Lydia har inga skor, inte för att jag är övertygad om att alla hästar måste gå barfota utan mer för att jag kommit fram till att det inte behövs på just henne. Jag skulle kunna sätta skor på henne bara omutifallatt sanden skulle ta slut och det blir halt, eller att vi blir tvingade att rida tre mil på asfaltväg, fast inget av det är särskilt sannolikt.
Vi gör ju ofta saker så och ibland är det bra och ibland dåligt, hjälm omutifallatt jag ramlar av är bra, vintertäcke i juni omutifallatt det skulle bli snöstorm är för mycket katastroftänk.
Jag har gjort ett klassiskt nybörjarmisstag för att jag glömt bort att när det gäller avel så är just det där med lite katastroftänk livsviktigt.
Jag har helt enkelt köpt grisen i säcken (bokstavligen). Min Greta är ju en väldigt gullig och snäll gris och därför fick jag för mig att jag naturligtvis skulle börja föda upp gulliga rosa grisar.
En superfin linderödsgalt, Hans, införskaffades och efter en ganska lång tids ansträngning så blev Greta äntligen dräktig. Hon har nu nedkommit med sex små varelser som jag allra först tyckte såg perfekta ut, men… Greta fick snabbt en förlossningspsykos och började försöka äta upp sina små avkomlingar och efter räddningsaktion visade det sig att tre var lite missbildade.
Resultatet blev att jag nu har tre små grisar i valphagen i köket som vill ha mat dygnet runt.
Vad gjorde jag för fel då?
Jo, jag köpte en gris från en gård som var tvungna att göra sig av med en massa grisar för att de tagit sig vatten över huvudet och jag har därför ingen aning om hon är inavlad eller vad hon har för gener (Hans fina stamtavla och genbanksintyg kan inte rädda upp det hela).
Jag hade för dålig koll på hur vanligt det är att just sådana där rosa produktionsgrisar får psykoser och försöker döda sina barn och nu står jag alltså här med resultatet av mitt eget slarv.
Nu är resultatet av slarvet extremt gulligt och allt det där, men som ansvarsfull djurägare har de tre små gullegrisarna snabbt och enkelt kastrerats för att inte just dessa gener ska föras vidare.
Det absolut största problemet som jag brottas med just nu är dock det faktum att grisar är alldeles för smarta för sitt eget bästa så hur ska jag i framtiden kunna släppa mina små grabbar som helt präglats på mig?
Frågan är om jag har råd att ha kvar dem och om man kan ha ett ton gris som stuffar runt på min nya boplats (mamma Greta väger 250 kilo och förväntad vikt på de små är ungefär det).
Kanske skulle det funka att bygga en korridor runt hela stället och använda dem som säkerhetsteam, hittills har ingen klivit in på tomten när Greta är lös och hon är ju bara en 250-kilos klump, fyra stycken borde kunna stoppa det mesta…
När det gäller mina hästar och hundar har jag i alla år suttit och lusläst stamtavlor för att försöka kartlägga alla möjliga genetiska utfall.
Det är extremt roligt att jobba med avel så på riktigt.
Under flera år hade jag privilegiet att få jobba med en helt fantastisk liten hingst, Salstas Splendid, som genom mycket noggrann avel fick så fina resultat på sina avkommor att han blev ELIT-premierad.
Att få vara en del av en sådan resa är få förunnat.
Varje sto han betäckte var noggrant utvalt, härstamningarna var genomgångna så långt man bara kunde och varje individ bedömd från nos till svans för att de skulle komplettera hans egenskaper.
Splendid själv är vacker som en dag och den absolut snällaste hingst som går att hitta, men hans bästa egenskap är att han är genetiskt bra. I princip alla hans avkommor blir lika bra eller bättre än han själv och det är ju en dröm att ha en sådan individ i avel.
Det är dit vi alla strävar när vi avlar.
Splendid själv är vad man kallar en riktigt genomavlad individ, i generationer har uppfödare suttit och funderat och selekterat för att få fram en så jämn, perfekt welsh mountain som möjligt.
Under de år han stod hos mig fick jag ofta förfrågningar från stoägare som hade just ett gulligt sto men utan stamtavla. Vi valde att inte ta emot sådana, hur fina gener han än hade så vet man ju aldrig om något konstig skulle dyka upp från den andra sidan.
De flesta föl som föds i Sverige är ju födda hos vad man kan kalla hobbyuppfödare som mest avlar för att det är roligt och som hingstägare så har man extra stort ansvar för att hjälpa dem att hitta rätt i den genetiska djungeln.
Att vara hobbyuppfödare är en fantastiskt rolig och givande sysselsättning, speciellt om man ser till att ta hjälp av duktiga människor och läser på. Att hitta ett friskt och trevligt sto med stamtavla är ändå inte så svårt och att sedan börja leta hingst är ju mest ett roligt projekt som man kan ägna hur många timmar som helst åt.
Fölningar är ju oftast helt magiska, jag tröttnar aldrig på att se deras dramatiska entre ut i världen och det är nog ett av de största skälen till att hålla på med aveln.
Mina ponnyston har alla varit exemplariska vad gällde den där biten.
De var trygga duktiga mödrar och hade gärna publik vid fölningarna.
Den fölning som hade mest publik ägde rum på min trettioårsdag. Jag hade en jättefest och precis när alla började droppa in bestämde sig stoet Idylle för att börja föla.
Jag fick helt enkelt slänga på mig arbetsbyxorna och kavla upp ärmarna. Fölningar är ju rätt så kladdiga historier, är man med så vill man ju gärna hjälpa till att pilla bort hinnorna från nosen och kolla vilket kön det är på fölet och då är det oundvikligt att man blir halvt insmetad med fostervätska och annat.
Det blev en väldigt trevlig fest trots att jag inte hann tvätta ur allt kladd ur håret (av någon anledning lyckas jag alltid glömma bort mig och stryker undan håret med kladdiga fingrar).
Ett bra bevis på hennes lugn är att under kvällen fortsatte hon helt oberört med att bekanta sig med sin fölunge trots att det blev lite rörigt med 60 gäster på gården och liv halva natten.
Det är få saker som slår känslan av att sitta och titta på när en bra mor bekantar sig med sin avkomma. Det ska finnas ett lugn i situationen och hur gärna man än vill så ska man inte in och peta i deras stund.
Magin som uppstår när de får den där kontakten som är så livsviktig går egentligen inte att beskriva, den måste upplevas.
Att vara uppfödare är alltså lätt beroendeframkallande, vissa kör störtlopp för att få en kick, jag föder upp djur.
/Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på