En kapten är inget utan sitt skepp och en uppfödare är inget utan sitt sto! Faktum är att det är stona som avgör om en uppfödare blir framgångsrik eller inte. För oavsett vilken hingst man som uppfödare väljer att använda, så är det alltid stoet som skapar framgång. Jag tror de allra flesta uppfödare kan hålla med mig om detta.
Jag är inget utan mina ston och helt ärligt så är hästvärlden inget utan avelsstona. Det är stona som producerar nästa generation och det är just det uppfödning handlar om, att ta fram nya hästar men dessvärre medför det att den äldre generationen någon gång faller bort, nu var den tiden inne för mig.
Min lojala trotjänare och min partner-in-crime fick i förrgår somna in. Tillsammans har vi bekämpat världen i 17 år. 17 år… Gud vad tiden springer iväg och vad gammal jag känner mig! Nu finns det garanterat de som fnissar till när jag väljer att uttrycka mig som ”gammal”, men det känns absolut inte som om 17 år har passerat, jag känner mig inte som en dag över 23 år! Men dessvärre blir vi alla äldre och det gäller dessvärre även hästarna, oavsett om de är ens partner-in-crime eller inte.
Pisces aka min partner-in-crime har jag fått uppleva så mycket tillsammans med. Jag vore inget om jag inte hade henne vid min sida under alla dessa år. Hon var min första storhäst och blev även senare mitt första avelssto.
Det var tillsammans med henne allt började för mig. Jag var 16 år och hon var 6 år och båda hade egentligen ingen koll på något i livet, men med tiden lärde vi oss med stapplande steg att ta oss igenom livet, både igenom bra och svåra år. Vi fanns alltid för varandra, hon fanns där för mig och jag fanns där för henne.
Pisces och jag hade inte världens lysande karriär, vår eviga ärkefiende galoppombyte förföljde oss i flera år. Men efter mycket om och men, fick vi till dem till slut. Faktum var att jag var grön och hon var grön, dessutom grädde på moset så hade hon redan befäst orena byten, vilket gjorde allt mycket svårare. De förbaskade bytena! Hon var dock alltid en fröjd att rida! Sådan arbetsmyra att hon fick varje arbetsnarkoman se ut som en riktig latsock! Hon var verkligen en fantastisk häst på alla sätt och vis.
När jag var 23 år beslöt jag mig för att ta ett föl på henne. Hade hört myten att ston ska ha föl innan de fyller 14, så det var lite ”fem-i-tolv”, det var i alla fall vad jag trodde. Inte visste jag då att det skulle vara början på min kommande karriär. Jag var för tillfället en fattig universitetsstudent och tittar jag tillbaka idag, tio år senare, så kan jag känna ”Hur tänkte jag egentligen???”.
Men jag red hästar på fritiden för att kunna skrapa ihop till ett kommande föl. Min mamma var egentligen emot att betäcka Pisces då hon var orolig att något skulle hända, hon hade fastnat i skräcken gällande fellägen där man förlorar både sto och föl. Men nu ”råkade” Pisces vara dräktig en dag och jag kan säga er, min mamma blev inte glad när jag berättade för henne om Pisces ”mystiska” dräktighet.
Året därefter, 2014, anlände på Mors dag ett bedårande litet hingstföl! Min första egna uppfödning! Ett vackert fuxföl med en stor vit bläs och den allra skäraste mulen. Både jag och Pisces bedårade detta lilla underverk och för oss fanns det inget finare föl i världen! Därefter dröjde det några år innan nästa betäckning skedde.
Under dessa 17 åren har Pisces gett mig 4 alldeles underbara föl och det var tack vare henne som jag håller på med uppfödning idag. Hon var inte bara en fantastisk rolig ridhäst och var ett fantastiskt avelssto, det är nämligen få föl som har blivit så älskade som alla hennes föl blev. Dessvärre fick jag ta bort hennes sista föl, vilket hon tog otroligt hårt!
Men för 1 år sedan, på dagen faktiskt, fick hon uppleva att bli mormor. Nu kanske flera anser att jag förmänskligar mina hästar genom att använda ordet mormor, men hon fick vara delaktig i födseln av sitt barnbarn. Det var så fint att uppleva och helt ärligt, så behövde hon det efter hon hade förlorat sitt egna föl året innan. Idag ler jag av tanken att mor och son är återförenade, han har tålmodigt väntat på sin käraste mor.
Så mycket detta sto har gjort och gett mig genom åren. Hon gav mig sitt hjärta och sin själ. Hon har funnits för mig varenda dag sedan min far gick bort för lite mer än 2 månader sedan. För mig var Pisces inte bara ett avelssto, hon var min tävlingspartner i flera år, hon var urmodern till min avelskarriär, hon var min stöttepelare och hon var min bästa vän. Tror alla uppfödare och hästvänner någon gång har upplevt den hästen som förändrade hela livet och har ni inte fått uppleva detta ännu, så hoppas jag att ni någon dag kommer att få, för det är helt magiskt underbart och jag känner mig hedrad att fått dela livet tillsammans med henne.
Så nästa gång du tittar på din älskade häst, var tacksam för den modern som en gång i tiden bar och vårdade för att den hästen skulle kunna finnas vid din sida idag. För det finns ingen kärlek starkare än en mors kärlek till sitt barn och hästvärlden är inget utan våra fantastiska avelsston.
Tack för att ni tog er tiden att läsa och önskar ni följa mig på sociala medier, så hittar ni till min Instagram här
Följ Ridsport på