Ponnypappan: De nya chefsideologerna ger hopp

Ett återkommande påstående jag som skribent på en regionaltidning fått höra genom åren är detta:

”Ni journalister letar ju bara skit”.

Det har, ska sägas, i de flesta fall kommit från personer som vid tillfället för påståendet varit en aning pressade eller varit föremål för granskning, men ändå.

Det är givetvis ett felaktigt påstående, särskilt inom sportjournalistiken där det mesta handlar om just sport – och sport är som regel någonting vi tycker är kul och i nio fall av tio skriver positivt och passionerat om.

Men visst skriver vi även om det negativa som händer i sportens värld. ”Skit” vet jag däremot inte om jag vill kalla det såvida inte ”skit” är synonymt med kritik eller granskning, vilket det – senaste gången jag kollade i en synonymordbok – inte är.

Även som perifer medarbetare på denna tidning har jag fått höra att det skrivs alldeles för mycket… inte ”skit”, men att vi ”bara skriver negativt”. Jag kan å ena sidan slå fast att det varit en hel del negativt laddade texter under det senaste åren, fast å andra sidan finns det en naturlig förklaring till det. Faktum är att det känts som att hela ridsporten befunnit sig i stabsläge under ett par års tid, den kanske mörkaste tiden i ridsportens historia. Det är klart att det måste rapporteras, det är klart att Helgstrand, blåtungor, trakasserier, övergrepp, piskrapp och vidrigt djurplågeri inte bara måste belysas utan även fördömas, debatteras och analyseras på djupet. Det är mediernas uppdrag. Det är också glasklart att ridsporten inte direkt blomstrat av all negativ publicitet den fått över sig, men det vore fegt och direkt tjänstefel av oss i media att inte kalla en spade för en spade.

Efter alla händelser som skakat om ridsportvärlden undrar jag ibland om vi tappat orienteringen lite grann. Att vår inre syn gått från ljus till först gråzonsdimmig för att senare anta mer och mer mörka ingångsvärden. Att vi knappt upptäcker eller reagerar på positiva ridsportnyheter längre, trots att de fortfarande – vågar jag påstå – utgör en förkrossande majoritet av antalet publicerade texter.

Vi är som bekant inne i en bokstavligt talat mörk tid på året och vad kan då passa bättre än att lyfta fram några positiva nyheter i ljuset?

Det tänker jag göra här och nu och det är framför allt två saker i Ridsportsverige som denna vecka gör mig väldigt glad och som jag tycker förtjänar att highlightas lite extra.

Den första nyheten jag vill pinpointa dök upp i måndags, med rubriken: ”Hästutredningen ber om hjälp”.

Helt fantastiskt initiativ. Jag menar: Vi pratar om en statlig utredning här, där utredaren som redan omges av utvalda experter ändå ber om hjälp – från dig och andra därute som kan sitta inne med kreativa förslag och vettiga åsikter. Det känns som ett unikt grepp, något som definitivt ska tolkas som ett gott betyg till hästfolket. De sitter på kunskap, klokskap och även den sorts milda ”dårskap” som ofta är en tillgång under ett utredningsarbete.

Jag tycker att utredarens initiativ andas dels ödmjukhet inför uppgiften, dels respekt inför de människor som berörs av utredningen. Så sträck på er, skriv ner era kloka åsikter och för dem vidare in i utredningen.

Den andra härligt positiva nyheten nådde oss i går.

Rubriken löd: ”Henrik Ankarcrona får ny roll på riksanläggningarna”.

I texten framgår två viktiga och positiva saker kring vad som ska hända på Strömsholm och Flyinge framöver.

1) Vår exempellöst framgångsrike förbundskapten får titeln ”strategisk rådgivare”.

2) Jens Fredricson byter roll från stallmästare till ”senior rådgivare”.

Jag ser det här som startskottet på någonting nytt, som det första steget i en ny stark satsning med den tydliga avsikten att göra Sverige bättre sportsligt. Det handlar, tror jag, om att se till att vi inte bara är en toppnation i dag utan är med och konkurrerar på världsnivå även om tio, tjugo och trettio år. Jag har genom åren tyvärr sett många exempel på satsningar i andra idrotter som inte fungerat. Där har fel personer satts på fel plats, man har börjat i fel ände istället för att göra ett grundligt förarbete och resultaten har uteblivit.

Vad som händer här och nu?

Jo, två av de kunnigaste, nördigaste och mest respekterade hästmänniskorna vi har blir drivande rådgivare i en ny fräsch satsning. Dessutom i varsin fri roll på mittfältet. Det krävs ingen större analysförmåga för att räkna ut att Jens Fredricson och Henrik Ankarcrona kommer att vara svensk ridsports inofficiella chefsideologer, troligen under lång tid.

Rätt personer på rätt platser.

Det är så man börjar, så man sjösätter en satsning och ger den förutsättningar att lyckas.

Trots att vi även fortsättningsvis kommer att kalla en spade för en spade när vi skriver och trots att den sista svarta rubriken inte är satt får vi inte glömma att det händer massor av positiva saker i svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Fåglarna kvittrar glatt utanför mitt fönster, morgnarna med frost blir allt färre och framåt lunchtid bjuds vi numera på tvåsiffrigt antal plusgrader så gott som dagligen. Det är en bra tid på året, en tid att uppskatta, en tid som föder hopp. Jag gillade våren långt innan jag blev ponnypappa men efter barnens inträde i den tävlingsaktiva delen av ridsporten har jag kommit att älska april ännu mer. Det är månaden då utomhussäsongen drar igång på allvar.

Jag har absolut ingenting emot tävlingar under tak, men anledningen till att de ens existerar är att vi är Sverige och inte Florida och i Sverige måste vi gå in under tak under ett helt halvår för att utöva ridsport. Jag mår alltid dåligt när jag kör förbi en utomhusanläggning när snön yr och allt ligger öde. Kanske är det därför just den här tiden är så fylld av hopp och glädje. Vetskapen om att den enkla tävlingssäsongen snart är här med sina meetings och med sol, bad och grillning mellan starterna. Delen av säsongen då du inte behöver skrapa rutorna innan avfärd eller vara rädd för att slira i moddsträngarna på vägarna. Den delen av säsongen har börjat nu och får vår del innebar det en utflykt till ett av våra absoluta favoritställen på jorden.

Aneby.

Jag vet inte varför jag, vi och så många andra dras till Aneby som myror till en smältande isglass. Aneby är en liten fluglort på kartan – en oansenlig kommun på Småländska Höglandet med 6 000 centralortsinvånare och som är känt för… absolut ingenting. Här finns inget Astrid Lindgrens värld att besöka, som i Vimmerby eller något Ikea som givet extrastopp, som i Älmhult.

I Aneby finns ingenting att se.

Förutom Anebyortens Ridklubb.

Det räcker.

Jag undrar faktiskt om de politiker som styr Aneby kommun vet hur mycket PR dess ridklubb gör för den i övrigt minst sagt osynliga orten. Jag kan bara hoppas att de som styr också ser till att stötta klubben rikligt ekonomiskt.

Varför så många älskar Anebyortens Ridklubb?

Svårt att svara på. Som vanligt är det många små ingredienser som skapar en välsmakande helhet. En sak är avstånden, eller bristen på avstånd. Här ligger allt samlat på ett ställe, med bekvämt gångavstånd tillbaka till parkeringen. Du rör dig hela tiden runt banan, vart du än är på väg, och du kan egentligen följa tävlingarna oavsett var du befinner dig på området.

Utbudet av mat är en annan detalj som absolut inte ska underskattas. Ett klent utbud ger färre återvändare, så är det bara, och i Aneby hittar du en oväntat bred meny av luncher och godsaker; frallor, sallader och nygrillade hamburgare kompletteras av en thaivagn med olika rätter att välja på. Varken jag eller någon annan i familjen har någonsin haft anledning att klaga på maten i Aneby. Tvärtom.

Anebyorten har dessutom ofta den goda smarta smaken att erbjuda klasser som både passar nybörjaren som vill testa en Lätt E och upp till den som vill sätta ett kval i Medelsvår A. Det ger en skön spännvidd mellan ungt/oerfaret och tonårigt/mer rutinerat i startfälten. Perfekt för till exempel två tävlande syskon med några års mellanrum.

Tävlingarna i Aneby är även publikvänliga på så sätt att du aldrig riskerar att bli utan plats. Det finns en stor kortsidesläktare där många får plats. Vid ena hörnet mot långsidan finns det lite finare sittplatser med bord, stolar och parasoll, där du om du har tur kan avnjuta din lunch och följa spänningen från bästa plats. På andra långsidan, noterade jag nu, har klubben investerat i ett gäng nya fina bänkar.

I sekretariatet sitter en alltid lika trevlig personal, som tålmodigt svarar på frågor och hjälper till, och en våning upp sitter domarteamet och ser till att allt flyter på enligt tidsschemat. Att hela anläggningen dessutom ligger nere i en ”gryta” med Anebysjön som närmaste granne gör det hela pittoreskt och inbjudande.

Här har vi trivts sedan första sekunden vi först kom hit och denna lördag trivs vi lika bra – jag, LillyBelle, Angelo, Tom och Sigge. Det är lätt A som gäller för båda ryttarna. LillyBelle och Sigge sätter sin nolla och är därmed klara för ”Ungponny-SM” (jag har aldrig hört någon människa SÄGA SvRF Ungponny, som tävlingen egentligen heter) medan Angelo och Tom gör en fin runda men ser en bom falla till marken.

Utomhussäsongen är igång – och det en extra skön känsla att premiären skedde i Aneby.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Grönt kort. Det finns i lite alla möjliga sammanhang. Min enda personliga erfarenhet av grönt kort är när jag en gång för många år sedan ville börja spela golf. Eller rättare sagt: Jag hade spelat en hel del på pay and play-banor, var om jag får säga det själv ganska bra på det och ansåg med rätta att jag inte behövde avlägga vare sig teoretiska eller praktiska prov för att få spela. Jag löste det smidigt genom en kontakt som kände en golfinstruktör som under några timmar gick igenom allting med mig och där jag som avslutning klarade uppspelningen galant (bland annat slog jag till med ett par på ett par 3-hål).

I ridsport finns inga genvägar till gröna kort, har jag förstått. Här sitter man under flera dagar och korvstoppar i sig kunskap både digitalt och fysiskt innan man skriver upp och blir godkänd, registrerad och kan titulera sig godkänd tävlingsryttare. Det är sådant alla som vill tävla måste göra och jag minns att LillyBelle och Angelo gick sin kurs för några år sedan och att det gick bra.

Men det finns tydligen andra kort att ta inom ridsporten. Förra sommaren valde LillyBelle att för första gången pröva terräng-vingarna i form av Sugar Cup tillsammans med Rosie. Det var en härlig upplevelse att få vara med om och för det krävdes inget grönt kort. Om hoppning är ridsportens heliga graal är terrängridning definitivt dess vilda västern, med fart, fläkt och flow genom fasta hinder i skog och mark och med känslan av att det skulle kunna vara… ja, en scen i en västernfilm. Fälttävlan i allmänhet och terrängdelen i synnerhet känns som ett roligt och lite friare komplement till den avgränsade hoppbanan.

Idrottsvetare och forskare har i alla tider predikat hur viktigt det är att barn idrottar mångsidigt istället för att tidigt specialisera sig på en idrott. Det har i alla tider också funnits många barn som kombinerar fotboll med hockey, innebandy med handboll, basket med friidrott och alla upptänkliga kombinationer.

Att göra detta som ryttare är svårt givet hur mycket tid du tvingas lägga på din sport när du har en häst eller fler att träna, ta hand om och ta hänsyn till varje dag. För att skapa mångsidighet inom ridsporten – vad kan vara bättre än att mixa sin hoppning med fälttävlan?

Så verkar LillyBelle tänka.

I alla fall har hon det senaste året hintat om att hon gillar specifikt terrängdelen och jag vet att Sugar Cup-deltagandet gav henne blodad tand.

Därför har denna vecka inneburit ännu ett möte med det gröna kortet. Officiellt heter det inte grönt kort, ska sägas, utan Fälttävlanskortet. Efter att LillyBelle tränat på en hel del saker var det i måndags dags för examination ute hos Esmeralda Gyllenswärd. Eftersom Rosie dragits med en lättare stukning (friskförklarad precis när detta skrivs, för övrigt) har hon generöst fått låna en annan C-ponny, Abbey, under förberedelsetiden. Provet genomfördes på ett mycket bra sätt och nu är LillyBelle Enestubbe godkänd fälttävlansryttare. Känner jag henne rätt har hon inte tagit det ”bara för att”. Det blir nog snart mer vilda västern härute.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Just nu befinner jag mig i den märkliga tid på året då jag lever i parallella världar. Det är vår och med våren kommer SM-slutspelet i hockey med matcher varannan dag och intervjuer och annan faktainsamling dagarna mellan matcherna. Råkar man dessutom bevaka ett lag som ser riktigt vasst ut i år vet man inte riktigt när livet inne i hockeybubblan slutar. När detta skrivs är ganska nyligen hemkommen från fyra hotellnätter i Gävle, där jag följt två matcher på plats mellan Brynäs och Växjö Lakers.

Kul att vara utsänd där det händer, förstås, i det jag för alltid kommer att tycka är världens roligaste jobb. Samtidigt drabbas jag av den evigt filosofiska frustrationen över att inte kunna befinna mig på två ställen samtidigt, uppblandat med den lika klassiska känslan av FOMO, fear of missing out, rädslan över att missa någonting viktigt.

FOMO-känslan visade sig stämma väldigt väl med det som utspelade sig i verkligheten hemma i Växjö, där det äntligen var tävlingsdags igen på hemmaplan. Både Angelo och LillyBelle fanns med i startlistorna. Men fysisk utgångspunkt från Gävle fick jag nöja mig med att betrakta det hela digitalt i närtid och visuellt i efterhand. Jag gillade det jag såg, kände tydliga FOMO-känslor när resultatlistorna började klarna för att slutligen bli definitiva. Den här helgen var Angelos och jag unnar honom det enormt efter att hans slit och stenhårda arbete med D-ponnyn Tom börjar att ge frukt. Det syns så tydligt att de gillar varandra och på hemmaplan i Växjö svarade de för lysande föreställningar.

De inledde med att vinna ackumulatorhoppningen i Lätt B.

De fortsatte med seger i Lätt B+-klassen.

De avslutade med att sätta sin första Lätt A-nolla, där de slutade tvåa.

Som grädde på moset tog de hem hela meetingpriset.

En fantastisk helg som bådar väldigt gott inför fortsättningen av 2026.

LillyBelle? Hon fick kämpa men gjorde det bra. Tillsammans med Poppis, som hon börjar hitta tillbaka till formen med, blev det en seger i Lätt C och ett snöpligt riv som stoppade dem från vinst Lätt B-ackumulatorn. Med sin busige sexåring Sigge satte hon det sista LB-kvalet och provade sedan på att hoppa avdelning A där det blev fyra fel i Lätt C+ och sedan åtta fel i Lätt A, avdelning B. En bra början på någonting jag tror kommer att bli fantastiskt.

Nu är Växjö Lakers klart för SM-semifinal efter att ha slagit ut Brynäs med 4–1 i matcher. Därmed är jag tillfälligt ute ur slutspelsbubblan fram till på onsdag när det är dags att kasta sig rakt in i nästa matchserie. Nu ska jag njuta av en glad påsk och detsamma önskar jag er!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ett väl fungerande förbund finns till för sina medlemmar. Medlemmar finns aldrig till för ett förbund. Det är snarare så att medlemmarna är förbundet eftersom inget idrottsförbund existerat om dess hjärta, idrotten, saknade medlemmar.

Det kan vara värt att tänka på, att de som bestämmer i svensk idrott gör det på mandat av sina medlemmar och bör se sig själva som en leverantörer av det medlemmarna vill ha.

Den senaste tiden har lärt oss att det finns både dåliga och goda exempel på hur detta ansvar fungerar i praktiken.

Denna vecka har innehållit ett mycket bra exempel på att det lönar sig att höja sin röst, reagera på ett fattat beslut och kräva att det rivs upp. Avsändaren är i detta fall Avelsföreningen Svensk Ridponny och adressaten för skrivelsen Svenska Ridsportförbundet. Skrivelsen landade hos förbundet för drygt en vecka sedan, där avelsföreningen lugnt och sansat på punkt efter punkt uttrycker och motiverar varför de nya ändrade kvalreglerna till, och genomförandet av, finalerna SvRF Ungponny omedelbart bör ses över.

I skrivelsen betonas följande:

• Tidsförskjutningen när det gäller det nya SM-upplägget på närmare tre månader (från november till augusti) medför i sig en avsevärt kortare kvalperiod för ungponnyerna, vilket högst sannolikt kan leda till kvalstress hos både häst och ryttare.

• Finalerna rids vecka 32 och sammanfaller därmed inte med ponny- och children-SM, som brukligt är. Detta riskerar att tävlingens attraktionskraft minskar eftersom hästarna inte längre exponeras i den SM-miljö som annars är en naturlig mötesplats för tränare, uppfödare och ryttare.

Sagt, gjort och inskickat.

Responsen från förbundet: I det närmaste omedelbar. Redan i tisdags gick förbundet ut med att både reglerna för kvalet och tidpunkten för finalerna ändras. Dessutom helt i enlighet med skriftställarnas önskemål.

Istället för två godkända kvalrundor halveras kraven till att bara innehålla ett godkänt kval.

Istället för att tävla långt bort från den harmoniska och nätverkande SM-miljön kommer ungponnytävlingarna nu samköras med ponny- och children-SM, precis som det varit tidigare.

Jag tycker att det här är stort, att det förtjänar en liten applåd. Dels att förbundet agerar snabbt, tar till sig av konstruktiv kritik och direkt väljer att gå den klagande till mötes. Dels därför att förbundet äntligen verkar göra det välfungerande förbund gjort i alla tider: ha örat närmare rälsen för att snabbare kunna lyssna av och släcka bränder i tid.

Framför allt är det en signal, kanske på grund av tillnyktring, om att ”vi tar våra medlemmar på allvar”.

Vem vet. Kanske väljer förbundet även att lyssna på Tidningen Ridsports webbchef Lina Nydahl som i en krönika nyligen bad förbundets frontfigurer att skyndsamt sluta upp med bruket av det ständigt inflationsökande fluff- och floskelordet ”dialog” i var och varannan mening?

Vi kan ju hoppas.

Vad jag däremot vet är att både LillyBelle och hennes sprallige sexåring Sigge gör varsin stor tumme och hov upp för det nya ungponnyupplägget.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns människor som har förmågan att uttrycka åsikter nästan alla känner igen sig i, som kan göra det på ett sätt som inte går att feltolka och dessutom har ett sätt att skriva som manar till spontana nickningar och eftertanke.

Trots det enorma flöde av information, tyck och åsikter som svischar förbi oss varje dag i både traditionella och sociala medier är det ganska sällan den här typen av guldkorn vaskas fram ur den enorma mängden material.

Niklas Jonssons text är ett sådant undantag.

Hans ord är veckans utan jämförelse viktigaste och om du bara tänker läsa en enda text under det här veckoslutet och råkar ha missat Niklas text är det den du ska läsa.

Chansen är stor att du redan läst hans ord. De har redan publicerats både på Niklas Jonssons egen Facebooksida, på denna tidnings sajt och på Hippsons och har gillats, älskats och delats i en sådan omfattning att den i Ridsportsverige som inte ens upptäckt den förmodligen lever under en sten, vilket i sig är tämligen ovanligt för hästfolk.

I sin text gör Niklas Jonsson upp med den nidbild som ibland målas upp om ponnyföräldrar och som, med Jonssons egna ord, beskrivs som en ”högljudd, gränslös och osympatisk person som utan tvekan pressar sina barn för att kunna förverkliga sig själv”.

Om den typen av föräldrar finns?

Absolut.

Efter ett helt liv inom sport och allt jag sett, hört och upplevt vet jag att det enklaste sättet att på nära håll erfara hur galet det kan bli är att besöka valfri fotbollscup. Där, i gränslandet mellan två gräsplaner, står de. Föräldrarna som tycker det är dödsviktigt med spelsystem, att just deras unge ska få spela så mycket som möjligt och som inte tvekar en sekund att högljutt klaga och ilsket gestikulera mot en stackars oerfaren 15-årig domare som de tycker fattat fel beslut. På min att göra-lista som sportjournalist står bland annat att smyga runt under en hel cupdag och wallraffa, notera alla nedsättande kommentarer jag hör och sedan skriva en story om det.

Men finns den här typen av föräldrar i ridsporten?

Niklas Jonsson varken utesluter eller påstår det. Han konstaterar att ridsporten är ett tvärsnitt av samhället i stort men han gör också en väldigt viktig distinktion. Han pekar indirekt på ansvaret som aldrig går att köpa sig fri från som ponnyförälder. Det som skiljer vår sport från exempelvis bollsporterna är just detta: Känner du att du inte orkar/hinner/kan/vill engagera dig i ditt barns idrott behöver du faktiskt inte göra speciellt mycket mer än att skjutsa ditt barn till och från träningen. Där står redan tränare redo att ta hand om ditt barn, träningen genomförs utan din närvaroplikt och du hinner både hämta ut ett paket från Zalando och handla det nödvändigaste till middagen innan det är dags att hämta.

Ridsport fungerar inte så och det är den stora skillnaden för mig. I ridsport går du som förälder nästan runt och undrar om det är osunt att lägga så pass många timmar på ditt barns intresse att du får dåligt samvete gentemot den värld som befinner sig utanför din hästbubbla. Du är med från start till mål, du kan inte bara hämta och lämna utan du måste själv aktivt delta – i alla förberedelser, i själva genomförandet och inte minst i efterarbetet. Skillnaden mellan en häst och en innebandyklubba är ändå relativt stor, tror jag att vi alla kan enas om, och därmed skapas en enorm skillnad i ansvar.

Det är just i ansvarsdelen, tror jag, agnarna så att säga skiljs från vetet. Om du ägnar hela dagarna åt ansvar för ditt barns idrott – hur ska du då kunna förvandlas till den där skoningslösa föräldern som fanatiskt driver ditt barn framför dig?

Det är där ekvationen inte går ihop.

För att åter citera från veckans viktigaste text: ”Det jag ser är föräldrar som avstår sin zumbaträning eller torsdagens AW och istället packar bil och transport en mörk novemberkväll, kör mil efter mil till träningen och fryser röven av sig i ett kallt ridhus. Jag ser de som sitter i sekretariatet, dirigerar parkering, kokar kaffe och brer mackor i kafeterian på helgens tävling. Jag ser dom som väljer bort sin egen bekvämlighet och självförverkligande. Inte för sin egen vinning, utan för sina barns skull.”

Som ponnyförälder har jag sedan vintern 2019 regelbundet varit ute på tävlingar, vilket vid det här laget innebär hundratals totalt. Det betyder i sig att jag träffat, sett, hört och betraktat tusentals ponnyföräldrar och hur de beter sig under tävling. Det må kallas för en anekdotisk bevisföring men jag kan inte dra mig till minnes att jag känt ett behov av att klistra epitetet ”galen” på någon enda av dessa tusentals föräldrar.

Inte en enda.

Jag har sett tydlig irritation, jag har hört ordväxlingar som skett i affekt mellan föräldrar och barn och landat fel och jag har sett gott om besvikelse från både stor och liten. Men framför allt har jag sett ett outtröttligt engagemang och en gemenskap jag tror är svår att finna någon annanstans än i ridsporten.

Utan föräldrarnas engagemang vore ridsporten ingenting.

Utan föräldrarnas engagemang har vi ingen ridsport.

Och jag knycker avslutningen på veckans bästa text för att avsluta lika snyggt och sanningsenligt som Niklas Jonsson:

”I min värld är den absoluta majoriteten av ridsportföräldrar inte skurkar. De är människor som gör sitt bästa. Inte alltid rätt, men sitt bästa. Och inte allt för sällan, i mina ögon, är de riktiga vardagshjältar i det tysta.”

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag ska inte påstå att jag vet särskilt mycket om Martin Luther, mer än det jag lärde mig i skolan och som därmed få anses ingå i vanlig allmänbildning. Jag vet att han är fader till den protestantism som än i dag utgör fundamentet i Svenska kyrkan. På en quizfråga skulle jag också kunna plocka fram både platsen, Wittenberg, och antalet teser, 95, som Luther spikade upp när han under 1500-talet modigt utmanade den katolska kyrkan.

Mycket djupare än så går inte min kunskap om Luther, men genom livet har jag snubblat över ett citat som tillskrivits samme reformator och som tilltalar mig.

Jag lyfter på hatten och går vidare.

Dessa ord lär Luther ha yttrat när han kört fast i något bibelord han inte kunde förstå eller tolka, med avsikten att släppa det, gå vidare och kanske förstå innebörden längre fram.

Att vara ponnypappa har få likheter med att vara reformator av världens största religion, men behovet av att lyfta på en imaginär hatt och gå vidare finns där definitivt.

Från det att jag för snart tio år sedan öppnade dörren in till den fullkomligt snurriga värld som ett liv i daglig närkontakt med hästar erbjuder har jag bildligt talat lyft på hatten så många gånger att jag haft träningsvärk om jag gjort det bokstavligt.

• Lära sig att mocka ordentligt.

• Sätta på ett träns.

• Packa rätt mängd hö i säcken med rätt färg.

• Lära sig helt okända och overkliga ord som martingal, vojlock, longering, cavaletti, blockhalt och bläs.

• Att det inom ridsporten så malplacerade snacket om Kevin Bacon inte handlar om skådisen från 90-talet utan en ridgubbe som startat ett ridsportmärke.

• Att Isabell inte bara är ett kvinnligt namn utan även en hästfärg.

• Förstå varför alla tillbehör kostar så mycket och få förklarat för sig varför det likväl är självklart och fullt motiverat att köpa dem.

Allt detta har jag lärt mig genom att följa Martin Luthers enkla lifehack: lyfta på hatten, gå vidare och sedan hoppas på att läget klarnar genom nya insikter och hårt pluggande av nya ord och uttryck.

Men inga träd växer till himlen och inga tips och trix fungerar på allt, inte ens Martins.

Det finns ett område där jag förgäves lyft på hatten i alla år och gått vidare utan att bli en klokare människa. Tvärtom ses jag, inte utan viss rätt, av samtliga övriga familjemedlemmar som mer och mer dum i huvudet ju längre tiden går.

”Det fattar du väl att du måste sätta på ett 200-grams?”

”Han ska ha en liner också, det har vi ju sagt!”

”Nej, hon har det lila med gröna detaljer, inte det mörkblåa med vita!”

”Det bruna? Det ligger ju någonstans därinne, du får väl leta!”

Min fattningsförmåga när det gäller hästar upphör vid täcken. Jag förstår grejen med täcken precis som jag förstår vikten av att klä sig när det är kallt eller regnigt ute. Men jag lär mig aldrig vilken häst som ska ha vilket täcke, hur mycket det ska väga, om det ska vara fler än ett täcke, om det ska kopplas ihop med en halsdel, när denna del ska tas av, hur tjockt täcket ska vara vid varje given situation, när linern ska in i bilden.

Stalltäcken, utetäcken, ländtäcken, svettäcken, fleecetäcken, skrittäcken – jag får inte ihop det hur mycket jag än lyfter på min hatt och hur mycket jag än försöker plugga på. Det enda som är glasklart för mig är det självklara: när det regnar bör en häst ha ett regntäcke på sig och när knott, flugor och andra helvetiska flygande saker dominerar luftrummet är det djurplågeri att inte utrusta sin fyrfoting med ett insektstäcke kombinerat med en flugluva.

Då är det enkelt.

Då agerar jag.

Då gör jag rätt.

Resten är ett enda virrvarr av kombinationer och kunskaper som vägrar sätta sig i min hjärnbark. Då hjälper inte ens Martins lifehack. Och nej, alla ni som i all välmening tror att ni enkelt kan lära mig grundläggande täckeskunskap: Det går inte. Jag är ett hopplöst fall. Jag är till och med lite stolt över det, på samma sätt som vissa gamlingar kan gå runt och skryta om att de minsann ”inte kan lära sig det här med datorer”.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vet inte med er, men jag har svårt att släppa ridsportens utan jämförelse hetaste och mest kontroversiella ämne sedan… jag vet inte ens när. Ja, jag dröjer mig fortfarande kvar vid beslutet om den 13-årsregel som detonerade i december och vars smäll ännu ekar i korridorerna på Strömsholm.

Det har nämligen hänt någonting väldigt intressant i just detta ämne i en annan sport som jag ofta refererar till och jämför med, nämligen hockeyn. Sedan hockeyförbundet 2016 i praktiken införde förbud mot serietabeller och annan statistik har cuper och matcher spelats utan egentlig målräkning. Barnen har förstås haft koll och räknat målen själva i smyg men formellt existerar inga cupresultat för de yngsta. Att budskapet efter regelns tillkomst blivit att det är fult att tävla är något till och med hockeyförbundet erkänt i efterhand.

Det har i sin tur skapat en stor marknad för privata aktörer, så kallad selectverksamhet, som erbjuder exakt det klubbarna som är underställda förbundet inte får göra. Nämligen cupspel med målräkning, tabeller, statistik och utdelade pokaler till vinnande lag. Dessutom erbjuds specialträning, läger utomlands och till och med landslagsspel i svensk tröja mot andra nationer från tio års ålder.

Jag skrev för övrigt en krönika om det här i Ridsport för ett par veckor sedan om ni vill läsa. Min poäng i krönikan är att det ett förbund väljer att förbjuda skapar ett tomrum och en marknad som någon annan drar nytta av och tjänar pengar på. Ett förbud i ridsporten skulle på samma sätt öppna dörren för liknande privata initiativ, där ridsportförbundet, precis som hockeyförbundet, skulle bli konkurrensutsatt helt i onödan. Tar du bort SM och ett antal rikstäckande cuper och lagtävlingar kan du vara säker på att det kommer att dyka upp privata alternativ.

Under sportlovet som nyss passerade skedde någonting unikt i svensk hockey.

En klubb trotsade reglerna och utmanade förbundet genom att bjuda in till en cup där man både räknade mål, utsåg en vinnare i varje match och även lät de två bästa lagen spela final och göra upp om förstaplatsen.

Klubben är Växjö Lakers, en av landets största och mest framgångsrika och dessutom klubben jag själv bevakar dagligen.

Det som hände efter cupen var att en förälder till ett av barnen gjorde ett inlägg på sociala medier där Växjös arrangemang hyllades. Det ledde i sin tur till att någon skvallrade till Smålands Ishockeyförbund, som sedan dess skickat en skrivelse till Växjö Lakers. Klubben måste nu besvara ett antal frågor om varför man trotsade förbundets ramverk för cupspel och riskerar att bestraffas för tilltaget.

Jag pratade i onsdags med klubbens vd och utvecklingschef. Båda medgav att draget att utse en cupvinnare gjordes just för att utmana förbundet, skapa debatt och i slutändan få till stånd en tillbakadragning av beslutet från 2016.

När jag frågar utvecklingschefen hur långt klubben är beredd att gå för att utmana regelverket svarar han:

”Jag och vi skulle kunna gå väldigt långt, därför att vi tillsammans behöver utmana det här systemet”.

Den ängslighet som för tio år sedan tvingade fram 13-årsregeln inom våra största lagsporter, med syftet att motverka stress, är i dag ersatt av en helt annan mentalitet. Knappt någon jag pratat med de senaste åren tycker att beslutet fått positiva effekter. Tvärtom har konkurrensen från de privata initiativen – selectverksamheterna – skapat en stress hos både föräldrar och barn att man ”måste” åka på selectläger och cuper för att ha en chans att lyckas.

Fram till i december 2025 var ridsporten – som till sin natur är annorlunda och bedrivs på ett helt annan sätt än lagidrotterna – en av få sporter som gick mot wokeströmmen, inte föll för ängsligheten utan lät alla barn som ville tävla obegränsat. Att sedan införa en 13-årsregel samtidigt som klubbar i andra idrotter nu öppet utmanar samma regel – det är ingenting annat än definitionen av taskig tajming.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Gothenburg Horse Show. Scandinavium. 2026. Så många tankar. Så svårt att tvinna ihop dem till en vacker fläta, men jag ska göra ett försök.

Det första jag kommer att tänka tillbaka på om 20 år när jag pratar med mina älskade barnbarn som glad pensionär är naturligtvis förmånen och tacksamheten över att ha fått uppleva inte bara en utan två finaler i Sverigeponnyn under min tid som ponnypappa.

Angelo blev femma 2024.

LillyBelle tvåa 2026.

”Det var tider det” kommer jag att säga när barnbarnen frågar. ”Er pappa och mamma kämpade så fint, de red så bra och det var det absolut största de fick uppleva som barn. Och vet ni, det var stilbedömning i Sverigeponnyn och de fick jättehöga poäng för sättet de red på”.

Så kommer det att bli. Så kommer jag att se tillbaka. Så stolt kommer jag fortfarande att vara.

Jag känner att Sverigeponnyn gör någonting med en. Man drabbas av någonting när en av Sveriges mest klassiska arenor är utsåld och fullpackad med 12000 på läktarna för att titta på barn som rider. Vetskapen om att ett av barnen är ditt eget – det går nästan inte att ta in. Att som bonus dessutom få se sin dotter sätta sig på samma presskonferenspodium där världseliten nyss suttit skapar en känsla av obestämbar overklighet.

Premier League-arenan Old Trafford i Manchester kallas i folkmun för det oerhört vackra namnet Theatre of dreams och när det gäller svensk ridsport skulle jag vilja klistra samma epitet på Scandinavium. Det är Drömmarnas teater, inte bara för mina barn utan för ryttare i alla åldrar. Det är där både unga lovande liksom äldre mer okända namn kan få chansen och ta den. Jag minns Josefin Torells oförställda glädje under GHS förra året när hon slog igenom som U25-ryttare. Jag minns hur tacksam Carl-Walter Fox var över att hans dröm gått i uppfyllelse.

I år såg jag ren äkta glädje hos skickliga hästutbildaren Anna Olsson, 49, som för första gången fick uppleva drömmen om Scandinavium genom att i sin debut på nivån sluta femma i självaste Gothenburg Trophy.

Att se Malin Baryard Johnsson och Indiana äntra Scandinavium – vem vet, kanske var det sista gången? – var också det en exklusiv ynnest. Bara hon, Peder och Henrik har förmågan att skapa total tystnad när de rider inför fullt hus i Sverige. Bara de tre kan få tiden att stå still, få publiken att höra sina egna hjärtslag. Att årets GHS-söndag gick från sin största totala tystnad till dess mest glädjevrålande tokjubel när Malin säkrade en plats i omhoppningen och därmed räddade det svenska hoppet – det kändes nästan förutbestämt i Drömmarnas teater.

Det finns ett antal stortävlingar i Sverige. Falsterbo är alltid Falsterbo och det som numera heter Strawberry men många fortfarande kallar Friends lyser upp varje trist och mörk höst – men båda står sig slätt jämfört med Scandinavium med sin snart halvsekellånga historia av magi och drömmar. Från världscuppremiären 1979, genom 80-talets Hugo Simon- och John Whitaker-hysteri (gubben var bara hundradelar från omhoppning i världscupen nu, som 70-åring!) fram till eran med RGB, Henrik, Peder och Malin – det går inte att konkurrera med. Det är oslagbart. Det största vi har.

Värt att notera är att ingenting av detta hade varit verklighet utan en solid organisation. Sist men inte minst vill jag beröra detta faktum: Det flyter alltid på i Scandinavium. Jag vet inte riktigt hur det går till eller hur de gör men alla dessa hundratals volontärer, funktionärer, tävlingsgeneraler, banbyggare är alltid lika tillmötesgående, glada och hjälpsamma. När du kommer till Scandinavium känns du som en alltid lika välkommen gäst. Det känns som att just din närvaro är uppskattad, att just du betyder någonting. Därför är det inte konstigt att man, oavsett tid på året, ofta går och längtar till nästa besök på Drömmarnas teater.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är fortfarande någonting med Sverigeponnyn som gör genuint ont i mig. På samma sätt finns det fortfarande en substans som tillförts den här tävlingen som gör den till en upplevelse, så enastående att det är svårt att beskriva i ord.

Jag har på denna sajt beskrivit båda dessa psykiska tillstånd och kommer att göra det även den här gången.

Det som gör ont är skoningslösheten som finns ingraverad i tävlingens format.

Att 36 lyckliga unga ryttare från hela Sverige kvalar in till Sverigeponnyn är inte skoningslöst. Kval är vad det är, alla kan inte få plats och det är ingen mänsklig rättighet att få tävla i legendariska Scandinavium.

Det skoningslösa är vad som händer de 36 på plats i arenan.

Ingen av dem ges minsta möjlighet till ett enda misstag.

EN fallen bom efter fem sekunder är en returbiljett hem till Stockholm, Tranås, Karlstad, Umeå eller var man nu bor till vardags.

Ingen warm-up-tävling.

Ingen andra omgång.

Ingenting.

Och det efter kanske daglig träning under fyra månader inför Den Stora Tävlingen.

Känslan av skoningslöshet upplevde jag för två år sedan när Angelo var en av de inkvalade. Jag beskrev här ingående att det var mitt livs mest fysiskt nervösa upplevelse att se honom ta sig an banan. Snälla, låt honom komma i mål utan riv eller stopp, var min enda bön. Jag blev bönhörd den gången och Angelo tog sig till final där han slutade femma med sin Armathwaite Rosie. Känslan att han var en av de tio lyckliga som fick uppleva ytterligare ett par dagar i Göteborg och rida finalen inför fullsatta läktare var euforisk.

Inte främst för min egen del utan för Angelos, att han fick uppleva det.

Jag hade precis kommit över den känslomässiga berg- och dalbanan i somras när LillyBelle plötsligt slog till i sitt kval och blev klar för Scandinavium hon också. Även den här gången med fina Rosie, som hon ärvt av Angelo.

Jag har ända sedan jag för några år sedan började filosofera kring det skoningslösa med Sverigeponnyn skissat på hur jag tycker att formatet borde ändras.

• Jag skulle till exempel gärna se någon form av inledande förtävling av samma modell som används under Pony Trophy-tävlingarna på Elmia. Där går alla till final men finalen föregås av en semifinal i A:0/A/0 för att alla ska få komma in i det, skaka av sig nervositeten och till och med ha råd med en misslyckad runda.

• Om inte det går att införa i Sverigeponnyn (kanske problematiskt eftersom det är inverkan) har jag tänkt på att de tio bästa ekipagen som går till final skulle kunna utökas med två lucky loser-platser.

Det vill säga: Efter de tio direktkvalificerade låter man de två kvarvarande som har högst inverkanspoäng rida finalen, även om de råkat ha ett pet eller ett stopp. Enbart poängen ska avgöra dessa två platser.

Två väldigt bra förslag, om jag får säga det själv. För en vecka sedan nämnde jag båda förslagen för LillyBelle när vi satt vid frukostbordet. Jag trodde att hon skulle sympatisera med mig. Trodde att hon skulle se positivt på de föreslagna ändringarna. Det gjorde hon inte.

”Men pappa! Det SKA vara svårt” väste hon i en ton vars irritation inte på något sätt gick att ta miste på.

Är det bara vuxentankar att Sverigeponnyn är skoningslös?

Kanske.

När jag tänker efter har jag aldrig hört något ponnybarn klaga över upplägget. Däremot har jag sett mycket tårar och besvikelse, men det ser man å andra sidan lika mycket av oavsett tävling.

Hursomhaver, denna torsdag är jag tillbaka.

Samma plats, samma tävling, samma ponny, annat barn.

Känslan?

Inte alls på samma nivå som 2024, märker jag direkt.

Det måste vara rutinen, alla intryck och all nervositet från för två år sedan men jag känner mig otroligt nog inte speciellt nervös.

Istället är det Angelo, kopian av mig själv, som reagerar som jag gjorde 2024. När jag sitter på första parkett och hoppas på LillyBelle upplever jag inte den där skräckfyllda känslan i magen från förr. Jag är tvärtom ganska cool och skakar inte ens.

Det gör Angelo.

Han vågar inte titta på ett enda hinder som LillyBelle och Rosie tar sig an utan blickar rakt ner i betonggolvet.

När hon klarar sista hindret breder lättnaden och glädjen ut sig.

Hon är felfri.

Nu är det upp till domarna, som ger henne en poäng som räcker till andraplats efter att fem av 36 gått i mål.

Det finns definitivt en chans och nu blir det spännande att följa fortsättningen. Det visar sig att den tidiga andraplatsen ska räcka väldigt långt. När sista ryttaren fått sina poäng står det klart att LillyBelle och Rosie slutat trea.

Jag känner mig privilegierad över att få uppleva två finaler i Scandinavium där mina barn är inblandade. Det måste vara få förunnat – och finalen är, till skillnad från den skoningslösa semifinalen, en enda stor positiv upplevelse där det är lite skitsamma hur det slutar.

Efter att ha upplevt två semifinaler på plats finns det absolut ingenting som kan skrämma mig längre.

Är Sverigeponnyn en tävling för barn och terapi för vuxna?

Jag börjar nästan tro det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Sverigeponnyns final rids i morgon, lördag.

Ridsports bevakning från GHS 2026.