Ponnypappan: Förbundets 13-årsbesked är bara början

Jag är glad över att det var i måndags Svenska Ridsportförbundet som en blixt från klar himmel levererade veckans, månadens och årets – kanske blir det tidernas – största snackis. Om bomben briserat igår hade den text du nu läser skrivits direkt på uppstuds och texter på uppstuds har ibland en tendens att innehålla lite mer känslor än vad som är önskvärt. Det kommer bli rätt mycket känslor ändå, så spänn fast säkerhetsbältet.

Jag ska vara extremt tydlig när det gäller min egen uppfattning i frågan.

Förstår jag förbundets argument?

Ja.

Håller jag med om argumenten?

Absolut inte.

Detta återkommer jag till längre ner i denna väldigt långa text (som jag ändå hoppas att du läser till sista punkt).

Beskedet: Barn under 13 får i framtiden ej tävla SM. De får inte rida i lag på hög nivå eller tävla internationellt. De får inte rida i lag på hög nivå eller tävla internationellt.

Under den tid som passerat sedan beskedet kom noterar jag att min åsikt har stöd av enormt många i den tävlande delen av Ridsportsverige. Jag har inte bara hunnit ringa runt till ett antal tunga kloka pjäser i svensk ridsport för att hämta information och höra mig för. Jag ser Facebookposter överallt och raseriet är på sina håll totalt.

Jag har sett flera tongivande och inflytelserika profiler sälla sig till skaran av kritiker. En i sammanhanget stor elefant som Anna Hammarström kokar av ilska. En annan, Anna Wiger Jensen, har startat en namninsamling för att stoppa beslutet. Pelle Nyström i podcasten Clearoundpodden (stavas fel, med bara ett r) kallar det för ”århundradets sämsta beslut inom ridsport”.

Och inte minst bör en röst från en närtida expert på B-ponny, Ridsports utmärkta bloggare Noomi Skobe Rosén, framhållas i bruset.

”Att vårt egna förbund nu vill stoppa detta känns overkligt. Att tävla under 13-årsåldern är inget tvång, men de unga ryttare som brinner för denna sporten, tränar och jobbar hårt för att nå sina drömmar, blir målmedvetna och älskar att utföra denna sporten med sin älskade ponny borde få lov att göra det” skriver Noomi i veckans blogg.

Vilka är det då, förutom förbundet självt, som gör tummen upp för beslutet?

Det kan man fråga sig.

Jag ser framför allt två kategorier.

1) Tävlingshatarna. De som tycker det är fel att tävla, inte är sportintresserade över huvud taget men ändå har en tendens att dyka upp i kommentarflödet i heta sportämnen. Det finns ingen anledning att någonsin ta vad de säger om sport på allvar.

2) De som på allvar tror att ridsportbarn far illa av att tävla på hög nivå och som inte sällan argumenterar med att ”andra sporter gör si och så, det är klart att även ridsporten ska göra det”.

Att slå in öppna dörrar är att plocka lågt hängande frukter. Det är så enkelt att sälla sig till ett väldigt stort gäng som tycker samma sak som jag. Som skribent brukar jag undvika det, brukar rätt ofta tycka att om alla är överens är det något som är fel. Det tycker jag inte den här gången och tar mig därför friheten att dra en karatespark rakt ut i tomma luften, där dörren annars skulle ha stått.

Jag gör det med att börja prata om hockeyklubben Frölunda HC, Sveriges just nu överlägsna ledare av vår högsta liga SHL. Tidigare hette klubben Frölunda Indians, vilket var en blinkning till 60-talet när hockeyn på den sidan Sverige kallades ”Vilda Västern”. Frölunda hade därför ett huvud föreställande en person ur Amerikas ursprungsbefolkning som logga – något både klubben och supportrarna älskade och var stolta över.

2021, när den politiska korrektheten och wokekulturen nådde sin peak i Sverige, startades ett drev mot Frölunda att den delen av loggan som innehåll denna bild av urpsrungsbefolkningen skulle bort.

Det räckte.

Frölunda föll till föga.

Loggan skulle bytas.

Bytet skedde i januari 2022. Plötsligt presenterades den, utan förvarning, efter att en reklambyrå fakturerat klubben miljonbelopp.

Folk rasade – av två skäl.

1) Loggan var totalt identitetslös och ful som stryk.

2) Klubben hade agerat helt på egen hand, utan att fråga sina medlemmar.

Stormen var total och redan två dagar senare kallade Frölunda till presskonferens, pudlade deluxe, bad om ursäkt på sina bara knän och fimpade loggan.

Istället togs tre nya förslag fram och efter en öppen demokratisk omröstning på hemsida och sociala medier röstades en ny logga fram.

Frölundas stora misstag?

Klubbledningen ägnade inte en minut åt att ta reda på vad folk tyckte och vad de ville ha. Jag tycker att det första och största misstaget var att böja sig för en opinion som inte fanns – den om att den ursprungliga loggan skulle vara kränkande.

Två misstag gav två problem och samma sak gäller för agerandet inom Svenska Ridsportförbundet den här veckan.

Samma två misstag.

1) Man har fallit till föga för RF:s riktlinjer som alltså INTE är regler utan just riktlinjer. Man vill inte höra att man sticker ut utan vill ta ett steg i otakt mot hockeyn och fotbollen. SvRF har, precis som Frölunda gjorde, böjt sig för en opinion som inte existerar och bestämt sig för att laga någonting som inte är trasigt.

2) Man har fattat beslut utan att över huvud taget lyssna på sina medlemmar eller låta förslaget gå ut på remissrunda.

Självklart borde förbundet göra som Frölunda, pudla innan det här når ohanterbara proportioner och säga: ”Det här blev helt fel. Självklart måste vi först lyssna på vad ni därute tycker innan vi fattar beslut”.

Jag hoppas att så sker men jag tror det inte.

Och om det inte sker undrar jag en annan sak:

När förbjuds Sverigeponnyn?

Vadå? tänker du kanske. Sverigeponnyn är väl ingen elittävling?

Nej, det är den inte. Den är mycket mer än så. Om Sverigeponnyn tillåts i ett Ridsportsverige där SM för B-ponny är förbjudet existerar ingen logik när det kommer till argumentet om att stoppa utslagning och press.

Få människor i VÄRLDEN utsätts för den press det innebär att tävla inför ett fullsatt och av 12 000 åskådare kokande Scandinavium. Där rider nu varje år små ryttare in, YNGRE än 13 år, och utsätts för samma publika press och obeskrivliga nervositet som Henrik von Eckermann. Detta föregås dessutom av skoningslösa kvaltävlingar där bara två av kanske 30 går vidare – och detta efter att ha blivit bedömda i hur SNYGGT de rider.

Kan det likställas med ett B-ponny-SM?

Nej! Ett B-ponny-SM är ingenting mot Sverigeponnyn och det vet jag eftersom jag upplevt båda när mina barn tävlat där.

Nu har jag själv inga som helst problem med att se nyttan med tävlingen. Jag älskar Sverigeponnyn. Tävlingen är en dröm för hundratals barn varje år och de som har turen och lyckan att få uppleva det har skaffat sig lärdomar för livet.

Men om vi nu utgår ifrån att även Sverigeponnyn läggs ner – det förutsätter jag i logikens namn att den gör – är nog jag och halva Ridsportsverige väldigt nyfikna på vilken ny tävlingsplan förbundet kommer att lansera.

Sverigeponnyn och B-ponny-SM är ju de två stora första drömmarna för unga ryttare. Vi är många, skulle jag tro, som förväntar oss att någonting konkret presenteras inom kort.

Jag menar: Det är ju inte så att antalet tävlingsstarter ökar eller att det finns några köer till ridskolor och träningsgrupper. Den tiden är förbi. Och i en tid där svensk ridsport blöder pengar och medlemmar, där klubbar går i konkurs och man nu tar bort det som kan kallas för ridsportens svar på TV-pucken: Vad kommer istället?

Jag förutsätter att något presenteras omgående.

För att illustrera hur annorlunda ridsporten är och varför den i övrigt inte bör inkluderas i lagidrotternas problematik citerar jag Jonas Westerling, tidigare elithockeyspelare, som skriver så här på Facebook angående ängsligheten inom hans sport. 

”Är det bara jag som känner att det här har gått för långt eller är det bara början?

Det bara skrivs artiklar om hur jobbigt allt är, det leder till prestationsångest osv

Vi ska inte räkna mål, vi ska inte ha föräldrar på luciatåg, vi ska inte spela med en årskull upp och nu ska vi heller inte filma matcher för ungdomar?

För allt är ju jättejobbigt!

Det jämförs i denna artikel med att man minsann inte filmar (övervakar) raster i skolan!!!

Vart är det här landet på väg egentligen?

Har vi lyckats när vi trycker in en idrott i en låst idrottshall, samma ålder, alla får spela lika mycket och lägga ner så lite energi som möjligt.

Det enda som skapar problem är vi själva i samhället med sådant här jävla trams

Hängslen och livrem, tro fan dom är livrädda för att misslyckas för det är snart omöjligt att göra det.

Tänk om man istället fick lära sig i tid att vill man någonstans är det hårt arbete som gäller, man lär sig att vinna och förlora, man lär sig att spela inför publik, man lär sig att förbereda sig, man lär sig att vägen fram är inte en dans på rosor och vet ni vad, det är helt okej att misslyckas, det är det man lär sig av och gör det bättre nästa gång 

Men som vi lindar in våra ungdomar idag, det är totalt kravlöst”

Jonas refererar till hockeyn där han upplever den ängslighet som ridsporten fram till nu varit helt förskonad från.

För så här är det:

• I ridsporten existerar varken åldersklasser eller organiserad nivåindelning.

• Här väljer du i lugn och ro det som passar dig bäst och känner du för att testa en högre nivå kan du göra det eller tvärtom gå ner en klass om du känner att du behöver det.

• Killar tävlar mot tjejer, alla kör just SIN individuella satsning och du lär dig att hantera press utan att ens märka pressen, eftersom ridsport i grunden, med djurens närvaro, per definition är att hantera press.

• I ingen annan sport lär du dig snabbare hur det är att förlora – och att det inte är så farligt.

• Kortare sagt: Hockeyns problem är icke-existerande i ridsporten.

Det som gör Jonas Westerling extra upprörd är det senaste mediadrevet mot idrotten: streamade tävlingar, någonting som anses vara direkt hälsovådligt för idrottande barn. Även här har RF kommit med nya RIKTLINJER (alltså inte regler) om att man helst ser samtycke hos föräldrar för att matcher ska filmas.

Fotbollen vacklar, någon sport har redan lagt ner sina sändningar, fler kan vara på gång.

Hört talas om Equisport? Clipmyhorse?

En skatt för oss alla, framför allt för de ridande barnen själva som alltid, hur det än gått, insisterar på att se sin runda.

Snart kan båda vara ett minne blott.

Senast i gårdagens Aftonbladet pressas Ridsportförbundet hårt om vad de tänker göra åt otyget med streamade tävlingar.

Att stänga B-ponny-SM är nog inte slutet.

Det är nog bara början.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vaknar upp till den förfärande och hotfulla nyheten att Frakta eventuellt ska avrättas. Representanten för den troliga exekutionspatrullen berättar i media att många av min sort redan hört av sig, utom sig av oro. Efter timmar av fortsatt oro kommer exekutionspatrullen sedan äntligen med lugnande besked. Avrättningen är uppskjuten, Frakta får leva vidare och alla hästmänniskor pustar ut.

Ja, jag skojar såklart men samtidigt är det något speciellt med den blåa Ikeakassen som i decennier varit ett stående inslag i en stor procentuell del av svenska häststall som notorisk höpåse. Den är inte snygg, den är inte så slitstark som den borde men den är funktionell, praktisk och fyller sitt syfte. Som familjens sedan länge höansvarige utgörs dessutom bara en bråkdel av mina påsar – två av i dagsläget 29 – av Frakta, varav den ena av dem verkligen sjunger på sista versen och bokstavligt talat hänger på en skör tråd. Min känsla är att Ikea var före sin tid med den blåa påsen. Dagens ridsportvarumärken har sedan länge upptäckt hur lukrativt det kan vara med höpåsar i sortimentet och deras påsar är i allt väsentligt både bättre, snyggare och tåligare än Ikeas.

Varför ägnar jag över tusen tecken åt nyheten om att en blå påse inte ska avrättas trots antydningar om motsatsen?

Jo, det handlar om ren verklighetsflykt.

Jag har nämligen svårt att fungera just nu och det är precis likadant varje år. Jag kan knappt tänka, jag är som en annan människa.

Man vet att den kommer, man vet hur man strider mot den, man har enorm erfarenhet av att till slut kämpa ner den men lik förbannat tas man alltid på sängen – ynkligt oförberedd och försvarslös som ett spädbarn.

Väderguden.

När han slår till med allt han har är det omöjligt att fungera normalt för en människa som bor på landet tillsammans med hästar. Växjö ligger annars så långt söderut att vi nästan kan ta på Skåne och det är lätt att förledas att tro att vi har skånskt klimat. Det har vi inte. Faktum är (det sägs bero på närheten till Småländska Höglandet) att vi befinner oss i samma klimatzon som Sundsvall. Det är Norrland.

Det märks, och det är inte kul. Att bo 2,5 kilometer in på en grusväg är en enorm utmaning efter att guden kastade en snökanon över oss, följt av temperaturer ner till 17 minus. Det är då man får dela upp dagarna i små små perioder där man går ut och utför hästrelaterade saker så effektivt det går. Till och med de tunna Fraktapåsarna är så frusna att man först får bända upp dem. Omständigheterna gör att man fryser oavsett hur bra man klätt sig och tvingas krossa is i hagarna trots att man isolerat vattenkärlen så gott man kan. Det gör att man tror att man dör för att sedan gå in i värmen och återuppliva sig själv hjälpligt. Sedan, efter en kopp starkt kaffe, är det dags att gå ut igen eftersom inga andra valmöjligheter finns.

”Det är självvalt” är personer jag känner som inte är hästmänniskor noga med att påpeka när jag berättat om min dag.

Visst är det så. Jag älskar att bo på landet, men i tider som dessa skulle jag kunna offra mycket för att bo i en hyreslägenhet inne i stan utan så mycket som en vandrande pinne som husdjur. Och vad värre är: Väderguden har bara börjat. Nu har han fått för sig att vrida upp termometern till noll och lämna oss med moddsträngar som gör att en enkel vardaglig färd till och från Ica är förenat med livsfara. Timmen innan detta skrivs ringer förresten Angelos skoltransport och säger att den helt enkelt inte kan ta sig fram till oss på grund av isgatan som bildats som en konsekvens av tövädret. Med mina 18 års erfarenhet av vägarna härute fick jag då rycka ut och köra Angelo till och från skolan.

Snart kommer Väderguden att vrida ner tempen igen, sedan upp, sedan ner och när man sedan, framåt vårkanten, äntligen ser ljuset i tunneln vet man att det ändå är långt kvar till en sommar som man inte kan veta någonting om.

Jag vet att jag skriver till en läsekrets där ingen blir förvånad av någonting ovanstående, där alla känner igen sig och de flestas dagar nog ungefär ser ut som mina. Därför känns det någonstans skönt att ha en plattform där jag bara får skriva av mig.

Nämnde jag förresten att strömmen i stallet går titt som rätt på grund av snösmältningen?

Då nämner jag det.

Och: Nämnde jag att jag dessutom lyckats pricka in årets stora vinterförkylning?

Då nämner jag det också när jag ändå är igång.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Svenska Fotbollförbundet har svettats länge och kommer att svettas ett bra tag till. Efter ett totalt misslyckat VM-kval i en grupp som från början såg ganska enkel ut har man för första gången någonsin sparkat en förbundskapten, danske Jon Dahl Thomasson, och satsat på svenskbekante engelsmannen Graham Potter som en sista minuten-frälsare.

Nu avgörs Sveriges VM-öde i vår i form av ett snårigt extrakval där blågult först måste slå ut Ukraina och om så sker ta sig förbi vinnaren i mötet mellan Polen och Albanien. 

Sverige är långt ifrån världsledande i fotboll men alla – precis alla – inom fotbollen älskar att dissekera den, analysera spelet, blicka ut i världen, sno influenser och jämföra spelsystem för att ligga steget före andra nationer. 

Detsamma gäller andra sporter. Det handlar om att lägga ner både pengar och massor av energi för att skaffa sig kunskap för att sedan närma sig eller bestiga världstoppen. Den som lyckas belönas. Framgång ger pengar, pengar som återinvesteras i verksamheten. Anledningen till att fotbollförbundet svettas så ymnigt stavas exempelvis 98 miljoner kronor. Det är vad svensk fotboll skulle få bara för att kvala in till VM. Beroende på hur det sedan i så fall går i USA och Mexiko till hösten regnar det ner ytterligare en massa miljoner över svensk fotboll.

Jag tänker ofta på ridsporten och på hur sällan vi verkligen diskuterar sportdelen i den. Det pratas och skrivs visserligen massor om sportprestationer till häst men det är otroligt sällan det förs en ordentlig diskussion eller görs en djup analys kring själva sporten, om vilket system och vilken röd tråd vi ska följa för att nå internationella toppframgångar över tid. 

Finns det en svensk modell?

Det kanske det gör, men jag känner inte till den. Kanske för att den svenska modellen diskuteras alldeles för lite, vad vet jag. Det kanske beror på att jag är van vid att ta del av taktiska och sportsligt strategiska diskussioner i andra sporter, men jag känner mig svältfödd när det kommer till ridsportens idédiskussioner.

Mot den bakgrunden var det en stor nypa härligt frisk luft att läsa Jana Wannius utspel i denna tidning. Efter ett helt liv i ridsporten och i en ålder av 83 pigga år petar Jana där det gör ont. Han konstaterar att svensk ridsport befinner sig i internationellt fritt fall sedan gulderan 2021-2023 och inte alls hängt med i den snabba utvecklingen. Han sågar satsningen på en U25-utbildning i Flyinge och menar att unga svenska ryttare istället måste ut i världen och skolas hos internationella toppryttare – precis som hjältarna från gulderan gjorde på sin tid. Han föreslår att Sverige nu använder spetskunskapen bland våra toppryttare till att skapa ett mentorprogram för de yngre.

Jag är inte rätt person att bedöma om Jana Wannius har rätt, men hans utspel låter klokt och genomtänkt.

Vad jag däremot vet är att jag älskar att läsa utspel och analyser av den här typen, som syftar till att utveckla sportdelen.

En nypa friska luft var även att läsa bloggkollegan Erik Nordströms senaste text. Erik är själv lovande U25-ryttare och hans tillägg till Jana Wannius analys är minst lika viktig att lägga i tankens marinad. Erik kompletterar och problematiserar Wannius tankar genom att ta upp elefanten i ridsportrummet: pengarna, som till skillnad från i nästan alla andra sporter trumfar både vilja, driv och talang. Utan ett riktigt fett kapital är det, enligt Nordström, i princip omöjligt att ta sig ut i Europa i dag på det sätt Wannius förespråkar. Nordström inflikar också att man, i spetsutbildningar av den här typen, aldrig får kompromissa med hästvälfärden.

Jag läser två välunderbyggda analyser av två kloka personer och att det skiljer nästan 60 år mellan dem i ålder tycker jag ger en extra touch av välbehag. Jag hoppas att det här kan bli starten på en större och mer långtgående diskussion med syfte att föra svensk ridsport tillbaka till toppen. För jag antar att de flesta av oss vill se Sverige på pallen i framtidens mästerskap.

Och om jag själv får tillägga någonting till Erik Nordströms påpekande om att pengarna styr: Är det inte exakt till den här typen av satsningar Svenska Ridsportförbundets nyinstiftade kapitalstarka stiftelse syftar till? 

Jag citerade från förbundets nyhetstext när nyheten presenterades för drygt en månad sedan, men gör det gärna igen.

”Stiftelsen ska möjliggöra satsningar som träningstillfällen, internationella tävlingsstarter, mentorskap, utbildning samt individuellt stöd till ryttare och team. Målet är att bredda toppen genom att ge fler svenska ryttare chansen att nå internationella mästerskap och göra elitnivån mer tillgänglig oavsett bakgrund.”

Det känns som att pusselbitarna passar. Här borde det väl finnas gott om möjligheter att skicka ut Erik Nordström och andra talangfulla U25-ryttare i den stora ridsportvärlden?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Fram till klockan 00.30 den 1 januari 2014 ogillade jag det starkt. Efter det som hände halvtimmen efter tolvslaget hatade jag det. Och ända sedan den stunden har jag fortsatt hata fyrverkerier. Vi hade den gången gjort allt vi kunde för att milda vår jack russelterrier Matildas skräck för de obehagliga ljuden och lyckats ganska bra. Vi hade spelat musik på hög volym, hade köpt ett speciellt sorts hundben som var extra smakligt och på alla sätt och med lugna ord försökt hålla paniken borta från djuret.

Vid halvett-tiden hade det äntligen slutat explodera. Matilda hade då inte varit ute på flera timmar och det som återstod innan vi alla kunde gå till sängs var att låta henne kissa. Jag bar ut Matilda och ställde ner henne på gräsmattan. Då, från ingenstans, detonerade en ny fyrverkeribomb. Hunden flydde i panik rakt in i skogen. Jag försökte springa efter men hade ingen chans och efter ett tag tvingades jag sluta leta. Den natten blev det inte mycket sömn. Jag klev upp vid flera tillfällen, öppnade dörren och ropade Matildas namn fast utan respons. Sedan, när vi satt och åt frukost, fick vi syn på en smutsig skakande liten varelse på fem kilogram. Lyckan var total. Matilda var tillbaka, det slutade gott trots allt.

Nästan alla som har djur bär på liknande berättelser. Efter Matilda, som gick ur tiden 2018, har vi haft andra hundar som hanterat nyårsterrorn på betydligt bättre sätt, men å andra har vi två hästar som drabbas av stort obehag. I år lyckades vi milda det förhållandevis bra, mest tack vare att ingen av våra närmaste grannar sköt fyrverkeripjäser.

Ja, jag hatar det.

Och mitt hat minskade inte när jag i denna tidning läste den förfärande nyheten om den stackars 22-åriga kvinna i Tyskland som trampades ihjäl när hennes häst blev skrämd av pyroteknik veckan före jul.

Att följa kvällstidningarnas rubriker under nyåret var lika deprimerande.

”Barn sköt fyrverkerier på Sergels torg”

”Man sköt raketer i sitt kök”

”Tyska ungdomar dödade av fyrverkeripjäser”

”Ungdomar sköt raketer – hotades till livet”

”Allvarligt skadad av fyrverkeripjäs”

”Stökig nyårsnatt – fyrverkerier mot barn, poliser och bostäder”

När ska galenskaperna ta slut? När ska fyrverkerier förbjudas? När ska det tas ordentliga krafttag mot detta livsfarliga missbruk som sker helt i onödan?

Det borde snart vara på gång.

En sak känner jag.

Opinionen har vänt. Det märks tydligt. För tiotalet år sedan blev du i princip hånad om du skrev av dig på sociala medier i din ilska över att djur far illa av nyårsfirande. ”Vadå, det är ju en tradition!” lät det, typ. I dag tycks polletten ha trillat ner hos alltfler. Jag har flera konkreta exempel på det. Det bästa exemplet är en man, en rätt känd opinionsbildare som flera gånger om dagen vädrar sina åsikter. För några år sedan tillhörde han de som ironiserade över oss som klagar på fyrverkerier. Jag vet inte vad som hänt sedan dess, men i dag driver han en diametralt motsatt linje.

Nu är berättelser som den jag inledde legio – och det handlar tyvärr oftast om betydligt värre händelser än den om Matilda, som lyckligtvis kom tillbaka oskadd. Att tusentals och åter tusentals djur varje nyår upplever skräck som ibland är dödlig är inget pris vi tänker betala länge till. Det måste få ett slut.

Det gläder mig att se att att en stor mängd organisationer och privatpersoner skrivit ett välformulerat och skarpt debattinlägg i frågan om denna meningslösa nöjesterror som ingen går säker från.

Jag både hoppas och tror att ett förbud inte ligger speciellt långt fram i tiden. Tills dess är det nog tyvärr så att det kanske till och med kommer att bli värre innan det blir bättre. Det som gläder mig mest just nu är att vi har 363 dagar på oss att förbereda oss för nästa krishantering.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Med start någonstans i mitten av december går hela Idrottssverige in i någon sorts kollektiv dvala. Serierna tar jullov, spelarna får ledigt och förutom möjligen någon tidigare uppskjuten match är tv-tablåerna rensade från svensk liveidrott.

Alla tar ledigt och det gäller även ridsporten.

Om jag ser rätt i Equipe är det bara tre av totalt 45 aktuella tävlingar som sker i Sverige denna årets sista vecka och antalet anmälda starter till dessa är just nu sammanlagt 30 (6+8+16).

Sportutövande under perioden 15-25 december är ett undantag snarare än regel i Sverige och jag tycker det är ganska skönt.

De tio dagarna räcker gott till alla övriga bestyr som december alltid för med sig.

För mig är tio dagar också en perfekt tidsrymd för att sportabstinensen ska kicka in. Någonstans mellan julmåltid två och tre – när man börjar sakna vanlig vardagsmat på menyn – kommer även en längtan efter att titta på sport.

Jag är inte ensam om det.

Just denna dag har blivit sportens högtidsdag. Det började en gång för länge sedan med annandagsbandy. På 2000-talet hakade hockeyn på samma koncept och därefter innebandyn och handbollen. Fulla hus överallt med den klassiska lappen på luckan: Utsålt.

I dag, när detta skrivs, finns det hela 29 olika matcher i svenska lagsporter att se direkt på tv.

Själv är jag denna eftermiddag i tjänst och sitter på pressläktaren i Vida Arena och bevakar Växjö–Malmö i SHL.

Hakar ridsporten på den här trenden genom en oväntad satsning på en stor jultävling?

Jag tror inte det och hoppas inte det. Jag gissar att det finns en mycket god anledning till att vi i Sverige låter våra hästar få en rejäl och välförtjänt vila både före och efter varje årsskifte.

Årsskifte, ja. 52 veckor går så snabbt numera att jag knappt hinner avsluta sommarfunderingarna här i bloggen förrän det är dags att summera ännu ett år. Snart har sju år passerat sedan mina barn började tävla och jag är tacksam över allt vi får vara med om och göra tillsammans under hästarnas flagg.

Trots att även 2025 flugit iväg har det inte flugit under radarn. Angelo har på påbörjat en resa med D-ponnyn Tom som fortsätter över nästa år och jag är väldigt nyfiken på vad de kan åstadkomma tillsammans. LillyBelle har stiftat bekantskap med Sigge och kvalat honom till SvRF Ungponny där det blev en bronsmedalj på Strömsholm – den fantastiska plats jag inte kunde undgå att hylla efter den härliga och fint arrangerade SM-veckan. Ibland uppträder även de mörkaste moln på himlen och 2025 kommer för alltid att vara ihågkommet som året då LillyBelles älskade Woodie hastigt insjuknade och lämnade oss i stor sorg och saknad. 

Men det är också året då samma LillyBelle lyckades kvala in till Sverigeponnyn i Scandinavium, dessutom med samma Armathwaite Rosie, med vilken Angelo lyckades kvala in för två år sedan.

Nu ska jag iväg på hockey. Detsamma gäller på årets näst sista dag. Därefter väntar ett skönt nyårsfirande för oss människor på gården där vi i vanlig ordning ska göra vad vi kan för att lugna våra hästar under tolvslagets läskiga fyrverkerier.

Tack för mig för 2025 – vi ses nästa år!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Med reservation för att jag glömt någon händelse i förfluten tid: Det som hänt i ridsporten senaste veckan liknar ingenting annat jag upplevt i någon annan sport. Efter att beskedet om 13-årsgränsen har händelsekedjan bland annat innehållit följande:

• Henrik von Eckermann, Peder Fredricson, Jens Fredricson, Rolf-Göran Bengtsson, Lisen Bratt-Fredricson och Angelica Augustsson Zanotelli har gjort gemensam sak.

• Hela hoppkommittén i gemensamt utspel.

• 16 A-tränare med namn som Pether Markne, Lotta Björe och Maria Gretzer i lineupen i ett öppet brev.

• Sylve Söderstrand med en lika sylvass som intelligent resonerande kommentar.

• Flera unga ryttare som modigt ställt upp i olika lokalradiostationer och uttryckt sin besvikelse.

• En protestlista som när detta skrivs kan ha överstigit 2000 namn.

• Lägg därtill alla personliga åsikter och ställningstaganden från ett enormt stort antal mer eller mindre kända ridsportprofiler i vårt avlånga land.

Förbundet har i princip fått alla tävlingsaktiva mot sig, vilket torde vara en helt unik bedrift.

Alla kräver samma sak:

Gör om, gör rätt.

Mitt i allt detta finns en både viktig och intressant sakfråga som måste tas på allvar. Ridsporten är speciell. Ridsporten är inte som andra sporter. I ridsporten finns ett stort djur inblandat. Ridsportens verksamhet skiljer sig extremt mycket från andra tävlingsverksamheter.

Att vi låter 12-åringar, till och med yngre barn än så, rida SM – hur kontroversiellt är det egentligen? Är ridsporten undantaget som bekräftar RF:s riktlinjer? Har RF rentav valt att kalla det riktlinjer och inte regler för att ge ridsporten möjligheten att tillåta större tävlingar för unga? Far unga ryttare illa av att tävla på hög nivå? Är pressen för hård? Kan man verkligen kalla det selektering när du själv väljer din nivå och vilka tävlingar du vill kvala till? Finns det ens något som kan kallas elit upp till 13?

Om ni läste min förra text vet ni vad jag tycker, men jag har full respekt för frågeställningarna.

Det är inte frågeställningarna i sig som är upphov till det haveri vi nu ser.

Det är hur frågan hanterats.

Jag tror inte att någon startat namninsamlingar eller författat arga upprop om förbundet exempelvis kommunicerat ut att man under 2026 avser att tillsätta en utredning i frågan.

Tvärtom tror jag att många hade velat vara med och bidra med sina erfarenheter, kunskaper och synpunkter i en process som involverat alla segment av Svenska Ridsportförbundet med dess distrikt och föreningar.

Men här kommer det episka haveriet: Ingen utanför styrelserummets väggar fick komma till tals. Det började och slutade där.

Hela Ridsportsverige fick beskedet som ett knytnävsslag i ansiktet – och vad händer den som får ett knytnävsslag i ansiktet utan förvarning?

Den personen blir i bästa fall arg, vansinnig och vrålar någonting i stil med ”Vad i helvete gör du!?”.

Ungefär så reagerade Ridsportsverige, vilket gav en kedjereaktion som nu utmynnat i en konflikt svensk ridsport behöver lika mycket som en räv behöver skabb.

Det finns misstag och så finns det misstag. Det finns små misstag, det finns stora och så finns det misstagen du aldrig någonsin får göra.

Det här är ett sådant.

Det vi sett är ett kommunikationshaveri av episka proportioner – dessutom helt i onödan.

Jag menar: Behöver du, som det här förbundet, i efterhand publicera ett fråga/svar-förtydligande som omfattar NITTON punkter – ja, då är det definitionen av usel kommunikation. När dessutom flera av svaren på dessa nitton punkter är otydliga eller inte ens visar sig stämma utan avslöjas av faktagranskande Facebookanvändare – ja, då ifrågasätts även trovärdigheten.

Hela veckan har jag tänkt: Varför så bråttom? Varför ingen diskussion? Varför ingen bredare utredning?

Jag menar: Beslutet börjar inte gälla förrän 2027, och då gradvis fram till 2029.

Förbundet har inte varit tvingat att fatta beslutet och det finns hur mycket tid som helst att bereda, diskutera och debattera frågan.

Varför då inte ta chansen att göra om och göra rätt?

Göra om: Ge frågan tid, skaffa information, spela in grenkommittéer, andra expertgrupper och inte minst barnen själva för ett bredare beslutsunderlag. Delaktighet!

Göra rätt: Presentera vad utredningen kommit fram till, låt förslaget gå ut på remissrunda och fatta sedan beslut därefter. Att införa en 13-årsgräns kanske visar sig vara den rätta vägen att gå.

Begär vi för mycket om vi önskar oss den tågordningen?

Tydligen. Efter att ha läst Anna Nybergs mycket genomarbetade och avslöjande grävtext här på Ridsport under torsdagskvällen kom svaret. Det episka haveriet har skett med berått mod (distrikten kördes över helt) och med kalkylerad nolltransparens (ingen ska få veta). Arbetet har i hemlighet pågått under fyra år – som om det rörde sig om något slags konspiration (vilka sitter i den okända mystiska 90/10-gruppen?) bakom ryggen på distrikt, kommittéer och medlemmar. Att det episka haveriet är självförvållat är det kanske mest otroliga i hela den här historien.

Vilken är Svenska Ridsportförbundets huvudsakliga uppgift?

Jag har alltid varit av uppfattningen att förbundets högsta prioritet är att vara en leverantör av det svensk ridsport vill ha.

Har vi ett sådant förbund i dag?

Själv känner jag mer vibbar av kanslisvensk prosa från ett elfenbenstorn än av ett förbundskansli som står med fötterna i myllan och verkar för sina medlemmars bästa.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ännu ett SIHS är till ända. Tyvärr för egen del har veckan varit så extremt stressig och tempot så tufft i alla väderstreck att jag bara sett ögonblicksbilder från Strawberry Arena medan teven stått på. Jag har därför mest fått läsa mig till, kompletterat med sociala medieklipp, att årets tävlingar innehöll två otäcka vurpor (Niklas Lindbäck och Erika Lickhammer-van Helmond) men att det slutade lyckligt i båda fallen.

Jag noterar att Kevin Staut blev lite av kungen av Stockholm med segrar både fredag och lördag med SWB-hästen med det underbara namnet Kannonqulan och jag noterar lokal framgång i form av Växjös egen Elvira Aaby-Ericsson.

Det jag framför allt noterar när jag ser Roland Thunholms bildspel från tävlingarna är en känsla jag burit med mig i flera år just när det gäller Sweden International Horse Show utan att kunna sätta fingret på det.

Nu vet jag vad det är, vad känslan säger.

Att SIHS måste vara världens i särklass vackraste ridsporttävling, åtminstone när det gäller inomhustävlingar.

Den tar liksom andan ur en.

Koreografin, kulisserna och ljusspelet liknar ingenting annat jag tidigare sett i den här sporten. Jag har inte suttit i publiken själv och fått uppleva det live, men som tv-tittare är upplevelsen makalös. Det känns som att man sitter och tittar på en av världens största teatrar, där all mäktig rekvisita gör att allt känns som en regisserad pjäs snarare än en tävling. Mixen av allt vackert den här världsarenan bjuder på kittlar sinnena maximalt och känslan är, i alla fall nästan, att man sitter där på riktigt, i 3D. Jag älskar det. Älskar att en arrangör satsar på ett sinnenas skrytbygge och vrider upp allt de har till max.

Det finns också två paralleller mellan SIHS och de nyårsfyrverkerier vi ser vid tolvslaget den 31 december varje år.

Förutom att det är två enastående och färgsprakande skådespel signalerar de även varsin slutpunkt.

Pyrotekniken tar oss in i ett nytt år.

SIHS sätter på samma sätt punkt för den aktiva tävlingssäsongen för året när det gäller toppryttarna i vår del av världen.

Detsamma gäller på lokal nivå. Där finns denna vecka bara enstaka ponny- och hästtävlingar att välja på. Även i vår familj blev helgen som gick årets sista på tävlingssidan. Det var inte SIHS men väl hemmatävling i Växjö med en bra bit över 300 starter. LillyBelle red tre ponnyer, vann en klass med Poppis (delad etta, faktiskt) och tillsammans med femåringen Sigge nollade de i sin LA-debut.

Det var även tänkt att Angelo skulle komma till start med D-ponnyn Tom men där satte en skada stopp. Det rör sig om en skada på ryttaren, som åkte på en ful smäll under ett träningspass med sitt fotbollslag under lördagen.

Nu tar vi paus från tävlandet, ger hästarna en lång och mycket välförtjänt vila samtidigt som den unge skadade ryttaren följer sin rehabplan i väntan på comeback i båda sporterna.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

”När jag i framtiden tittar tillbaka på min tid som förbundskapten tror jag att det är den här stiftelsen jag kommer vara mest stolt över.”
Citatet tillhör Henrik Ankarcrona och nämns allra sist i den nyhetstext som Svenska Ridsportförbundet skickade ut i slutet av förra veckan.

Det fick mig att gå igång.

För vi vet ju vad Henrik Ankarcrona skulle kunna skriva upp på sitt cv i sin LinkedIn-profil om han velat flexa lite.
Förbundskapten sedan 2016.
OS-guld 2021.
VM-guld x 2 2022.
EM-guld 2023 och 2017.

Alltså: Tre raka lagguld och ett individuellt VM-guld. Vi kan slänga in VM-silver 2018 och EM-brons 2019 också. Liksom bragdguld, Jerringpris, seger i Aachen 2019 och en massa annat smått och gott.

Ändå säger han som han gör.
Medaljerna är inte det han kommer att vara mest stolt över när han ser tillbaka.
Nej, det är stiftelsen.
Som ännu inte ens finns i formell mening, men snart är framme vid START.

Där fångar Ankarcrona mig. Där börjar jag förstå att någonting stort är på väg att hända i svensk ridsport. Där känner jag att jag vill veta mer än vad som står i texten. Känslan är att den här nyheten är mycket större än vad den hittills ser ut som. Jag känner rentav en mild irritation över att Svenska Ridsportförbundet gömt undan nyheten bland rubriker som ”Startfälten klara till Sweden International Horse Show” och ”Tillsammans skapar vi stallkänslan”.

Journalister gillar normalt sett inte – ironiskt nog – att gå på presskonferenser, men här borde förbundet för en gångs skull kallat till presskonferens eller åtminstone haft någon sorts nedräkning på sociala medier om att en BOMB snart ska släppas.

För en bomb är det, signalerar alla känselspröt.
Och ja, min nyfikenhet har fått mig att prata runt med folk för att få veta mer än vad som framkommer i nyhetstexten.

En mästerskapsstiftelse, uppbackad av Stenbeckssfären i form av Sophie Stenbeck, är för det första helt unik. Att fler donatorer med större plånbok än de flesta i världen också står i begrepp att föra över stora medel borgar för någonting väldigt stort. Det handlar om personer som inte vill synas men ändå vill göra skillnad.

Någonting som ens liknar detta har, mig veterligen, aldrig tidigare skett under det svenska idrottsparaplyets 72 sporter.

Det här är, har jag förstått, en game changer för svensk ridsport.
Det är inte en vision. Visioner kan vem som helst ha, när som helst och hur som helst. Visioner kostar ingenting och är i fler än nio fall av tio helt menings- och verkningslösa.
Det är heller ingen sponsorsatsning i traditionell mening. Sponsorer vill synas, vill ha något tillbaka och – fullt förståeligt – gärna sola sig och sitt varumärke i glansen.
Det är heller inte fråga om något riskkapitalbolag som går in och stöttar. Sådana kräver avkastning på satsat kapital och ställer ytterligare krav på fortsatt medverkan.

Det här är en stiftelse. Det fina med en stiftelse är att den saknar ägare, medlemmar och krav på vinst. En stiftelse förvaltas av en styrelse och är helt styrd av ett stiftelseförordnande som exakt anger hur pengarna ska användas. Hela syftet med en stiftelse är att stödja ett specifikt ändamål. I det här fallet är ändamålet att säkra svenska framtida framgångar i fyra ridsportgrenar.

Det hörs på det underbara namnet: Ridsportens mästerskapsstiftelse. Det bästa med en avkastningsstyrd stiftelse av den här typen är att pengarna kommer att finnas kvar över tid, över generationer, och vara en garant för att stärka utvecklingen i svensk ridsport oavsett hur förbundets egen ekonomi ser ut. Den kommer att göra skillnad. Den kommer verkligen att bli en game changer.

Så: Bara att kasta pengar till Henrik von Eckermann, Peder Fredricson och de andra?
Knappast.
Det är klart att pengar ur stiftelsen kommer att användas till landslaget med start redan 2026 och med ett första sikte på OS i Los Angeles 2028.

Men den kommer att skapa bättre förutsättningar på långt fler plan än så.
Jag citerar återigen från förbundets nyhetstext:
”Stiftelsen ska möjliggöra satsningar som träningstillfällen, internationella tävlingsstarter, mentorskap, utbildning samt individuellt stöd till ryttare och team. Målet är att bredda toppen genom att ge fler svenska ryttare chansen att nå internationella mästerskap och göra elitnivån mer tillgänglig oavsett bakgrund.”

Läs de sista två orden igen.
Oavsett bakgrund.

Om det är något som skaver med ridsporten är det den förbannade bakgrunden. Den ska helst vara strösslad med pengar för att ryttaren ska kunna ta sig hela vägen. Här står det svart på vitt att stiftelsen inte bara ska ägna sig åt att titta på nuet utan även skapa en bredare topp och ge betydligt fler ryttare möjligheten att nå upp till elitnivå.

Hur det ska ske återstår att se.
Att det ska ske står i förordnandet och kan inte ignoreras.

Det här lär ha varit Henrik Ankarcronas baby under lång tid. Sedan pandemin har han klurat och tänkt utanför boxen för att hitta en långsiktig lösning på ridsportens ekonomiska problem. Tillsammans med parhästen Marcus Lundholm, förbundets biträdande sportchef, har han sedan förankrat det i förbundet.

Nu ser det ut att vara i hamn.
Jag tolkar det så, eftersom det annars ganska försiktiga Svenska Ridsportförbundet valt att outa nyheten.
Av vad jag hört och förstått är det en av de största och mest glädjande nyheterna någonsin inom svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är fredag, snön har gjort entré med brutal kraft och jag har fått ett mejl. 

Mejlets avsändare heter Peter. Jag känner honom inte sedan tidigare vad jag vet, men i texten betonar han att vi två har minst två gemensamma intressen: hockey och ridsport. 

Peter har ett långt förflutet som ledare inom hockey. 

Jag är journalist med hockey som specialinriktning. 

Peter har numera bytt ishallar mot stallgångar, skriver han, och är ponnypappa, precis som jag. 

En tredje likhet mellan mig och Peter, upptäcker jag snabbt, är att vi delar samma syn på den katastrofalt sneda könsfördelningen inom ridsporten. 

Senast under SM-veckan i Strömsholm slogs jag av att endast en SM-ryttare var kille: Adam Hammarström, som tävlade children. Samtliga tre ponnyklasser hade, om jag tolkade alla förnamn rätt, enbart tjejer i startlistorna.

Startlistor utan killar är inte bara sorgligt.

Det är det normala, något vi sedan länge vant oss vid, kanske rycker på axlarna åt. Killar i startlistorna i ponnytävlingar är anomalier – det sticker ut på ett sätt som gör att man hajar till.

Ishockeyn har upplevt samma sak, fast tvärtom. Det är en sport som historiskt sett varit totaldominerad av pojkar, killar och män. Men det går åt rätt håll, vilket ingen som följer hockey kunnat undgå att se under de senaste åren.

Om detta skriver Peter:

”Skillnaden? Ishockeyn har lyckats vända sin utveckling. Antalet registrerade flick- och damspelare har ökat med 43 procent mellan 2021 och 2024. I ridsporten går kurvan åt andra hållet. Enligt statistik från Svenska Ridsportförbundet består sporten idag av endast 7 procent pojkar och män (2024), jämfört med 15 procent år 2009.”

Varför är det så här?

Hur kan damhockeyn snudd på dubblera sitt utövarantal på bara tre år medan ridsporten tappat halva sin pojkstyrka på 15 år?

Det är förödande fakta för ridsporten.

Har svensk damhockey kanske varit internationellt framgångsrik under de senaste åren? Erövrat medalj i VM? Kanske gått långt i OS? Sådant brukar som bekant mer ofta än sällan generera en boom bland de yngre.

Svaret är nej. Svensk damhockey har under de tio, femton senaste åren upplevt sin absolut mörkaste tid på landslagsnivå. Inte en framgång värd namnet finns att rapportera. Inte sedan 2007 har Sverige ens tagit en medalj (då blev det ett VM-brons). Ändå strömmar unga flickor och tjejer till ishallarna som aldrig tidigare och nya lag och nya seriedivisioner skapas genom de ökande intresset.

Anledningen: Ett långsiktigt arbete inom svensk hockey, där förbundet tagit täten, insett att läget är oacceptabelt och i samarbete med distrikten sjösatt satsning efter satsning, som nu ger frukt och jämnar ut den tidigare så pinsamma könsbalansen. Lite under galgen och efter hård kritik identifierade hockeyn till slut snedfördelningen som ett problem och tog tag i det. Resultatet ser vi nu – och nästa höst startar till exempel klubben här i Växjö sitt första damlag på 17 år.

Svensk ridsport senaste åren?

OS-guld, VM-guld x 2 och EM-guld, bragdguld med mera – samtliga bärgade av företrädesvis män. En svensk manlig ryttare som varit tidernas mest överlägsne världsetta. Bara det borde räcka för att även pojkar ska strömma till stall och ridskolor.

Har så skett?

Uppenbarligen inte.

Jan kan ha missat det, men jag har heller inte sett att en utjämning av snedfördelningen är ett fokusområde hos Svenska Ridsportförbundet. 

Har jag ens läst eller hört någon från förbundet nämna det skämmigt låga antalet ridande killar? 

Jag tror inte det.

Har jag sett någon specifik satsning som inriktar sig direkt mot killar? 

Nej.

Och handen på hjärtat: Om det varit 93 procent killar som red och sju procent tjejer – hade tystnaden från sporten varit lika talande då?

Knappast.

Standardinvändningen om att det är samhällets fel eller skolans fel i form av att killar som rider blir retade – den håller inte längre. Det går inte att skylla på någon annan eller någonting annat i all evighet. Det funkar inte att skyffla undan problemet och låtsas som att det inte finns, för det gör det. Kom igen, det är 2025 nu!

Om vi överhuvudtaget vill ha ridande killar i framtiden måste problemet tas på allvar. Peter sätter ord på det jag känner:

”Problemet är inte sporten – utan bilden av den. Det är dags att justera uppfattningen, hos killar, föräldrar och samhället i stort. Att rida kräver mod, att stanna kvar i sporten ska inte göra det. Hästvälfärd ska alltid ha högsta prioritet, att skapa utrymme för killar bör komma tätt därpå.”

Med Peters mejl följer även ett bifogat pressmeddelande. Han är även entreprenör och har precis lanserat ett nytt varumärke. Jag tänker inte göra textreklam för det i denna blogg, men jag noterar att det Peter skapat är ett klädmärke, enbart för ridande killar, som lanseras under kommande SIHS på Strawberry Arena.

Peter menar att branschen bär en del av ansvaret, att de flesta varumärken fortfarande riktar sig nästan uteslutande till tjejer och kvinnor – både i kommunikation, produktutveckling och design.

”Vi vill bryta med normen, inspirera fler killar att våga sig upp i sadeln, och stanna där. Det här är bara början” står det i pressmeddelandet.

Om det är en början återstår att se.

Själv tycker jag att det verkar modigt, nästan dumdristigt, att satsa på en så skral marknad som ridande killar.

Men jag hoppas att det kan bli början på någonting större och i förlängningen leda till att det astronomiska gapet mellan ridande tjejer och killar minskar.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Johan Fyrberg slutar. Det såg jag inte komma. Det såg knappast någon komma. Det såg inte ens Johan Fyrberg komma om jag tolkar honom rätt när han i denna tidning intervjuas av Anna Nyberg:

”Jag hade siktet inställt på åtminstone 2030”.

Han hade alltså tänkt stanna på sin post i åtminstone fem år till.

Undra på att ingen såg det komma.

Vad händer nu, vad händer när han sätter punkt till våren – och vad blir Johan Fyrbergs legacy som Svenska Ridsportförbundets generalsekreterare?

Den enklaste frågan tar jag först. Nu börjar ett – förutsätter jag – brett sökande efter Fyrbergs efterträdare. En bruttolista med många namn kommer att upprättas. Ur denna kommer sedan namn efter namn att strykas och ersättas av en shortlist, innehållande ett par, kanske tre, riktigt vassa kandidater, varav en av dem kommer att väljas ut. Det är vad som kommer att ske härnäst.

Den svåraste frågan att besvara är den i mitten: Vad kommer att hända när förbundet utsett sin nye generalsekreterare och denne greppar rodret? Den väntar jag med till slutet av den här texten.

Johan Fyrbergs legacy då? Hur kommer vi att minnas honom och vad lämnar han efter sig? Den första delen av frågan är mer subjektiv och den andra mer objektiv. Jag kommer att minnas Johan Fyrberg som mannen som, redan under sin första dag på jobbet, kastades in i ett kaos av trygghets- och välfärdsfrågor men stod stadigt som en gotländsk rauk och hanterade varje våg som sköljdes in över honom. En mer stabil person i dessa obehagliga och jobbiga frågor – går det ens att finna? Ständigt tillgänglig, alltid vältalig och så mån om att allt han säger blir rätt att han ibland nästan är omöjlig att citera. Det är Johan Fyrberg för mig.

Fyrberg förde Sverige upp i världstoppen – inte vad gäller det sportsliga men väl när det gäller precis allt som har med hästvälfärd att göra. Där gjorde Fyrberg Sverige till det lilla jobbiga landet i norr med en egen modig och obekväm åsikt när det gäller att sätta hästarna i första rummet. För det är han värd både en utmärkelse och att få ett pris uppkallat efter sig. I Anna Nybergs utmärkta intervju påstår han även att jobbet inte varit så stressigt som vi som står vid sidlinjen kan få uppfattningen om.

Om detta säger jag: Antingen ljuger Fyrberg, eller är han utrustad med en stresströskel, högre än en fullvuxen ardenner. Jag lutar åt det senare, för någon lögnare tror jag inte att han är. Snarare för ärlig för sitt eget bästa vissa gånger när det stormat kring både ryttare och hästar.

Den svåraste frågan till sist.

Vad händer när Svenska Ridsportförbundet går in i en ny era våren 2026?

Det är svårt att svara på och jag omformulerar därför frågan:

Vad bör hända när en ny boss är på plats?

Som jag ser det finns det ett fokusområde som bör prioriteras före alla andra. Även det ett fokus Johan Fyrberg touchar vid i torsdagens intervju, om än subtilt.

Det är när han säger: ”Målet är att vi ska ha en tydlig sportchef, men just nu har vi rekryteringsstopp på grund av ekonomin”.

Degen måste in. Kontona måste fyllas. Det egna kapitalet måste stärkas. En krigskassa bör skapas. Att förbundet just nu inte anser sig ha råd att anställa en sportchef – en av de absolut viktigaste funktionerna i ett förbund – är både avslöjande och aningen genant.

Vi är redan bäst i världen på hästvälfärd, där Johan Fyrberg varit hela Sveriges ansikte utåt. Men för att bibehålla den positionen krävs, hur tråkigt det än kan låta, mer pengar. Pengar är hästvälfärdens förutsättning, pengar är en förutsättning för att genomdriva projekt och det är klart att Sveriges dyraste breddsport måste upp flera snäpp ekonomiskt för att ha en chans att må bra om fem, tio och tjugo år.

Utan rejäla uppsving när det gäller sorgebarn som försäljning, marknad och tunga samarbetspartners blir de vackra orden i de ambitiösa styrdokumenten bara fluffiga visioner.

Ett ekonomiskt ansträngt förbund och, under den, en verksamhet med hundratals klubbar ute i landet som visar upp röda blödande siffror är en oroande kombination när det gäller att möta framtiden. Därför tror jag att den som tar över stafettpinnen efter Johan Fyrberg dels måste kunna föra hans arv vidare, dels ha talang för att bokstavligt talat sälja svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.