Det absolut bästa med att vara förälder till en ung ponnyryttare är att du får enormt mycket tid tillsammans med ditt barn. Om du engagerar dig, vill säga. Är du dessutom förälder till två unga ponnyryttare har du inget val. Då måste du engagera dig, vare sig du vill eller inte. Det enda ytterligare till buds stående alternativet skulle annars vara att du blir utstött ur din egen familj – och det är inget bra alternativ.
Jag skojar såklart lite, men samtidigt tror jag på min poäng: ett föräldraskap inom ridsporten förutsätter ett engagemang med hjärtat och en stor portion avsatt tid, i princip varje dag. Det kan kännas egendomligt i början, speciellt om du, som jag, kastas in i någonting helt nytt och okänt. Men som med allt annat vänjer man sig, kommer in i det nya och lär sig – i det här fallet dessutom överraskande snabbt – att älska det.
Så är det i vår familj. Vi hjälps åt eftersom det inte skulle fungera om vi inte hjälptes åt. Om barnen sedan, som i vårt fall, tidigt visar ett brinnande och lustfyllt intresse för att tävla adderas en dimension. Visst, vi gör saker tillsammans, men sakerna blir fler och större. Från den första tävlingen, mitt i ett ymnigt snöfall i Värnamo i februari 2019, och fram till denna tävlingssommar har det runnit mycket vatten under broarna. Då tänker jag inte bara på att barnen blivit större, utvecklats och lärt sig massor som ryttare.
Jag tänker också på hur roligt det faktiskt är att åka på tävling. Visst är det slitsamt, visst är packlistan enorm men när man väl står på tävlingsplatsen, vet att alla förberedelser är gjorda och spänt väntar på barnens start – jag har kommit att älska den känslan. Dramat, nerven, hoppet, förtvivlan, skrattet och gråten. Allt kokas ner i en kittel av känslor. Minnen skapas, för livet. Att dra runt på det här sättet, som ett kringresande cirkussällskap, har blivit en av de återkommande höjdpunkterna i mitt liv de senaste åren.
Och under dessa snart fyra år har jag – fråga mig inte hur med mina sportjournalistiska arbetstider – så gott som varje gång lyckats se till att vara på plats under hela tävlingen. Bara när jag varit oåterkalleligt bortrest har jag tvingats missa en tävlingsdag. Jag har satt det högst på priolistan att göra allt jag kan för att vara på plats, hjälpa till och sedan följa all spänning och alla känslor med mina egna sinnen.
Fram till nu.
Nu sitter jag här och upplever någonting jag hittills lyckats slippa. En hel helg hemma. Ensam. 20 mil från övriga familjen. Den här gången gick det inte. Den här gången krockade både arbetstiderna och arbetsuppgifterna på gården med meetinget i Böda Sand på Öland. Det är dödstyst i det hus som annars alltid koka över av liv, rörelse och intensiva samtal. Allt jag hör är en klocka som tickar ute i köket. I övrigt: inte ett ljud, någonstans.
Det känns spöklikt och jag inser att jag är helt oförberedd, tagen på sängen. Jag vill ju vara på Öland, hela min kropp och själ vill finnas där för att trösta, hylla, mocka, fotografera, fylla på vatten och – min paradgren – spatsera runt runt med ponnyerna på framridningsbanan medan barnen går banan med Malin.
Det blir en helg i stillhet, visserligen i sällskap med fem hästar och tre kaniner, men definitivt en helg i ovan stillhet. Jag tröstar mig istället med den fenomenala avslutning barnen fick på sitt sommarlov. Det var helgen då allt krockade: VM i Danmark, SM på Grevagården och så vår egen favorittävling på hemmaplan: Karl Oskar Cup. Det var ett meeting som kokade av liv, det, och jag missade inte en sekund.
Jag kommer för alltid att minnas hur fint Angelo red sin Rosie, på deras två tredjeplatser och deras snyggaste ritt någonsin, i den avslutande Lätt B:n. Jag kommer definitivt också att minnas tävlingarnas minsta, sötaste och framgångsrikaste ponny.
Rätt gissat: LillyBelle och Tindra var igång igen. Vann sin klass alla tre dagarna, givetvis även cupen och om det är någon häst som kan kuta ärevarv är det Tindra.
Kolla här bara:
Visst vill man vara där? Se det med egna ögon? Det är sådana ögonblick jag fasar för att missa nu under min helg i stillhet.
Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar publiceras i morgon lördag men vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med mästarkaptenen Henrik Ankarcrona hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster.
Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på