Noomis blogg: ”På väg mot årets första tävling”

Nu är vi på väg mot årets första tävling. Vi påbörjar året på samma ställe som vi avslutade det, med Baltic Cup som går i danska Herlufmagle.

En speciell känsla att gå in i 2026 och veta om att det är mitt sista år på ponny. Ponnytiden som man alltid vetat har ett slutdatum men som man aldrig faktiskt trodde skulle komma. Men nu är jag här, och jag tänker njuta av varenda sekund av detta året tillsammans med mina ponnyer. 

Något som jag minns väl från mitt sista år på b-ponny, som jag gick in i för 3 år sedan nu, var hur svårt det var för mig att faktiskt njuta av den tiden. Magic som jag red då gav mig absolut allt och den roligaste b-ponny tiden jag hade kunnat tänka mig. Men att faktiskt njuta var så otroligt svårt för vid varje ridpass, träning och tävlingar så var min första tanke att vi var ett steg närmare att säga hejdå ifrån varandra.

Sista året så var jag lång på lilla Magic. Det var verkligen omöjligt att släppa taget. Men trots det så var vi ett riktigt starkt team tillsammans, vi visste varandras svagheter och styrkor och kunde verkligen jobba som ett team ihop.

Jag har alltid varit en tjej som har starka känslor när det kommer till mina ponnyer. Dom har aldrig varit ett ”tävlingsredskap” utan en bästa vän och familjemedlem.

Något annat som jag tror gjorde det så svårt att låta Magic gå var nog också för hon var min trygghet. Jag hade under denna tiden det lite tuffare med både Captain och Girlfriend, jag förstådde mig inte på dom på samma sätt som jag gjorde med Magic.

Jag var rädd över att min kärlek och glädje till  hästarna bara låg i mitt band med Magic och att det skulle dö ut utan henne.

Men sen kom Gorm in i mitt liv och visade för mig att det var möjligt att gå vidare och till och med ha roligare i sporten och hästlivet än någonsin tidigare. Gorm har gjort mig till den gladaste tjejen i världen under dessa år och jag kommer alltid vara så galet tacksam över att jag har fått vara, och fortfarande är hans människa. Oavsett om vi tävlar på Sveriges största arenor eller rider barbacka i skogen tillsammans.

Det jag från början ville komma till med det här var att man aldrig ska glömma bort att njuta och ta vara på dom fina stunderna, på tävlingsbanan som på hemmaplan. Stressar man över att det snart är över så missar man att uppleva själva tiden. 

Jag känner mig otroligt privilegierad över att ha Twilight med mig in i mitt sista tävlings år på ponny. Jag har lovat mig själv att inte känna mig stressad över tidsgränsen utan njuta under tiden som varar. Och jag känner mig faktiskt bara lugn, taggad och ser mycket fram emot året. Det känns bara som att vi har roliga saker framför oss. Vi fortsätter utbildar varandra till det bättre och får nu ta oss an fler utmaningar tillsammans.

I helgen så hoppar vi big tour, precis som vi gjorde senast. Då kändes det nervöst över hur det skulle gå, även fast jag vet att det varken är för svårt eller stort för twilight så vet man aldrig hur en ungponny kommer reagera. Det var då även första gången som hon hoppade tre större klasser på en helg.

Men nu är vi så otroligt peppade över att få göra det igen med mer rutin och erfarenhet ihop.

/Noomi

De senaste dagarna har mina tankar gått till de tragiska händelser som skett runtom i Sverige, men även den tragedi som skedde i Schweiz under nyårshelgen.

Det känns så sjukt och det är svårt att få fram ord, att detta är den värld vi lever i. Att två kvinnor blivit brutalt mördade, en 22-årig kvinna som aldrig kommer komma hem till sin familj igen, som aldrig kommer att få uppfylla sina drömmar och leva ett långt liv. Och en mamma som inte kommer få se sina barn växa upp. Och över 40 ungdomar som förlorat sitt liv under en kväll som skulle spenderas med sina vänner för att fira in det nya året.

Detta har varit en stor ögonöppnare för mig och säkerligen även för många andra. Just för att detta hade kunnat vara en själv, ens bästa vän, mamma eller syster. 

Det som skrämmer mig mest är kanske inte bara själva våldet, utan hur nära det känns. Hur lätt det är att tänka det där hade kunnat vara en själv eller någon i sin närhet. Hur tunn tråden ibland känns mellan vardag och katastrof. Hur fort hela ens liv kan vändas upp och ned. Vi lever våra liv, planerar framtid, skrattar med människor vi älskar – och samtidigt händer det ofattbara, mitt ibland oss.

Det väcker en ilska, men också en djup sorg. Ilska över att kvinnor fortfarande inte är trygga. Inte trygga i sin egen stad på väg hem och inte trygga att öppna dörren när någon ringer på. Sorg över alla liv som släckts alldeles för tidigt. Och en maktlöshet i att inte kunna göra mer än att sörja, dela och försöka förstå något som egentligen är obegripligt.

Går det att på riktigt förstå vad det är som händer? Är det möjligt att ta in?

Men kanske är det just här vårt ansvar börjar. Att inte låta oss bli för vana. Att inte scrolla vidare som om det vore ännu en nyhet bland alla andra. Att våga prata om det, våga känna och våga stå upp för varandra. Att se varningssignaler, att lyssna när någon säger att de är rädda, att inte förminska någons oro eller smärta. Inte låta något förminskas eller sopas under mattan – det är där problemen kommer till liv.

För bakom varje rubrik finns ett liv. En person som var älskad, som hade en plats i någons hjärta. Och de förtjänar att bli ihågkomna – inte bara som siffror i statistiken utan som människor.

Och det är svårt när våra flöden dagligen fylls av obegripliga händelser. En försvarsmekanism blir då lätt att stänga av, vägra förstå och försöka inse vad som sker. Men det är så viktigt att vi vågar. Vågar gå i motvind och stå upp när marken under oss faller samman.

Jag vet inte vad lösningen är, men jag vet att tystnad aldrig har varit svaret. Så låt oss fortsätta prata. Fortsätta bry oss. Fortsätta kämpa för en värld där ingen ska behöva vara rädd för att leva sitt liv.

Var tacksamma för era nära och håll i de ni älskar hårt. Vi hästmänniskor måste även vi hålla ihop, ta hand om varandra och låta vårt trygga plats, stallet, förbli trygg.

Kram från mig, Noomi Skobe Rosén

Gott nytt år hela Ridsport-familjen! Och tack för att jag har fått ta del av er detta året, hoppas att ni precis som jag ser fram emot fler år tillsammans!

2025 har nu kommit till sitt slut. 

Ett år då mycket hänt på många olika sätt. Jag hade idag tänkt att sammanfatta detta året i dagens och årets sista blogg.

I början på detta året, i slutet på Januari så kom Twilight in i mitt liv. Nybliven 7-åring som jag nu fick möjligheten att vidare utbilda. Twilight är ett otroligt speciellt sto med mycket personlighet, det är nog också därför jag tycker om henne så mycket som jag gör. Men ston med mycket personlighet kan också vara svåra att förstå och komma nära. 

Att se hennes utveckling under året och att få vara en del av den har nog varit bland det roligaste jag någonsin gjort. Att inte bara lära mig rida henne utan också bygga ett band tillsammans och att få komma riktigt nära varandra. Se henne mogna och bara bli bättre och bättre. Och att få bli ett starkt team tillsammans.

Detta året blev inte som planerat med min kära Gorm. Under 2024 så trodde vi att våran resa bara hade börjat och att vi hade så mycket framför oss under de kommande åren. Men tyvärr så satte Gorms skada stopp för det. Som jag nämnt tidigare är det en ovanlig skada som vi inte kunnat ha en chans att veta någonting om tidigare. 

Jag vill inte klaga, men det har varit tufft. I samband med Gorms avbrott så tappade jag glädjen i sporten och tävlandet. Även när det gick bra med Captain och Twilight, så var det inte min Gorm. Jag gjorde det inte längre med honom och det kändes fel, det gjorde ont, det var inte detsamma längre. Det tog emot att gå in på banan utan honom vid min sida.

Men detta gjorde mig starkare. Man hör ofta folk säga det, att motgångar stärker än. Det är svårt att förstå när man är där, i djupet då det känns som man snart drunknar. Men lyckas man ta sig upp därifrån så blir man starkare, tro mig. 

Jag skrev om detta när jag var mitt i en tuffare period, i ett inlägg på min Instagram efter min SM final med Captain i somras. Ett inlägg som väckte stackare reaktioner på många olika sätt. Folk som tyckte jag var modig som delade med mig av den ofta för tystade sanningen här i sporten. Om att allt inte alltid går vägen, om att denna sporten är tuff och om att samarbetet mellan ryttare och häst är A&O om man ska lyckas i sporten. Jag ville vara ärlig och berätta om mina egna känslor och tankar. Men det fanns även dom som inte höll med om det jag skrev. Som skrev att man inte ska hålla på med sporten om man inte klarar av det tuffa klimatet. Som skrev att vi unga ryttare inte har en aning om vad kämpa betyder och som tyckte man skulle byta hobby om man hade för mycket känslor här i sporten, för att visa känslor i ridsporten var fel i deras ögon.

Som tur är gillar jag att göra motsatsen till vad folk säger eller tycker. Jag lät inte detta tynga ned mig. Detta sporrade enbart mig till att bli bättre, träna hårdare och utvecklas som ryttare och att skriva mer om att vara ung i ridsporten. Jag insåg även då att detta kräver en förändring. Att vi unga i sporten inte längre kan låtas tyngas ned av vad den äldre generationen har att säga. Jag fick då möjligheten att börja skriva min blogg här på Tidningen Ridsport. För att inte bara göra min utan alla unga ryttares röster hörda. 

Så jag vill verkligen säga tack! Tack till alla ni som läser, uppskattar och vill vara med på min resa med mina ponnyer här på bloggen och tack till Ridsport som låter mig göra oss unga rösters hörda.

Jag gillar att tror att allt som händer har en mening med sig. Att allt händer av en anledning. Men jag har längre haft svårt att förstå varför just Gorm skulle utsättas för något sådant. Det kändes inte rättvist mot honom på något sätt. Men nu över tiden så tror jag att även detta har haft sina anledningar. Jag och Gorm spenderar otroligt mycket tid på marken tillsammans och blir bara närmare och närmare varandra. Twilight har fått en chans att ta del av rampljuset. Inte bara har vi kunnat lägg ner mer träningstid med varandra som gett resultat på tävlingsbanan. Utan det har nu även blivit kul igen. Vi är ett team, ett team som har otroligt roligt tillsammans både hemma och på tävling.

Captain och min resan ihop har nu fått ett nytt kapitel. Han bor kvar på gården och är fortfarande i vår ägo men med min kusin i sadeln. Till en början tog det emot men nu är jag så otroligt tacksam över att se honom lära Alice allt han kan och göra henne lika glad som han har gjort mig under våran fyra år tillsammans. 

I samband med detta så känner jag min redo för nästa steg. Att se vad livet och det nya året har att ge och jag välkomnar nu 2026 med öppna armar, utan förväntningar då det ändå oftast inte går helt enligt plan. Jag känner mig tacksam att gå in i det nya året med min fina Twilight som nu klassas som ”vuxen” och med nya utmaningar att ta oss an tillsammans. Men även att få gå in i det nya året med min älskade Gorm kvar här i stallet vid min sida som håller på att lära Twilight allt han kan. 

Gott nytt år önskar jag och ponnysarna ♥️

/Noomi

Jag önskar er en fin jul med dom ni älskar och jag önskar att alla hästar i världen idag får lite extra god julmiddag. Ta hand om varandra och passa på att visa lite extra uppskattning till de ni älskar runt om er och till era fyrbenta!”

/Noomi Skobe Rosén

Vintern är här och så även jullovet för mig imorgon. Tiden på året som man kan pusta ut och när det är lite lugnare schema för både hästarna och ryttarna innan nästa säsong drar igång, i alla fall för vår del.

Nu under december så brukar vi alltid göra veterinär- och tandcheckar på våra hästar för att se till så inget stör dem kroppsligt eller ger något typ av obehag. I samband med detta så får de också en lite lugnare period med lättare träning. 

Men för att inte falla ifrån och för att vara så redo som möjligt inför nästa års utmaningar så håller vi igång så mycket som möjligt under vintern. Och tar tag i det svåra, finslipet. Den träningen som kanske inte alltid hinns med mellan tävlingar då man mestadels vill se till att vara i form. Nu kan perfektion på sitsen, rytmen, galoppen bli fokuset men också att bygga mer styrka, kondition och muskler.

För att göra det så försöker vi hålla vår träning med hästarna hållbar. Varierade pass, olika underlag och olika syften med varje pass. 

Något vi gör ungefär två dagar i veckan är hårdare pass med mycket galopp i skogen, (just nu hos oss är det ingen snö, men när snön kommer är även det otroligt bra styrketräning). 

Detta kan ses som enbart ett sätt att konditionsträna hästarna men det är mycket mer än så! Träna på att länga och korta stegen utan att tappa styrkan i bakbenen. Få hästen lydig för små hjäper och signaler från sitsen. Rida på olika underlag för att stärka leder, senor och ligament. Ha hästen i balans och såklart är det så nyttigt för hästens mentala hälsa! Vi älskar att rida ut! Utöver dessa lite tuffare skogsturer så rider vi mycket mysturer med skritt och trav.

Men sen såklart har vi även trim-pass i ridhuset. För att få hästen lösgjord, kunna ställa sig i de olika varven, gå på ett spår, flytta sig för skänkeln och massor massor mer! Jag har alltid gillat att skrittjobba mina hästar, men något som min tränare lärt mig är hur viktigt det verkligen är och hur fin man kan få sin häst efter att lägga stora delar av passet på enbart skritt, ibland hela.

Man ser många som skrittar några varv, travar lite på volten och sedan börjar galoppera. Och sen undrar man varför hästen inte galopperar på det sättet man vill. Då får man backa några steg och börja om i skritt. Göra allting mycket mer noggrant, ha en plan med varje väg och rörelse. 

Vissa dagar har jag en plan för ett pass i skritt-trav-galopp, men blir jag inte nöjd med skritten så fortsätter jag skritta istället för att börja trava. Sen nästa dag kanske jag är nöjd med skrittarbetet och då kan jag fortsätta vidare i trav. 

Det är såhär jag tror att man jobbar mera långsiktigt. Man kan inte få en häst perfekt på ett pass – det kommer ta tid, men finns tålamod så kommer det också bli riktigt bra!

I början på januari så kommer min tränare Tomas hem till oss och håller hoppträningar. Han är grym på att träna och att göra stora förändringar på hästarna men också så duktig på finslipningen och att utveckla oss ryttare. Tills dess så tränar jag och Twilight vidare med hjälp av min mamma Sophia och såklart med gamla ord från min tränare.

Jag hoppas att ni själva nu känner er peppade inför vinterträningen och att ni har fått en liten inblick på hur jag tränar mina hästar inför den kommande säsongen!

Förra veckan så var vi och tävlade på Baltic cup i Danmark. Det var även det som var planen att skriva om i dagens blogginlägg. 

När jag var påväg att börja skriva dagens blogg så möttes jag av Tidningen Ridsports artikel där rubriken fångade mig direkt.

Rubriken som jag inte tror att någon har missat, det senaste ämnet som rört runt rejält i hästsverige. Nämligen att Svenska Ridsportförbundet infört en 13-årsgräns för all tävling på elitnivå.

Jag har nu läst mycket från flera upprörda föräldrar i både kommentarer och i inlägg angående detta. Jag vill nu även själv tala ut kring detta, från en 15-årig ryttares perspektiv som tävlade på högsta nivå på b-ponny för inte alls många år sedan.

Jag är så otroligt tacksam över att jag fick njuta av dessa unga år i sporten. De absolut bästa åren. Åren där inget kändes jobbigt, svårt eller pressat. När man bara gjorde sitt absolut bästa och kämpade sig runt alla möjliga banor tillsammans med ponnyn man älskade mer än allt. Åren då det gick som det gick och när det inte spelade så stor roll. 

B-ponnyåren där många har möjlighet att köpa en ponny som kan gå Msv B, SM och där många unga ryttares drömmar kan uppfyllas.

Idag är det skillnad. Att tävla D-ponny, där en ponny som har gått det högsta, EM, kommer kosta flera miljoner. Om du inte har den möjligheten så måste du hitta de sällsynta unga guldkornen och göra den tuffa resan själv – som kräver en otrolig skicklighet och arbete med ett starkt team – som ändå oftast inte går hela vägen. Annars behöver man inte ens tänka tanken kring en sådan dröm.

Att tävla SM som 11-åring var helt otroligt och en så stor dröm för mig. Det var där allt började. Man träffade andra duktiga ekipage från hela landet som under olika förutsättningar tagit sig till samma tävling. Nu möttes vi alla inför samma utmaningar inne på banan. Där tävlandet var en liten del av att vara iväg på meeting. Att umgås med vänner, gå promenader tillsammans i solnedgången med de kära b-ponnyerna, se de äldre ryttarna och större ponnyerna tävla tillsammans och drömma vidare om att i framtiden få bli lika duktig. Det var den stora grejen. 

Att få chansen att tävla svåra tekniska banor i en ung ålder, samla rutin och väcka den glädjen av att vara med ponnyer, i stallet, på tävling och umgås med andra som älskar detta lika mycket. Det var det som var fantastiskt.

Att vårt egna förbund nu vill stoppa detta känns overkligt. Att tävla under 13-årsåldern är ingen tvång, men de unga ryttare som brinner för denna sporten, tränar och jobbar hårt för att nå sina drömmar, blir målmedvetna och älskar att utföra denna sporten med sin älskade ponny borde få lov att göra det. Det är våra framtida landslagsryttare som får rutin och bygger sig själva en grund under dessa år.

Jag vill se en förändring – jag vill se motsatsen. Att vi satsar mer på våra unga ryttare och att vi i Sverige, precis som i andra länder, går framåt i utvecklingen. Att vi öppnar fler dörrar för våra unga ryttare istället för att stänga dem.

Argumentet att detta genomförs för att en trygg miljö, glädje och gemenskap ska vara det viktiga – det tycker jag tyvärr inte håller. För jag vet själv vilken otrolig glädje och gemenskap vi ponnyryttare haft under åren. Vilka nära vänner jag fått från min tid på B-ponny, som fortfarande är mina absolut närmaste vänner. 

Och jag kan glatt även säga att dagens unga B-ponny ryttare är likadana. Vi har som sagt precis kommit hem från Baltic Cup där min kusin, Alice Skobe, 9 år, var med och tävlade på sin B-ponny Magic. Vi såg knappt glimten av henne, men när hon kom tillbaka på kvällen så sprudlade hon av glädje över alla de nya kompisar hon fått och av hur roligt hon haft med dom hela kvällen. Skulle du nu säga till henne att hon inte längre ska få möjligheten att uppfylla sina drömmar om att tävla mästerskap eller tävla utomlands skulle hon gå i kras, en tjej som älskar sina ponnyer, att tävla, och drömmer om att rida SM. 

Det är fullt okej att ha olika åsikter kring detta, men som jag skrev i mitt allra första blogginlägg här på Ridsport, att jag vill vara alla unga ryttares röst. Och jag vet att detta gör ont i många unga ryttares hjärtan att läsa.

Ny vecka och en ny blogg!

Jag hoppas att allt är bra med er som läser, med mig är det fint!

Nu var det ett par veckor sedan SM, som var min senaste tävling. Men idag, onsdag när ni läser detta så är vi påväg mot Baltic Cup finalen som går på danska riders cup i Danmark. Med ett mellan stop hos min tränare Tomas i Skåne för att se till så vi är i den bästa möjliga formen inför tävlingen.

Baltic cup är en så sjukt rolig tävling som jag samlat mycket av min rutin på för några år sedan. Dom ger då ryttare, från b-ponny upp till U25, möjligen att testa på att representera sitt land, rida i lag och testa på olika svåra banor runt om i Norden.

Det brukar alltid bli en otroligt bra sammanhållning mellan alla ryttare som tidigare varit konkurrenter i Sverige men nu tävlar tillsammans i ett lag.

Tävlingsarrangörerna brukar också göra en suveränt bra jobb med dessa tävlingar för att ge ryttare och hästar de bästa förutsättningarna! Rekommenderar verkligen att tävla Baltic Cup om man i framtiden satsar på att rida landslag!

När jag skriver detta är det tisdag och vi gör idag de sista förberedelserna innan det bär av. Det är mycket att ha koll på när man ska lämna Sveriges gränser och tävla under de danska reglementet, men vi är så taggade! Jag har nästa inte tävlat något Baltic sedan B-ponnytiden, så det ska bli kul att göra få göra comeback!

Med till Danmark så är det Twilight och Magic, som Alice ska tävla.

/Noomi

Förra veckan, då började jag berätta för er om min tid som ryttare och de hästar som varit med under resans gång. Denna veckan kommer en fortsättning på förra veckans inlägg och jag berättar om att ta sig upp i klasserna med Magic, att börja rida Captain, den sagolika resan med Gorm och mycket mer.

Efter några så otroligt lärorika år tillsammans med b ponnyerna Felix och Holly, som lärde mig så mycket så letade vi efter en ponny som kunde lära mig ännu mer på de högre ponnyklasserna.

Vi fick då upp Little Miss Magic på hästnet. En fin ponny som hade hoppat SM sedan tidigare och nu letade efter en ny ryttare att ta upp till den nivån. Hon var en ponny som många på den tiden underskattade, hon var inte som de andra stora, maxade valackerna och hingstarna. Magic var ett nätt, litet sto på 126 centimeter. Men att hon inte var lika bra som de stora grabbarna bevisade hon enbart motsatsen på.

Magic var en dröm att rida på, på så många olika sätt. Hon gav mig så mycket självförtroende och rutin. Man behövde aldrig vara rädd för att inte ta sig över ett hinder eller för att inte ta sig hela vägen in i mål.

Om man får skryta lite så skulle jag säga att Magic och jag var oslagbara tillsammans, lika stora vinnarskallar båda två.

Magic gjorde så många av mina drömmar till verklighet, att få tävla ett svenskt mästerskap, att få ta medalj, att rida i olika länder här i Norden på Baltic cup, vinna ponny GrandPrixer. Hon gav mig allt och lite till – jag kommer för evigt vara så tacksam för de tre åren som jag fick med henne och all kärlek vi hade tillsammans.

Efter mig så fick otroliga Isabelle Isaksson även hon en fantastisk tid med Magic och nu två år senare så är mitt hjärta tillbaka på gården igen. Denna gången med mitt kusin barn Alice Skobe som just nu håller på att lära känna fantastiska Magic, så glad över att Alice ska få uppleva en ponny som Magic, ingen är som henne.

Samtidigt som jag tillsammans med Magic briljerade ute på banorna så kom Dooneens Captain Classic i mitt liv. En fantastisk ponny men svår och känslig för elvaåriga Noomi att rida.

Efter några månader tillsammans med Captain så fick jag helt andra mål med honom än vad jag hade från början. Till en början så var drömmen att tävla dom största klasserna med honom, men Captain var osäker. Inte på hinder, han kan hoppa vad som helst. Men inombords. Captain är en irländsk ponny och jag kan därmed inte veta vad han upplevt under sina tidigare år. Men mitt mål med honom blev då att han inte bara skulle lita på mig, utan människor överlag. Att han skulle våga ha öronen framåt vem det än var som skulle hämta honom i boxen eller som skulle rykta honom i gången.

Detta har Captain lärt mig, tålamod och horsemanship. Men också utbildat mig så otroligt mycket som ryttare. Captain är inte enkel och jag har fortfarande dagar då jag tycker det kan vara svårt att förstå mig på honom. Han är inte den ponnyn som jag har mest framgångar med, han har ofta hamnat i skuggan av Magics eller Gorms framgångar. Men det är även till honom som jag har att tacka till alla framgångar med mina andra ponnyer, han har verkligen format mig som ryttare.

Jag tror också det är därför som jag har så svårt att släppa taget om Captain. För att min kärlek till honom är så otroligt stor. Men efter 4 år tillsammans så börjar tyvärr våran tid rinna ut.. det gör ont, men jag vet också att någon annan liten ryttare förtjänar att lära sig så mycket av honom som jag gjort under åren.

Som tolv- och trettonåring så red jag som children ryttare på storhästen Girlfriend.

Girlie var inte det minsta lik någon av dem andra ponnyerna som jag hade haft tidigare. Det var svårt, helt plötsligt var det inte lilla räserbilen Magic att svänga runt utan en stort häst, men en lång rygg, långa ben och en lång hals. Det var inte lätt att få ihop ridningen på en stor häst, men Girlie tog så väl hand om sin lilla ryttare till en början. Med henne så tävlade jag för första gången på Falsterbo och hoppade flera felfria 130 cm tillsammans. Sedan kom vi till en punkt där vi inte längre riktigt gick ihop, jag kunde inte ge henne ridningen som hon ville ha och förtjänade samtidigt som jag ville satsa fullt ut på ponny tiden.

Och det var då han kom in i mitt liv, min soulmate, mitt hjärta, min ponny, Gorm.

Det är svårt att sätta ord på min och Gorms resa. Det är inte mycket som går enkelt eller enligt plan här i hästvärlden. Men innan Gorms skada så fanns det inget som kändes svårt.

Gorm var 8 år när han blev min, han var en fin ponny som mestadels hade gått ungponny klasser sedan tidigare. Vi visste att han var en fin ponny med mycket kapacitet men att han skulle bli så fin som han blev, kunde nog ingen ana om man inte kände honom.

Gorm är en så otroligt trygg och glad ponny som verkligen fick en fin grund och början på sitt tävlingsliv tillsammans med Alice Nyhus. Något jag är så tacksam för.

Vi tränade ihop oss och gick båda två från klarhet till klarhet. Från att hans tidigare, hängande framben kunde ge några slarvfel och bommar ned till att aldrig sätta en hov på fel plats. Att ta sig upp till högsta nivå och landslag för första gången för både han och mig tillsammans var bara en dröm.

Gorm är en talang. Han hade alla delar, teknik och försiktigthet, mod och kraft, snabb och smidig, en otrolig inställning och älskade att hoppa. Att gå in på banan med Gorm och veta att det inte var ”han och jag” inne på banan utan det var ”vi”, vi var kompletta.

Det gör så oerhört ont att inte göra detta med Gorm längre och att en skada ska få stoppa honom från att göra det han älskar och är bäst på. Det ända vi kan hoppas på nu är att han ska bli bra igen. Men det ser tyvärr inte så hoppfullt ut.💔

Sen till sist har vi Carafena, Twilight.

Ett sto med mycket personlighet, kapacitet och vilja.

Twilight har stora skor att fylla efter Gorm. Jag tror inte att någon någonsin kommer kunnat byta ut eller ta Gorms plats. Men Twilight har själv en egen stor plats redan nu. Det är så roligt att få utbilda och träna Twilight, vi har snart varit ett team i ett års tid. Det har varit och är fortfarande mycket arbete kvar men jag känner mig så tacksam över att just jag får göra denna resan tillsammans med henne. Ska bli så spännande att se vad framtiden har att ge för Twilight!

Jag hoppas att ni nu har fått lära känna hästarna i mitt liv lite bättre, många hästar som alla betyder mycket för mig och varit en stor del av min resa.

Tack/ Noomi

För någon vecka sen så la jag ut på min Instagram och frågade vad folk ville läsa. Och då var det en som skrev och frågade om jag kunde skriva om de olika hästar som jag har ridit under min tid som ryttare.

Det är flera hästar som har varit en stor del på vägen till där jag är idag, vissa under en längre period och andra under en kortare tid.

Jag tror att alla hästar jag någonsin ridit har varit viktiga för mig under min resa. Alla har haft sin tid och lärt mig så otroligt många olika saker.

Min tid som ryttare började precis som för många andra, på ridskola. Under åren som jag var 6 och 7 år gammal så fick jag lära mig dom allra lättaste grunderna på den fantastiska, gamla ponnyn Lukas på fridhems  ridskolan här i Tranås. Redan där väcktes en otroligt stor kärlek för hästar och en så stor kärlek för lilla Lukas.

Våren 2018, 7 år gammal så fick jag min egna ponny. Rico, en skimmelvalack som var 9 år. En otroligt söt ponny som jag älskade mer än allt annat. Jag skulle inte säga att han var ponnyn som tog bäst hand om mig, han såg mig gärna ligga på backen efter att visat upp sina olika bus… Trots alla avramlingar så är jag så glad för åren jag fick tillsammans med Rico. Han väckte verkligen kärleken för att borsta, mysa, rida barbacka och spendera tiden i stallet med ponnyer och vänner.

Sedan var det dags att ta nästa steg och den lilla skäckfärgade b-ponnyn på 122 centimeter, Holly Jade Rose flyttade in i stallet. Det var min fösta pigga ponny och det kunde verkligen gå fort… Holly var ponnyn som väckte tävlingsintresset i mig och hon var ponnyn som tog mig ut på tävlingar för första gången. Jag minns hur jag åkte av på min första lokala tävling med henne, i en LD-klass. Men vi gav inte upp och tog oss hela vägen till att bli riktigt starka tillsammans i LB – vilket kändes så stort!

Holly lärde mig mycket men min dressyrinriktade mamma tyckte att det gick för fort och att det här med hoppning var farligt. 

Det var då charmtrollet Ollies Felix kom in i vårat liv. En läromästare som varit starten till många av våra toppungdomsryttare i dressyr idag. Han var 21 år när han kom hem till oss, men var nog även den piggaste 21-åringen jag någonsin har och kommer att ha träffat.

Han hade mycket hyss för sig, hyss som gav oss alla i stallet ett leende på läpparna varje dag. Han var rent av otrolig! Ponnyn med de minsta öronen som gärna slackade av sig tränset i den sista halten inne på dressybanan, som när som helst kunde lägga en bock på stallplan när han inte ville gå därifrån eller sättet som han sög på sin tunga efter att ha fått något gott. Men det råkade bli så att dressyrintresset inte riktigt slog igenom hos mig.

Felix var ju trots allt en grym hoppare och det tyckte jag var roligare.. men jag lät storasyster Juni ta nytta av hans otroliga kunskap. Även hon fick då lära sig utav Felix och tog hem ett SM-brons på hennes första svenska mästerskap tillsammans med honom. 

Efter hans otroliga karriär med mängder av SM-medaljer och andra meriter tillsammans med flera olika ryttare, Zelma Björk, Siri Erhrnroot, systrarna Bergåkra, Juni och mig så fick han under sin sista tid lära Ester Brantberg allt han kunde innan det var hans tur att galoppera vidare på de evigt gröna ängarna.

Felix hade jag kunnat skriva så mycket om, en ponny med en sådan fantastisk personlighet, som faktiskt liknar Gorm lite.

Jag saknar honom. Han var verkligen speciell.

Nästa vecka kommer en fortsättning av min resa som ryttare, då kommer jag berätta om hur jag tog mig upp i klasserna tillsammans med Magic, om när jag började rida Captain, min tid som childrenryttare, resan med Gorm och det som bara är början med Twilight.

Stay tuned…

/Noomi

Vi som är unga idag och håller på med denna tidskrävande sport kommer alltid att ha någon form av stress hängandes över oss. 

Dagar då det känns som allt bara är för mycket. När skolan tar för många timmar och alla prov blir för många. 

Och då känns helt plötsligt även timmarna i stallet för långa. Stallet och hästarna som man annars alltid längtar till och tiden som man inte vill ska ta slut, blir istället något som känns som en stressig tid. På vardagarna är det mycket som ska hinnas med på vad som är ett dygn med alldeles för få timmar. 

Det är så otroligt viktigt med planering. När man håller på med hästar och samtidigt går i skolan så får man lära sig att prioritera. Är det ett viktigt prov på onsdagen så kanske hästarna får lite kortare pass eller vilodagar under måndagen och tisdagen så man då kan prioritera att plugga. Och tvärt om, är det en viktig tävling i helgen så kanske inte skolan kan prioriteras just den veckan.

För man måste även komma till insikten att det inte går att få ihop allt perfekt – och det är okej!

Detta har jag skrivit om tidigare, men jag tror även att det är viktigt att bli påmind om.

Just det här med att sätta mål. Och att sätta realistiska mål. För oss som just nu går i nian så är det mycket snack om gymnasieval och hur viktiga våra betyg kommer att vara.

Men för oss som även såklart vill satsa på vår sport och ge all vår tid och kärlek till hästarna, så måste man sätta realistiska mål och veta vad man faktiskt vill.

Låt ingen stoppa dig på väg mot dina drömmar och mål! Och välj en linje som du tror att du kommer att trivas med.

Hitta din teknik!

Du måste lära känna dig själv och veta hur du fungerar. När du har som mest energi att ge till hästarna eller om du inte har någon energi – hur får du då fram den?

När kan du fokusera som bäst och i vilken miljö? Försök att göra det så lätt för dig själv som möjligt att plugga. Sitt själv i tystnad, lyssna på musik eller gör det tillsammans med en kompis – det som funkar bäst för dig!

Ni alla vuxna som läser detta bär på ett stort ansvar. Sluta säg att vi unga i sporten inte försöker. Det gör vi, otroligt mycket – mer än vad ni tror – för att få ihop våra liv. De är inte likadana som era liv var när ni var unga, världen ser annorlunda ut idag och det är inte alltid lätt.

Men jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att vi försöker vårt absolut bästa.

Tack!