Ponnypappan: Miraklet på fiber

Ett tag, när mina ögonbryn ännu en gång höjdes i oväntad förvåning i Facebooks kommentarfält, kände jag mig frestad att skriva om Noomi Skobe Roséns fantastiskt välformulerade och hudnära inlägg som – obegripligt nog – ledde till en skur av HELT onödiga pekpinnar från vuxna som verkligen inte KAN hålla sig.

Men det ska jag inte göra.

Jag ska heller inte skriva om den tumregel som borde utgöra moralisk kompass för alla som kommenterar på Facebook, nämligen denna: 99 gånger av 100 där du tänker tanken att offentligt kritisera en person du inte känner för dens åsikter är det rätta att göra att INTE göra det.

Jag ska inte vara negativ i dag.

Jag ska vara allt annat än negativ.

Under söndagen i Mölndal led jag inte bara med Noomi Skobe Rosén. Dagen skänkte även en händelse som fick mig att tänka drygt 45 år tillbaka i tiden, till den 22 februari 1980 i Lake Placid. Jag skulle fylla åtta och ni tror mig kanske inte, men det jag talar om är faktiskt mitt allra första idrottsminne.

Miracle on ice.

Framför teven fick lilla jag se ett gäng amerikanska amatörer och collegekillar besegra den oslagbara röda sovjetiska hockeymaskinen med 4–3 och senare vinna OS-guld på hemmaplan.

Bedriften är än i dag ansedd som en av de största överraskningarna, om inte den allra största, i idrottshistorien och den har fått mig att älska hockey och helt säkert även påverkat mitt yrkesval.

Jag älskar skrällar. Jag älskar de gånger det inte går som experterna trott. Älskar när någon helt okänd kliver fram, överraskar allt och alla och får ställa sig överst på prispallen. Skrällar är lätta att älska, eftersom de i princip aldrig inträffar. Sedan Miracle on ice har jag nämligen inte upplevt någonting som riktigt är i närheten av vad de amerikanska collegekillarna lyckades med.

Jag har sett Grekland helt oväntat vinna fotbolls-EM 2004, men även greker spelar fotboll på hög internationell nivå.

Jag har sett Leicester fullkomligt överraskande vinna Premier League 2016, men deras lag hade ändå miljardbudget.

Jag har såklart även sett den ytterst mediokre Steven Bradbury vinna OS-guld i skridsko 2002, men ingen idrottare i världshistorien har haft mer tur än australiern (alla hans motståndare ramlade i sista kurvan i såväl semifinal som final).

Sedan jag kom in i ridsporten som ponnypappa och regelbundet började bevaka banhoppning som journalist har jag givetvis fantiserat och drömt om att någon gång få uppleva en riktigt underbar skräll även på en ridbana.

Framför mig i drömmarna har jag sett en helt okänd bondpojk eller bondtjej som kommer från ingenstans och rider hem ett guld på en häst som heter Brunte, Gamle Svarten eller liknande.

Någon bondtjej var det inte och hästen hette inte Brunte, men nu har jag sett det. Nu har jag sett en riktig och äkta ridsportskräll.

Att den skulle komma på trivsamma Åbytravet i ett ponny-SM hade jag ingen aning om, men det gjorde den.

Skrällen kom dessutom i SM-tävlingarnas allra sista klass, D-ponnyklassen, och dessutom efter att jag och övrig publik fram till dess fått se favoritsegrar i både children, B-ponny och C-ponny, där samtliga SM-vinnare från torsdagens inverkan pallat för trycket och ridit hem dubbla guldmedaljer.

När D-ponnyklassen ska avgöras står sex ekipage på dubbla nollor inför den tredje och avgörande finalomgången. Först ut av de felfria är Alice Hammarlund.

Alice vem?

Genom Malin har jag halvtimmen tidigare fått reda på att det handlar om en tjej som knappt tävlat, som i princip gått direkt från ridskolan och ut på tävlingsbanan.

Hög wowfaktor, tänker jag redan där.

Wowfaktorn blir ännu högre när jag ser en ung ryttare som lugnt och behärskat tar sin häst i mål utan fel.

Tre nollor och Alice Hammarlund är klar för omhoppning om medaljerna, tänker jag.

För inte finns det väl på kartan att de fem efterföljande ryttarna ska misslyckas med att passera mållinjen felfritt?

Jo, det finns på kartan.

En efter en faller bort i guldstriden och när sista ryttaren river är saken klar.

Alice Hammarlund är svensk mästare.

Jag tar mig snabbt ner till innerplan, får syn på hennes tränare Raul Elfström trycker på inspelningsfunktionen på min telefon.

Elfström bekräftar uppgifterna jag fått.

För 15 månader sedan var Alice Hammarlund ridskoleryttare. Då var hon glad om hon klarade fem hinder i Lätt E eller Lätt D med en ridskoleponny, säger Elfström.

Nu står hon här på Åbytravet med chockad uppsyn och guldmedalj runt halsen förstår nog inte riktigt vad hon ställt till med.

När jag frågar henne vem Alice Hammarlund är svarar hon:

– En person med otroligt mycket vilja. Jag har alltid, i hela mitt liv, velat komma till den här nivån. Jag är en riktig tävlingsperson och började tävla intensivt för drygt ett år sedan. 

Det lyser om henne.

Hon har gjort det ingen, särskilt inte hon själv, trodde var möjligt.

Hon har också svarat för det senaste bidraget till min samling av skrällar och jag vet precis vad jag ska döpa den till.

Miraklet på fiber.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är faktiskt redan augusti och varje år slås jag, och säkert även du, av hur fort allt gått. Känslan är att man knappt sluppit gå ut och slå hål på de sista isbelagda vattenkärlen i hagarna förrän det är dags att förbereda sig för en ny vintersäsong.

Den korta varma period som råkar passera däremellan kallas sommar och det gäller att spela ut alla kort man har på handen för att få shortsens och solkrämens årstid så meningsfull och njutbar som möjligt. Där löser ändå ridsporten många problem med alla tävlingar, såväl endagarstävlingar som fyradagarsmeetings. Att tävla motsvarar – får man säga – att semestra på olika ställen i Sverige eller utomlands.

Men det kan också kännas skönt att bara släppa hästarna ett tag, komma iväg, göra någonting helt annat och skapa minnen som inte har med stora fascinerande djur att göra. När jag såg spelschemat till årets Fotbollsallsvenska fick jag en lysande idé. Jag noterade att Östers IF, som äntligen är tillbaka i allsvenskan efter tolv evighetslånga år, hade bortamatch mot AIK på ett så förstklassigt datum som den 27 juli. Jag är själv rätt dåligt uppdaterad på fotboll och mitt intresse för sporten kan inte på något sätt jämföras med mitt intresse för hockey eller ridsport.

Men Angelo älskar fotboll. Han vet allt om varenda bra spelare i världen och bland många lag han gillar finns det ett han älskar: Östers IF.

Därför satte vi oss för en vecka sedan på tåget upp till kungliga huvudstaden. När jag för drygt en månad sedan bokade biljetterna slog det mig att Angelo faktiskt aldrig varit i Stockholm. Det har han nu och jag passade på att vara hans guide. Med stort intresse lotsade jag honom genom de klassiska platserna: Kungsträdgården, Slottet, Gamla Stan, Djurgården, Sergels Torg, Åhléns, NK – ja, allt. Sedan tillbringade vi ytterligare två dagar i Tullinge hos min syster med familj. Bad i Mälaren, kubbspel, sällskapsspel, shoppning, god mat. Det kändes märkligt men ändå nyttigt att göra en massa saker utan att ha hästar att tänka på och ta hand om. Crescendot skedde på söndagen då vi närmast andaktsfullt slog oss ner på varsin stol på Strawberry Arena, svensk fotbolls katedral.

– Är det verkligen här hopptävlingarna är på hösten? undrade Angelo förvånat medan 22 spelare spelade 0–0 på den finklippta gräsmattan.

Jag kunde bara hålla med.

Ett par timmar efter att domaren blåste i visselpipan för sista gången rullade vi hemåt längs rälsen på södra stambanan. Sedan dess har Angelo mer eller mindre bara ridit några gånger och packat om sina väskor. I onsdags morse åkte hela familjen minus mig till SM-veckan på Åbytravet i Mölndal.

När detta skrivs pågår SM för fullt och för min del väntar också en resa västerut. På söndag har jag nämligen fått äran och förtroendet att bevaka SM-finalerna för ponny och children här på Tidningen Ridsport.

Klart att jag längtar. Stockholm var bra och det kändes skönt att för en gångs skull inte behöva ställa klockan på strax före 06.00 och veta att hästfrukost väntar, men samtidigt: hästtävlingar är bokstavligt talat livet för alla i vår familj och sommaren är kort.

De senaste dagarna har jag skött ruljansen på hemmaplan men jag har inte varit ensam. Jag har heller inte bara haft sällskap av åtta hästar, två kaniner och två marsvin. Nej, jag är även högste ansvarig för sju hundar. Måndagen efter midsommar nedkom nämligen vår snart sexåriga jack russell-tik Doris med inte mindre än sex valpar: Hjördis, Daisy, Bruno, Rufus, Gertrud och Dixie.

Det finns mycket som är sött och gulligt i den här världen, men ingenting är sötare eller gulligare än en hundvalp.

Att ta hand om denna sötchock till valpkull är ett nöje utöver det vanliga. Ta bara en titt på bilderna så förstår ni vad lycka är.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag fastnade framför ett Facebookinlägg i veckan, som jag fann väldigt intressant. Det var skrivet av en ponnyförälder och rubriken var ”Alltid retar det någon”. Ponnyföräldern satte fingret på något hon och många andra stör sig på inom ridsporten.

Egentligen handlar inlägget om den klassiska Jantelagen: ”Du ska inte tro att du är något”. Om missunnsamheten, avunden och andra lika klassiska som mindre bra egenskaper vi människor går omkring och bär på.

Bland många välfunna formuleringar i inlägget fastnade jag speciellt för en. Den handlade om själva essensen i begreppet idrott.

Om att tävla.

Och – framför allt – om att vinna.

Så här klokt skrev ponnyföräldern om det:

”I vår familj är tävling en del av livet. “Roligt har man när man vinner” är ett uttryck som passar oss ganska bra. Inte för att vi inte har roligt annars – men för att vi älskar tävlingsmomentet. Vi gillar att sätta mål, att jobba hårt och att se resultat. Att prestera ger oss glädje, och vi står för det

Men det många inte förstår är att “vinna” inte alltid betyder att komma först. Ibland är en vinst att klara en bana som kändes omöjlig för några veckor sen. Ibland är det att hästen vågar ta ett språng den tidigare vägrat, att inte ge upp, eller att lyckas behålla fokus när nerverna skriker.

Men när det går bra – när resultaten kommer, när glädjen sprudlar – då retar det alltid någon. Det verkar nästan vara oundvikligt.

Men vet ni vad? Det får det vara värt. För vi vet vad vi har lagt ner. Vi vet hur många tidiga mornar, sena kvällar, tårar, skratt och slit som ligger bakom varje start, varje framgång. Oändliga antal träningar som både går bra och dåligt.”

Jag tittade i reaktions- och kommentarfälten. Nästan 500 lajks. Nästan 20 delningar. Och bland de nästan 100 kommentarerna syntes enbart medhåll och tummar upp.

Den som idrottar gillar att vinna.

Är det verkligen svårt att förstå?

Och att den som tävlar till häst älskar att vinna – det borde vara ännu enklare att förstå.

Jag menar: Du vinner ju nästan aldrig i ridsport.

Ta Henrik von Eckermann som ett exempel. Han är den i särklass mest långvarige världsettan ridsportvärlden skådat med sina 33 raka månader på tronen. Ingen har över tid presterat lika bra och lika länge som han.

Men hur ser hans facit ut?

Jo, en titt i FEI:s databas ger vid handen att HvE sedan 2010 startat i 3402 internationella tävlingar.

Hur många gånger av dessa har han kunnat fira en seger, tror ni?

Svaret: 189.

Vinstprocenten: 5,5.

På 100 starter har världens bästa genom tiderna inte ens vunnit sex av dem i genomsnitt.

Det är helt otroliga siffror och därför säger jag: Vinn så länge du orkar och kan!

Jag brukar i de här sammanhangen tänka på den före detta hockeyspelaren Richard Gynge. Han var inte bra på allt men han var bra på en sak: att göra mål. Richard Gynge gjorde ofta mål och det jag förundrades över var hur barnsligt glad han blev efter varje mål han gjorde. Han skrek, jublade, kastade sig, skrek igen och betedde sig alltid som att han gjort sitt första mål i karriären.

För några år sedan, när Richard passerat 35 år, frågade jag honom hur han fortfarande kan bli så barnsligt glad när han gör mål.

Hans svar sa allt:

– Det gäller att passa på. Du vet aldrig om det är ditt sista mål.

När jag idrottade älskade jag att tävla och att vinna, i mitt fall på tennisbanan. Lika glad som jag var när jag vann, lika nedslagen och besviken var jag när jag förlorade. Efter någon timme gick det över och det var fokus på nästa match som gällde. Det var en oerhört rolig tid. Givande och utvecklande på så många plan.

Som förälder känner jag igen mig när jag ser mina barns kärlek till tävling och glädjen när de får till en fullträff och vinner – eller sätter den där nollan de kämpat för under lång tid.

Och även de gånger någon i ditt ”team” inte vinner finns det andra som gör det. Och varför inte glädjas med dem, dela deras glädje? Att se en ung ryttare som vunnit är att se sann lycka och jag vet inte med dig, men själv har jag svårt att inte drabbas och ryckas med.

Vi hade ett fint meeting i Aneby i helgen, där LillyBelle bland annat vann en klass med Rosie. Att se dem fara iväg i ärevarvets lyckorus går direkt in i själen. Men minst lika glada var vi när en annan ryttare gjorde någonting hon aldrig tidigare lyckats med. Det handlar om en ryttare vi känner, har följt under flera år och unnar all framgång: Nelly Perrin från Vaggeryd-Skillingaryds Ridklubb.

Många gånger har Nelly ställts mot både LillyBelle och Angelo, fast då har det handlat om Lätt B och Lätt A.

Den här söndagen sitter Nelly på D-ponnyn Oatfield Black Magic, en häst hon bara haft i tre månader men lyckats väldigt bra med.

Nu handlar det om Medelsvår A, om högsta nivån.

Det är sista dagen och därmed sista chansen för Nelly att kvala in till SM kommande vecka.

Det är allt eller inget, glädje eller besvikelse – det är allt vackert och allt grymt som idrotten erbjuder i ett och samma paket.

Vi följer Nelly med enorm spänning. Vi hejar, biter på naglarna och tourettes-lyfter på fötterna när hon klarar hinder efter hinder.

Max åtta fel får hon ha.

När det är två hinder kvar och Nelly är felfri säger Angelo:

– Nu räcker det att hon hoppar de två sista så är hon klar.

Nelly river näst sista.

Sedan rider hon mot sista – och klarar.

Hon är inte bara SM-klar. Hon vinner dessutom hela klassen, i konkurrens av flera ryttare i den absoluta Sverigeeliten.

Det är inte bara vi som jublar. Nästan hela anläggningen tycks klappa eller ropa efter målgång. Lyckan är vacker och total. Nelly gråter av lycka. Hennes mamma, pappa och tränare gråter. Malin gråter och hade jag – som inte kan gråta – kunnat gråta hade jag gråtit.

Att tävla är underbart.

Att vinna är underbart.

Att se någon göra någonting hen tidigare aldrig varit i närheten av – det är magiskt.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

”Ja, man lider ju med Norge…”

Så inledde SVT:s Maria Wallberg intervjun med Henrik Ankarcrona direkt efter att det stod klart att Sverige, på Norges bekostnad, som tionde och sista nation blev klart för dagens final i laghoppning.

Ni som lyssnade på Ankarcronas svar noterade säkert att han inte med ett ord nämnde Norge.

Anledningen är enkel.

Han skiter i hur det går för Norge.

Det gör nämligen de flesta av oss.

När det är mästerskap hejar vi på vårt land och struntar i alla andra länder.

Men tjatet om hur synd det plötsligt var om Norge efter att Oda Charlotte Lyngvaer noterat 16 fel är det enda malplacerade SVT i allmänhet och Maria Wallberg i synnerhet svarat för under årets europamästerskap.

Bortsett från Norgetjatet har jag njutit av varje sekund. Maria Wallberg är ett superproffs och tillsammans med parhästen Lotta Björe förmedlar SVT-duon en närhet och känsla som om de satt bredvid mig i tv-soffan. Wallberg ställer rätt frågor, är exceptionellt bra på att intervjua snabbt och rappt på engelska och lyckas föredömligt snabbt hitta rätt personer att intervjua.

Björe varvar knastertorra analyser med mer känslobaserat beröm och håller sig alltid till ämnet. Trots Norgefadäsen ger jag SVT en solklar femma i betyg så här långt in i EM och jag hyser ingen oro över att dina och mina public service-pengar inte ska fortsätta att leverera på samma top notch-nivå.

Om jag nu fokuserar på det sportsliga och på Sverige (som jag tycker att man ska göra) är detta mästerskap det utan tvekan mest intressanta jag sett hittills. Precis som jag skrev på denna plats i samband med att Ankarcrona presenterade EM-truppen har Sverige, om inte mirakel sker, ingenting med medaljracet att göra. De senaste sju-åtta mästerskapen har den mest intressanta frågan annars varit:

Blir det guld – eller kanske ett silver?

Det är inte frågan den här gången. Den här gången är det intressanta att se hur den oerfarna mästerskapstruppen tar sig an EM.

Jag kan efter två tävlingsdagar slå fast det jag på förhand anade och hoppades. Wilma Hellström har tagit tag i det, blivit det ankare hon ska vara och visat exakt var ett EM-skåp ska stå. Det handlar inte bara om att hon är dubbelnolla och faktiskt, med en Cicci i uppenbar toppform, kan bråka om en fin slutplacering individuellt. Wilma utstrålar hela paketet. Hon bubblar av glädje och självförtroende och visar tydligt att hon är den av de fem som redan har ett EM-guldmedalj i lag hemma i prisskåpet. Om ett hopplag kunde ha en lagkapten hade Wilma varit given. Hon rider enastående vackert, hon gör det bra, hon hanterar media med bravur och visar tydligt att hennes plan är att bli den nästa stora världsryttaren i Sverige. Det lyser om henne.

Lika intressant som det varit att studera Wilma Hellströms självförtroende, minst lika intressant har det varit att studera hur de andra tvingats jobba med det som sitter mellan öronen. Man kan slarvigt påstå att Erika Lickhammer-van Helmond, Amanda Landeblad och Petronella Andersson svarade för varsin dålig ritt under den inledande onsdagen.

Det handlade inte om det.

Det handlade inte om hur bra det var.

Det var uppenbart att det handlade om den sorts nervositet som drabbar alla debutanter, oavsett nivå.

Första gången är oftast svårast – ja, till och med alldeles för svår – men den är oftast också mest lärorik.

Ibland kan den leda till en blixtrande snabb revansch och det var exakt vad vi fick se när Erika gick ut som första ryttare i det svenska laget på torsdagen. Borta var nervositeten, orytmen och de skoningslösa hjärnspökena. Nu red hon som hon brukar och lotsade sin Come Tessa i mål utan ett enda fel. Hon gjorde det i EM. I sitt första mästerskap. Det är otroligt bra gjort.

Om ni vill se en intervju som är en enda stor glädjerusig utandningslättnad ska ni se Maria Wallbergs med Erika Lickhammer-van Helmond. Öppenhjärtigt medgav hon hur tufft det varit på onsdagen och hur hon sedan hittat rätt. Flera gånger återkom hon till vad som gjorde henne mest glad och nöjd.

Att hjälpa laget.

Att hjälpa laget är en osjälvisk lagidrottares största dröm och Erikas nolla hjälpte laget till tionde plats.

En som inte var med i laget men som däremot, tillsammans med Erika och Wilma, är klar för den individuella finalen är Angelie von Essen. Hon har också visat hur man tackar för ett förtroende.

I dag skulle det inte förvåna mig om det är Amanda Landeblads eller Petronella Anderssons tur att skaka av sina hjärnspöken och slå till. Jag tror att båda går ut med en obeskrivlig lust att ta revansch på sig själva samtidigt som de vet att de inte har mycket att förlora och tillåts chansa. Det är så man bygger lag, hjälper laget och skapar laganda och framgång över tid.

Att ingen av de fyra stora giganterna finns med i årets blågula trupp har gjort att vi ser årets EM ur ett högintressant ”B-gruppsperspektiv”. Det är vi inte vana vid, bortskämda som vi är med att Sverige står på noll fel efter både första och andra dagen. Men tvärtom kan det, tror jag, vara nyttigt att se hur svårt det verkligen är att bli ett av världens bästa lag.

Nu stannade vi på 23,93 fel.

Det räckte till en tiondeplats – som faktiskt kändes som ett litet guld.

Tack för det, Norge, förresten!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

”Heja pappa!”
”Heja pappa!”

Först efter att jag hört kommentaren två gånger hajar jag till. Jag vrider huvudet 45 grader åt vänster och ser en liten pojke klappa i händerna och tjuta av glädje. Jag bedömer hans ålder till fyra, möjligen fem.

Jag står med kameran i hand på Lars Hedin-läktaren och inser att jag just knäppt en bildserie på pojkens pappa. Jag inser att pojkens namn måste vara Noah von Eckermann (eller möjligen Sprunger) och jag förstår att han är glad under den molnfria himlen på Falsterbonäset.

När hans pappa passerar mållinjen jublar Noah och alla andra.

Henrik von Eckermann går upp i ledningen i torsdagens avslutande 1,45-hoppning och kröner en redan enastående tävlingsdag. Med Glamour Girl leder han länge och blir till slut tvåa efter brasilianaren med ridsportvärldens längsta (?) namn: Joao Victor Castro Aguiar Gomes De Lima. Timmarna tidigare har von Eckermann vunnit 1,50-hoppningen i Grand Prix-kvalet. Då sittandes i en sadel som tillhör Steely Dan, en nioårig valack jag omedelbart fattade tycke för.

Henrik von Eckermann tävlar i Falsterbo Horse Show och det är han inte ensam om i den täta världstoppen. Att hela sex av planetens tio just nu bästa ryttare samlas här är någonting vi ska vara otroligt tacksamma för. Frukten av de senaste sju åtta åren av svenska framgångar gör att vi har två svenska ryttare vars popularitet är i en klass för sig. Populariteten når inte Björn Borgs eller Ingemar Stenmarks magnitud. Borg och Stenis fick, klyschigt uttryckt, en hel nation att stanna upp.

Det kan man inte påstå att Henrik von Eckermann och Peder Fredricson gör (med möjligt undantag för OS-omhoppningen 2021) men när de tävlar i Sverige får de arenapubliken att först gå bananas, sedan bli knäpptyst och slutligen antingen sucka (vid ett pet) eller tokjubla (vid en målgång med noll fel). Inga andra ryttare lyckas som Henrik och Peder hypnotisera en svensk publik och att få se det live, under en av sommarens vackraste eftermiddagar, är viktigt för hela vår sport.

Det var annars med viss oro jag körde de 23 milen ner till Skåne under onsdagen. När jag tog av från E6:an och in på den klassiska riksväg 100-sträckan ut mot Skanör och Falsterbo växte oron. Det är mitt åttonde raka år jag besöker Falsterbo Horse Show och jag vet vad som alltid väntar när man tar av från E6 till 100.

Man får vänta. Länge. Ofta jobbigt länge. Så länge att jag betraktar en bilkö, mindre än en kilometer lång, som relativt kort. Så är det bara.

Den här gången är det annorlunda. Vad är alla andra? tänker jag när jag inser att problemet inte är att jag på sin höjd kan gå från noll till tio kilometer i timmen och krypköra i kön. Problemet är att det inte finns någon kö över huvud taget. Att kunna hålla maximal lagstadgad hastighet på väg 100-sträckan är någonting helt nytt för mig och med det följer frågor:

Blir årets Falsterbo ett fiasko efter allt som hänt? Har delar av ridsportfolket gjort allvar av sina hot om att bojkotta årets upplaga?

Själv tycker jag att Al Shira’aa-beslutet långt ifrån var det mest genomtänkta jag upplevt, men det var å andra sidan inte de hat och hot som riktades mot de inblandade heller. Jag har för länge sedan vänt blad och gått vidare. Det jag ser i Falsterbo är nämligen unikt, inte bara för ridsporten. Ingen annan sport erbjuder en mötesplats för en hel sport under nio av årets bästa dagar, där alla skolbarn har sommarlov och de allra flesta vuxna har semester. Det närmaste jag kommer i jämförelse är Båstads tennisvecka, men där handlar det om en ynka tävling – och enbart för vuxna. I Falsterbo kan inte bara Henrik von Eckermann och Peder Fredricson vara med. Även för Kalle, 9, och Lisa, 10, finns klasser att drömma om, kvala till och delta i, inför en generöst jublande storpublik.

Falsterbo är den klart största samlande kraften i Ridsportsverige och lyckligtvis visade det sig att jag inte hade fog för min oro. Efter att jag frågat runt har jag fått reda på att utställningsmontrarna visserligen är något färre än i fjol, men att det i flera fall beror på att det är dåliga tider i Sverige och att vissa helt enkelt inte har råd att ställa ut.

Folkvimlet i övrigt talar sitt tydliga språk. Jag njöt när jag satt på en fullkomligt fullspäckad arena och följde den alltid lika spännande och underhållande huntingen, där bland andra LillyBelles terrängtränare Esmeralda Gyllensvärd deltog med bravur. Jag har för första gången lärt mig att uppskatta trängseln och köerna som Falsterbo erbjuder.

Det är en mötesplats och en samlande kraft, utan vilken svensk ridsport skulle må väldigt mycket sämre. Därför njuter jag lite extra när jag tänker på Noah von Eckermanns oförställda glädje bredvid den internationella hoppbanan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En 15 000 tecken lång text om svensk friidrotts sportchef Mikaela Wieslander var det sista jag gjorde. Sedan loggade jag ut – och det dröjer innan jag loggar in igen. Sedan i fredags har jag varit ordinarie schemaledig och sedan i måndags är jag officiellt inne på den första av totalt sex raka semesterveckor. Ja, jag är en sån som lyckas bygga upp ett berg av gammal komp och ännu äldre semester men sedan har begränsad talang när det gäller att kapa det där ständigt växande berget.

Därför antar mina somrar sedan ett par år mer konturerna av barndomens sommarlov än rättvist planerade semestrar där man fått ge och ta i förhållande till kollegornas önskemål. Om ditt berg bara är tillräckligt högt låter din chef dig gärna få en gräddfil och given förtur när du kommer med just dina önskemål, har jag märkt. En liten kul lärdom.

Jaha, en ny sommar är plötsligt här. Jag tycker ärligt talat att den förra precis tog slut. Är det verkligen ett helt år sedan Börjes Cup i Tingsryd? Ja, det är det och det är mer än så, eftersom årets cup redan är över och jag inledde min ledighet med att besöka samtliga cupdagar. Där fick jag se LillyBelle och Rosie vinna omgång 1, komma tvåa i omgång 2, vinna meetingpriset och slutligen satsa allt i en final där satsningen inte höll.

Och Falsterbo Horse Show sen.

Falsterbo 2024 känns… kanske, fem sex månader bort i upplevd tid. I morgon drar 2025 års upplaga igång. Vad hände? Vad händer? Kan någon stoppa tiden? Det känns som att den springer fram i ett tempo jag inte ens är i närheten av att matcha. ”Vänta på mig!” vill jag skrika.

I de lägena vet jag att det finns ett motmedel, ett sätt att få tiden att gå långsammare. Nämligen att fylla den med så mycket som möjligt och sträva efter att, när det är möjligt, i-n-t-e göra samma saker dag efter dag. Att bryta mönster och skaffa nya sinnesintryck är det bästa receptet för att sakta ner tiden och det bästa exemplet på det är att åka iväg på en veckolång resa. Känslan när man lägger sig på kudden för att sova efter den första dagen är magisk. Då känns det som att det gått två, tre dagar istället för en. Att man faktiskt lyckats stoppa tiden. Men glädjen är kortvarig. Redan dag två sliter tiden sig loss och snart är resan slut, men återigen: bryter du mönstret från vardagen lyckas du i alla fall tillfälligt sinka tiden.

Nu befinner jag mig som sagt bara i vecka 1 av 6 men hittills har jag lyckats rätt bra. I tisdags drog hela familjen till Göteborg och en lång härlig dag på Liseberg som aldrig ville ta slut men ändå gjorde det på ett hotell i Mölndal.

Skön känsla. Vi blåste tiden på lite tid.

På hemvägen blev det både stopp för shoppning och mat och när kvällen kom såg jag ännu en möjlighet att sakta ner och njuta. Då rodde jag och Angelo ut i vår båt på en vykortsvacker sjö och kastade förväntansfullt iväg våra spinnare. Vi fick upp och släppte tillbaka sex abborrar – jag en, Angelo fem – och en styv timme upplevdes som tre eller fyra.

Där blåste vi tiden på ytterligare lite tid.

När jag skriver detta är det torsdag. Då har vi kört igång med det första av flera projekt här på gården. Taket och skelettet fixade vi i våras. Nu går vi in på etapp två när det gäller bygget av två nya uteboxar. Tillsammans med Angelo och Malin har jag sett till att vi kommit ett gott stycke på vägen. Såg, vattenpass och skruvdragare är underbara verktyg för att få tiden att växla ner från femmans till åtminstone treans växel. Vi lyckas blåsa tiden på lite tid igen. Det är så det känns just nu och det känns rätt bra.

Samtidigt är jag plågsamt medveten om att allt är en illusion; snart står jag mitt i vecka sex och undrar vart tiden tog vägen. Tiden vinner alltid, men i år ska jag i alla fall ge den lite tuggmotstånd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det går rykten om att ordet ”generationsväxling” ringde upp Henrik Ankarcrona i går och ville ha tillbaka sin betydelse.

Jag kan nämligen inte dra mig till minnes någon enda förbundskapten som så totalt förändrat ett landslag från föregående till innevarande års stora internationella mästerskap.

Alla ryttare från Paris är borta.

Tre av dem är tidigare världsettor.

Den fjärde ett evigt underbarn och superlagspelare som alltid lyckas pricka formen när det gäller som mest.

Hur jag än rådfrågar min hjärnas minnesbank och söker efter något liknande i ridsport eller i någon annan sport hittar jag ingenting.

Om vi ser på det isolerat är det en generationsväxling de luxe vi ser.

Till Spanien skickar vi nu Wilma Hellström, Petronella Andersson, Erika Lickhammer van Helmond, Amanda Landeblad och Angelie von Essen.

Bara Wilma har erfarenhet. Av ETT stort mästerskap – å andra sidan var det 2023 års europamästerskap, där hon var med och bärgade guldet och fick känna hur det är att befinna sig på toppen.

Övriga: Helt gröna på nivån.

Vad jag tycker om det?

Superkul, fantastiskt, otroligt bra.

Det är en förbundskaptens skyldighet att bygga för framtiden och det har blivit många förbundskapteners fall (i andra sporter) att hålla fast vid det gamla alltför länge. Och vi kan väl lugnt påstå att Henrik Ankarcrona bygger för framtiden under ett år där varken Henrik von Eckermann, Peder Fredricson eller Malin Baryard har några klockrena mästerskapshästar tillgängliga.

Hur det kommer att gå?

Det kommer att gå bra. Investeringen i dessa fem ryttare kommer att betala av sig, var så säkra. Nej – ingen kommer att vinna någonting, troligen inte ens vara i närheten av någon medalj. Om så skulle ske har den eller de inblandade gjort någonting som gränsar till en bragdguldskandidatur. Givetvis kommer vi att h-o-p-p-a-s på medalj, det gör vi alltid. Men vi kommer inte att tro på medalj och vi kommer absolut inte att ha några som helst förväntningar på medalj.

Inte nu.

Skulle det komma nu blir det en första klassens sensation, en superbonus som kommer att smaka nästan lika bra som de tre raka laggulden.

Investeringen ligger i att äntligen ta ut fem ryttare, varav fyra är debutanter i stora mästerskap.

Det är därför jag tror att Sverige har en chans.

Kanske redan på VM i Aachen 2026 eller absolut när det är dags för OS i Los Angeles 2028.

Att prestera på absolut högsta nivå handlar inte om hur bra dagsform du kan ha när allt stämmer. Att prestera på högsta nivå handlar om någonting helt annat. Henrik Ankarcrona sa det både bra och humoristiskt när han inför VM 2022 gästade min tidigare podd på Smålandsposten:

”70 procent är mentalt. Resten sitter i huvudet”.

Jag menar: Om de fem i dagens trupp skulle möta de fyra tidigare ässen i en tävling på skoj på en träningsanläggning är det inte alls säkert att Peder eller HvE skulle vinna, även om vi tänker oss att de har sina stjärnhästar. Men en tävling på träning betyder egentligen ingenting. Alla kan vara bra när man utövar sin sport helt utan press. Det som betyder någonting på de stora mästerskapen är erfarenheten från sådana sammanhang. Det spelar ingen roll hur många gånger du hoppat i världscupen om du aldrig tidigare känt lukten av en EM-start. Det spelar heller ingen roll hur många nationshoppningar du ridit. Ingen av dem kan mäta sig med ett mästerskap där du vet att folk sitter bänkade framför teven och biter på naglarna när du tävlar.

Du kan inte träna dig till det, inte i någon sport. Du måste uppleva det, samla läropengar i en börs och använda dina erfarenheter till att bli bekvämare och bättre nästa gång. Det sitter i huvudet – och därför känns det så enormt bra att Henrik Ankarcrona sätter in ett helt mästerskap på dessa fem ryttares rutinkonton.

Det kommer att ge resultat i framtiden.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är nog inte ensam om att tycka att det är något speciellt med Grevagården. Att åka dit bara över dagen är gott nog för att få en trivsam upplevelse på en fin anläggning, där det alltid arrangeras bra tävlingar, serveras god hemlagad mat och det är lätt att må bra.

Att välja Grevagården som platsen för ett meeting innebär minst en dimension till. Att dessutom välja ett meeting över fyra dagar i form av Midsommarhoppet – då är glädjen och upplevelsen i det närmaste total.

Jag skriver detta på tävlingsdag nummer tre och grejen är den här: Det är inte tävlingarna jag umgås med i mina tankar just nu, trots att LillyBelle precis slagit till och vunnit en LB+ i tuff konkurrens. Nej, det jag tänker på är allt det andra. Allt runtom, allt man annars inte hinner uppleva eller knappt ens förnimma. Grevagården är nämligen finurligt utformad som ridsportanläggning. Den är tillräckligt stor för att inhysa tusen människor, flera hundra hästar och lika många lastbilar och transporter men området är samtidigt så lagom ”storlitet” (uppfann jag nyss ett ord?) att allt ligger nära. Hundratals människor i ständig rörelse innebär att du i princip springer på alla på området.

Du gör det heller inte EN gång. Snarare en gång varannan timme. Det är genuint trevligt och mysigt på Grevagården och det öppnar upp för det sociala spelet, för att lära känna helt nya människor eller för att äntligen få ett namn på den där trevliga ponnyföräldern från Jönköping, Skara eller Trollhättan man morsat på varje tävling i flera års tid men där man ännu inte presenterat sig med namn. Allt detta får sin lösning – eller i alla fall en god möjlighet till lösning – på Grevagården.

Jag förvånas heller inte över att så många barn rankar Midsommarhoppet högt. Det är lite samma sak där. Ett tajt och mysigt område skapar nya relationer och kompisgäng och om New York är staden som aldrig sover är Midsommarhoppet meetinget där det alltid händer någonting.

Jag menar: Dagarna tar ju knappt slut. Det är tävling från åtta till åtta till att börja med, med allt vad det innebär. Därefter är det varje kväll tävlingar på innerplan. Tävlingar som pågår fram till midnatt och tävlingar där även vi vuxna engageras, deltar och hejar – både på oss själva och på barnen.

Så kom det sig att jag, vid 53 års ålder, vann min första rosett dagen före midsommarafton.

Jag kom trea bland sex deltagare i föräldrarnas Grand Prix i käpphästhoppning över 30-centimetershinder. Jag var klart äldst i startfältet, insåg snabbt att det inte är sommaren 1993 längre och fick hoppas på turen.

Och turen var på min sida.

Jag borde nämligen ha slutat fyra. Jacob, en av mina nyvunna bekantskaper under meetinget, hade en tid som spöat min med flera sekunder men precis som när man sitter till häst gäller det att bommarna står kvar i hinderstöden. Att Jacob oförklarligt rev en av dem ledde till jag fick lägga vantarna på min enastående vackra rosett. Men min framgång står sig slätt i jämförelse med mina barns. Angelo slutade tvåa i 50-klassen medan LillyBelle var allra snabbast i den mördande konkurrensen på 70 centimeter.

Guld, silver och brons till dotter, son och ponnypappa utan att någon levande häst är inblandad.

Det kommer nog aldrig att hända igen och jag är evigt tacksam över att det hände just här på magiska Grevagården.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vet inte hur hur du fungerar men låt mig komma med en kvalificerad gissning.

Jag tror att du ibland känner att det är lättare att hitta fel och att kritisera än att fokusera på det som är bra och berömma det.

Så fungerar i alla fall jag.

Jag vet inte varför, det bara är så. Det ligger någon sorts medfött kritiskt tänkande hos oss alla som i sig är bra, som fyller en funktion och till exempel gör att vi inte tror på allt som sägs eller kan luras till vad som helst.

Det är det positiva sidan av kritiskt tänkande. Den negativa sidan är att kritiskt tänkande lätt blir negativt tänkande. Jag tror inte minst att vi påverkas negativt av medieflödet, som inte direkt är känt för att slösa med positiva nyheter.

Men trots mitt inledande medgivande – att man lätt girar åt det negativa hållet – kan en liten positiv nyhet få samma effekt som när man går genom en skog, hittar en glänta och där upptäcker ett kantarellställe.

Man blir… ja, lycklig är nog rätt ord.

Den här veckan kom en sådan pytteliten nyhet som inte bara visade sig gå rakt in i mitt hjärta utan slog ner som en enda stor bomb av glädje i Sverige.

Jag talar om pensionärerna i Norra Sävsjö utanför Nybro som var ute och red på varsin islandshäst tillhörande Gården Hägnen.

Jag talar om det fantastiska som hände efter en egentligen helt självklar vardaglig situation: En lastbilsförare som visar respekt inför mötet med hästar och helt sonika vrider startnyckeln motsols och stannar bilen.

Det fantastiska är att j-a-g nu känner till den här storyn. Anledningen till att jag gör det är att jag läser den här sajten. Och anledningen till att Tidningen Ridsport skrev om storyn är att P4 Kalmar gjorde ett inslag om den. Och anledningen till att P4 Kalmar fick upp ögonen för det är den virala klick- och kommentarbomb ett litet enkel Facebookinlägg gav upphov till. Och anledningen till det är att en av de ridande pensionärerna tog sig till att skriva ett par rader.

Det här är sociala medier när sociala medier är som bäst. Där små enkla goda vardagsgärningar kan utmana det negativa bruset och få nästan alla av oss att dras med i lyckoruset, på samma sätt som när vi möts av nyheter av typen ”Bortsprungen katt hittade hem – efter fyra månader”.

Sedan är det även något med namnet på chauffören som får mig att bli glad.

Han heter Yade.

Yade Gunnarsson.

Jag älskar redan namnet och till min son Angelo vill jag säga: Om du inte kommit till världen för snart 15 år sedan utan fötts i dag hade du utan minsta tvekan fått namnet Yade Enestubbe. Bara så du vet.

Det bästa av allt är egentligen inte att den blott 22 år unge Yade tyckte det var självklart att stanna när pensionärsgruppen närmade sig till häst. Det allra bästa med hela den virala historien är att den nått ut till stora delar av Sverige och satt fingret på någonting lika viktigt som allvarligt: trafikvett.

Här övergår jag till att bli mitt vanliga kritiska jag igen.

När det kommer till möten mellan häst och bil är jag nämligen mest förbannad – på uppskattningsvis 90 procent av alla bilförare. Dessa struntar helt i ett djur som – med en högre sannolikhet än någon av dessa 90 procent bilförare kan förstå – plötsligt kan bli nervöst och panikslaget och ta ett par blixtsnabba kliv rakt ut i körbanan.

Jag misstänker att det är med Guds försyn det inte förekommer fler allvarliga och helt onödiga olyckor mellan bil och hästekipage.

Att förebygga olyckor, i form av attitydförändrande statliga kampanjer, skulle kosta massor av pengar. Här, genom ett par rader på Facebook, har kanske Yades lilla goda gärning sparat både liv och statliga kampanjpengar. Åtminstone hoppas och tror jag att de tusentals och åter tusentals som läst solskenshistorien också tagit till sig dess budskap och förstår det.

Det är ju inte så svårt:

Sakta ner när du ser en häst. Stanna. Låt hästen passera. Var som Yade. Tänk som Yade. Då gör du världen lite bättre.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hoppning, dressyr, fälttävlan, sportkörning, distansritt, voltige, WE, reining, mounted games.

Ridsport är inte EN sport utan ett helt träd där ryttare och häst tillsammans är roten och stammen och allt det som nämndes i förra meningen är grenarna på trädet. 

Det är grenar som erbjuder olika sätt att hantera och tävla en häst.

Det finns massor att välja på för en ryttare men, har jag märkt, den som väl gjort sitt val håller ofta fast vid det.

Har du valt dressyr fortsätter du troligen med dressyr. Gillar du hoppning har du svårt att hinna med något annat än hoppning.

Mina barn är hoppryttare, som ni vet. Jag har visserligen sett dem rida både inverkan och equitation men dessa tävlingsformer är likväl bara varianter på samma tema. I grunden handlar det om hoppning och allt sker på en klassisk avgränsad ridbana.

Utöver dessa varianter av hoppning är det sällan jag, som betraktare, bjudits på någonting som känts nytt.

Därför var förra helgen en stor milstolpe, både för LillyBelle som ryttare och för mig som förälder och åskådare. När jag lyssnat med ett halvt öra den senaste månaden har jag hört begreppet ”Sugar Cup” nämnas och nu har jag förstått vad det innebär. Sugar Cup startade 2009 och har sedan dess avgjorts varje år. Det rids i sju regioner från Skåne i söder till Ångermanland i norr och det inleds med två grundomgångar, som enbart räknas som träning.

Det var den första träningsomgången som ägde rum i lördags.

Grenen: Fälttävlan, äntligen någonting helt nytt för mig. Jag har nämligen, skam till sägandes, aldrig någonsin befunnit mig på en tävling i fälttävlan. Jag har såklart sett klipp från tävlingar och tjusats över terrängmomentet, som ser farligt och härligt ut på samma gång, men aldrig varit på plats. 

Och i Sugar Cup är det enbart terrängmomentet det handlar om.

En ny upplevelse väntade för oss alla, men särskilt för LillyBelle och Rosie, som jag alltid känt är en ponny, klippt och skuren för terrängritt. Bara en sån sak som att alla starttider är fastställda på förhand innebar ett bekymmer mindre. I hoppfamiljen har vi sedan länge lärt oss att det egentligen krävs 40 högskolepoäng i Equipekunskap för att till fulla kunna förutspå när det är dags för en någorlunda ungefärlig start i banhoppning.

Här var det bara att slappna av, bestämma en tid för avfärd och sedan åka iväg utan att oroa sig för sen ankomst.

Ett par mil utanför Växjö, på Esmeralda Gyllensvärds andlöst fina anläggning och med allt i perfekt regi av Esmeralda, var det sedan bara att lägga upp taktiken. Inte taktiken för själva ritten, utan taktiken för att lyckas filma så mycket av ritten som möjligt. Här är hoppningens begränsade bana en stor fördel för den som öppnat telefonens kameraapp. En komplett terrängritt, vet jag nu, är en omöjlighet att fånga för en och samma person.

Därför delade vi upp oss. Malin fångade starten, jag tog mellanakten när LillyBelle och Rosie susade förbi bland gräs, stubbar och grenar och ut på fältet för att avverka ytterligare några fasta hinder. Inför slutsträckan växlade vi över till Sara, som snällt gått med på att filma LillyBelles väg in över mållinjen.

Sedan sammanstrålade vi tre dokumentärfilmare och delade klipp med varandra.

Det blev en mycket lyckad första träningsomgång. Intresset var stort – över 20 anmälda – och alla tog sig i mål med varsitt leende på läpparna. Jag undrar om inte LillyBelles leende var bredast och om hästar kunde säga ”Det här var det roligaste jag gjort i hela mitt liv” tror jag att Rosie sagt det.

Sugar Cup var en välkommen, uppfriskande och helt underbar upplevelse.

Nu laddar vi för träningsomgång två och det viskas även om att ställa upp i den kommande regionfinalen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.