Det nya året rullar på. Fonzie levererar varje pass och jag får en lite bättre känsla för varje dag, det är så härligt när man är i en utvecklingsfas med hästarna när det händer saker varje gång man sitter på dem.
Försäljningen av Ramsay fortsätter men har tyvärr inte gått längre än provridningar. Det är en så himla fin häst och med rätt ryttare skulle han kunna leverera fina resultat på tävlingsbanan, jag är faktiskt lite förvånad att intresset inte är större om jag ska vara ärlig.
Jag fick i veckan hem nya rullstolar (både manuell och el) vilka jag är så himla glad för, den ena gnisslade så fort man rörde sig och den andra kunde knappt svänga för att gafflarna för länkhjulen var helt förstörda från allt körande i stall och natur. Senast jag bytte ut rullstolar var 2017, nästan sju år sen vilket är ganska länge om man är en aktiv rullstolsanvändare. Det är lite som att byta skor, det tar lite tid att sitta in sig i rullstolen, men det känns fräscht och bättre.
Men med att få nya rullstolar tillkommer också lite extra jobb. Nu måste jag nämligen flytta över ett fäste från min gamla rullstol till min nya, för att kunna använda den nya till min robot i bilen som lastar in rullstolen. Men då måste jag ansöka om bilanpassning hos försäkringskassan för att få det betalt, då det anses vara en “vidare anpassning av bilen”.
Några veckor efter att jag har ansökt får jag ett samtal från försäkringskassan, de frågar vilken funktionsnedsättning jag har, om jag fortfarande är lika dålig som när jag köpte bilen? Sen vill de att jag ska skicka in ett läkarintyg som stärker att min funktionsnedsättning är densamma.
Jag är ganska säker på att mina fötter fortfarande inte är där. Men man kan ju alltid dubbelkolla, de kan ju faktiskt uppstått lite magiskt.
En gång frågade en handläggare om jag trodde att min funktionsnedsättning var bestående, jag svarade då “jag tror eventuellt inte att mina ben kommer att växa ut igen” skämtsamt. Handläggaren var inte road. Intyget är nu inskickat och jag väntar på besked.
Ibland blir jag lite trött (och full i skratt) hur jag gång på gång måste intyga att mina ben fortfarande är amputerade och inte kommer att växa ut. All tid jag måste lägga på att kontakta läkare för att återigen intyga min befintliga och bestående funktionsnedsättning som inte på något sätt är föränderlig till det bättre. Tid och energi som jag hellre lägger på annat, till exempel på hästarna.
Men något som jag är otroligt glad för är min elrulle som jag har i stallet varje dag. De första åren som jag höll på i stallet hade jag bara min manuella och mina axlar tog väldigt mycket stryk och jag hade ofta inflammation. Nu är jag både mer självständig och mår bättre i kroppen. Att ett hjälpmedel kan göra sån enorm skillnad i livskvalité är så uppskattat, jag skulle aldrig klara mig utan den.
/Felicia
Följ Ridsport på