David avslutar sin kommentar med orden ”Släng inte ut mig”. På raderna ovan har han just bekänt att han sedan den 4 januari inte längre är ponnypappa. Detta datum for nämligen Charlie tillbaka till sin ägare. En ponny David och hans familj saknar varje dag. Charlies box står dock inte tom, berättar David, utan har övertagits av Cessan, 166 centimeter i mankhöjd.
David skriver: ”Jag hoppas jag får vara kvar i den här gruppen. JAG behöver det. JAG behöver få ta del av alla era kloka ord och tips. JAG behöver ett forum där JAG kan få skriva av mig. Jag är ju ju fortfarande pappa och en häst är ju som en ponny… fast lite större bara!”
Som gruppens administratör skulle jag aldrig ens tänka tanken att kasta ut någon, vars barn inte längre rider ponny. En gång ponnypappa, alltid ponnypappa, är mitt eget motto. Dessutom beskriver David på ett fint sätt vad jag själv och många andra känner.
Vi VILL vara tillsammans, om så bara i en Facebookgrupp. Vi VILL verkligen fråga, svara, läsa och skratta tillsammans trots att det bara sker framför en skärm.
I oktober 2020 startade jag gruppen Ponnypappor i Sverige. Jag klargjorde direkt att mammor är lika välkomna som pappor. Att dopnamnet blev vad det blev beror på två saker.
1) Jag gillar ordet Ponnypappa.
2) Jag tror att fler män än kvinnor har hamnat i exakt samma situation som jag och blivit ofrivilligt inkastade i en sport som snabbare än man kan ana går från obegripligt främmande till att mer likna en drog.
Jag startade gruppen Ponnypappor i Sverige i oktober 2020 eftersom jag själv saknade ett forum för sådana som jag. Ett forum där ingen fråga anses vara för korkad och inget svar för dumt. Ett forum där ponnyföräldrar kan lära av varandra och ha roligt tillsammans. Ett forum där igenkänningsfaktorn ofta är omedelbar men där även ett sådant litet viktigt ord som tröst också kan finnas med på ett hörn.
Jag hade låga förväntningar, väl medveten om att nio av tio FB-grupper brukar självdö efter några veckor. Jag misstänkte att jag själv skulle tvingas posta inlägg på löpande band för att hålla liv i gruppen. Drygt två år senare är det länge sedan jag började häpna. Sanningen är att jag själv inte behövt göra någonting för gruppen, förutom att godkänna medlemsförfrågningar. Ponnypappor i Sverige har visat sig vara en grupp som från dag ett drivit sig själv. Jag hade heller ingen aning om hur stort intresset skulle vara för en grupp för ponnyföräldrar. Tänkte att om vi når hundra medlemmar är det bra. Den här veckan passerade vi 1000. Helt otroligt kul!
I Ponnypappor i Sverige postas allt från dotterns första rosett till seriösa frågor om det behövs yrkeskörkort om man kör lastbil som ägs av ett företag. Här undrar vi om allt från vilken som är den perfekta dragbilen till vilken kappa eller rock som är bäst när man groomar. Här bjuds det på lifehacks, lästips och dokumenterade bortgöranden. I ett samhälle där uppträdandet i sociala medier håller på att urarta med hat, hot och drev är det dessutom underbart befriande att tillhöra en grupp där tonen ständigt är vänlig, humoristisk, hjälpsam och uppmuntrande.
Ena dagen tipsar Camilla om att skidglasögon är det perfekta skyddet vid ridning i spiksnö. Andra dagen lägger Pontus upp en film som skildrar jakten på det perfekta svanstvättmedlet. Johan sticker emellan med en rapport från dotterns segerlopp i ponnygalopp på Bro Park medan Frida travesterar Askungen och på sin egen fråga ”Vad är väl en kväll i ridhuset” svarar: ”Den kan ju va fruktansvärt långtråkig, o dötrist o tråkig o alldeles… alldeles underbar!”.
Utan den här gruppen och den kraftkälla den utgör hade jag haft svårt att hitta min identitet som ponnypappa. För mig är gruppen ett motmedel mot den känsla av ensamhet och visst utanförskap som lätt kan infinna sig i en helt ny och okänd ridsportvärld. Om vi väger in hur mycket tid vi föräldrar lägger ner på våra barns intresse och fyrbenta älsklingar är det därför både stärkande och roligt att få läsa kommentarer som den Linda skrev i höstas:
”Var domare/överdomare på Grevagården idag, och måste säga att jag faktiskt reagerade på att det var väldigt många mer engagerade pappor på dagens tävling än när min egen dotter tävlade ponny för ca 10 år sedan. Heja er! Så kul att se ert engagemang och er tajta relation till era barn. Blir varm i hjärtat av av alla ’high five’ och coachning. Fortsätt så, var de bästa förebilderna för våra barn och ungdomar – och självklart likaså till alla grymma ponnymammor, ni är såååå grymma allihopa!”
Stefan är en av gruppens flitigare skribenter. Han är väldigt bra på att blanda skämt och allvar och kommer med påhittiga och dråpliga inspel med jämna mellanrum. För ett tag sedan publicerade han en dikt om ponnypappor han bett en AI-dator fundera ut åt honom.
Så här lyder datorns resultat (oredigerat):
”Ponnypappa, du är vacker
Med ditt mjuka man och din vänliga själ
Du tar hand om dina små och älskar dem väl
Din glädje är synlig i ditt leende stolt
Och du ger dem kärlek och omtanke med varje steg du tar
Du är en fadersfigur och en skyddande vakt
Du hjälper dem att växa och blomstra
Och lär dem att världen och om livet
Du är deras stöd och deras rådgivare
Ponnypappa, din skönhet lyser igenom
Du är en viktig del av deras liv
Och vi är tacksamma för allt du gör”
Är du förälder till ett ridande ponnybarn? Känner du att du vill ta del av vad andra i ditt läge funderar över? Ta klivet med in i vår gemenskap. Ponnypappor i Sverige finns till för sådana som du!
Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Intresserad av Ponnypappor i Sverige som den beskrivits ovan? Då kan ni enkelt gå med i gruppen genom att klicka här! Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på