Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
24 mars 11:47

Johannas blogg: ”Därför har jag bosatt mig i en overall”

Johannas blogg: ”Därför har jag bosatt mig i en overall”
Nu längtar vi alla till sommarens gräsängar. Foto: Johanna Sällberg

Vi hästmänniskor har ofta en tendens att vilja vara duktiga, bäst i klassen på något sätt.

Vi strävar efter att hitta den bästa tekniken vad gäller ridningen, det bästa sättet att ha häst. Vi hävdar också med stor emfas att våra egna hästar är mer speciella än alla andras hästar, att de är helt unika. Just nu är den där viljan att vara unik och bäst en bra egenskap om vi riktar energin rätt.

Det som kan vara jobbigt för omvärlden i vanliga fall kan bli vår räddning. Att vara bäst i klassen på social distansering och att vara bäst i klassen på att tänka på en annan individ blir plötsligt en superkraft. Kan vi utnyttja detta rätt kan vi hjälpa resten av samhället genom att vara de där som håller sig friska, både mentalt och fysiskt.

I vanliga fall kan ju vår förmåga till just social distansering orsaka en del mutter bland familj och vänner. Alla mina vänner till exempel har gett upp, vill de träffa mig får de helt enkelt komma till mig och traska efter mig runt gården. Det gör att vänskapskretsen blir rätt så intressant, man måste liksom gilla att bli tillsagd att hålla i ett lamm eller klia en gris så att den inte rymmer medan jag mockar.

Det där med familjehögtider är ju också något som styrs helt av våra hästars behov. Min familj frågar alltid mig vilken tid det passar att vi äter julmiddag eftersom de vet att jag gör det jag gör på exakta tider. Ultimatum som att potatisen är klar klockan fem funkar liksom inte, alla som har häst vet att de har en mat och sovklocka som inte går att kompromissa med.

Jag har nu delvis löst det där med matklockan genom att ge fri tillgång till grovfoder dygnet runt men sovklockan finns fortfarande kvar med sina exakta tider.

Min lilla hästflock har alltid företräde före mina egna oviktiga nöjen.

Julmiddagen kan jag äta när de har fått sitt och därför får de som vill äta julmiddag med mig också ta hänsyn till att hästarna är nöjda mellan klockan sex och nio på kvällen och då ska middag ätas och julklappar delas ut.

Jag har nu en väldigt välartad familj som förstår detta och som därmed också kan förstå det där med att ta hänsyn till tredje person. Nu ska det väl sägas om familjen att de alltid varit bra på att ta hänsyn och tänka på andra. Under min barndom var det självklart att det varje jul ramlade in minst två personer som inte hade någon familj att fira med, inget konstigt med det eftersom det fanns plats.

Faktum är att jag för ett tag sedan hittade en hel påse med extra julklappar som stod i garderoben, redo för att delas ut vid behov. Det där är ett sådant där arv efter mormor som jag nu måste fundera på hur jag ska förvalta i framtiden.

Det är säkert också fler än jag som upplevt den där känslan när man bara måste röra sig på platser där det faktiskt finns andra människor och inte hinner dra av sig de där leriga stövlarna och arbetsbyxorna. Folk flyttar sig alltid ungefär som röda havet delade sig för Moses när man kommer där efter en dags vadande genom lera och gödsel.

Själv tänker man ju inte på lukt och annat eftersom det är ett slags normaltillstånd vissa årstider (det är tur att jag bor på landet där folksamlingar är rätt så ovanliga). Det är ett väldigt effektivt sätt att se till att grannar och bekanta håller en viss distans när man traskar förbi, vem vill liksom krama en sådan figur?

Jag funderar alltså skarpt på att bosätta mig i den där overallen som fungerar som en naturlig barriär mot andra människor. Den är faktiskt ungefär som ett myggstift, eller människostift då (det kan vara tack vare den jag är singel faktiskt). Samtidigt så vill jag att folk ska känna sig välkomna ut på landet för att få en paus i vardagen så regeln hos mig är att man får hålla sig på lagom doftavstånd från overallen så borde även smittrisken vara eliminerad.

Det är ju kanske extra viktigt just nu att få komma ut och prata lite om livet i allmänhet och djuren i synnerhet.

Johannasblogg_24mars-1002
Bara för att vi alla behöver må lite bättre så kommer här en bild med en härlig korg med valpar, den fantastiske Curt-Åke med syskon! Foto: Johanna Sällberg

Ska man röra sig i stan eller i någon affär så krävs det ju ordentlig skrubbning innan så därför blir vi kanske lite bra på att använda tvål. Visserligen så använder vi den då åt fel håll, istället för att tvätta sig efter turer utanför gården så blir det så att man gör det innan, fast det borde ju funka att vänja sig vid lite omvänd ordning även på det.

Jag tror att vi kommer briljera vad gäller denna sociala distansering och tvagning, vi kommer definitivt göra det för att vi absolut inte vill bli tvingade till karantän där vi inte får träffa våra hästar. Naturligtvis gör vi det också för de människor vi älskar, men vi har ju en extra morot i vårt liv som gör oss starka och disciplinerade.

Nu ska vi alltså fokusera på att vara bäst i klassen, fast inte på att kritisera varandras metoder utan på att göra samma sak, undvika smitta. Och ja, vi behöver lite humor i allvaret annars förtvinar den och dör och då blir vi ena sorgliga figurer.

En notering från landet är att i Sveriges minsta konsumbutik finns det både toapapper och pasta men chipsen är slut.

Prioriteringen i Hölö är således annorlunda jämfört med resten av världen. Det känns tryggt, lagom lantligt annorlunda.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
26 maj 12:18

Johannas blogg: ”Vad är egentligen det normala?”

Johannas blogg: ”Vad är egentligen det normala?”
Vår bloggare Johanna Sällberg börjar komma på benen efter en månads hasande med feber och hosta. Nu klurar hon över vad vi egentligen menar i diskussionerna kring vad som är normalt att återgå till eller inte. Foto: Privat

Vi måste återgå till det normala är något som verkar ha blivit ett mantra för många.

Men vad är det normala egentligen? Det finns inget absolut svar på den frågan, det varierar ju från människa till människa och ändras över tid. För mig är det just nu helt normalt att traska runt med tre grisar i hasorna när jag fixar på gården. Hade jag sagt det för två år sedan hade varken jag själv eller någon annan tyckt att det var rimligt att anse det som normalt.

Skälet till att det normala ändras är ju att vi rör oss framåt. Vi rör oss framåt eftersom världen inte är perfekt. Vi har alltså nu ett val att antingen använda denna kris till att gå lite fortare framåt eller till att återgå till ett gammalt normalt. Kanske är vi inte redo att släppa det gamla, men en liten tanke kan vi ju i alla fall slänga åt att det är vårt resande som ställt till det.

I jakten på att slappna av och semestra har vi stressat runt halva jordklotet. Med bondelogik helt ologiskt. Den lilla moraltanten i mig kan inte låta bli att vilja hytta lite med fingret åt alla som nu längtar till det normala där de får flyga till något semesterparadis och klämma in tio dagars solande bara för att det är deras gamla normala.

Det är kanske ingen fin egenskap, men jag står för den. För mig är det helt enkelt normalt att vara onormal, kärringen mot strömmen i lagom små doser.

I hästvärlden har jag träffat många som simmar lite både mot strömmen och tvärs över den. Den där kraften som krävs för att managera några hundra kilo häst är bra till mycket annat också. Om det är något som får mig lite nostalgisk så är det just det där med att tänka på alla barn som upptäckt sin förmåga här på gården.

Att få följa den där resan in i hästvärlden är stort. Från att de kommer in i stallet första gången till att de som ingenting hanterar den där kraften. Det är ju inte självklart på något sätt, det normala är ju att ha lite respekt för något som är så mycket större än en själv.

När jag startade min hästverksamhet hade jag ett gäng med ponnyston som gick i avel och som extra inkomst så hyrde jag ut dem till ridning de perioder det gick att rida dem. Alla stona var ju tävlade och välutbildade så de mådde bra av lite lagom motion under de perioder de inte var högdräktiga.

Foton-2010-090-(2)
Lite bilder på Ti-Ti-Oo. ”Titti” var ett sådant där sto som fick föl och samtidigt var läromästare. Här är hon med sitt föl Quriosa som nu är vuxen och läromästare själv. Foto: Johanna Sällberg
Foton2011-035
Här en bild från ett Åkerbymästerskap som vi hade varje år med maskerad, korvgrillning och andra trevligheter, Titti deltog alltid och barnen kunde lita på att hon var med på noterna. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju en klar fördel för stona att bli pysslade med och få lite kärlek hela tiden istället för att stå i en hage och bara föla. De år de gick tomma så var det bara att låta dem skutta runt på tävlingsbanan som läromästare igen. Stona höll sig också i mycket bättre kondition när de fick röra lite på sig och jag kunde se skillnad om de inte fick någon liten ryttare att ta hand om.

Just den resan in i hästvärlden blev ju väldigt balanserad, att både träffa unghästar, föl och duktiga ston skapade många ryttare som jag idag är stolt över att ha fått följa. Det skapade också ett förstående för att det inte är någon självklarhet att man kan använda hästarna hur som helst. Med ett dräktigt sto måste man ju följa vissa självklara regler, när hon blir lite tjock och trött så blir det bara lugna små turer och pyssel, men när hon är i rätt fas så kan man lära sig svåra övningar.

De här barnen hade ju inte några föräldrar som ville köpa jättedyra ponnyer men de blev väldigt duktiga ryttare eftersom de där stona ändå var betydligt mycket bättre än en outbildad mellanponny. Många av dem köpte i slutändan en unghäst av mig så affärsmässigt var det ju bra, men också utbildningsmässigt då de kunde vänta tills de var redo.

Foton-08-003-(2)
Titti världens snällaste på tur med två av mina elever. Foto: Johanna Sällberg

Det där är ett gammalt normalt som jag kan längta tillbaka till, men det fungerar inte med dagens marknad. Jag fick lägga om den verksamheten eftersom den tappade sin lönsamhet. Föräldrarna ville inte längre betala en månadssumma och sedan släppa av sina barn i stallet hos mig utan att veta vad de gjorde. Barnen förväntades plötsligt rida exakt en timme och sedan redovisa vad de lärt sig.

Desdemonasm
Stoet Titti var mamma till Desdemona, hennes mest framgångsrika avkomma, just den bilden är tagen av mig när jag fick åka och titta på henne när hon startade SM, ett trevligt ögonblick som uppfödare.

De förväntades dessutom hinna till fotboll, innebandy, dans och göra läxorna samma vecka. De som hängde i längst var de som hade föräldrar som följde med till stallet och hängde med samma entusiasm som barnen, de saknar jag faktiskt också, de där föräldrarna som aldrig ville åka hem. Nu lever vi alltså i en annan verklighet och även om jag kan sakna den gamla litegrann så går det ju att skapa en ny som kanske varken är sämre eller bättre utan bara annorlunda.

Driver man verksamhet med levande djur och människor så är det just så det fungerar, förändring är det enda konstanta.

Hur är det med det där viruset då? Efter en månad är jag nu utsläppt ur karantän då all feber och hosta varit borta tillräckligt länge. Följdsjukdomarna är dock några stycken, orimlig trötthet är en av dem, stukad tå en annan.

Då jag ju har en underlig diagnos i grunden så fick jag ju orimligt många inflammationer i kroppen och på läkares ordination proppade jag i mig full dos av antiinflammatoriska och smärtstillande mediciner.

Följden blev att jag slog i stortån utan att känna något och nu är den stor, blå och gör mycket ont eftersom jag slutat med medicinerna. Dagens lärdom är alltså att man inte bör yra runt och sköta gården när man tappat känseln tack vare starka mediciner.

Eller få inte konstiga virus. Och se till att bo granne med en läkare.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
19 maj 13:14

Johannas blogg: ”Ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt”

Johannas blogg: ”Ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt”
Visst kan jag sakna tävlingslivet, men det är bara en del av hästlivet. Foto: Privat

Jag har ju lite fått i uppgift att tänka och kanske tycka litegrann här i min blogg, men jag tror att det ska vara mest tänka. Jag tycker att det kanske vore roligt för folk om alla fick göra som de ville och åka ut och tävla, men…Jag tänker att det finns en anledning att tänka lite mer.

Vi har en massa rekommendationer att tänka på och då blir det hela lite mer komplicerat. Kan man klara av att bara åka någon timme, att inte behöva använda ridklubbens toalett, att hålla två meters avstånd, att inte åka utanför sitt sjukvårdsområde och att bara åka om man är helt frisk så kan det kanske fungera. Då skulle man följa rekommendationerna.

Problemet med all idrott är att elitvarianten inte kan räknas som samhällsbärande verksamhet och då kan man inte göra undantag. Ryttare lever lika mycket som alla andra företagare i samhället och det blir konsekvenser för alla som driver verksamheter där det krävs resor eller många människor på samma plats. Vi måste helt enkelt inse att ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt så som många branscher har fått göra.

Kanske måste vi helt enkelt börja tänka nytt vad gäller utbildningsmål och krav. Att mäta utbildning genom resultat är ju enkelt på ett sätt. Att mäta det i verklig ridbarhet är svårare. När man tittar på en häst så har man ofta ett resultat, säg att den har startat 130 med placering, då vet man egentligen bara att den kan ta sig över den höjden, men inte hur. Det är en försvinnande liten del av alla hästar som säljs som hamnar hos ryttare som inte behöver bekymra sig om just det där med hur.

Det finns då en del hästar som säljs av professionella ryttare och som helst ska gå med vinst för att hjälpa dem med sin satsning på elitnivå. Skälet till att dessa ryttare nu känner att de behöver ta sig ut på banan med sina utbildningshästar är just att marknaden bara bryr sig om just att hästen har resultat snarare än att den är ridbar. Det skulle vara ett mål i sig att få kunderna att börja titta på just hur utbildad hästen är och hur den gör det den gör.

Att betala för ridbarheten istället för rosetterna hästen har.

Johanna_sallberg
Att rida ärevarv efter väl utförd runda är en av alla härliga känslor man kan ha med hästar, men det är bara en väldigt liten del av allt det man gör. Foto: Privat

Det skulle kunna vara lite bra att det blir lite stopp ett tag så att vi kan ta ett omtag. Ett litet steg bakåt kan ibland vara bra om man har fastnat i ett feltänk. Just det där med jakten på rosetter och resultat har eskalerat på ett sätt som är lite knepigt. Om man går in och tittar i TDB så finns det hästar som gjort upp till 80 starter i 120-130 hoppning under ett år, det är inget som gör dem bättre utan mer ett recept på kotledsinflammation.

Det är inte de som jobbar med att utbilda hästar som gör det här utan de hobbyryttare som köpt en häst med lite lagom bra resultat. Om man har en häst till försäljning så är man ju lite försiktig då värdet försvinner om den blir skadad.

Som professionell ryttare så är det också så att man ofta är lite av ett enmansföretag, för att överleva behöver man inte bara ge marknaden de resultat den förväntar sig utan man måste dessutom hålla sig frisk. Ska man leva på att utbilda hästar har man inte råd att få coronaviruset. Har man tur kan man ju få den lätta varianten men om man har otur så blir man sjuk i två månader och det blir oerhört kostsamt.

Alltså borde de som arbetar professionellt inte vara så intresserade av att utsätta sig för samma risker som hobbyryttarna kan. Har man ett jobb där man inte förlorar hela inkomsten om man är sjuk så blir det liksom en annan fråga.

Ingen har ju lust att betala fullt för utbildning hos en sjuk ryttare som måste låta hästskötarna sköta allt.

Faktiskt kan jag tycka att det är lite tokigt att man släpper ut ungdomar på tävling då det är en grupp som kanske är svårare att få att tänka på alla de där rekommendationerna. Lokala tävlingar och pay and jump går ju kanske att hantera men så fort möjligheten att åka över halva landet öppnar sig så finns det absolut några som kommer göra det. Är det en nödvändig resa att åka från Stockholm till till exempel Borås för att tävla med ponny?

Det kommer definitivt några föräldrar tycka eftersom deras barn verkligen vill tävla.

Kanske är jag också lite sur efter all huvudvärk det där viruset gett mig, men jag önskar verkligen att alla kunde sätta upplevelsen med hästarna före prestation och rosetter, det är faktiskt lite tröttsamt att höra alla ponnyföräldrar och hobbyryttare prata om att det är normalt att tävla och därför viktigare än något annat.

Johannasallberg
Den som lider mest av karantänen är Astrid som vid varje givet tillfälle sätter sig i bilen i förhoppning om att få åka iväg och träffa folk. Foto: Johanna Sällberg

Särskilt tröttsamt blir det när man hasar runt med samma hastighet som en åttioåring och inser att någon ridning orkar man inte med bara för att någon tyckte att det var kul att åka på sportlovsresa och sedan nysa på någon som sedan nös på apoteket i Järna. Något vi dock ska akta oss för är att hänga på gnällspikarna i elitfotbollsvärlden som nu påstår att de är de enda som fått yrkesförbud, de där som glömt att i princip halva kultursektorn är belagd med ett äkta yrkesförbud.

Dansbanden får inget betalt för att träna, frilansande skådespelare får inget betalt alls utan scen…

Vi måste alla hjälpa till och tänka ett varv till. Just nu har vi haft tävlingsstopp i två månader, inte direkt en livstid.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
12 maj 11:29

Johannas blogg: ”Diskussionen har tagit orimliga proportioner”

Johannas blogg: ”Diskussionen har tagit orimliga proportioner”
Hos mig har aldrig någon häst behövt gå ensam, till och med avelshingstarna har fått gå med andra. Här är Salstas Splendid tillsammans med några unga grabbar som han gick med en sommar. Foto: Johanna Sällberg

Det finns ofta många vägar att gå för att nå samma mål. Att alltid tro att man har rätt och alla andra fel gör livet så mycket tråkigare då det hämmar utveckling. Det som för mig gör människor intressanta är just hur nyfikna de är på att lära sig nytt.

Varje häst och varje djur jag träffar kan lära mig något nytt och just därför har jag fyllt mitt liv med alla dessa individer som får traska runt och vara sig själva. Alla har en funktion men också ett eget värde. Hönsen lägger ägg, ankorna äter skadedjur, hundarna vaktar och värmer fötterna och fåren har ett av de viktigaste jobben då de vårdar hela landskapet.

För några år sedan fick jag in stora blodmasken på gården. Det är ju ganska så lätt hänt när man har inackorderingar och dessutom jobbar med welshar som rest från Wales. Förekomsten av blodmask har ju ökat de senaste åren och det finns många teorier om varför, jag tror att det är lite som med det där viruset, rörligheten blir större även i hästvärlden och då flyttar smittorna runt mer också.

Hästar är ju inte mästare på social distansering och de ska de inte heller vara då deras mentala hälsa hänger på att få vara just hästar. Hos mig har alltid regeln varit att ingen häst går ensam i hagen och då blir det ju genast så att de delar maskar med varandra. Eftersom man inte vill ha stora blodmasken då den ju kan ställa till med ordentliga problem så har jag ägnat mycket tid åt att utrota den och efter tre år så lyckades jag och för två år sedan blev gården helt fri.

Det har varit lite omständligt men inte omöjligt. Det går ju att avmaska och hoppas att det funkar men det är lika viktigt att se till att hagarna hålls hygieniska. När man har många hästar så gäller det att hitta vägar där man inte jobbar opraktiskt så jag har helt enkelt haft ett system där hästarna går halvårsvis på olika ställen och där jag kört upp och sått vinterhagarna för att blanda bort gödseln.

Img_6084
Ponnyn Rosa som betar i en av de hagar där fåren skapat en perfekt gräsmatta. Foto: Johanna Sällberg

Men det bästa jobbet har ändå fåren stått för. Om man släpper dem i hästarnas vinterhagar så betar de bort varenda rata och lämnar något som ser ut som en golfbana efter sig och där har de då betat i sig många av de maskar som annars skulle hamna i hästarna. Fåren har ju helt andra maskar än hästarna och skadas inte ett dugg av att äta upp hästarnas maskägg.

Nu är det stenhård koll på alla hästar som kommer in på gården och ett avmaskningschema som är noggrant övervakat så med lite tur behöver jag inte göra om denna sanering. Jag kommer ju ha kvar mina hagar även om jag byter hus och det är en välsignelse att känna till marken på det sättet.

Vi står ju alla inför detta problem med hur vi ska hantera hagar i framtiden, inte bara för att parasittrycket har ökat utan även för att krav börjar dyka upp på miljöhänsyn. Alla kan ju inte ha som jag med stora marker och växelbete, de flesta står faktiskt med begränsat utrymme och inga får.

Det är nu vi måste börja tänka lite nytt och leta lämpliga lösningar. I dag ägnar många tid åt att mocka sina hagar då det är en rekommendation från länsstyrelsen. Som vanligt så hanterar vi detta genom att antingen kämpa för hand med skottkärror eller använda dyra dammsugare. Risken i detta är att vi begränsar hästarnas utevistelse för att det helt enkelt blir för jobbigt att plocka bajs ute och att vi jobbar halvt ihjäl oss. Det kan bli en av de där sakerna som gör att färre får råd att ha häst och det vore förskräckligt trist.

I den utredning som just nu diskuteras finns det en del orimligheter, övergödning från hagarna sker ju bara om det inte finns gröda som kan ta upp näringen och om det finns avrinning från hagen till ett vattendrag. Den stora boven skulle då vara hårdgjorda hagar med diken omkring sig, de måste mockas varje dag för att inte näringen ska rinna rakt ut i vattnet.

Den stora gröna hagen riskerar att bli lerig vissa tider på året och omöjliggör då bajsplockning men samtidigt så kan den under en annan del av året ta upp näring. Om man sitter vid ett skrivbord så är det lätt att räkna enligt modellen att hästar bajsar x antal kilo om dagen och den näringen måste sedan ta vägen någonstans och då alltid på ett skadligt sätt.

I verkligheten finns det inte en hage som är den andra lik och förmågan att ta upp näring är egentligen det som ska styra hur vi sköter bajset. Det finns massor av lösningar som är bättre i många fall än att hårdgöra och mocka. Möjligen är det så att vi behöver tänka lite utanför den box vi lever i nu.

Img_6058
Mina rekryter som ligger i träning för att fortsätta kampen mot alla parasiter, förstärkta med hundarna som förklarar hur man gör. Foto: Johanna Sällberg

Jag tänker att så svårt är det inte att till exempel harva ut bajset och så i något snabbväxande gräs i vinterhagen. Har man nu en massa diken där det riskerar att rinna ut näring så går det faktiskt också att gräva en liten damm och plantera växter som tar upp näring. Allt detta finns det redan forskning om men då har det ju inte handlat om hästar specifikt.

Det vi vet är att hästar generellt sett mår bra av så stor hage som möjligt och så mycket utevistelse som möjligt och det måste vi prioritera på något sätt. Visst kan vi bli bättre på att ta hand om våra utsläpp men just det här har faktiskt tagit orimliga proportioner. Som vanligt har man också glömt att fråga hur bönder gjorde förr, där finns det ofta svar och ideér som ingen tänkte på…

Angående det där viruset så har jag nu haft feber i tio dagar och har orimligt ont i kroppen och idag fyller jag år i min karantän så det är faktiskt lite synd om mig för en gångs skull.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
5 maj 12:09

Johannas blogg: ”Känns som någon sitter på bröstkorgen”

Johannas blogg: ”Känns som någon sitter på bröstkorgen”
För två år sedan tog min absoluta favoritgräsklippare (elitpremierade Welsh mountainhingsten Salstas Splendid) paus i arbetet under linden i trädgården. Foto: Johanna Sällberg

Det där med att vara lite modig är ju ofta något väldigt aktuellt och kanske lite extra just nu.

Som ung fanns det en historia om mod och integritet som påverkade mig mer än något annat. Den handlar om min egen morfar och blev därför extra verklig. När han var arton år så skulle han praktisera på ett lantbruk innan han startade sin utbildning. Eftersom familjen hade bekanta i Tyskland så skickades han dit, detta var 1938.

Det första som hände var att han blev arresterad av SS då han inte gjorde hitlerhälsningen. Istället för att då vika ner sig inför ett rum fullt av fanatiska nazister så lyckades han förhandla fram ett tillstånd där han inte behövde göra hälsningen under sin vistelse i Tyskland. För honom var det redan som så ung inte riktigt att hylla en ledare som han inte trodde på, det låg för mycket symbolik i just den gesten.

Det han lyckades förhandla fram var att han fick svara leve konungen och göra en vanlig svensk honnör. Att inte följa med strömmen och våga stå emot en grupp med mycket mer makt i situationen var både modigt och visar på väldigt stor integritet. Han var först lite tveksam till att berätta om sin tid i Tyskland men jag lyckades få ur honom historierna om hur det verkligen var och historien om hur han undvek att göra hitlerhälsningen var något han berättade lite i förbifarten.

Det var inget han ville skryta om utan det var bara något som hade varit självklart.

Riktigt mod handlar inte om att ta en massa risker medvetet utan mer om att hantera risker man blir utsatt för. Att flytta en huggorm genom att lyfta den i svansen är inte direkt modigt, det är mest en fråga om avsaknad av rädsla och att beräkna risken som tillräckligt låg för att man ska kunna utsätta sig för den. Att följa en övertygelse trots att det står människor och säger att man har fel är däremot modigt.

Johanna_orm
Den största huggorm jag räddat, varken modigt eller särskilt farligt då de inte kan lyfta hela sin kropp och hugga om man håller dem som jag gör. Foto: Privat

Att inte följa strömmen och handla i panik när alla andra gör det är också modigt.

Just nu tänker jag alltså lite extra på det där med modet då jag med all största sannolikhet ändå fått det där coronaviruset. Det är en situation där faran inte riktigt går att kontrollera, det enda jag kan kontrollera är min egen reaktion på den. Rent logiskt så är jag inte i någon uppenbar riskgrupp, faran för mitt liv är alltså inte överhängande.

Känslomässigt så rapporteras det dagligen om kris och katastrof och att vem som helst kan dö av denna konstiga sjukdom. Det är alltså nu jag måste ha modet att välja den logiska delen av riskanalysen och stå emot den allmänna paniken. Som tur är för mig så har jag personligen ganska så lätt att följa den där logiska delen.

Istället för att nu få panik och börja ringa sjukvårdsupplysningen så tränar jag djupandning och ser till att hasa mig ut på lugna små promenader för att mata hönsen och klia lammen.

Som tur är så har hästarna fått gå ut på bete och övriga djur är väldigt lättskötta så ska man nu bli sjuk så är det en bra tid så här innan höskörd och efter vårbruk. Lydia har dessutom gått in i värsta pälsfällningsperioden och vill helst inte att någon petar på henne då hon blir extra känslig i huden av det så hon är nöjd med att hålla sig långt ute på betet. Självklart vore det bättre att vara frisk eller att vara en av de där som inte ens märkt att de fått smittan, men nu är det som det är och med lite tur så blir man ju immun sedan.

Johanna_bete
För exakt tio år sedan släppte jag ut stona på bete, då var de många, i år är de fyra som ska ut på samma bete. Foto: Johanna Sällberg

Jag har ju varit en riktig mästare på den där sociala distanseringen, har bara lämnat gården för att handla det mest nödvändiga och inte träffat en enda människa inomhus på flera veckor. Men… tydligen så räckte det med ett litet nödvändigt besök på fel ställe för att lyckas få in ett litet virus i kroppen.

Symptomen så här långt är torrhosta, feber som går lite upp och ner, nedsatt smaksinne, trötthet och känslan av att det sitter någon på bröstkorgen. Någon gång har någon dessutom tydligen kört över mig med en ångvält för kroppen är som en platt trasa ungefär och gör ont nästan överallt.

Jag är ändå tacksam att jag bor som jag gör. Jag har friheten att sitta ute i solen och hosta, jag har en massa glada djur som skuttar runt och dessutom massa fantastiska människor runt omkring (och några lite längre bort) som ringer och kollar att jag lever och levererar matvaror vid behov.

Skulle det hela bli värre så har vi en fantastisk sjukvård som förtjänar vårt fulla förtroende.

Kanske sitter jag på traktorn igen om några dagar eller så tar det några veckor, i det stora hela spelar det ingen stor roll, det är bara att anpassa sig och hålla modet uppe.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
28 april 11:30

Johannas blogg: ”Tror på julstämning i Friends arena”

Johannas blogg: ”Tror på julstämning i Friends arena”
Tomtegänget bakom kulisserna på Friends. Foto: Johanna Sällberg

Här sitter jag nu med torrhosta och röda ögon och det är coronans fel.

Jag har alltså inte fått coronavirus men tack vare den rådande situationen så fanns det inga andningsskydd att få tag på till vårbruket. Jag är drabbad av en sådan där oavsiktlig sidoskada som följer i coronans spår.

Fröerna måste ju ner i jorden innan regnet och därför har man inget alternativ, det är bara att köra på genom dammet. Faktum är att det är vanligt att lantbrukare får kol då mycket av det man gör dammar väldigt ordentligt.

Dammolnet
Dammolnet. Foto: Johanna Sällberg

Morfar hade kol under sina sista år, på hans tid användes aldrig andningsskydd och dessutom så visste man inte att rökning och hantering av diverse gifter kunde vara farligt. Det värsta var kanske när de betade utsäde, man använde kvicksilver för att behandla utsädet och ta bort eventuell svamp.

Han berättade att man stod och arbetade i ett moln som var en blandning av kvicksilver och det damm som alltid finns i torrt spannmål. Jag använder inga gifter i jordbruket men har nu inhalerat en himla massa jord och det kan nog ta några dagar innan jag slutar snyta ut svarta partiklar.

Som tur är kan jag ta det lugnt en dag då regnet faktiskt kom och jag hann klart. Nu är det extra viktigt att vi får regn framöver då det är nästan katastrofalt torrt redan nu här i Mälardalen, jag hoppas att alla dansar ordentligt med regndanser den närmaste månaden så att vi äntligen kan få en normal höskörd.

De senaste tre åren har skörden varit riktigt dålig här så vi behöver återhämta oss lite.

Som bonde så planerar man ju ganska så långt i framtiden hela tiden, även i tuffa tider måste man fortsätta att tänka på nästa års skörd. Just nu är det en styrka då vi behöver se att det finns en framtid. Att leva i nuet är bra på sitt sätt, men det behövs också en hel del framtidsvisioner för att man ska orka med.

Hästmänniskor är också ofta bra på det där med lite långtgående planer, ska man bli en bättre ryttare så går det inte att bara tänka på dagens ridtur utan man måste se hur det kommer att bli.

Just nu jobbar jag på Lydias grisfobi och har tagit hjälp av mina små grisgrabbar. De får hänga med och fodra henne i hagen och hon har faktiskt vant sig vid dem. Kanske kan det hjälpa så att hon inte känner att hon måste tvärvända varje gång det prasslar i skogen eller luktar gris.

Nu är de inga jättestora vildsvin men de luktar gris och låter som vilka grisar som helst så med lite tur så förstår hon inte skillnaden.

Förutom att jag planerar för att bota Lydias fobi och vilka åkrar som ska odlas nästa år så har äntligen planeringen inför årets funktionärsuppdrag dragit igång. Vi kan ju inte säga med hundra procents säkerhet om det blir av, men vi tror verkligen att vi kommer att få uppleva julstämning på Friends arena även i år.

Friends Ponnys
Förväntansfulla små ponnyryttare i Friends. Foto: Johanna Sällberg

Jag ska som vanligt ansvara för säkerheten i FEI-stallet. I år vänder vi ju på arenan och det innebär lite extra jobb för mig då vi inte riktigt vet ännu var det kommer behövas bevakning.

Det är först när allt är uppbyggt som man kan se exakt var det blir hål som behöver bevakas. Även om det innebär lite extra jobb med planering så är det viktigt att hela tiden jobba på förbättringar då det vi vill skapa är en show i världsklass för publiken.

Att alla nu kommer direkt in på mässan och kan se mässpaddocken från läktaren kommer bli riktigt bra tror jag. Vi är ju ett väl sammansvetsat gäng som har jobbat tillsammans i många år bakom kulisserna och även om det kan vara lite stressigt emellanåt att vara gruppledare så uppvägs det av den fantastiska stämningen som vi har i gruppen.

Friends Arena
Friends arena som den har sett ut tidigare år. Foto: Johanna Sällberg

Vi har ju alla olika skäl till att vara med, jag gillar både att sitta och titta på hur de internationella ryttarna jobbar ute i stallet och att få vara statist i julshowen. Efter Friends brukar jag inte behöva fira mer jul eftersom det redan är avklarat och det är skönt. För alla som är nyfikna och skulle vilja prova på att vara med så kan jag bara säga att det absolut är en bra ide att anmäla intresse.

Friends Tomtar
Tomtegänget bakom kulisserna på Friends. Foto: Johanna Sällberg

Vill man avsätta en vecka av sitt liv för att få en annorlunda upplevelse så är det här en utmärkt ide, istället för en vecka i solen kan man få hänga en vecka med sina idoler och som det ser ut nu i världen så verkar det vara mer hälsosamt. Även om vi just nu har vår och det ska gå en hel sommar och höst innan det är dags så ägnar jag lite tid åt att längta efter den där stämningen och Friendsbubblan som vi brukar kalla den.

Friends Hund
En fyrbent kollega. Foto: Johanna Sällberg

Trenden i den lokala butiken talar om att den värsta hysterin har gått över, det saknas inget i hyllorna. Vi har till och med handsprit så i Hölö är allt lugnt.


Johannas nya hästliv
21 april 12:17

Johannas blogg: ”En ära att få en liten del av hjärtat från sin häst”

Johannas blogg: ”En ära att få en liten del av hjärtat från sin häst”
Vad är egentligen ridkänsla? Det frågar sig Johanna Sällberg i sitt senaste blogginlägg. Foto: Privat

Vårbruket fortsätter enligt plan på gården, sakta men säkert. De andra bönderna i trakten har ibland lite roligt åt mig, jag har en hopplös gammal traktor, små futtiga redskap och kör i myrfart.

Nu är ju min gård ingen effektiv stor gård utan mer en liten fläck med hästar och får och jag trivs med det. Min nya gård blir ännu mindre fast om man pratar med vanliga hästmänniskor så är de 26 hektar åker jag behåller ganska så stort, det handlar bara om olika perspektiv helt enkelt.

Mops
Traktormopsen Maja assisterar i vårbruket, vi studsar runt, runt, runt i den blåa lilla traktorn. Foto: Johanna Sällberg

Det är lite som att försöka förklara varför ridning fungerar som hobby även efter att man jobbat med det på professionell nivå. Just nu pratas det om hur jobbigt det är för olika idrottsutövare att inte få tävla, att de saknar det viktigaste i sina liv. För mig har det egentligen aldrig handlat om det där mätbara resultatet som en rosett kan vara utan mer om en känsla, den där obeskrivbara ridkänslan.

Vad är då ridkänsla egentligen? För mig är det den där punkten när man tillsamman med hästen är en tanke, ett hjärta, en själ.

Att den känslan finns är det som skiljer ridningen från allt annat man kan göra med sin tid. Jag har gjort mål i fotboll, gjort strike i bowling och slagit frivarv i brännboll, men allt det är en kort känsla av att lyckas, att vinna.

Det är trevligt i sig, man blir glad och firar ett kort tag men är ofta medveten om att det är ytterst tillfälligt och att det krävs ganska mycket för att lyckas en gång till. Med ridningen är det inte så alls, att vinna är helt oväsentligt i jakten på rätt känsla. När känslan sedan infinner sig så är den inte tillfällig utan något som finns kvar och går att upprepa varje dag.

Att förklara för de ovetande att man har varit och tävlat och vunnit en rosett är enkelt, att förklara hur det känns när det känns bra är nästan omöjligt. Det är lite som att förklara förälskelse, det går att sätta ord som lyckokänsla, att man liksom svävar fram på rosa moln osv, men inget av det gör att det går att känna den känslan som beskrivs, den måste upplevas.

Om någon säger att de inte vet om de är förälskade så kan man förutsätta att de inte är det eftersom det är något man definitivt vet när det händer. Samma sak gäller ridkänsla, när någon säger att de tror att de kanske hittat den så vet man att det har de inte. Det har ofta hänt att jag har kommit hem från en tävling utan rosett och varit supernöjd eftersom känslan fanns där och det är svårt att förstå för den som inte vet.

Hur hittar man känslan då? Det går inte att lära ut, som tränare kan man bara guida sina elever åt rätt håll. Den dagen de plötsligt sitter där med ett leende och glider runt med sin häst då vet man att de hittat den och har man tur så har man någon gång sagt rätt saker som hjälpt dem med balansen.

Ju mer man rider och ju fler hästar man lyckas hitta den på desto lättare blir det. För många händer det aldrig utan de får nöja sig med att glänta på dörren och kika in.

Hästar är väldigt vänliga varelser, när jag pratar om att sura ston går bra ihop med mig så menar jag mest att jag är bra på att få dem att inte vara sura. En häst är väldigt sällan naturligt sur utan det handlar om hur de reagerar på dominans.

För att hitta känslan med en häst som reagerat med att lägga öronen bakåt och stå emot tidigare gäller det att förstå vad som utlöst det. Enligt min erfarenhet så brukar det handla om fel signaler och att de inte förstått kraven som ställts. Det handlar aldrig om att vinna mot hästen utan att få den att förstå vad man vill och tycka att det är okej.

De flesta hästar gillar att springa lite i hagen tillsammans med andra hästar och den känslan vill jag ha med mig när jag rider, de ska känna att de springer med mig och att vi leker. När vi hittat farten och leken där hästen känner sig starkare med min hjälp så kan vi också börja samarbeta och tänka likadant och där börjar resan mot den där ridkänslan.

Huvudingrediensen i ridkänslan är alltså samarbete och kommunikation. När det fungerar helt utan friktion kan man få med sig hästens hjärta, den vill så gärna vara med en att den skänker en sin tillit.

Det är en ära att få en liten del av hjärtat från sin häst, jag blir lika ödmjuk varje gång det händer. Inget tvång eller våld i världen kan få den att ge bort det utan det sker bara när den får vara lite fri och stolt.

Den där känslan hittar man alltså när man inte längre behöver kontrollera hästen alls utan vågar släppa allt och bara be den att följa med på det man gör. När hästen släppt in en i sina tankar, skänkt en del av hjärtat och man har släppt den fri då kan man hamna där på den där platsen där man just bara är en tanke, ett hjärta och en själ och det är magiskt.

Avslutar med ett litet klipp. Man blir glad i hjärtat när även en gris vill vara där man är.


/ Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
14 april 12:00

Johannas blogg: ”Sura ston och heta hästar har varit mina favoriter”

Johannas blogg: ”Sura ston och heta hästar har varit mina favoriter”
En av mina två största, Midas den inte alltför vackra men absolut bästa häst jag haft... Foto: Privat

Jag har för tillfället bytt ut de där gula ponnyöronen mot en blå motorhuv när jag tänker.

Det går nästan lika bra att tänka när man snurrar runt i sakta mak på en åker och harvar eller kultiverar. Även om världen verkar stå lite stilla just nu så snurrar fordens hjul stadigt på därute i vårsolen.

Det är bra för framtidsplaneringen.

Vi har redan skrivit papper på min gård så nu brinner det lite i knutarna när det gäller städning, det gör att en del tid har ägnats åt det förgångna. Framtidsplaner är viktiga, kanske extra mycket just nu när allt är som det är. Att ha mål, både långsiktiga och kortsiktiga, skapar ju lite entusiasm och framtidstro.

Det kortsiktiga målet är att städa klart innan jag ska flytta. Det långsiktiga är att bygga upp allt på nytt.

Ett tredje framtidsmål är att hitta en ny häst. Jag har ju den där gula ponnyn, men hon är 15 år och är egentligen mest bra på en sak, uteritter.

Efter Delilah saknas den där som älskar att träna och lära sig saker. En häst som kan tänka sig att följa med på lite äventyr. Lydia är vad man kan kalla introvert, rutiner och igenkänning är det viktigaste i hennes liv och det gör att det inte är aktuellt att utsätta henne för konstiga miljöer.

Vitponny
Delilah, den snällaste av dem alla. Foto. Privat

Det finns ju ett hemligt nöje som nästan alla hästmänniskor ägnar sig åt och det är att söka efter hästar på nätet. Att sitta och lusläsa alla annonser är lika spännande oavsett om man verkligen letar häst eller bara fönstershoppar. Det är ett sätt att få inspiration, precis som det är när man sitter och tittar på hus till salu bara för att få se hur andra har det hemma.

Jag har inte köpt någon häst på väldigt länge, de hästar jag haft de senaste 20 åren har bara ramlat ner i knät på mig. Det har varit några inbyten och några bekantas som inte fungerat för dem. Några av de där hästarna har varit bland de bästa jag haft, på något sätt var det meningen att de skulle funka hos mig. Har man inte ekonomi att köpa det bästa så får man liksom utveckla det man får.

Sura ston och heta hästar har varit mina favoriter, sådana där som andra tycker är lite för jobbiga.

Nu sitter jag lite i en annan sits då jag alltså ska köpa något som jag vill ha, något som passar från början. Det är ju nästan helt omöjligt då jag aldrig tidigare valt utan mer blivit vald. Det som gör det ännu svårare är att nu ska jag inte köpa något som kan hoppa högt och springa fort utan en häst som passar till lek och kanske dressyr.

Egentligen ska jag nog köpa en häst som absolut inte kan hoppa då risken finns att jag blir frestad att göra det annars. Problemet med hoppning är att man måste ha fungerande knän och mina går ur led lite då och då. Knäskålarna sitter inte riktigt fast som de ska och glider fel och då fastnar jag med knät i det läget som det befinner sig i, mycket opraktiskt om man rider lätt eller är på väg mot ett hinder och behöver ställa sig upp.

Om man nu ska köpa en häst så finns det massor av fallgropar. Det svåraste är att läsa annonser, det man måste tänka på är att den som har hästen ju faktiskt vill bli av med den och därför alltid är något mer positiv än vad verkligheten är.

Det är lite som de där husen på Hemnet som är sådär perfekt städade och inte har en enda sned gardin, så ser inte verkligheten ut. Att åka runt och titta på hästar kan säkert bli en utmaning då jag ju känner igen varenda uppsnyggning som säljarna kan hitta på.

Vad ska jag ha då? Några kriterier har jag redan satt, men absolut inte tillräckligt många för att börja leta på riktigt. Jag började med att tänka att den inte får vara för stor, men så kom jag att tänka på att den bästa och mest lättridna häst jag ägt var Midas, 175 centimeter över havet och den näst mest lättridna var Olivia, 178 centimeter (själv är jag stadiga 164 centimeter, inga långa dressyrben här inte).

Olivia140418g
Olivia den största häst jag har haft och den mest lättridna. Foto: Privat

Alltså ska hästen helt enkelt inte vara för liten för mig att rida på men snäll. Det gjorde då inte saken mycket klarare. Sedan har jag tänkt en del på vad det ska vara för sort och då kan jag säga att det inte blir ett dugg bättre. Om man tittar på några mina favorithästar genom åren så var Delilah var en connemara, Midas var halvblod och min första häst Tellus var en nordsvensk, ingen riktigt klar röd tråd där inte.

Lydia är ju fullblodskorsning med betoning på fullblodet och det gillar jag ju också. Vad gäller utseende så var Midas faktiskt en av de fulaste hästar jag ägt, brun, stor, kantigt med världens största huvud. Hur hästen ser ut påverkar ju inte hur bra den kan vara, det finns många exteriört mindre vackra hästar som är perfekta för det de ska göra. Vad gäller karaktär så blir det plötsligt mer klart, hästen ska vara vänlig och öppen för samarbete, den ska gilla mig helt enkelt.

Konica Minolta Digital Camera
Tera, ett av mina speciella små ston, liten med stort mod och massor av humör. Foto: Privat

Vi har ju alla olika utstrålning och sätt att vara och det är framförallt där vi kan hitta matchningen.

Storlek är obestämt, utseende obestämt, ras obestämt, ålder och utbildning obestämt. Den enda röda tråd jag hittar i det hela är alltså att individen är viktigare något annat. Det blir många timmar på nätet och i traktorn för att komma på hur detta ska bli.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
7 april 12:51

Johannas blogg: ”Just nu är det extra aktuellt att hantera rädslor”

Johannas blogg: ”Just nu är det extra aktuellt att hantera rädslor”
Canja och jag forsar fram med lagom mycket rädsla. Foto: Privat

När jag var sex år blev jag ordentligt biten av en stor hund i ansiktet.

Den hög tag i min kind och tuggade sedan lite på min arm när jag fick upp den som skydd. Det blev lite hål och ganska så stora blåmärken, antagligen tänkte den inte döda mig utan bara varna litegrann.

Mina morföräldrar gjorde ingen stor sak av detta, det enda de sa var att jag kanske skulle låta bli att gå in hos den familjen som hade hunden om det inte fanns någon vuxen som såg till att den var inlåst (kan gissa att de utan min vetskap skällde en del på familjen i fråga då hunden tydligen bitit fler personer).

Jag överlevde detta utan större men, det intressanta är dock att jag inte blev ett dugg hundrädd. Jag hade stora hundar hemma som levde med oss och därför blev jag inte rädd annat än för den där som bet mig (lite självbevarelsedrift har jag ju även om den är minimal).

Img_4037 (2)
Boxrar som andra kanske ser dem… Foto: Johanna Sällberg
1507789_10152066642523183_2044004714_n
…boxrar som jag ser dem, bara kärlek<3 Foto: Johanna Sällberg

Idag njuter jag därför av mina fantastiska boxrar som vissa kan uppleva som något skräckinjagande men som när man lever med dem är de vänligaste själarna som går att hitta.

Det där med rädsla eller skräck för saker är egentligen väldigt intressant, hur många gånger har man inte hört att någon blev biten av en häst som barn och sedan dess är de rädda? Eller den där om att man ramlat av när man hoppat och därför tycker att det är läskigt.

På ett sätt är det helt befogat att vara lite rädd för att hoppa, risken att ramla av och slå sig är verklig. Det är ju lite samma sak som att vara höjdrädd, ju högre upp man klättrar desto större risk att slå sig illa om man faller.

Att känna lite rädsla är alltså helt normalt, det är vad man sedan gör med den som avgör hur livet utvecklas. Ofta kan det finnas vinster i att övervinna vissa betänkligheter som gör att en viss aktivitet plötsligt blir möjlig.

Jag tillhör ju också den där skaran ryttare som älskar att susa fram över stora stockar och genom vattenhinder i full galopp. Vi som är sådär dödsföraktande enligt de flesta andra att vi nästan kan ses som smått galna.

Men nu är sanningen nog snarare att vi utsatt oss för faran så mycket att vi lärt oss hantera och balansera den och vinsten ligger i att upplevelsen är fantastisk. Likväl som en dressyrryttare kan säga att det känns som om de dansar med hästen när allt fungerar så kan vi säga att vi är ett med våra hästar, fast bara i lite högre tempo.

Genom åren har jag haft hela skalan av ryttare som elever, allt från de där som saknar självbevarelsedrift till de där som gråter av rädsla vid blotta tanken på att de ska trava över en bom på marken.

Det blir då min uppgift att övertyga alla om att lagom respekt och lite självbevarelsedrift är bra. Är man för rädd så är risken att man aldrig får uppleva den där dansen och är man för övermodig så missar man den eftersom man inte stannar upp och känner efter.

Det kan vara väldigt svårt att få de övermodiga att stanna upp, lyckas man så blir de dock väldigt mycket bättre ryttare än innan då de ofta plötsligt inser att hästen måste få hinna med också. Det är betydligt mycket lättare med de som är lite rädda då det bara krävs små myrsteg framåt för att de ska känna sig lyckade. Det där första steget över bommen kan vara lika stort som att vinna ett världsmästerskap och känslan av att lyckas blir då så oändligt mycket större än för den som ska lyckas med att backa av litegrann.

Just nu är det ju extra aktuellt att hantera rädslor, framförallt hos våra ungdomar. Vi vill ju att de ska känna att saker och ting är möjliga, att livet kan vara lite kul. Aldrig har väl lagom varit bättre. Att känna sig själv och hitta en nivå där rädslan och respekten för farliga saker ligger på rätt nivå är ju avgörande för hur vi mår.

De som nu är övermodiga behöver titta på sig själva och verkligen försöka ta beslut med förståelse för de som känner stor rädsla. Annars riskerar man att förlora förtroendet från sina medmänniskor och orsaka större ångest hos dem som redan sitter hemma med känslan av att världen går under.

Det är som när man som sådan där tokmodig ryttare rider ut med någon som är rädd, sätter man av i galopp med ett skratt kan man förlora den vännen för alltid.

Jag får själv ofta tänka på att inte bli den där som tycker att folk är pippliga, bara för att jag själv kan klättra högt, rida fort och hantera muskelhundar så får jag inte tycka något om andras rädslor.

De är lika verkliga som min avsaknad av dem.

När jag hanterar de där rädda eleverna har jag lärt mig att stå och vara lugn, att använda mitt orädda psyke till att föröka ingjuta mod i de som saknar det. När de finner bara en liten gnutta inom sig så är det stort och jag måste förstå det och aldrig förminska den segern genom att tycka att den där bommen som övervanns egentligen är lite fånig.

Oavsett om det de klarade i min värld är både ofarligt och enkelt så var det kanske i deras just det där som blev helt avgörande för deras fortsatta ryttarkarrirär och deras förtroende för andra människor.

Nu får vi alla anstränga oss för att inte vara de där som rider ifrån våra vänner men också för att vara de där som ingjuter lite mod hos de som inget har. Att vara medmänniska är givande och fantastiskt är man lite mer motmänniska så riskerar man att stå ensam i slutändan och det är inte bra för någon.

Johannasblogg
Hamstringsvarorna i lanthandeln i Hölö går sin egen väg. Foto: Johanna Sällberg

Veckans notering från den lokala lanthandeln, nu är kålen slut. Solen har ju börjat skina och jag misstänker skarpt att efter att ha ätit upp all chips och öl så kröp tankarna på beach 2020 fram så nu sitter Hölöborna och äter kokt kål istället. Helt logiskt.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
31 mars 13:00

Johannas blogg: ”Stanna hemma”

Johannas blogg: ”Stanna hemma”
Det gröna guldet som är resultatet av många timmars puttrande i traktorn. Foto: Johanna Sällberg

Jag är inte bara hästmänniska, jag är bonde också.

Nu när mycket stänger ner och hjulen börjar rulla långsammare i samhället så kan alla vara lugna, böndernas hjul rullar stadigt på. Vi jobbar ju alltid hemma och i relativ isolering så inget ändras för oss.

Vi fortsätter alltså nu att jobba som vanligt och stannar hemma vare sig vi är förkylda eller friska. Vi brukar nysa oss igenom vårbruket med vanliga förkylningar utan att stanna upp, vi är inte en särskilt gnällig sort på det viset. Däremot så är vi nu tacksamma om ni ickebönder inte smittar oss med corona då vi absolut inte har tid att ligga med lunginflammation då inget väntar på oss.

Det går liksom inte att skjuta upp våren, den kommer när den kommer och då måste vi kunna arbeta sådär som bara bönder kan. I år är det kanske viktigare än någonsin då ingen vet hur importen kommer se ut när den här krisen är över.

Därför säger vi som sjukvården, stanna hemma så att vi kan arbeta för er.

12792263_10153665881168183_6800006617756221433_o
Skälet till att alla ryttare behöver friska bönder. Hästarna behöver mat. Foto: Johanna Sällberg

Nu kanske vissa tänker att vi är ju isolerade och säkra tack vare vårt jobb, men vi är som Fantomen, ibland går även vi som vanliga människor till affären för att inhandla mat. Då är vi tacksamma om ni inte har tagit en tur till landet för att slippa vara i stan eftersom vi antagligen möts där i butiken eller så har ni vänligt nog smittat vår lokala kassapersonal som kanske bor tillsammans med en bonde.

Så stanna där ni är, inte bara för vår skull utan för er egen också. Ni vill väl ändå äta lite färskpotatis till midsommar och kanske kunna fortsätta hamstra den där pastan som vi nu ska så basingrediensen till.

Och ja, det är även vi som står för grundingrediensen i toalettpappret.

Bönder är ju redan en utrotningshotad art och är därför kanske lite extra skyddsvärda. De senaste decennierna har vi fört en tynande tillvaro, lite bortglömda av samhället. Mest utrotningshotad är den där sorten som kan nästan allt och som aldrig slutar gå.

Semester, sjukfrånvaro och pensionsålder är begrepp som de inte begriper alls. Semester är den där utflykten förrförra året till hembygdsmuseet i grannbyn, sjuk är man om man är döende och pensionen inträffar när man då bärs ut med fötterna först.

Så är det och så har det alltid varit.

Dsc_0074-(2)
Om inte annat kan ni stanna hemma för Gretas skull… Foto: Johanna Sällberg
Img_5678
…eller för den delen för lille Ärlings skull… Foto: Johann Sällberg

Den moderna människan förstår sig inte alltid riktigt på de där figurerna som muttrande kan traska runt i skogen eller på någon åker för att ibland stanna upp och pilla lite i jorden eller dra lite i en gren.

Att det där och då avgörs stora frågor som hur mycket potatis man kan förvänta sig detta år eller hur årets granskott ser ut är ju inte helt uppenbart för den oinsatta. Problemet är att det finns ingen utbildning i världen som kan ta fram de där figurerna, det är ett arv som sedan måste förstärkas av rätt uppväxtmiljö.

Ett bevarandeprogram vore kanske en idé, fast det kan bli svårt att genomföra då en av de mest framträdande bondeegenskaperna är att envist våga vägra hjälp. Egentligen så har vi nog alla gener som kan utvecklas rätt om vi bara får förutsättningarna, så helt omöjligt är det inte att öka antalet bönder.

Ett problem är dock att för att bli en riktig gammaldags bonde behöver man traska efter en sådan i ungefär trettio år för att riktigt lära sig allt de kan (att det tar så lång tid beror på att kommunikationen går extra långsamt när man muttrar fram informationen och sedan muttrar en lång harang om varför ingen fattar det självklara i det man just sagt).

De flesta ryttare har ju stött på de där smått obegripliga bönderna på något sätt eftersom vi rör oss i samma naturområden.

Själv är jag ju en hybrid mellan muttrande bonde och helt vanlig ryttare och kan alltså i princip hamna i konflikt med mig själv emellanåt. Bonden i mig vill traska runt och muttra och pilla i jorden, ryttaren i mig vill umgås med andra och prata häst helt utan något egentligt mål.

Så här på våren vinner bondesidan ett tag, jag är nu på väg att stänga in mig i traktorn och köra runt på orimliga tider på mina åkrar. Att hålla grannar vakna genom att puttra förbi deras hus vid elvatiden på kvällen är givet.

Jag tänker även ägna lite tid åt att köra orimligt långsamt med bred last på en lagom stor väg så att det bildas en ordentlig kö av stressade stockholmare (detta är extra lätt för mig eftersom jag bor i Stockholms län). Allt detta kan antingen ses som ett straff för att man vill vistas på landet eller som en välsignelse då jag helt enkelt arbetar dygnet runt för att det ska finnas livsnödvändiga produkter att leverera till alla de som inte är självförsörjande.

56215502_10156668518503183_6741933756510109696_o
Mitt superlångsamma, breda ekipage som säkert kommer att stressa minst en stockholmare och störa några grannar. Foto: Johanna Sällberg

Nu finns det också en lite modernare variant på bonde som är lite bättre på kommunikation, som kör lite snabbare traktorer och som använder google när det behövs. Dessa är lika viktiga som de muttrande bönderna och dessutom lite mer lättrörliga så även för deras skull är det bra om ni väljer att röra er inom ert närområde.

Det är också viktigt för alla får, höns, kor, grisar och hästar att bönderna hålls friska. De är ännu mer beroende av att deras mat produceras och serveras regelbundet.

Själv har jag hela livet jobbat på att bli den gamla sorten, trettio år ägnade jag åt att traska efter morfar och jag hoppas att tillräckligt mycket fastnade.

Den moderna adaption jag gjort är att jag har lurar med telefon och musik som jag fäller ner. På det viset slipper jag muttra så mycket men blir ändå lagom avskild från omvärlden och kan koncentrera mig på att traska runt och pilla med lagom obegripliga saker.

91797637_634710803743284_621705522642419712_n
Törsten är påtaglig i mataffären… Foto: Johanna Sällberg

P.s. Notering från landet: Denna vecka är ölen i min matbutik slut, kanhända är det en reaktion på förra veckans chipskonsumtion? Prioriteringarna är således fortfarande annorlunda i Hölö.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden