Felicias blogg: Uppladdning inför kommande vecka

Förra helgen var vi på tävling för första gången med Fonzie.

Man vet ofta hur hästar är på träning, för träning åker man på emellanåt. Man har sina rutiner och ofta vill man göra det så tidseffektivt som möjligt.

Tävling är något annat. Hästen ska kanske stå inne på morgonen istället för att gå ut i hagen, vara inne själv och knoppas. När den kommer till tävlingsplatsen måste den ibland stå och vänta ett tag och det är ofta många hästar i rörelse, fler än vad det brukar vara på träning.

In på framridning i ett okänt ridhus för att sedan rida in mellan dressyrstaket och göra alla rörelser, allt med en ofta lite nervös ryttare som rider lite annorlunda än på hemmaplan på grund av nerverna.

Fonzie skötte sig jättefint och stod som ett ljus medan han knoppades i gången på morgonen, samma sak i lastbilen och när han skrittade runt på tävlingsplatsen. Det är alltid skönt när hästar kan landa fort och lugnt i nya miljöer. Alicia som red honom tävlade honom i en Lätt C bara för rutinens skull och de gjorde jättefint ifrån sig båda två, man blir så glad. Planen är att jag ska tävla i Enköping nästa helg och det känns alltid skönt att ha bra erfarenheter i ryggen.

Vi var också på en föreläsning i tisdags på Mälaren hästklinik i Sigtuna som handlade om den unga och gamla hästen, sjukdomar och munhålan vilket var väldigt intressant. Hur fodret kan påverka munnen, olika typer av betselskador och orsaken till varför de uppstår. Alltid kul att lära sig nya saker och få lite upprepning på det man redan lärt sig.

Till sist så vill jag bara skriva att jag faktiskt fyller 30 år idag, så ett riktigt stort grattis till mig själv!

/Felicia

Då var min och Fonzies officiella tävlingsdebut äntligen gjord!

Tanken var att vi egentligen skulle ha tävlat i Enköping för några veckor sedan. Tyvärr så var Fonzie halt och kunde inte starta. Vi kollade honom veckan efter och då var han frisk som en nötkärna, så det kanske var en vrickning eller något. Väldigt tråkigt då jag verkligen hade sett fram emot den tävlingen men samtidigt var jag glad att det inte var något allvarligt med honom.

Men vi fick möjlighet att lägga in en paraklass på en tävling på Segersta i samband med lite andra klasser. För er som har varit och ridit där vet att utebanan kan vara ganska svår för många hästar, det är mycket att titta på. Så det var en utmaning för mig mentalt att veta att jag skulle tävla där. Vi åkte dit och tränade kvällen innan och Fonzie kändes väldigt avslappnad och obrydd vilket gav mig lite självförtroende.

Det är alltid lite annorlunda på själva tävlingsdagen. Hästen ska göras ren, knoppas och rutinen ändras helt. Som ryttare har man kanske en lite anspänning själv, lite nervositet och förväntan som man inte vill ska smitta av sig på hästen. Sen när man kommer till tävlingen är det hästar och ryttare överallt, på framridningen inne i ridhuset är det folk som går ut och in genom en av dörrarna. Portarna på långsidan står öppna vilket de aldrig har gjort när ni har varit där på träning där förut, vilket kan bli lite konstigt för hästen.

Fonzie skötte sig över alla förväntningar. Han var väldigt obrydd kring hästar som gick ut och in i ridhuset. Att han blev lämnad själv bekom honom inte heller vilket var så himla skönt. Han köpte läget och förflyttade sig från framridningen till tävlingsbanan utan att ändra anspänning. Inte ens när alla sprang runt och flyttade dressyrstaketen och märkte ut mina bokstäver (jag var den enda som red på 40×20 bana) så tyckte han att det var något konstigt. Det är i de här situationerna som jag känner hur mycket vårt markarbete/ledarskapsträning vi har jobbat med verkligen har gett resultat. Det som var så skönt är att jag då kunde hitta en trygghet i honom och fokusera på ridningen istället, vilket har varit lättare sagt än gjort för mig i det förflutna.

Vårt resultat landade på strax över 64% vilket jag var väldigt nöjd med. Kommentaren från domaren var en jättefin och taktmässig häst som skulle behöva bjuda mer framåt vilket jag helt höll med om. Det som ändå känns lite bra är att jag vet att vi kan så mycket mer än det vi gav på tävlingen och att det finns mycket utvecklingspotential. Det bådar gott inför framtiden.

Jag åkte hem med en riktig lyckokänsla i kroppen, och ett av två kval till SM är nu genomfört.

/Felicia

Jag nämnde för ett antal veckor sedan att jag börjat som projektledare på Svenska Islandshästförbundet (SIF), där jag jobbar med ett projekt där vi ska implementera parasport i förbundet.

Nu har jag jobbat i två månader och har börjat bli lite varm i kläderna. När man flyttar över till en ny verksamhet så är det nya riktlinjer, system och kollegor som man ska lära känna och förhålla sig till. Vissa saker tar man för givet att det ska vara på ett visst sätt, för det var så på det förra idrottsförbundet jag jobbade på, och vissa saker hoppas jag ska vara annorlunda.

Jag har fått ett fint mottagande på Islandshästförbundet och känner att det finns en positiv inställning till att jobba med verksamheten för personer med funktionsnedsättning. Den här satsningen är möjliggjord genom Riksidrottsförbundet och skapar förutsättningar att jobba med alla olika delar som parasport innebär, alltifrån tävling- och klassificeringssystem till hur vi ska kunna jobba med insatser på lokal nivå.

Definitionen från Riksidrottsförbundet är att idrott för personer med funktionsnedsättning inkluderar målgrupperna rörelse-, syn- och intellektuell funktionsnedsättning samt personer med hörselnedsättning. Alltså ingår inte personer med till exempel enbart NPF diagnos i den här satsningen, vilket verkar vara något många tror. 

Jag är ganska nyligen hemkommen från en anläggning som bedriver bland annat den här typen av verksamhet med sina islandshästar. Det som jag blir nästan mest imponerad på är drivkraften och engagemanget hos de som driver verksamheten, hur man verkligen brinner för det man gör och det avspeglar sig på ryttarna som kommer dit. Det är mycket leenden, skratt och positiv energi. Vi fick lära oss mycket där och vi filmade också material för att kunna inspirera andra aktörer och ryttare att söka sig till den här typen av verksamhet.

Och nu har jag också ridit islandshäst för första gången! Det var jättekul och jag lyckades även testa på lite tölt, superroligt!

/Felicia

I onsdags åkte jag upp till Wången och var på ett litet besök på deras riksanläggning. Wången har utbildning för alltifrån hovslagare till hipplogprogram med inriktning trav eller islandshäst. Väldigt passande, då jag ju jobbar på islandshästföbundet, så det kändes nästan som att det föll sig naturligt.

Anledningen till mitt besök var att jag hade två föreläsningar inbokade. Dels skulle jag föreläsa för eleverna, och sedan bjöds allmänheten in till en föreläsning på kvällen där alla var välkomna. Eleverna var supernöjda och efteråt stod jag nästan kvar en timme och svarade på frågor och bara småpratade med de som stannade kvar.

Att sedan ladda om och föreläsa igen på kvällen var lite tufft. Jag har aldrig föreläst två gånger på en dag, och eftersom jag ofta ger så mycket av mig själv när jag föreläser blir jag ofta ganska mentalt trött efter. Att säga att jag var helt förstörd när jag la mig i sängen på kvällen med en resa från Stockholm till Östersund och två föreläsningar i ryggen är en underdrift. Men det vägs upp med god marginal för all positiv energi och feedback, och alla hörliga människor jag får träffa när jag är ute och föreläser. Det är en sån himla rolig grej att få göra.

Jag blev helt förtrollad av Wångens anläggning, hur man såg vattnet nere i dalen och fjälltopparna i fjärran. Hur de hade förvarat delar av de gamla stallarna från början av 1900-talet, de stora foderkrubborna som man kunde fylla på med hö utifrån, de stora boxarna med tvådelade dörrar. Helt magiskt.

Dagen efter var det dags att åka hem, lite tråkigt att åka från soliga Wången till mulna Bålsta. Men det räcker med att vara borta från hästarna en dag för att man ska börja sakna dem, så det känns alltid lika bra att komma hem igen.

Roliga saker som (förhoppningsvis) händer inom den närmaste framtiden.

1. Jag får flytta in i mitt hus (HOPPAS).
2. Tävling med Fonzie.
3. Jag fyller 30 år.

Ta hand om er!

”Varför har du ingen dextrosol?! Varför har du inga reservgrejer med dig?! Du måste vara noga med din diabetes!”

Ända sen jag blev diagnostiserad med typ 1 diabetes 2020 så har livet drastiskt ändrats. Från att sova igenom hela nätterna för det mesta så kan jag vissa nätter vakna var och varannan timme på grund av pipandet från pumpen. Blodsockret är för högt, jag klickar in en korrigeringsdos. Vaknar några timmar senare av att jag är låg, jag tar en dextrosol som jag alltid har på sängbordet och försöker sen somna om. Ofta när jag är låg blir jag skakig och lite dimmig i huvudet, och det brukar ta kanske 10 minuter innan den känslan försvinner och blocksockret höjer sig.

Den här sjukdomen gör mig emellanåt galen. Det krävs så mycket planering av vardagen precis hela tiden. Man ska kunna räkna kolhydrater för att kunna ge sig själv rätt insulindos, man ska alltid se till att man har med sig reservgrejer som insulin, infusionset, reservoar och glukosmätare i väskan tillsammans med kanske en festis, dextrosol och gärna en glukagonspruta (som höjer blodsockret). Utifrån hur träningen kommer se ut på eftermiddagen så måste jag kanske ta lite mindre insulin för annars är risken att jag blir låg under träningen, men om jag inte skulle träna blir jag kanske istället för hög för att jag inte har tagit tillräckligt mycket insulin.

Ibland glömmer man dextrosolen eller på den tiden när jag har insulinpennor så hände det att jag glömde en penna. På samma sätt som att en annan kan glömma nycklar, mobiltelefon eller kanske plånboken. Skillnaden är att om jag inte har insulin till maten så kommer jag bli hög och må jättedåligt. Om jag dessutom är utan insulin en längre tid så kommer jag börja få ketoner och det kan gå riktigt illa om man har otur. Därför får jag skäll ibland av dem runt omkring mig när jag glömmer, för de vill ju bara att jag ska må bra. 

När jag är hos diabetessköterskan känns det varje gång som att jag inte har gjort min hemläxa ordentligt. Min kurva är aldrig tillräckligt bra, min blodsocker kan alltid bli lite bättre, vi går igenom hur vi kan få kurvan bättre till nästa gång, min sköterska undrar om jag vill gå till dietist osv. När jag åker därifrån så känns det ungefär som att man har gjort en dålig tävling, trots att man har försökt förbereda sig så gott man kan.

Att leva med typ 1 diabetes är inte lätt och ibland önskar jag att jag verkligen kunde få ha diabetesfria dagar. Att hela tiden behöva tänka på vad man äter, hur mycket man äter och när man äter är ibland helt utmattande. När infusionssetet som man också precis har bytt till på kvällen visar sig inte fungera genom att man vaknar mitt i natten med skyhögt blodsocker, och man måste upp och byta utrustning, ont i huvudet och tung i kroppen av blodsockret.

Även fast man med åren börjar hitta någon slags balans och lär sig väldigt mycket om sin sjukdom, så kan det vara en riktig pain in the ass ibland. Jag är glad för min insulinpump som har underlättat min vardag något helt enormt, och mina nära och kära ställer alltid upp om något har glömts och måste hämtas.

Men ibland önskar jag att någon annan kunde sköta alla diabetesgrejer åt mig och att jag inte behövde ägna det en tanke. Det finns så mycket roligare saker att tänka och lägga tid på.

/Felicia

Vet du vad skillnaden är på positiv förstärkning och negativ förstärkning?

Jag var på en kurs förra helgen där dessa begrepp dök upp och frågan slängdes ut till ett gäng personer om de visste vad skillnaden var. Hos flera var det osäkert och några hade även misstolkat vad negativ förstärkning faktiskt är, vilket säkert kan ha och göra med själva ordet.

Jag är inte på något sätt en expert på de här träningssätten, utan det finns nog personer som har mycket större koll än mig kring de här träningsmetoderna. Vissa personer förespråkar positiv förstärkning vid träning, andra använder negativ förstärkning, och vissa använder båda två. Jag skulle säga att jag använder båda, men kanske negativ förstärkning i lite större utsträckning.

Jag tror att det nog är lätt att misstolka negativ förstärkning då man ofta tolkar ordet negativ som något dåligt. Negativ förstärkning är något som vi ofta använder i ridningen till exempel. När vi lägger på skänkeln så vill vi att hästen ska gå fram, när hästen går fram släpper vi skänkeln och det är belöningen. Vi använder en form av tryck som sedan försvinner när vi får önskad reaktion. Det kan vara att vi lägger handen på sidan av hästen och trycker för att vi vill att den ska flytta på sig, och när den gör det försvinner trycket då vi tar bort handen.

Detsamma gäller om vi leder hästen och hästen stannar. Vi drar i grimman, ett tryck läggs på nacken och när hästen går framåt så släpper trycket på nacken. Så konceptet är egentligen att man lägger till någonting och när önskad effekt uppkommer så tar man bort “trycket”.

Positiv förstärkning är när vi lägger till någonting efter att vi fått önskad effekt. Det kan vara till exempel lite kli på manken, beröm med rösten och godis/mat. De som jobbar med klickerträning använder sig av det här träningssättet bland annat. Klickern är ett redskap för att säga till hästen att beteendet är rätt och att belöningen är på väg (godis t ex).

Jag har till exempel genom åren gett godis vid av- och påstigning och även när jag har tränsat vilket jag tycker ha gett en positiv effekt på några hästar. Dock har det faktiskt inte funkar på alla mina hästar vid t ex påstigning, så då har man fått hitta någon annan lösning. Jag tycker också om att berömma mycket med rösten och klia/klappa när hästen gjort rätt.

Jag har egentligen ingen åsikt om att något är bättre eller sämre. Jag tror att så länge man gör träningen på rätt sätt kan båda ge superbra resultat. Jag tror också att hästar, precis som oss människor, är olika sinsemellan. Så träningen kanske måste se lite olika ut från häst till häst, det finns nog ingen exakt manual för hur man ska lägga upp den perfekta träningen.

Hur tränar ni era hästar?

/Felicia

Efter att ha försökt sälja Trams (Ramsay) nu i över ett halvår har vi äntligen hittat ett nytt hem till honom, eller snarare att de hittat honom. Han åkte i måndags till Norge där jag verkligen hoppas att han kommer att trivas. Det känns skönt när man äntligen får en häst såld när man har bestämt att den ska säljas, samtidigt som det är med blandade känslor.

Jag känner att han inte är rätt häst för mig, men det betyder inte att jag inte tycker om honom såklart. Han har bidragit till mycket frustration och mycket skratt genom åren, lilla tramsilams.

Jag har kvar Fonzie här hemma som blir 6 år i år. Han gör framsteg men är fortfarande ganska ung och behöver mer rutin. Nu står man inför utmaningen att hitta en häst till att ha där hemma. Dels behöver vi en till häst för att hålla Fonzie sällskap i vår del av stallet, men gärna också en till häst att tävla för mig de närmsta åren.

Om det är något som jag tycker är jobbigt så är det att leta häst. Man ska rida hästar man inte känner. Man rider kanske en eller två gånger och sen ska man magiskt bara veta att man vill ha just den hästen. Men hur ska man veta efter så lite tid hur det verkligen kommer funka? Kommer det funka med min funktionsnedsättning? Kommer vi ha bra kemi? Ju äldre jag blir desto mer förstår jag vilka krav som ställs på en häst som ska funka för mig, och att de hästarna inte är lätta att hitta.

Jag förstår såklart att man inte kan begära att låna hem hästar på prov, det skulle nog kunna uppstå rätt mycket problem om det är fel människor som lånar/lånar ut. Men det hade ändå faktiskt varit ganska skönt att få en “prövoperiod”.

Vad jag vill ha är en rutinerad, lite äldre häst som är mjuk att sitta på. Bra takt i traven och som har en cool inställning till saker. Nu gäller det att hitta den individen som kan vara en bra danspartner till mig och som jag kan ha kul med. 

Det är beslut som ska tas och utmaningar som mötas. Samtidigt som man kämpar med andra delar av sitt liv för att få allting att rulla på.

/Felicia

Med allt som pågår i hästvärlden, men också utanför hästvärlden, så känner jag att mer än någonsin ifrågasätter man individers beteende, okunskap, hantering av situationer och så vidare. Vilket jag tror är positivt i många aspekter, men också någonstans undrar jag om det är lätt att fördöma andras sätt att vara, men vi glömmer att se till oss själva.

Mina tankar går inte direkt till de skandaler som framkommit i hästvärlden på sistone, utan är mer generella tankar egentligen. Jag tänker på hur självkritisk man faktiskt är kring sin hästhållning och ridning idag?

Jag tänker till exempel på när Therese Lindgren skrev på sin Instagram att hon letade häst och att den gärna skulle ridas bettlöst, utan spö och sporrar och gärna tränas belöningsbaserat. Hon fick en hel del kritik och kanske främst när hon vidare fortsatte kritisera användandet av bett, inte minst kandar.

Jag använder själv bett, men jag kände inte alls att kritiken på Therese var rättfärdigad. Jag kan tänka mig att många hästar skulle trivas betydligt bättre med att ridas bettlöst, men det beror ju såklart också på individen. Även fast hästvärlden har använt bett i många, många år kvarstår fortfarande det faktum att vissa beteendestörningar och skador i munnen uppstår genom användning av bettet. Så frågan är varför personer från ridsporten tog den här kritiken så personligt? Anser vi oss veta bättre för att vi har hästar och inte hon, trots att hon faktiskt lyfte fram vetenskaplig fakta?

Framför allt tror jag att vi inte är tillräckligt självkritiska i vår egen hästhållning. Om hästen gapar får jag höra att man ska dra åt snokremmen, istället för att fundera på varför den gapar. Jag har sett hästar som rids hårt mellan hand och skänkel och när hästen protesterar så väljer man att inte lätta i handen, utan man sparkar bara in sporren hårdare i sidan på hästen. Jag har sett personer leda hästar i kedja, hästen blir rädd och reagerar för någonting och då börjar man rycka i kedjan, vad är syftet med det? Hästen lär ju knappast lugna ner sig, tvärtom känns det som att man skrämmer upp hästen ännu mer?

Jag vet inget annat djur där man skulle trycka in sporrar i sidan eller piska på för att djuret inte vill göra det man vill att den ska göra, tillsammans med metall i munnen. Saker som de kanske egentligen inte ens förstår syftet med utan fogar sig efter bara. Någonstans tror jag inte de gör saker av ondo, då skulle vi inte ens få rida dem. Men när det kommer protester eller att hästen visar att den inte är ok med något så kanske vi ibland måste lyssna och försöka förstå, istället för att tänka att ”den ska bara göra”.

Jag tror att vi har en lång väg att gå, framför allt om vi ska skapa glada, trygga individer. Jag tror vi måste rannsaka oss själva. Kan jag stå för sättet jag behandlar mina hästar på och tror jag att hur min hästhållning ser ut nu gynnar mina hästar på det absolut bästa sättet? Mår jag och mina hästar bra när vi jobbar tillsammans under ridpassen? Står alla runt om i mitt team för samma värderingar som jag?

Jag tror att vi alla ibland måste se till oss själva och och fråga ”tror jag att det jag gör är rätt, eller skulle man kunna göra det på ett bättre sätt?”

2024 är ett år med många förändringar och framförallt nya utmaningar i mitt liv, vilket jag tycker känns roligt och framförallt gör det mig motiverad. För mig är en stor del av min motivation att känna att jag får ta ansvar, utvecklas och bli bättre. Att kasta mig in i saker som kan kännas läskigt i början, men som gör att jag lär mig mycket och som jag sen lyckas med är ett av mina favoritäventyr.

Jag har i veckan börjat på Svenska Islandshästförbundet. Ett jobb som lite landade framför mig, fast egentligen var det nog planerat av min nya chef. Det började med att jag blev inbjuden att ingå i en arbetsgrupp på förbundet, där någon form av kartläggning/arbete av parasport skulle ske. Genom den fick jag information om att man sökte en projektledare som skulle leda det här arbetet, och eftersom min anställning på Svenska Parasportförbundet skulle löpa ut i april 2024 så tänkte jag “varför inte?”.

Jag sökte jobbet och efter ansökningsprocessen blev jag erbjuden tjänsten, vad kul kände jag!

Så nu sitter jag här med ett stort ansvar, och det är att implementera parasport i Islandshästförbundet. Ett spännande arbete där jag kan använda mig av mina kompetensområden som jag i det här fallet skulle säga är parasport & hästar (kanske då främst dressyr). Men jag kommer också få lära mig massor av nya saker om islandshästssporten, vilket jag ser fram emot.

I den inledande fasen i ett sådant här arbete står man alltid inför utmaningarna. Var ska man börja, vilka områden ska omfattas, i vilken fas ska man jobba med vilket område, hur ska vi förhålla oss till tidsramen och så vidare. Men det är också här man ser möjligheterna och hur bra det förhoppningsvis kommer att bli, så länge man skapar en bra grund att stå på.

Så om du håller på med Islandshästar och på något sätt är intresserad av den här processen, då är det bara att mejla mig på min nya jobbadress, felicia.grimmenhag@icelandichorse.se.

Hoppas ni har haft en trevlig helg!

/Felicia

Ridrädsla är något jobbigt och som ser olika ut för alla. Det är komplext på ett sätt, för känslor är komplexa. Samtidigt som varför ridrädslan uppstår ibland är så otroligt simpel.

Jag är lite osäker när ridrädslan började krypa sig på hos mig exakt. Från början kände jag mig verkligen oövervinnerlig när jag började rida efter min olycka. Jag hade Miriam som byggde mycket självförtroende hos mig som ryttare, med henne kände jag mig trygg i mycket. Jag hade Purissima som jag åkte av ganska ofta, men fallhöjden var inte så hög så jag gjorde mig sällan illa och var därför inte så rädd för att trilla av. 

Till och med efter att jag åkte av min häst Fabbe med buller och bång och bröt lårbenet, så kravlade jag mig så småningom upp igen och kände mig fortfarande ganska oövervinnerlig. Men sen någonstans började det. Det började bli jobbigt att rida ner i de “läskiga hörnen” i ridhuset och på ridbanan. Min komfortzon minskade för varje dag till att bara rida på halva arenan i ridhuset då jag blev orolig för vad som skulle kunna hända.

Kanske knakar det till i träet nere vid den läskiga kortsidan och min häst slänger sig åt sidan och galopperar iväg. För det mesta ligger jag på marken då. Detsamma om det kommer in en häst genom ingången till ridhuset där klappret från hovarna på betongen skapar en reaktion hos min häst, kanske för att den blir förvånad och så ligger jag där på marken. 

Att jag inte vågar rida på utebanan hemma nästan alls för att jag är rädd att mina hästar ska reagera på en människa som kommer gående på vägen och dyker upp bakom några buskar. Inte för att de alltid gör det, men när rädslan börjar krypa sig på så räcker det med att de reagerar en gång på någonting, sen kan det bli en vald sanning.

Speciellt när man är i en period där man kämpar mycket med rädslan.

Jag kände mig värdelös och tänkte “ hur kan en landslagsryttare sitta och grina på hästryggen?”

Felicia Grimmenhag

När min ridrädsla var som värst var sommaren 2022. Det var i samband med att jag blev utbränd på jobbet på grund av alldeles för hög arbetsbelastning som allt bara brast. Jag grät ofta när jag red, ibland kunde det räcka med att hästen jag red tog något steg åt sidan på grund av någonting och jag blev så rädd så jag ville kliva av. Det var så otroligt extremt och när man känner att man inte kan leverera på hästryggen eller på jobbet så slog det väldigt hårt mentalt. Jag kände mig värdelös och tänkte “ hur kan en landslagsryttare sitta och grina på hästryggen?”.

Hur min ridrädsla har uppkommit beror nog på flera olika faktorer. Men den största faktorn till min rädsla är nog den som många andra också bär på, och det är att jag är rädd för att göra mig riktigt illa igen. Jag har redan brutit båda lårbenen, bäckenet på ett flertal ställen, båda armarna och fått många mindre frakturer (hästarna har bidragit till ett lårben och ett finger, de andra kommer från en trafikolycka). Min kropp är redan så jäkla sönder och den gör ont, och jag vill inte gå sönder mer. Jag ska orka leva hela mitt liv med den kropp jag har, och i perioder när det har varit som värst har jag funderat om det ens är värt det?

Jag har inte funderat på att helt kliva ur hästvärlden, men jag har funderat på att sluta med elitsatsningen helt och istället göra något annat. Att man ska vara rädd och hoppas att varje ridpass ska vara över innan man ens har börjat var för jävligt. All tid man kunde ha lagt på kompisar och familj, och alla pengar man kunde ha lagt på en resa till solen i vintertid läggs istället på den här skiten? Tid och pengar som bara göder mitt dåliga psykiska mående. Det var min känsla 2022.

Så är inte min känsla idag och mitt självförtroende har sakta börjat arbeta sig tillbaka. Det är inte där det en gång var utan det är en bra bit kvar, om det någonsin kommer dit igen. Men det är på god väg. Idag är det roligt att rida igen, för det mesta.

Jag har jobbat med en coach som har hjälpt mig att nysta ut de olika delarna och som också bara har fått agera bollplank. Med alla de här känslorna kommer mycket frustration, ilska och sorg. En jobbig del i allt det här, är när man känner att folk runt omkring inte förstår. Jag har nog känt en frustration för att det är lätt att säga “gör bara”, men det hade varit lättare att “bara göra” om jag faktiskt hade haft ben. Sanningen är att det inte är många som vet hur det är att rida utan ben och kommer aldrig förstå hur frustrerande det är att inte kunna klämma åt med benen om hästen kastar sig, eller inte kunna rida lätt när hästen är spänd. 

Men det är också min sanning och känsla, att det skulle vara lättare om jag bara hade ben. Men det behöver inte alls betyda att det skulle vara så. Rädsla är vad den är och baseras ofta på dåliga erfarenheter, men också vad som skulle kunna hända. Det spelar ingen roll om du har ben och världens snällaste häst. Rädsla kan fortfarande uppstå när du sitter på hästryggen oavsett förutsättningar.

Någon annan som har tampats med ridrädsla?