle rida lite säkrare, drog ner tempot lite för att kunna parera om något skulle hända då han inte kändes lika självsäker i och med att han var lite spänd. En ny situation för mig med honom.

Men som många av er vet, så får man ofta motsatt effekt av det. Och ja – det vet jag ju egentligen mycket väl. Men där inne på banan är det som att ryttarinstinkten ibland kliver in och gör precis det man inte borde. Det vill säga tar bort galoppen istället. 

När man plockar bort galoppen lite grann, tappar man ofta både rytm och bjudning. Hästen kan hamna lite bakom hand, vissa tappar formen, och då blir det ännu svårare att få fram näsan och ett bra tryck och galopp till hindret.

Språngkurvan blir sämre, och ibland kommer de där nedslagen som man minst vill ha, särskilt med en redan lite spänd häst. Ett klassiskt exempel, och precis det som hände mig i första rundan i Sundbyholm. Ett nedslag i omhoppningen, men framför allt, en känsla som inte alls var densamma som tävlingen innan.

Jag valde att gå ner lite i klass resten av helgen för att hitta tillbaka till mer rätt ridning. Vi avslutade med två felfria rundor och placering, men känslan satt ändå inte riktigt där. Malle är egentligen en ganska cool liten kille, men som många valacker har han både en mjukissida och en liten räv bakom örat. En kombination som gör att man inte direkt kan somna på vägen, om ni förstår vad jag menar, haha.

Så kom det där lilla klippet från Jens. Jag tittade, log lite och tänkte: Kan det verkligen vara så enkelt? Men jag bestämde mig för att försöka. Jag menar hästarna som hoppar på filmen måste ju varit lite ”spooky” när de hoppar över stock och sten, bäckar och broar, men ryttarna bara fortsätter i flowet och har så fin och lätt sits oavsett vad hästen gör, och har all balans i stigbyglarna. 

Så jag tog ett djupt andetag när jag travade in på banan. Litade på ögat och förmågan. Satte upp galoppen. Lät hindren komma till oss, som ett rinnande vatten i rytmen.

Och vips.

I helgen hoppade vi första omgången i elitallsvenskan, och omhoppningen – felfritt, med två så fina rundor. På söndagen debuterade vi dessutom 140 centimeter i allsvenskans sista omgång. Och vips igen sa det, en klockren felfri runda!

Wow. Heja Malle, och heja mig! Jag kan faktiskt ändå, haha.

Tack Jens, ännu en gång.

Hästar och ridning är verkligen något av det roligaste som finns, allt som oftast. 

Och till er som orkat läsa – tack (och kanske förlåt?) för att ni fick en liten inblick i mitt ständiga nörderi och tankeverksamhet. Den är ganska ofta överhettad, men brukar bli ganska bra till slut!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Förra veckan spenderade vi i Sundbyholm där vi tävlade med hela sex hästar. Vi rullade iväg redan på onsdagen och kom hem sent på söndagskvällen, trötta men väldigt nöjda efter några intensiva, lärorika och roliga dagar.

Med i teamet var mamma, pappa, syster Sara, samt mina härliga hästägare Liselott och Erland.

Torsdagen drog igång tävlingarna, och vilken start!

• Bulan Belgravia hoppade en fin runda i 130cm-klassen.
• Kjell gick felfritt i sin ”tittklass” på 120cm – en perfekt start för honom för att bli lite avspänd och redo för större uppgifter.
• Shiela levererade en felfri 130cm-runda med fin känsla.
• Malaco, vårt nyaste tillskott, debuterade 135cm och hade ett ner i omhoppningen – men vilken potential!
• Zizzan var i superform – felfri och placerad i 135cm!
• Nina hoppade 145cm med ett ner, men hon överhoppade sig en hel del vilket gjorde att jag valde att gå ner en klass på fredagen för att stärka självförtroendet och få till en enklare runda. Vi har även experimenterat med nya skor på framhovarna, så det behövdes kanske en klass för att känna efter för henne. 

Fredagen bjöd på ännu fler höjdpunkter!

• Nina gick istället 140cm, med mer framåtanda och enklare uppgift. Det gick strålande: felfritt och placerat!
• Zizzan hoppade också 140cm, hennes första på 1,5 år, och gjorde det galant, felfri och placerad igen (såklart)!
• Bulan hoppade 130cm igen och hade ett ner, men hoppade väldigt fint återigen. 
• Malaco var felfri och placerad.
• Shiela gick 135cm med ett ner, och Kjell likaså, men han blev placerad ändå!

Lördagen var det dags för fler finaler:

• Malaco hoppade final i 130cm, felfri i grunden och ett ner i omhoppningen, men placerad ännu en gång!
• Bulan gjorde sin sista klass i Sundbyholm, ett ner i 130cm men med otroligt fin hoppning.
• Och så var det dags för Nina i 150cm Grand Prix, men det tar vi lite längre ner, för det förtjänar ett helt eget stycke.

Söndagen – finalernas dag!

• Kjell och Shiela gick sin 7-årsfinal och debuterade i 140cm! Shiela hade några ner, men känslan var väldigt positiv, det känns som att hon är redo för nästa nivå. Kjell var först lite rädd men med lite stöd från mig tog han sig runt felfritt! Vi fick ett ner i omhoppningen men det räckte till en femteplats, så roligt!
• Zizzans 140-final – vilken show hon bjöd på! Jag satt bokstavligen och log genom hela omhoppningen. Hon var magisk, även om det kanske var därför vi tappade lite tid och slutade på andra plats, just bakom bästa kompisen Amanda Eriksson haha!! Världens bästa Zuper Znabba Zizzan, du är fantastisk!
  

Och så Ninas 150cm Grand Prix!

Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det här… Men jag försöker.

Jag har haft förmånen att få lära känna och dela resor med många olika hästar sedan jag började rida, men den resa jag gör just nu med Nina känns extra speciell. Jag har lagt all den kunskap och erfarenhet jag har samlat på mig in i denna från början väldigt osäkra men extremt talangfulla häst. Med tid, tålamod och rätt träning genom det system jag själv utvecklat har vi nu nått det här fantastiska resultatet.

I lördags hoppade Nina och jag dubbelt felfritt och tog hem tredjeplatsen i 150cm Grand Prix i Sundbyholm, strax bakom en av mina största förebilder – Malin Baryard.

Jag kommer nog sväva på rosa fluffiga moln i flera veckor efter det här – och jag lovar att njuta! Nina, du är något alldeles extra, och jag är evigt tacksam till både dig och Agneta Tegnér.

Vilken vecka, vilka hästar och vilket team. Tusen tack till alla som var med och gjorde det här möjligt. Och tack till exakt ALLA på fantastiska Sundbyholms ridsport/travbana som år efter år, tävling efter tävling gör så otroligt fina och välorganiserade tävlingar. Jag bara älskar att komma till er. Allt från flickorna 😉 i frukostboden, till personalen i restaurangen, Kim i sekretariatet, Per tävlingsledare, prisutdelare, veterinären, pågarna 😉 vid parkeringen – ja exakt alla! Ni är helt fantastiska på alla sätt och vis!! Vi anländer med ett leende på läpparna och lämnar er med samma leende om inte ännu större!! Tack!!

Nu laddar vi om – både kropp, knopp och hovar inför nästa kommande roliga uppgifter!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vilken helg det blev i Henriksdal! Jag hade med mig sex hästar och det blev både fina rundor, nya bekantskaper och bra erfarenheter. 

Malaco & Singoalla, två nya stjärnor att lära känna. Andra gången ute med Malaco och Singoalla – och så duktiga. Båda två hoppade riktigt fint och det känns som väldigt trevliga nya tillskott. Singoalla gick två felfria rundor i 110 cm, så trygg och positiv hela vägen. Malaco glänste i 130 cm och knep en fin femteplacering. Känns så lovande inför framtiden!

Kjell, laddar upp inför Sundbyholm. Han tog det lite lugnt med en 120 cm-klass som uppvärmning inför Sundbyholm, och han var superavspänd och fin. Exakt så vi vill ha det inför kommande uppgifter. Dock drog han av ett stort bocksprång så lite får jag hålla i mig.

Shiela, andra 135 cm i livet, felfritt! Alltså, Shiela! Hon hoppade sin andra 135 cm någonsin och gjorde det felfritt. Woooow! Vilken känsla, hon hoppade så otroligt fint och det är så kul att se hennes utveckling.

Zizziluran var på hugget som vanligt. Hon var dock inte kompis med B-kortslastbilen i hörnet på framhoppningen… trodde tydligen att det var något slags monster de första 10 minuterna så var inte så lätt att hoppa fram. Trots att hon åker i en ganska ofta… Hästar, alltså man får bara älska dem, haha. 

Och sist men absolut inte minst, Bulan. Herregud vad hon hoppade! Och vet ni vad – jag red faktiskt riktigt bra också! Ni som läst mina senaste uppdateringar vet att jag känt att jag inte riktigt fått till det på henne, men nu satt det. Hon trivs nog lite extra ute, den stora tjejen. Jag har fortfarande inte släppt känslan från rundan, så himla roligt!

Nu packar vi om för Sundbyholm, vi hörs efter det!

Nu är vi hemma igen efter några fantastiska dagar i Belgien, närmare bestämt Lier, där jag och Nina tävlat. Vilken plats! Inte bara en otroligt fin tävlingsarena, utan också en väldigt fin stad.

Jag hann se lite av den tillsammans med syster Sara och min sambo Rikard – alltid kul när man hinner kombinera tävling med lite utforskande.

Tävlingsmässigt började det riktigt bra. I första klassen var Nina helt fantastisk – felfri och placerad! Med en sån där känsla man bara vill pausa och stanna i lite extra.

Andra klassen… där var det nog jag som gasade lite väl ivrigt från början. Vi kom in med lite för öppen galopp, vilket kostade oss ett nedslag på ettan och inhoppet i första kombinationen. Men efter det kom vi verkligen in i rytmen och känslan var super resten av banan.

Sen kom helgens stora utmaning – Grand Prix-klassen. Tvåstjärnigt och verkligen knivigt byggt. Redan mellan hinder tre och fyra kom första rejäla testet, och direkt efter det hinder fem… ja, sen fortsatte det så. Det var ingen vila där ute.

Jag och Nina gjorde en riktigt stark inledning och avslutning, men mitt i banan var det en linje jag inte riktigt fick till. Sånt händer, och det är just de där detaljerna man tar med sig och lär sig av. Nästa gång gör vi det bättre, det vet jag.

Överlag är jag väldigt nöjd med helgen. Inga glänsande resultat på pappret, men riktigt fina rundor som vi verkligen behöver – speciellt när det är årets första start utomhus. Det är något annat, och det känns viktigt att få bra erfarenheter direkt.

Jag är så otroligt tacksam för allt jag får uppleva med min magiska Nina. Hon är verkligen något alldeles extra.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Jag vill börja med ett stort TACK för det fina mottagandet av förra veckans blogg, där jag skrev om världscupen och kvalreglerna. Det var verkligen roligt att se att så många läste, gillade och framför allt engagerade sig i ämnet. Diskussionerna som följde i kommentarerna var intressanta och givande – precis det man hoppas på när man lyfter ett ämne som detta och vill skapa dialog och diskussion. 

Extra bra och kul var det att FEI senare i veckan faktiskt haft ett möte där de diskuterade just det jag i princip tog upp i bloggen.

Uppladdning med vattengrav

Annars har veckan rullat på med träning hemma. Jag åkte tillsammans med Nina till Magic Park Stables för att hoppa på deras fantastiska utebana – en perfekt uppladdning inför helgens tävlingar i Lier, Belgien. Hon fick även känna på den stora vattengraven igen, och som vanligt visade hon att det inte var några som helst problem. Hon hoppade superfint och känns helt otroligt bra just nu!

De andra hästarna har också fått hoppa ute för första gången i år, vilket alltid är lite speciellt. De kändes pigga och glada – och de laddar nu för tävling i Henriksdal nästa vecka. Det är så härligt att utomhussäsongen drar igång för min del nu igen! Jag tycker nog att många av mina hästar som jag har just nu trivs lite extra bra ute, men det återstår att se hur det går.

Avslutningsvis vill jag passa på att ge ett poddtips: Missa inte avsnittet av André Brandt och Lina Dolks podd där de pratar om framhoppningar. Jag tänker inte säga så mycket mer än att det var så rätt, så bra sagt – in och lyssna bara!

Vi hörs snart igen!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den gångna helgen har varit händelserik och minnesvärd med både tävlingar i Laholm, ett dop för lille Cnut och spännande finaler i världscupen.

Tävlingar i Laholm – framgångar och lärdomar

Fredagen inleddes med tävlingar i Laholm tillsammans med Zizzi, Kjell, Sheila och Bulan. Zizzi presterade som vanligt och hoppade till sig en andraplats, medan både Kjell och Sheila gick felfritt och placerade sig i samma klass som gick över 1,30-hinder. Bulan hade ett nedslag, men visade på en väldig förbättring jämfört med förra tävlingen vilket jag var väldigt glad för!

Söndagen bjöd på ytterligare tävlingar i Laholm. Zizzi fortsatte att imponera och slutade sexa i 1,35-klassen. Kjell, endast sju år gammal, debuterade felfritt, vilket bådar gott för framtiden. Sheila hade två nedslag men gav en fantastisk känsla under ritten. Bulan hoppade fint i 1,25-klassen; vi fick ett litet missförstånd in i kombinationen men det löste vi sedan tillsammans och avslutade bra.

Dop för Cnut, Cnutte, Cnuttfrid

Lördagen var en stor dag då vi firade dopet för min brors och hans sambos son, Cnut. Jag har fått den stora äran att vara hans gudfar, och jag ser fram emot att dela med mig av allt jag kan till honom, en hel del alltså som ni förstår! Vi är redan bundisar, och jag känner på mig att vi kommer att rocka världen ihop lite senare i livet!

Världscupfinalerna i Basel – spännande upplösning

Under helgen hölls även världscupfinalerna i Basel som ingen missat. I hoppningen dominerade den coola fransmannen Julien Epaillard med sin häst Donatello d’Auge och tog hem segern efter att ha lett tävlingen från allra första början till mål. Så välförtjänt. Henke och hans Iliana hoppade verkligen helt fantastiskt tyckte jag, så kul att se, en dryg fjärdeplats men vilken prestation av dem!

Vad händer egentligen med kvalen?

Efter att ha följt torsdagens kvalklass i världscupsfinalen kan jag inte låta bli att dela med mig av några reflektioner. Vi befinner oss just nu i en tid där ridsporten är mer övervakad och granskad än någonsin tidigare – och det med all rätt. Hästvälfärd är i centrum. Men just därför blev det så slående att se hur flera ekipage i torsdagens klass på världscupsfinalen inte hade där att göra.

Missförstånd och missar händer alla – även de bästa. Men när ekipage kommer in i en av de absolut svåraste klasserna som finns, utan att vara redo, då handlar det inte längre om små misstag. Då handlar det om risk – för både häst och ryttare.

Steget upp till femstjärnigt är enormt

Jag förstår att världscupsfinalen är öppen för ekipage från hela världen, och det är precis som det ska vara. Men i vilken annan sport kvalar man till en världscupsfinal på olika svårighetsnivåer? Att vissa ryttare som red i torsdags aldrig ens tävlat högre än tvåstjärnigt är för mig ofattbart. Steget upp till femstjärnigt – och framförallt till 160 centimeter – är enormt.

I vissa världscupsligor räcker det att deltävlingen är 150 centimeter hög och i andra räcker det med att två räcken är 160 höga och resten kan vara minimum 145 centimeter höga. Och så kommer vi till Europa där det inte räcker med att vinna en omgång där hinder nummer ett kanske är 150 och resten inte en centimeter under 155-160…

Visst fanns det ryttare som red okej utifrån sin erfarenhet. Men det kändes ändå mer som att i många fall var det hästen som försökte rädda situationen med sin talang, snarare än att vi såg ett ekipage som bemästrade banan på ett genomtänkt sätt. Det blir en tydlig kontrast till ryttare som Henrik von Eckermann, där varje språng är genomtänkt in i minsta detalj.

Hästvälfärd i fokus i Paris

För några veckor sedan tävlade jag i Paris, vid Hermès Grand Prix, och där var hästvälfärd en ständig diskussion. Presidenten för hästvälfärd på tävlingen samlade oss ryttare och betonade vikten av hur vi rider och hanterar våra hästar – inte minst för att vi befann oss mitt i en av Europas största städer, med tusentals åskådare bara meter bort. Han avrådde oss till exempel från att rida med gramantygel på utebanan vid korsningen på Champs-Élysées, just för att det skulle kunna missuppfattas.

Och så bara några veckor senare – ser vi detta i världscupsfinalen? Nä, inte samma sak som en gramantygel, jag vet, men jag tror ni förstår min kontext. 

Jag vet att det är svårt att jämföra. Men Willem Greves miss i första klassen är inte densamma som ett oerfaret ekipage som knappt klarar sig runt banan. Jag tror att både tränade och otränade ögon kan se skillnaden på ett proffs och någon som inte är redo. Det handlar om säkerhet till slut.

Kvalen borde se likadana ut

Min åsikt är enkel: kvalen till en världscupsfinal och/eller ett vanligt mästerskap eller liknande ska se likadana ut för alla, oavsett var i världen man bor. Och går det inte att organisera tävlingar på rätt nivå där du bor – då måste man resa eller flytta dit det går. Det låter kanske hårt, men det är inget jämfört med vad det innebär att rida 160 centimeter utan att vara redo.

Vad tycker ni? Hur upplevde ni torsdagens klass? 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare