Noomis blogg om hur drömmar blivit verklighet

Förra veckan, då började jag berätta för er om min tid som ryttare och de hästar som varit med under resans gång. Denna veckan kommer en fortsättning på förra veckans inlägg och jag berättar om att ta sig upp i klasserna med Magic, att börja rida Captain, den sagolika resan med Gorm och mycket mer.

Efter några så otroligt lärorika år tillsammans med b ponnyerna Felix och Holly, som lärde mig så mycket så letade vi efter en ponny som kunde lära mig ännu mer på de högre ponnyklasserna.

Vi fick då upp Little Miss Magic på hästnet. En fin ponny som hade hoppat SM sedan tidigare och nu letade efter en ny ryttare att ta upp till den nivån. Hon var en ponny som många på den tiden underskattade, hon var inte som de andra stora, maxade valackerna och hingstarna. Magic var ett nätt, litet sto på 126 centimeter. Men att hon inte var lika bra som de stora grabbarna bevisade hon enbart motsatsen på.

Magic var en dröm att rida på, på så många olika sätt. Hon gav mig så mycket självförtroende och rutin. Man behövde aldrig vara rädd för att inte ta sig över ett hinder eller för att inte ta sig hela vägen in i mål.

Om man får skryta lite så skulle jag säga att Magic och jag var oslagbara tillsammans, lika stora vinnarskallar båda två.

Magic gjorde så många av mina drömmar till verklighet, att få tävla ett svenskt mästerskap, att få ta medalj, att rida i olika länder här i Norden på Baltic cup, vinna ponny GrandPrixer. Hon gav mig allt och lite till – jag kommer för evigt vara så tacksam för de tre åren som jag fick med henne och all kärlek vi hade tillsammans.

Efter mig så fick otroliga Isabelle Isaksson även hon en fantastisk tid med Magic och nu två år senare så är mitt hjärta tillbaka på gården igen. Denna gången med mitt kusin barn Alice Skobe som just nu håller på att lära känna fantastiska Magic, så glad över att Alice ska få uppleva en ponny som Magic, ingen är som henne.

Samtidigt som jag tillsammans med Magic briljerade ute på banorna så kom Dooneens Captain Classic i mitt liv. En fantastisk ponny men svår och känslig för elvaåriga Noomi att rida.

Efter några månader tillsammans med Captain så fick jag helt andra mål med honom än vad jag hade från början. Till en början så var drömmen att tävla dom största klasserna med honom, men Captain var osäker. Inte på hinder, han kan hoppa vad som helst. Men inombords. Captain är en irländsk ponny och jag kan därmed inte veta vad han upplevt under sina tidigare år. Men mitt mål med honom blev då att han inte bara skulle lita på mig, utan människor överlag. Att han skulle våga ha öronen framåt vem det än var som skulle hämta honom i boxen eller som skulle rykta honom i gången.

Detta har Captain lärt mig, tålamod och horsemanship. Men också utbildat mig så otroligt mycket som ryttare. Captain är inte enkel och jag har fortfarande dagar då jag tycker det kan vara svårt att förstå mig på honom. Han är inte den ponnyn som jag har mest framgångar med, han har ofta hamnat i skuggan av Magics eller Gorms framgångar. Men det är även till honom som jag har att tacka till alla framgångar med mina andra ponnyer, han har verkligen format mig som ryttare.

Jag tror också det är därför som jag har så svårt att släppa taget om Captain. För att min kärlek till honom är så otroligt stor. Men efter 4 år tillsammans så börjar tyvärr våran tid rinna ut.. det gör ont, men jag vet också att någon annan liten ryttare förtjänar att lära sig så mycket av honom som jag gjort under åren.

Som tolv- och trettonåring så red jag som children ryttare på storhästen Girlfriend.

Girlie var inte det minsta lik någon av dem andra ponnyerna som jag hade haft tidigare. Det var svårt, helt plötsligt var det inte lilla räserbilen Magic att svänga runt utan en stort häst, men en lång rygg, långa ben och en lång hals. Det var inte lätt att få ihop ridningen på en stor häst, men Girlie tog så väl hand om sin lilla ryttare till en början. Med henne så tävlade jag för första gången på Falsterbo och hoppade flera felfria 130 cm tillsammans. Sedan kom vi till en punkt där vi inte längre riktigt gick ihop, jag kunde inte ge henne ridningen som hon ville ha och förtjänade samtidigt som jag ville satsa fullt ut på ponny tiden.

Och det var då han kom in i mitt liv, min soulmate, mitt hjärta, min ponny, Gorm.

Det är svårt att sätta ord på min och Gorms resa. Det är inte mycket som går enkelt eller enligt plan här i hästvärlden. Men innan Gorms skada så fanns det inget som kändes svårt.

Gorm var 8 år när han blev min, han var en fin ponny som mestadels hade gått ungponny klasser sedan tidigare. Vi visste att han var en fin ponny med mycket kapacitet men att han skulle bli så fin som han blev, kunde nog ingen ana om man inte kände honom.

Gorm är en så otroligt trygg och glad ponny som verkligen fick en fin grund och början på sitt tävlingsliv tillsammans med Alice Nyhus. Något jag är så tacksam för.

Vi tränade ihop oss och gick båda två från klarhet till klarhet. Från att hans tidigare, hängande framben kunde ge några slarvfel och bommar ned till att aldrig sätta en hov på fel plats. Att ta sig upp till högsta nivå och landslag för första gången för både han och mig tillsammans var bara en dröm.

Gorm är en talang. Han hade alla delar, teknik och försiktigthet, mod och kraft, snabb och smidig, en otrolig inställning och älskade att hoppa. Att gå in på banan med Gorm och veta att det inte var ”han och jag” inne på banan utan det var ”vi”, vi var kompletta.

Det gör så oerhört ont att inte göra detta med Gorm längre och att en skada ska få stoppa honom från att göra det han älskar och är bäst på. Det ända vi kan hoppas på nu är att han ska bli bra igen. Men det ser tyvärr inte så hoppfullt ut.💔

Sen till sist har vi Carafena, Twilight.

Ett sto med mycket personlighet, kapacitet och vilja.

Twilight har stora skor att fylla efter Gorm. Jag tror inte att någon någonsin kommer kunnat byta ut eller ta Gorms plats. Men Twilight har själv en egen stor plats redan nu. Det är så roligt att få utbilda och träna Twilight, vi har snart varit ett team i ett års tid. Det har varit och är fortfarande mycket arbete kvar men jag känner mig så tacksam över att just jag får göra denna resan tillsammans med henne. Ska bli så spännande att se vad framtiden har att ge för Twilight!

Jag hoppas att ni nu har fått lära känna hästarna i mitt liv lite bättre, många hästar som alla betyder mycket för mig och varit en stor del av min resa.

Tack/ Noomi

För någon vecka sen så la jag ut på min Instagram och frågade vad folk ville läsa. Och då var det en som skrev och frågade om jag kunde skriva om de olika hästar som jag har ridit under min tid som ryttare.

Det är flera hästar som har varit en stor del på vägen till där jag är idag, vissa under en längre period och andra under en kortare tid.

Jag tror att alla hästar jag någonsin ridit har varit viktiga för mig under min resa. Alla har haft sin tid och lärt mig så otroligt många olika saker.

Min tid som ryttare började precis som för många andra, på ridskola. Under åren som jag var 6 och 7 år gammal så fick jag lära mig dom allra lättaste grunderna på den fantastiska, gamla ponnyn Lukas på fridhems  ridskolan här i Tranås. Redan där väcktes en otroligt stor kärlek för hästar och en så stor kärlek för lilla Lukas.

Våren 2018, 7 år gammal så fick jag min egna ponny. Rico, en skimmelvalack som var 9 år. En otroligt söt ponny som jag älskade mer än allt annat. Jag skulle inte säga att han var ponnyn som tog bäst hand om mig, han såg mig gärna ligga på backen efter att visat upp sina olika bus… Trots alla avramlingar så är jag så glad för åren jag fick tillsammans med Rico. Han väckte verkligen kärleken för att borsta, mysa, rida barbacka och spendera tiden i stallet med ponnyer och vänner.

Sedan var det dags att ta nästa steg och den lilla skäckfärgade b-ponnyn på 122 centimeter, Holly Jade Rose flyttade in i stallet. Det var min fösta pigga ponny och det kunde verkligen gå fort… Holly var ponnyn som väckte tävlingsintresset i mig och hon var ponnyn som tog mig ut på tävlingar för första gången. Jag minns hur jag åkte av på min första lokala tävling med henne, i en LD-klass. Men vi gav inte upp och tog oss hela vägen till att bli riktigt starka tillsammans i LB – vilket kändes så stort!

Holly lärde mig mycket men min dressyrinriktade mamma tyckte att det gick för fort och att det här med hoppning var farligt. 

Det var då charmtrollet Ollies Felix kom in i vårat liv. En läromästare som varit starten till många av våra toppungdomsryttare i dressyr idag. Han var 21 år när han kom hem till oss, men var nog även den piggaste 21-åringen jag någonsin har och kommer att ha träffat.

Han hade mycket hyss för sig, hyss som gav oss alla i stallet ett leende på läpparna varje dag. Han var rent av otrolig! Ponnyn med de minsta öronen som gärna slackade av sig tränset i den sista halten inne på dressybanan, som när som helst kunde lägga en bock på stallplan när han inte ville gå därifrån eller sättet som han sög på sin tunga efter att ha fått något gott. Men det råkade bli så att dressyrintresset inte riktigt slog igenom hos mig.

Felix var ju trots allt en grym hoppare och det tyckte jag var roligare.. men jag lät storasyster Juni ta nytta av hans otroliga kunskap. Även hon fick då lära sig utav Felix och tog hem ett SM-brons på hennes första svenska mästerskap tillsammans med honom. 

Efter hans otroliga karriär med mängder av SM-medaljer och andra meriter tillsammans med flera olika ryttare, Zelma Björk, Siri Erhrnroot, systrarna Bergåkra, Juni och mig så fick han under sin sista tid lära Ester Brantberg allt han kunde innan det var hans tur att galoppera vidare på de evigt gröna ängarna.

Felix hade jag kunnat skriva så mycket om, en ponny med en sådan fantastisk personlighet, som faktiskt liknar Gorm lite.

Jag saknar honom. Han var verkligen speciell.

Nästa vecka kommer en fortsättning av min resa som ryttare, då kommer jag berätta om hur jag tog mig upp i klasserna tillsammans med Magic, om när jag började rida Captain, min tid som childrenryttare, resan med Gorm och det som bara är början med Twilight.

Stay tuned…

/Noomi

Vi som är unga idag och håller på med denna tidskrävande sport kommer alltid att ha någon form av stress hängandes över oss. 

Dagar då det känns som allt bara är för mycket. När skolan tar för många timmar och alla prov blir för många. 

Och då känns helt plötsligt även timmarna i stallet för långa. Stallet och hästarna som man annars alltid längtar till och tiden som man inte vill ska ta slut, blir istället något som känns som en stressig tid. På vardagarna är det mycket som ska hinnas med på vad som är ett dygn med alldeles för få timmar. 

Det är så otroligt viktigt med planering. När man håller på med hästar och samtidigt går i skolan så får man lära sig att prioritera. Är det ett viktigt prov på onsdagen så kanske hästarna får lite kortare pass eller vilodagar under måndagen och tisdagen så man då kan prioritera att plugga. Och tvärt om, är det en viktig tävling i helgen så kanske inte skolan kan prioriteras just den veckan.

För man måste även komma till insikten att det inte går att få ihop allt perfekt – och det är okej!

Detta har jag skrivit om tidigare, men jag tror även att det är viktigt att bli påmind om.

Just det här med att sätta mål. Och att sätta realistiska mål. För oss som just nu går i nian så är det mycket snack om gymnasieval och hur viktiga våra betyg kommer att vara.

Men för oss som även såklart vill satsa på vår sport och ge all vår tid och kärlek till hästarna, så måste man sätta realistiska mål och veta vad man faktiskt vill.

Låt ingen stoppa dig på väg mot dina drömmar och mål! Och välj en linje som du tror att du kommer att trivas med.

Hitta din teknik!

Du måste lära känna dig själv och veta hur du fungerar. När du har som mest energi att ge till hästarna eller om du inte har någon energi – hur får du då fram den?

När kan du fokusera som bäst och i vilken miljö? Försök att göra det så lätt för dig själv som möjligt att plugga. Sitt själv i tystnad, lyssna på musik eller gör det tillsammans med en kompis – det som funkar bäst för dig!

Ni alla vuxna som läser detta bär på ett stort ansvar. Sluta säg att vi unga i sporten inte försöker. Det gör vi, otroligt mycket – mer än vad ni tror – för att få ihop våra liv. De är inte likadana som era liv var när ni var unga, världen ser annorlunda ut idag och det är inte alltid lätt.

Men jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att vi försöker vårt absolut bästa.

Tack!

SM är över för denna gången och vilket mästerskap som Strömsholm bjöd på!

Så fin och välordnad tävling! De gav verkligen oss ryttare och hästar de bästa förutsättningarna för att göra tävlandet så bra som möjligt. Stor eloge till alla involverade i tävlingen.

Eftersom att Captain inte riktigt var sig själv förra veckan, läs den tidigare bloggen, så blev det mindre tävling än planerat från min del, men Twilight ville inte göra mig besviken! Hon gjorde tre helt fantastiska rundor och höll nollan från första dagen och hela vägen fram till det sista hindret i finalen där vi hamlade i en mellan-distans och rev. Det blev då en spännande omhoppning mellan mig och Twilight och Alice Leander tillsammans med Lucky You som denna gången tog hem vinsten! Stort grattis!

Så stolt över min fina ponny som verkligen visade framfötterna förra veckan och visade upp hur fin hon är, och wow vilken otrolig känsla som hon gav mig! Det har varit så mycket jobb och träning som nu börjar ge resultat, vilket är så kul! Bara en bonus att få åka hem med silvret för sjuåriga ponnyer.

Detta var den andra gången någonsin för mig då jag inte hoppat en final på SM. Den första gången var förra sommaren när Gorm mystisk blev sjuk och var tvungen att avstå finalen. Och sen nu då förra veckan.

Det var speciellt att bara stå på sida av och inte tävla själv, att inte se ett enda ekipage som motståndare utan bara heja på alla, vara nervös för alla som rider och bara hoppas på det absolut bästa resultatet för alla. Man vet själv som ryttare hur mycket slit och jobb som ligger bakom varje ekipage för att rida in i finalen. Det var så kul att hinna se alla som red och de grymma ryttarna och hästarna som krigade sig hela vägen till pallplatserna.

Jag fick även ägna finaldagen tillsammans med Ponnypappan Daniel. Vi filmade och fotade för Ridsport under hela dagen – så roligt!

Nu har vi några lugna veckor framför oss innan den sista tävlingen för året för mig och Twilight är. Sen blir det jullov för både hästarna och mig innan nästa års utmaningar!

Det verkar tyvärr vara en förbannelse över att tävla SM för mig och Captain.

Vårt SM avslutades tyvärr lika fort som det startade. 

De senaste veckorna så har han känts så otroligt fin! Så fin genom hela kroppen, försiktigt och modig de få gånger som vi har hoppat. Men idag, efter fina språng på framhoppningen, så hände något.

Hans språngkurva var inte längre den samma och han tog oss inte längre fram till hindren på de sätt som han brukar. Han hoppade fram till kombinationen 3a-b, hoppade in men hoppade inte ut. Något som aldrig hänt tidigare. Vi tog oss efter en volt igenom kombinationen och vidare fram till 6an där han visade igen att det var något som inte stämde.

Vi kollade självklart igenom honom noga så gott vi kunde när vi kom ut från banan och då reagerade han på vänster bak. Vi vet inte vad som orsakade detta men troligtvis har han sträckt sig på något sätt inne på banan.

Känslan har aldrig fel när det inte känns helt som det ska.

Captain är en ponny som gått höga klasser i många år sedan han var väldigt ung, något som jag tror börjat komma ikapp honom lite nu. Han älskar verkligen att hoppa och tävla men vi tror att det börjar bli dags för honom att göra det på den längre nivå för att han ska tycka det är roligt och enkelt.

Såklart tråkigt, men nu blir det hem och checka honom för se så att inget gör honom illa. Och nu får vi ladda om och ge allt tillsammans jag och Twilight som hoppar första starten imorgon.

Fortsatt lycka till alla tävlande och fortsätt följa med i min rapportering bakom kulisserna på Ridsports TikTok!

/Noomi

Nu är vecka 44 här igen, veckan som för många enbart betyder höstlov och ledigheter.

Men för oss alla hästmänniskor så är denna veckan mycket mer än så!

Inomhus-SM i hoppning för ponny och children avgörs som vanligt denna vecka, detta året i Strömsholm. Samtidigt som hästfesten Jönköping Horse Show pågår för fullt.

För mig så spenderas höstlovet för femte året i rad på inomhus-SM för ponnyer. Denna gången så är det Captain och Twilight som jag har äran att göra detta tillsammans med. Captain hoppar SM för kategori C och Twilight rider Svrf Ungponny för sjuåriga D-ponnyer. 

Jag har kommit till en punkt i livet när jag kan gå in på banan med ett leende för att jag får göra det jag älskar och att det inte behöver kännas som något jobbigt längre.

Och vi är så taggade på förhoppningsvis en rolig vecka.

Efter nio svenska mästerskap i rad, nu det tionde denna veckan, så kan jag säga med rutin att man inte ska ta det på för stort allvar! Du ska såklart aldrig vara slarvig med din ponny, men det är så viktigt att man mentalt inte låser sig – då kommer både din egen ridning och ponnyns hoppning att bli pannkaka.

Ibland så kommer bommarna vara på din sida och du hoppar felfritt, men oftast, för de allra flesta, så kommer en eller flera bommar åka. Man tappar takten och helt plötsligt är man på baken och förlorat en medalj som varit så nära, men också så så långt borta.

Allt kan alltid hända på ett mästerskap och jag är så tacksam för att nu kommit till en punkt i livet när jag kan gå in på banan med ett leende för att jag får göra det jag älskar och att det inte behöver kännas som något jobbigt längre.

Att jag inte behöver vara så nervös så att jag skakar utan ha en härlig nervös känsla som bara vill ge allt tillsammans med min ponny inne på banan. 

Hur det än kommer att gå denna vecka så ska vi njuta och ha så roligt tillsammans.

Men jag är inte bara på plats för att tävla på Strömsholm utan ska även få ta med er läsare och tittare till SM genom skärmen. Jag kommer att uppdatera mer än vanligt här på bloggen men också ge er en massor med roligt content på Ridsports TikTok konto, in och följ! @tidningen_ridsport

Jag hoppas att ni är lika taggade som jag på detta!

/Noomi

Veckans blogg handlar om ett ämne som jag tycker är otroligt viktigt!

Att vi alla måste tänka på hur vi visar upp vår sport för den yttre världen, och för att vi ska få göra det vi älskar tillsammans med dem vi älskar. 

Detta är något som jag tänkt mycket på nu på sista tiden. Hur vi alla har ett ansvar och att vi måste och ta detta ansvaret.

Det finns flera saker som vi har ansvar över. Det första som för mig, och jag hoppas alla andra som håller på med hästar är en självklarhet, är att se till så din häst mår så bra som möjligt. Se till så att den får mat och vatten, tillräckligt med utevistelse som passar hästen, att hästen tränas på rätt sätt och att man aldrig utsätter hästen för något som är alldeles utanför dess nivå. Och såklart att hästen får massor med kärlek. 

Men detta är inte det enda ansvaret vi som ryttare har.

Detta är för mig självklara saker. Att vi älskar hästen mest av allt, och älskar sporten för att vi får utföra den tillsammans med hästen som man älskar.

Men detta är inte det enda ansvaret vi som ryttare har. Vi måste också alltid tänka på hur vi visar upp vår sport för den yttre världen. Vi som är i denna sport vet hur det går till och vet hur mycket våra hästar faktiskt älskar att få ridas och få tävlas på, men det kommer alltid att vara människor som tycker det vi gör med våra hästar är något fruktansvärt och något som inte borde få vara en sport. 

Vi kommer troligtvis inte kunna ändra på deras åsikt, och det är såklart okej att ha olika åsikter.

Jag vet själv att man när man hör sånt här så kan man bli lite ledsen. Man hade bara velat att alla människor såg den tid och kärlek som man ger till dessa djur, allt vi gör för att de ska må så bra som möjligt och vara så lyckliga som möjligt. 

Vi kommer troligtvis inte kunna ändra på deras åsikt, och det är såklart okej att ha olika åsikter. Men det jag vill komma till är att vi måste tänka på hur vi visar upp vår sport, för folk i sporten och folk utanför sporten. 

En failvideo man kan tycka är kul när man trillar av, går omkull eller när ens häst springer på bakbenen kan lätt komma upp i flödet hos dessa som tycker att hästsporten är fruktansvärd.

Och det blir då väldigt fel.

Och min egen åsikt är den att jag inte heller tycker att det är kul att se en video där en ryttare eller häst kan ha kommit till skada. Jag säger inte att man inte kan visa upp när det går dåligt, men man kan göra allt man kan för att se till så klippet inte kan tolkas på fel sätt från någon utifrån ridsporten.

Jag tror att om vi vill att våra sport ska få finnas, vilket jag tror alla som läser detta tycker, så måste vi tänka på vad vi visar upp och på vilket sätt vi gör det. Och alltid ha i bakhuvudet att detta kan synas av fler människor än bara de som själva är i sporten. För vi vill ju få hålla på med det vi älskar, våra hästar!

Så snälla, ta hand om era älskade hästar. Behandla dem på ett sätt som du är stolt över och kan stå för. Visa upp hur fantastisk det är att ha en starkt band med sin häst och att utföra denna otroligt krävande och svåra sport tillsammans med den du älskar mest.

Tack för att du läste!

/Noomi

Nu är det onsdag igen och den här veckan kommer jag att berätta om hur vi på Stall Säthälla tränar och rider andras hästar. Hästar som kommer till oss för utbildning, träning och tävling.

Jag hjälper till och tränar de ponnyer som kommer till oss med inriktning hoppning. Jag har nästan aldrig mer än en ponny i träning för att kunna göra det seriöst och så bra som möjligt för den ponnyn, plus hinna med både skolan och mina egna ponnyer.

De som primärt har hand om träningshästar här i stallet är min mamma Sophia som jobbar med det på heltid och min syster Juni som gör det under tiden som hon inte gör skolarbete.

Den här veckan gästar Juni därför bloggen för att berätta om hur det brukar gå till:

”Hej alla Ridsportläsare!

Så här jobbar vi på Stall Säthalla när vi får in en utbildningshäst till oss:

Beroende på vad ägaren till hästen vill, så lägger vi upp en första tanke eller plan kring det. Det skiljer sig ganska mycket om hästen ska tävlas och tränas eller säljas. Vi har alltid en öppen dialog med ägaren för att få det att bli så bra som möjligt för både hästen och ägaren.

När en häst ska säljas tittar vi på tidigare utbildning och dagsformen hos hästen. Vissa hästar behöver mer tid och träning innan vi känner att de är redo för en försäljning medan andra är mer ”redo” när de kommer till oss och vi behöver då bara rida in oss lite tillsammans för att veta hur hästen fungerar. Sen när det är dags för försäljning vill vi såklart hitta en så bra match mellan ryttare och häst som möjligt, vilket vi faktiskt är riktigt bra på!

Om en häst är här på tävling och eller längre utbildning ser det väldigt annorlunda ut. Det kan vara så att målet är att matcha hästen mot en specifik större tävling som oftast kräver olika kval. Då lägger vi upp en tävlingsplanering för att såklart ha så stora chanser som möjligt att lyckas så bra som möjligt. Tyvärr är det aldrig en garanti att man kvalar men tanken är att chanserna ökar hos oss när vi kan kombinera vår tidigare rutin och föra över den till hästen. Sen kan chanserna också öka när vi har mer tid med hästen och vidareutbilda den lite innan start. Vi vill att det ska vara seriöst och inte bara göra en quickfix för att snabbt sälja eller kvala en häst till en viss tävling. Vi vill göra en riktig skillnad!”

/Juni

Fem olika hästar

Just nu har vi fem helt olika hästar och ponnyer i stallet som kommit till oss av olika orsaker och med helt olika mål.

Vi har dels 6-åriga Bryan som främst är här för utbildning, som jag mestadels rider. Sen har vi den vackra hingsten Melvin som vi har haft under längre perioder med ett längre utbildningsupplägg. Då han kombinerar både utbildning och avel så ser hans upplägg annorlunda ut.

Sen rider Juni tre unga storhästar med även dom helt olika mål. 

Och så har vi mamma som hjälper till med alla dessa hästar! Från marken, i ridningen och på träningar. Vi rider aldrig en helt ny häst direkt. Vi brukar gilla att se den från marken först, då får hästen också chans att se sig omkring och slappna av innan en sadel och ryttare kommer på ryggen.

Vi har rutin från så många olika typer av hästar – hoppning, dressyr, unga, äldre och med olika svårigheter. 

Även fast det kan vara mångas stora dröm att jobba så här är jag tacksam för att vi inte är en jättestor verksamhet med flera hundra hästar i träning! Vi håller det på en bra nivå för att kunna göra det med kvalitet och inte kvantitet. Och som sagt göra individuella upplägg för varje häst!

Varmt välkommen att ställa frågor, jag är också nyfiken på vad du skulle vilja läsa mer om här i min blogg på Ridsport?

/Noomi

Den här veckan hade jag tänkt att ni ska få hänga med lite vad som hänt varje dag under den senaste veckan!

Onsdag 1/10

Onsdagen spenderades som övriga dagar, först i skolan, sedan i stallet och avslutades med gymmet och ett benpass tillsammans med min bästa vän. Älskar när jag har tiden att åka till gymmet, träna och spendera tid med vänner samtidigt, de älskar jag.

Torsdagen 2/10

Torsdagen var inte en helt vanlig dag, då jag inte på hela dagen satte min fot i stallet. Det händer inte ofta men njöt faktiskt av att göra lite annat under dagen. Först var det en lång dag i skolan, efter det så var vi på öppet hus på gymnasieskolan som jag troligtvis kommer att börja på nästa höst. Efter det så fick jag se när min bror, Alex, gör det som han brinner för, kampsport och i torsdags stod det MMA på schemat. Fascinerande att se andra idrottare brinna för något helt annat lika mycket som vi hästmänniskor brinner för hästar. När jag kom hem så blev det att öppna böckerna och göra lite skolarbete.

Fredag 3/10

I fredags så var jag såklart nere i stallet direkt från skolan efter att ha varit ifrån hästarna en dag. Jag tog tid på mig att mysa med mina ponnysar, kan inte bara vara jag som får dåligt samvete om man är ifrån sina älsklingar, även om det vara är en dag. Så det fick bli en massor med mys på fredagen.

Lördag 4/10

Lördag och äntligen helg! Då är det stallet som gäller! Och i lördag så stod hela ponnygänget på tur för att ridas. Otroligt tacksam för ridhus när stormen kommer på besök. Bryan var först ut. En nyinflyttad sexårig b-ponny som är här på utbildning. En riktig cool liten kille som har mycket att lära sig. 

Efter det var det Melvins tur, han är störst, bäst och vackrast om ni frågar honom själv. Men att han är vacker kan ingen säga emot. Melvin är också här på utbildning, en liten c-ponny hingst på 4 år.

Sen var det mina egna små hjärtans tur. Gorm och Captain fick sig båda joggas lite i ridhuset. Varken min eller deras favorittyp av pass som hellre skulle vara ute i skogen, men finns risken att det faller ett träd i huvudet på oss så håller vi oss inne..

Kanelbullens dag fick inte heller glömmas bort och efter den ruskiga dagen i stallet så blev det bakning och pluggning inför prov på måndag.

Söndag 5/10

Dagen startades med att få träna mitt grymma kusinbarn Alice tillsammans med hennes två ponnyer Wasabi och Magic. Är så tacksam över att få se min älskade Magic tillsammans med Alice, de är allt jag hade kunnat drömma om!

Sedan reds Gorm och Captain i skogen och lilla Bryan fick sig ett trimm-pass.

Måndag 6/10

Efter skolan så fick Twilight som haft lite vila, i måndags komma igång och börja träna igen. Ingen var gladare än vi över det! Hon växer för varje dag i mitt hjärta den coola och charmiga ponnyn som hon är. Tanken var även att Gorm skulle ridas men han verkade ha haft lite för kul med sina hagkompisar och saknade en sko när han kom i från hagen… så ingen ridning för honom.

Uppdatering om kattungen!

För er som undrar hur det är med vår lilla kattunge som förra veckan fick en rejäl spark så kan jag meddela att han mår bättre! I vanlig ordning så avslutades sedan dagen med att plugga inför kommande prov… detta var min veckouppdatering för denna vecka, vi hörs snart igen!

/Noomi

Den här veckan var jag inte haft någonting särskilt i mina tankar och vill egentligen mest önska er alla en fin vecka. En vecka där vi är tacksamma för de vi älskar mest av allt här i livet, de djur och de människor som vi har runt oss och de små sakerna här i livet.

Det låter töntigt – jag vet, men inget varar för evigt här i livet och det är lätt att bli ”hemmablind” ibland och aldrig riktigt vara helt nöjd. Bara kolla på vad andra har som man kanske själv saknar i sitt liv. Då måste man stanna upp och känna lite tacksamhet för de små sakerna man njuter av i sin vardag, det som gör dagarna värda att leva och ta sig igenom. Saker som utan att man tänker på det ger dig ett leende på läpparna.

Jag tänkte på detta idag, måndag när jag skriver detta, när jag var ute på en skritt-tur barbacka i skogen med min älskade Gorm. Det var kväll och solen var i den finaste tidpunkten på dagen. Nej solen lös inte starkt mitt över huvudet på oss, utan solen var nästan helt nere och gav den där fina orangea, rosa ljuset i solnedgången.

När jag får avsluta mina dagar såhär så avslutar på bästa möjliga tänkbara sätt. 

I tystnad bara jag och Gorm i skogen, höra de fåglar som fortfarande kvittrar, höra Gorms hovar gå igenom de första löven som fallit, känna hans lugna hjärtslag som njuter av den lugna, stillsamma atmosfären runt omkring oss.

Det är något fint och något jag njuter av och är otroligt tacksam för.

De små stunderna som lätt bara flyger förbi än utan att man hinner med att tänka på hur mycket man faktiskt älskar det. För snart är det över, eller förhoppningsvis inte än men ni förstår, inget kommer att vara för alltid. Jag kommer inte vara 15 år och skritta på min drömponny som gör de tuffaste dagarna lätta att ta sig igenom när jag har honom vid min sida för alltid.

Allt har sin tidsgräns.

Därför tror jag att det är viktigt att vara tacksam för det som känns som en självklarhet idag. Om några år ser vi tillbaka på dessa stunder och ångrar att vi inte tog vara på det mer.

Jag sa även det till honom, till Gorm. 

Hur tacksam jag var för att få spendera den här tiden med honom. Hur mycket jag älskar varje ridtur med honom, varje gång jag får rykta och göra honom fin, varje gång han gnäggar när han hör min röst, varje puss på den mest perfekta lilla mulen jag vet, varje gång mina händer är fulla av smuts efter att ha kliat min lilla ponny på halsen i hagen efter att han rullat sig en massa. 

Så kom ihåg att vara tacksam för det som känns självklart eller som något litet här i livet. Berätta för dem du älskar att du älskar dem, man kan inte säga det för mycket vare sig om det är till ett djur, en vän, en familjemedlem eller liknande. 

/Noomi