Ponnypappan om lyckan i att se någon annan lyckas

Jag fastnade framför ett Facebookinlägg i veckan, som jag fann väldigt intressant. Det var skrivet av en ponnyförälder och rubriken var ”Alltid retar det någon”. Ponnyföräldern satte fingret på något hon och många andra stör sig på inom ridsporten.

Egentligen handlar inlägget om den klassiska Jantelagen: ”Du ska inte tro att du är något”. Om missunnsamheten, avunden och andra lika klassiska som mindre bra egenskaper vi människor går omkring och bär på.

Bland många välfunna formuleringar i inlägget fastnade jag speciellt för en. Den handlade om själva essensen i begreppet idrott.

Om att tävla.

Och – framför allt – om att vinna.

Så här klokt skrev ponnyföräldern om det:

”I vår familj är tävling en del av livet. “Roligt har man när man vinner” är ett uttryck som passar oss ganska bra. Inte för att vi inte har roligt annars – men för att vi älskar tävlingsmomentet. Vi gillar att sätta mål, att jobba hårt och att se resultat. Att prestera ger oss glädje, och vi står för det

Men det många inte förstår är att “vinna” inte alltid betyder att komma först. Ibland är en vinst att klara en bana som kändes omöjlig för några veckor sen. Ibland är det att hästen vågar ta ett språng den tidigare vägrat, att inte ge upp, eller att lyckas behålla fokus när nerverna skriker.

Men när det går bra – när resultaten kommer, när glädjen sprudlar – då retar det alltid någon. Det verkar nästan vara oundvikligt.

Men vet ni vad? Det får det vara värt. För vi vet vad vi har lagt ner. Vi vet hur många tidiga mornar, sena kvällar, tårar, skratt och slit som ligger bakom varje start, varje framgång. Oändliga antal träningar som både går bra och dåligt.”

Jag tittade i reaktions- och kommentarfälten. Nästan 500 lajks. Nästan 20 delningar. Och bland de nästan 100 kommentarerna syntes enbart medhåll och tummar upp.

Den som idrottar gillar att vinna.

Är det verkligen svårt att förstå?

Och att den som tävlar till häst älskar att vinna – det borde vara ännu enklare att förstå.

Jag menar: Du vinner ju nästan aldrig i ridsport.

Ta Henrik von Eckermann som ett exempel. Han är den i särklass mest långvarige världsettan ridsportvärlden skådat med sina 33 raka månader på tronen. Ingen har över tid presterat lika bra och lika länge som han.

Men hur ser hans facit ut?

Jo, en titt i FEI:s databas ger vid handen att HvE sedan 2010 startat i 3402 internationella tävlingar.

Hur många gånger av dessa har han kunnat fira en seger, tror ni?

Svaret: 189.

Vinstprocenten: 5,5.

På 100 starter har världens bästa genom tiderna inte ens vunnit sex av dem i genomsnitt.

Det är helt otroliga siffror och därför säger jag: Vinn så länge du orkar och kan!

Jag brukar i de här sammanhangen tänka på den före detta hockeyspelaren Richard Gynge. Han var inte bra på allt men han var bra på en sak: att göra mål. Richard Gynge gjorde ofta mål och det jag förundrades över var hur barnsligt glad han blev efter varje mål han gjorde. Han skrek, jublade, kastade sig, skrek igen och betedde sig alltid som att han gjort sitt första mål i karriären.

För några år sedan, när Richard passerat 35 år, frågade jag honom hur han fortfarande kan bli så barnsligt glad när han gör mål.

Hans svar sa allt:

– Det gäller att passa på. Du vet aldrig om det är ditt sista mål.

När jag idrottade älskade jag att tävla och att vinna, i mitt fall på tennisbanan. Lika glad som jag var när jag vann, lika nedslagen och besviken var jag när jag förlorade. Efter någon timme gick det över och det var fokus på nästa match som gällde. Det var en oerhört rolig tid. Givande och utvecklande på så många plan.

Som förälder känner jag igen mig när jag ser mina barns kärlek till tävling och glädjen när de får till en fullträff och vinner – eller sätter den där nollan de kämpat för under lång tid.

Och även de gånger någon i ditt ”team” inte vinner finns det andra som gör det. Och varför inte glädjas med dem, dela deras glädje? Att se en ung ryttare som vunnit är att se sann lycka och jag vet inte med dig, men själv har jag svårt att inte drabbas och ryckas med.

Vi hade ett fint meeting i Aneby i helgen, där LillyBelle bland annat vann en klass med Rosie. Att se dem fara iväg i ärevarvets lyckorus går direkt in i själen. Men minst lika glada var vi när en annan ryttare gjorde någonting hon aldrig tidigare lyckats med. Det handlar om en ryttare vi känner, har följt under flera år och unnar all framgång: Nelly Perrin från Vaggeryd-Skillingaryds Ridklubb.

Många gånger har Nelly ställts mot både LillyBelle och Angelo, fast då har det handlat om Lätt B och Lätt A.

Den här söndagen sitter Nelly på D-ponnyn Oatfield Black Magic, en häst hon bara haft i tre månader men lyckats väldigt bra med.

Nu handlar det om Medelsvår A, om högsta nivån.

Det är sista dagen och därmed sista chansen för Nelly att kvala in till SM kommande vecka.

Det är allt eller inget, glädje eller besvikelse – det är allt vackert och allt grymt som idrotten erbjuder i ett och samma paket.

Vi följer Nelly med enorm spänning. Vi hejar, biter på naglarna och tourettes-lyfter på fötterna när hon klarar hinder efter hinder.

Max åtta fel får hon ha.

När det är två hinder kvar och Nelly är felfri säger Angelo:

– Nu räcker det att hon hoppar de två sista så är hon klar.

Nelly river näst sista.

Sedan rider hon mot sista – och klarar.

Hon är inte bara SM-klar. Hon vinner dessutom hela klassen, i konkurrens av flera ryttare i den absoluta Sverigeeliten.

Det är inte bara vi som jublar. Nästan hela anläggningen tycks klappa eller ropa efter målgång. Lyckan är vacker och total. Nelly gråter av lycka. Hennes mamma, pappa och tränare gråter. Malin gråter och hade jag – som inte kan gråta – kunnat gråta hade jag gråtit.

Att tävla är underbart.

Att vinna är underbart.

Att se någon göra någonting hen tidigare aldrig varit i närheten av – det är magiskt.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I förra veckans blogg skrev jag om högt ställda förväntningar. Sedan åkte jag iväg. Till Sundbyholm, det jag något våghalsigt kallade för Sveriges blivande Ridsportmecka – utan att ha varit på plats.

Det har jag nu.

Nu har jag varit där.

Jag sitter med två och en halv dags facit i handen när jag skriver detta och jag kan direkt konstatera en sak.

De övriga medlemmarna i familjen ljög inte. De överdrev inte ens. Att det är ganska långt för mig att köra till Sundbyholm är knappast Sundbyholms fel – och ärligt talat kände jag ett inbjudande ridsportsug direkt vid infarten. Åsynen av den stora väldiga och, misstänker jag, ytterst påkostade travläktaren räckte för att nästan få känslan av ett stolt landmärke.

Små och medelstora tävlingsanläggningar har sin egen unika charm, men jag har också alltid varit oerhört svag för riktiga fetingbyggen till arenor.

Det epitetet kan man verkligen klistra på Eskilstunas stolthet. Det var faktiskt kärlek från första gnägget när jag parkerat och börjat se mig om.

Inte blev det sämre av att ett par personer i tävlingsledningen kom fram till mig och tackade för vad de tyckte var en fin bloggtext. Det ger mig möjlighet, i den här texten, att göra en naturlig övergång till arrangemanget och bemötandet i största allmänhet.

Ni vet kanske vad fotbollsdomare brukar säga? Att det bästa betyg de kan få är när ingen kommenterar deras insats. En bra domare ska liksom inte synas, inte stå i centrum utan bara se till att matcherna har ett bra flyt. Det är då, när domarna inte märks, som domarna är som bäst och både spelare och publik trivs som bäst.

Det är samma sak med en hopptävling.

När arrangemanget flyter på, när funktionärerna nästan verkar utan att synas och när den estimerade starttiden ligger i linje med vad som står i Equipe-appen – då vet man att man befinner sig på en tävling man kommer att uppskatta och vilja återvända till. Det är då du ser de nöjda minerna och klagomålen nästan helt lyser med sin frånvaro.

Precis så var det i Sundbyholm. Det är i sig extremt imponerande med tanke på alla de starter som avverkades på de två parallella banorna och att det måste ha varit ett av tidernas största arrangemang inom svensk ridsport.

Efter en lugn fredag kom en lördag med stresspåslag, orsakat av den nästan djävulska spänning den här sporten bjuder på. Båda mina barn befann sig i slagläge inför sina respektive finaler. Först ut var LillyBelle som var i delad ledning i Ungponny-SM (ja, jag vet att det heter SvRF Ungponny men alla säger Ungponny-SM). Sedan hon fick möjligheten att rida och utbilda sexårige C-ponnyn Sigge för tio månader sedan har de två åstadkommit massor tillsammans. Vid Ungponny-SM i Strömsholm noterade de tre raka nollor och tog brons efter att inverkanspoängen för den fyrbente busungen inte räckt till.

Vid likaläge den här gången skulle de slippa inverkansmomentet och istället se fram emot en omhoppning, något Sigge redan visat sig ha talang för.

LillyBelle var näst sist ut och när hon startade stod det klart att en ny nolla skulle föra upp henne i ensam ledning. Jag antar att mina två besök på Sverigeponnyn gjort mig härdad. Jag kände mig nämligen mer avslappnad än nervös när ekipaget red an mot första hindret. Sedan det andra, tredje och fjärde.

Hur säkert som helst.

Jag var knappt ens nervös när de närmade sig det sista hindret, som också klarades med gott om luft mellan hovar och bom.

Tre nollor säkrade.

Omhoppning eller guld direkt?

Det var nästan mer nervöst att fråga sig.

När sista ryttaren plötsligt rev ett hinder var det klart.

SM-guld till LillyBelle Enestubbe från Växjö.

Fantastiskt.

Då blir man både glad och stolt – och så här i efterhand undrar jag när LillyBelle får lyfta en lika stor pokal nästa gång. Nu står hon och Sigge inför nästa stora uppgift: att försöka kvala in till Carl Philips Pris på Sweden International Horse Show.

Ett par timmar efter LillyBelles triumf var det dags för nästa medaljhopp. Inför finalen var Angelo i ensam ledning i det allra första historiska svenska Lätt A-mästerskapet med sin Tom. Förutsättningarna var enkla när de red in som sista ekipage. En nolla för SM-guld. Fyra fel ger omhoppning om silvret.

Det blev tyvärr varken eller.

Ett riv redan på första följdes av ett stopp och ett gäng tidsfel, men en sjundeplats i totalen är inte dåligt trots att Angelo nog inte ser det så.

Jag och alla andra (är jag övertygad om) fick en enastående helg i Sundbyholm, men om du som läser det här tror att jag inte kommer att leverera någon kritik är du fel ute. Det finns förbättringspotential hos alla arrangörer och konstruktiv kritik är nästan alltid detsamma som bra kritik.

Jag tyckte nämligen synd om ryttarna som gjorde upp om medaljerna i de största och svåraste klasserna bland ponnyryttare och juniorer. Deras samtliga finaler avgjordes på söndagen, när i princip alla andra åkt hem. Att de dessutom fick två raka vilodagar mellan omgång 2 och 3 var heller inte optimalt.

Det borde vara en mycket enkel uppgift till 2027 att ändra på i ett annars unikt bra arrangemang.

Tack för att ni tog er tid!

När du läser detta finns det en viss sannolikhet att jag befinner mig i en bil någonstans i Småland eller Östergötland. Läser du det på fredag kväll eller senare är jag, om ingenting oförutsett inträffat, i ett annat landskap, nämligen Södermanland. Då är jag för första gången i livet på plats på klassiska Sundbyholm som genom åren gått från att enbart husera travlopp till att börja aspirera på titeln Sveriges Ridsportmecka.

Den nya stora SM-veckan är här med ett extremt antal starter och tävlingsdagar som knappt hinner ta slut innan nästa tar vid. Det är mitt första besök på den väldiga anläggningen och jag reser dit med skyhöga förväntningar. Från övriga medlemmar i familjen har jag nämligen fått höra att Angelo och LillyBelle aldrig tidigare upplevt ett roligare meeting, och det i sig säger väldigt mycket. Givetvis har jag skärmdelat min dator mot teven och haft livesändningarna på nonstop under de dagar jag haft ansvar för gården. Det syns tydligt vilket top notch-anläggning som står värd för ännu en stor nationell tävling och det skapar en längtan efter att få åka dit. 

Placeringen av SM, valet av vecka och adderandet av nya klasser tilltalar mig. För det första känns det helt perfekt, rent sportsligt, att just nu fokusera på ett nationellt mästerskap för unga ryttare. Vi har för inte så länge sedan avslutat nästan 1,5 månaders fotbolls-VM-hysteri och om inte så många dagar ligger årets stora globala ridsportevent framför oss: VM i Aachen. Just därför känns det rent av dubbelt genomtänkt att trycka in en mastodontvecka med svenska mästerskap på Sundbyholm i månadsskiftet juli-augusti. För det andra har arrangörerna flörtat duktigt med vädergudarna. I min app ser jag bara solar i tabellerna tillsammans med celsiusgrader på 20 eller högre. Visst kan man ha roligt på ett meeting även när vädret inte riktigt är med, men de meetings som bjuder på sol och värme kan omöjligt bli tråkiga.

För det tredje ser jag enormt mycket fram emot att se när mina barn ska rida lördagens finaler. De har hittills gjort det väldigt bra och har skaffat sig varsitt fint utgångsläge inför avgörandet. LillyBelle och Sigge har nollat i både omgång 1 och 2 medan Angelo och Tom står på ett tidsfel inför Lätt A-finalen.

Varmt, trevligt, spännande.

Nu måste jag skynda mig. Städ, tvätt, mock och fix återstår innan jag kan sätta mig i den här bilen som ska ta mig upp till det mina barn redan kallar sitt livs meeting.

Tack för att ni tog er tid!

Den fina vackra sommaren 2026 tuffar på. Själv är jag inne på min femte av sex semesterveckor och befinner mig just nu i Stockholm tillsammans med Angelo, medan resterande del av familjen tar hand om gård, hästar och hundar hemma i Växjö.

Förra veckan var det tvärtom: jag och Angelo på småländsk hemmaplan medan Malin och LillyBelle var iväg på Skogens konung, det populära meetinget i Aneby. Med sig hade de även Novalie och hennes familj. Novalie är en ung och duktig tjej som sedan en tid tillbaka kommer ut till oss några gånger i veckan och rider ett par av våra ponnyer. LillyBelle är både hennes kompis, tränare och mentor och den gångna veckan var det meetingdags för båda i Aneby. För LillyBelle var det hennes… typ 50:e meeting i livet, för Novalie hennes allra första. En erfaren ponnyryttare och en debutant. Det kändes fint.

Tre av våra hästar fanns med i meetinget; Rosie och Poppis till LillyBelle – och så en comebackande Peggy till Novalie. Med ett både regnigt (skyfall under lördagen) och soligt (resten av dagarna) facit i hand blev det en mycket lyckad helg. LillyBelle och Poppis susade fram i mellancupen och erövrade segerrosetter både under fredagen och lördagen och en femteplats i söndagens final räckte sedan till slutseger i cupen med god marginal.

Trots att det inte blev samma fina resultatrad med Rosie var hon om möjligt ännu mer nöjd med Rosies insatser i Älgcupen, den största cupen i Aneby. Ett pet i LB, en felfri LA med en tredjeplats och till sist ett stopp och ett gäng tidsfel i LA+ låter kanske inte som en fullträff. Men ibland är resultatet sekundärt. Ibland är det känslan i och över prestationen som är det viktiga och det var det definitivt här. Efter några ganska tveksamma prestationer senaste tiden fick LillyBelle ett kvitto på att hon och Rosie är tillbaka.

Novalie å sin sida svarade för ett imponerande första meeting i livet. Trots att den nervositet jag gissar att hon tvingades hantera klarade hon sin uppgift galant. Det blev inga rosetter, men hon var där och sniffade precis utanför placering varje dag. Under lördagen fick hon dessutom låna Poppis av LillyBelle och testa att tävla på en C-ponny. Novalie tackade för förtroende genom att sätta en dubbelnolla – och även där var hon snubblande nära att bli placerad.

Nu rullar sommaren vidare. För närvarande laddar jag och Angelo för shoppning och Gröna Lund tillsammans med min syster och hennes familj. Hemmavid pågår säkerligen redan förberedelserna inför nästa veckas meeting, som blir SM-veckan på Sundbyholm.

Tack för att ni tog er tid! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Den varma, soliga och härliga Falsterboveckan som gått har gett oss mycket. Framför allt har den gett oss svaret på vilka som ska representera Sverige under VM i Aachen om tre veckor.

Trots att vi sällan bjuds på några superskrällar tycker jag alltid att det är spännande när en förbundskapten till sist avslöjar hur hens tankar gått. När Henrik Ankarcrona dök upp i Falsterbos presstält hade han förbrukat alla möjligheter till överraskningsmoment – men samtidigt inte. Eftersom ”alla” var på plats i Falsterbo hade Ankarcrona fyra uttagna ryttare med sig upp på podiet.

Tre givna namn: Peder Fredricson, Henrik von Eckermann och Wilma McMahon.

Utöver dem hade han en fjärde ryttare, en nysvensk irländare som kanske var den som imponerade mest på oss i Falsterbo: Thomas Ryan.

Fem stolar – en till Ankarcrona och fyra till ryttarna.

Så långt ingen dramatik.

Det var den sjätte stolen som stod för dramatiken.

Den var nämligen tom.

Jag behöver egentligen inte påminna om något alla redan vet, men kanske just därför är det bra att göra det ibland.

Ridsport är världens farligaste sport.

Vetskapen om detta gör att du inser att när en ryttare faller av och ligger kvar är det på riktigt, inget skådespel som när en fotbollsspelare vrider sig i fejkade plågor.

När en ryttare ligger ner är det allvar. Det var moltysta sekunder som blev till åtskilliga minuter efter att Petronella Andersson kraschat brutalt under torsdagen. Att sedan se henne föras bort i ambulans förstärkte känslan av allvar ytterligare.

Först efter att rykten ersatts av knapphändig information om att tillståndet ”inte var livshotande” och därefter en befriande hälsning från Petronella själv kände jag att vi alla i Ridsportsverige kunde pusta ut.

Det gjorde inte saken sämre när Henrik Ankarcrona meddelade att den där sjätte tomma stolen är vikt åt Petronella.

Trots den hemska synen har det alltså gått relativt bra: hjärnskakning och en bruten näsa. Om hjärnskakningen inte är av extremt allvarlig art – vilket den lyckligtvis inte verkar vara eftersom Petronella skrevs ut från sjukhuset redan dagen efter kraschen – finns det en chans att hon får rida det mästerskap hon planerat för och drömt om under lång tid.

Vad tycker vi då om det svenska laget?

Den nya svenska eran efter storhetstiden inleddes under EM förra året – och det syntes. Ingen Peder, ingen Henrik och ingen Malin. Istället en Wilma McMahon som helt given ankare i ett debutanttätt lag och det var även Wilma som var bästa svensk i ett mediokert mästerskap, fjärran från medaljchanser i såväl lag som individuell tävling.

Nu är två tidigare ankare tillbaka i laget, fast båda med nya hästar jämfört med storhetstiden. Peder rider Alcapone Des Carmilles och Henrik von Eckermanns nya etta heter Minute Man. De kompletteras av Wilmas Cicci BJN, av Thomas Ryan/Jezebeu och, får vi verkligen hoppas, Petronella Andersson och Odina. Fyra av dessa kommer att finnas på startlinjen i VM och om vi utgår från att Petronella får grönt ljus från det medicinska teamet lär den fjärde platsen stå mellan henne och Ryan.

Spännande sammansättning, tycker jag. Rolig grupp med olika typer av människor, tänker jag. Vi har lågmälda och välformulerade ryttare som Fredricson och Ryan. Vi har en entusiastisk och revanschsugen före detta världsetta i von Eckermann. Vi har en ständigt leende Wilma och en Petronella som alltid tycks ha en rolig ironisk kommentar på lager så fort hon får en mikrofon uppkörd i ansiktet. Jag gissar att dessa fem har en ganska skön jargong i sin WhatsApp-grupp och jag tror att de har väldigt kul tillsammans när de träffas öga mot öga. Ja, det är till sist hästarna som ska ta ekipagen genom banan men en god stämning och laganda kan aldrig underskattas – och det är något svensk idrott alltid varit bra på.

En annan blågul aspekt är att Sverige reser till Aachen som underdog, trots att vi är regerande världsmästare. Och är det något annat svensk idrott verkar gilla är det just att slå ur underläge. Många av våra EM-, VM- och OS-medaljer genom historien har kommit som en överraskning, som en blixt från klar himmel och blivit klassiker.

Är det dags att skrälla igen?

Jag tror inte det, men sammansättningen av den här svenska truppen tilltalar mig.

Tack för att ni tog er tid! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Redan tidigt i fredags morse tvingades jag formulera följande svarsmejl till Tidningen Ridsports webbchef Lina Nydahl, som skrivit och frågat när veckans blogg dyker upp:

Jag vågar nog inte lova att den kommer i dag. Trodde jag skulle hinna först, men det är intervjuer, planeringar och möten precis hela tiden. Räcker det att säga att den kommer när den kommer – någon gång under helgen?

I utgångsläget hade jag tänkt att Falsterbo Horse Show 2026 skulle bli en lugn semestervecka med ständig vilopuls. Att jag skulle strosa runt på det pittoreska området ute på näset, umgås med familj och vänner och hitta en skön ingång till ett bloggämne.

Men det var innan telefonen ringde.

I andra änden: Jana Wannius.

– Jag vill att du leder Studio Falsterbo, sa Falsterbopresidenten.

Man säger väl inte nej till en president? tänkte jag.

Och så tackade jag ja.

Jag tackade även ja därför att jag alltid tyckt att det är tråkigt att säga nej, även om det innebär att kasta sig in i det okända.

För trots att jag varit i tv som expert (i hockey) massvis med gånger och trots att jag varit moderator, föreläsare och poddare och trots att jag genom åren gjort massor med tv-inslag finns det en roll jag aldrig någonsin tidigare haft.

Programledare.

Det hade jag nu tackat ja till när presidenten frågade och när det gäller Falsterbo finns det nog inga ångerveckor, tänkte jag.

Så när alla de tusentals andra nu går runt med sina sköna vilopulser och frotterar sig med varandra genom mässområdet och de inbjudande gräs- och fiberbanorna i detta Liseberg för hästfolk har jag just nu blivit klar med lördagens körschema, där jag planerat vad jag och min dyrbare expert i studion, Sylve Söderstrand, ska prata om i kväll.

Här plockar vi ut russinen ur kakan och gör förinspelade intervjuer med de hetaste namnen för dagen i Falsterbo. Det är det enkla. Jag har intervjuat folk i nästan hela mitt vuxna liv och en förinspelad intervju kan dessutom enkelt klippas och putsas i efterhand.

Men det här med körschema, vilken studiokamera man ska titta i och när, längden på inslag, övergångar till nya ämnen – allt det där är helt nytt för mig som kommer från den del av media som jobbar mot sajter och papperstidningar. Där kan man skriva fel, men ändra felet. Här är det live, skarpt läge hela tiden och omöjligt att reparera ett misstag.

Därför var det på lite skakiga Bambi-ben jag såg klockan ticka ner i torsdags klockan 18.59.

19.00 var vi live och när sändningen sedan startade och jag presenterat programmet skulle jag påannonsera det första inslaget.

Då blev det tekniska problem och allt som syntes i rutan var jag själv och Sylve.

Där slog det mig: Det enda vi INTE pratat om var hur vi gör när tekniken strular. På något sätt lyckades vi ändå rädda upp den taskiga starten och när jag tittar på det i efterhand märks det otroligt nog knappt att det blev fel.

Jag är illgrön i rollen men tycker redan att det är bland det roligaste jag gjort. Hittills har vi sänt cirka 40 minuter långa program både under torsdag och fredag och när jag nu studerar körschemat för kvällen konstaterar jag att det blir minst lika långt ikväll, med Falsterbo Derby-analyser, med VM-special, intervju med sportchefen Yogi Breisner och med Emma Emanuelsson om hennes väg tillbaka efter ärevarvsolyckan här i Falsterbo förra året.

Tack och lov har jag hamnat i ett fantastiskt team av människor runtomkring mig. Både jag och Sylve är i extremt goda händer och att presidenten ännu inte hört av sig tolkar jag som att vi åtminstone inte gjort bort oss.

Det är roligare att säga ja än att säga nej.

Och det är faktiskt ännu roligare att få sända Studio Falsterbo, trots ständig maxpuls i ett kroniskt skarpt läge.

Tack för att ni tog er tid! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är inget större fel på tiden, förutom en sak. Den går alldeles för fort. Som skrivande ponnypappa har jag många gånger blivit plågsamt medveten om det under den här nästan tokigt långa bloggresan. När jag började skriva här var mina barn verkligen barn – sex och sju år gamla – och gick på ridskola en eller ett par gånger i veckan. Att de ens skulle bli tävlingsryttare fanns inte i mitt medvetande på den tiden. Jag hade ju sett ponnytävlingar och noterat hur svårt det såg ut att ta sig runt en hel bana.

Men tävlingsryttare blev de.

Och med det följde minnen som för alltid kommer att finnas kvar.

Under veckan som gick drabbades jag av ett sådant minne. Ett minne från det som för alltid, tror jag, kommer att vara min största och mest glädjerusiga upplevelse som ponnypappa. Jag slogs av att det passerat exakt fem år sedan det inträffade. Det var så överväldigande att jag skrev så här i mitt följande blogginlägg:

Efter en höst, vinter och vår som innehållit massor av fällda tårar och ren hopplöshet men samtidigt viljan att fortsätta och inte ge upp har äntligen mynnat ut i lön för stor möda och fina prestationer som ger fina resultat. Så fina resultat att det är obegripligt.

Då som nu stod jag på en plats jag alltid kommer att finna magisk. Den heter Mårslycke, ligger ett par stenkast utanför Tingsryd och är värdanläggning för fina klassiska Börjes Cup. Det var här Angelo sommaren 2021 först vann meetingpriset och därefter hela finalen i Lilla cupen i sin första A:1a och med en segermarginal på över tre sekunder med sin Hilda. Det var med en känsla av att vara med om någonting overkligt jag såg det hända. Jag var helt oförberedd, hade aldrig kunnat tro det. Det var även första gången någon i vår familj fick känna på hur en stor cupseger känns i själ och hjärta. Angelos cupvinst blev starten på en kärlek till Börjes Cup som för alltid kommer att finnas kvar. Länge var det barnens favoritmeeting.

Men tiden går inte, som sagt. Den springer. Nu är Angelo strax 16, börjar snart gymnasiet och LillyBelle blir 15 till hösten. Åren med Börjes Cup som någon sorts kickstart på semestern är till stor del över. I år trodde jag inte att jag skulle åka till Tingsryd över huvud taget men blev lika glad som överraskad när LillyBelle berättade att hon fått ett erbjudande om en sängplats i en campingstuga hos sin kompis Isa med familj. Vips hade både hon och C-ponnyn Poppis fått möjlighet att vara med.

Åka på Börjes Cup igen – en ren bonusnjutning för mig.

Inte blev det sämre av att jag efter fem år – stående på exakt samma plats längs långsidan – fick se LillyBelle och Poppis göra en fantastisk inledande Lätt B-runda i ett 28 ekipage stort startfält. Att sedan se henne rida in till prisutdelning och ärevarv med det mörkblåa segertäcket på Poppis förstärkte minnena från 2021 ytterligare. Det spelade sedan ingen roll att lördagen och söndagen landade i två uteslutningar i Lätt A. Att vara på plats på en historiskt viktig plats mitt i sommarhettan var som att se en cirkel slutas. Det kan ha varit det sista jag såg av Börjes Cup – i alla fall med mina barn inblandade. I så fall är en underbar era över. En era jag för alltid kommer att sakna.

Tack för att ni tog er tid! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Kan det vara nyttigt att förlora?

Jag har alltid funnit frågan intressant. Sanningen är att det inte finns något entydigt svar. Det handlar om tycke och smak, inte om någon sorts matematisk logik (1+1=2) eller om fakta med ett otvetydigt korrekt svar (Sveriges huvudstad är Stockholm).

Så: Kan det vara nyttigt att förlora?

Frågar du Aleksandr Karelin, världens genom tiderna bästa brottare, svarar han nog nej. Han förlorade nämligen aldrig under hela sin proffskarriär förutom i karriärens allra sista match, OS-finalen 2000, där det sägs att han ställde upp trots en snudd på bruten arm. En förlust hade nog inte lärt Lyftkranen från Sibirien så mycket.

Frågar du Edmonton Oilers NHL-lag av 1983 års upplaga blir svaret däremot ja. När de, efter att ha förlorat Stanley Cup-finalen mot New York Islanders, kikade in i motståndarnas omklädningsrum insåg de att Islanders-spelarna var för trötta för att ens orka fira ordentligt. Det blev en lärdom för Wayne Gretzky – också han världens genom tiderna bäste i sin sport – som insåg att det krävdes ännu mer för att gå hela vägen. De nästkommande två åren var det mycket riktigt Edmonton Oilers som fick lyfta pokalen och Gretzky skrev senare i sin självbiografi att den direkt avgörande detaljen var upptäckten av hur mycket Edmontons övermän tagit ut sig.

För mig som bevakat och skrivit om sport på allt från bredd-, till elit- och upp till världsklassnivå under mer än 30 år är svaret självklart. Efter allt det jag sett, upplevt och studerat genom åren kan en svidande förlust vara bland det nyttigaste du kan vara med om. Jag har sett förluster som blivit direkt avgörande för ett helt lags framtida framgångssaga. Jag har hört individuella idrottare säga att ”där lärde jag mig vad som krävs” när de talat om sina svåraste stunder som idrottare.

Varför jag tar upp det här nu?

Jo, i den här texten sätter jag det i ett mikroperspektiv. Mina barn har tävlat så mycket och så länge nu och de älskar tävlandet så mycket att det sedan länge ligger i deras DNA. De har vunnit så pass mycket och förlorat så pass mycket att de vet att varje skål väger ganska mycket.

För några veckor sedan skrev jag om Baltic Cup i Växjö, där allt stämde för LillyBelle. Hon liksom flög fram i full harmoni med sin häst, vann en klass och blev placerad i de två övriga. Efter en trög start hittade även Angelo flytet och avslutade som vinnare på hemmaplan.

Nu summerar jag en midsommarhelg på fantastiska Grevagården och jag undrar i mitt stilla sinne: När hade mina barn ett sämre meeting senast?

Om det var fullt flow kryddat med stolpe-in på Baltic var Midsommarhoppet raka motsatsen. LillyBelle inledde med en 360-gradersluftfärd efter ett stopp under fredagen, fortsatte med ett pet på lördagen och avslutade med ett stopp och några tidsfel under söndagen. Placeringsrad: 29, 14, 26.

Angelo: Tolv plus åtta plus tolv fel och resultatraden 29, 18, 21. Ingen av dem var ens i närheten av att sniffa på en placering under totalt sex starter.

Deppigt? Säkert.

Frustrerande? Absolut.

Men framför allt tror jag att det var nyttigt att för ovanlighetens skull lägga alla ägg i en och samma korg för att sedan se samtliga ägg krossas. Det är en styrka att förlora om du väljer att lära dig något av förlusten och det blir intressant att se hur mina barn hanterar sitt kanske sämsta meeting någonsin.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag minns så väl mitt första träningsläger. Året var 1985, platsen Gislaved och upplevelsen den starkaste i mitt dittills 13-åriga liv. Att lämna hemmets trygghet, åka iväg tio mil och buntas ihop med 20 andra unga tennisspelare var till en början ganska nervöst. Men det tog inte många timmar innan nervositeten ersattes av känslan av någonting gränslöst roligt.

Vi tränade flera pass om dagen, vi skrattade, busade och berättade roliga historier. Vi lärde oss saker – både när det gäller att bli bättre på sin sport men även att ta hand om sig själv utan föräldrar närvarande. Åtskilliga läger följde men Gislaved, det allra första, är det som skapat flest bestående positiva minnen och nya bekantskaper.

Som förälder har jag kört både LillyBelle och Angelo till diverse ridläger och att rivstarta sommarloven på det sättet var länge standard för dem. Det har, tror jag, varit samma sak för dem som det var för mig. Efter det första lägrets inledande osäkerhet och nervositet har de älskat att umgås, träna och ha roligt tillsammans med andra ryttare och räknat dagarna till när det är dags igen.

Lägertiden är sedan ett par år över, både för Angelo och LillyBelle. Men 2026 är ett speciellt år. För första gången har det nämligen arrangerats ett ridläger hemma hos oss, med LillyBelle som både ridlärare, teorilärare och lägergeneral. För någon månad sedan designade hon en annons, postade den på sociala medier och vips var alla sju platserna bokade. Fantastiskt!

I måndags inleddes det historiska lägret. LillyBelle och tjejerna inkvarterades i Malins fotostudio där LillyBelle också klistrat upp programmet, i tidsordning:

Hoppning grupp 1, hoppning grupp 2, lunch, käpphästhoppning, bad med hästar, grillkväll, femkamp, poolbad och filmkväll. Så såg den första dagen ut. Den andra innehöll hoppning/markarbete, lunch, teorilektion, borstningstävling och gymkhana. Varje lägerdeltagare fick såklart varsin goodiebag, som blev ganska innehållsrik med hjälp av ett par välvilliga sponsorer.

Två av lägerdeltagarna hade egna ponnyer med sig. Övriga tilldelades lämpliga hästar där Lärka, Sigge, TW, Peggy och Erika ställde upp och skötte sig föredömligt.

Grillning av kött och korv stod på min ansvarslista liksom femkampen, som jag lyckades göra så jämn att allt avgjordes i den sista grenen. Och precis som under det där lägret i Gislaved 1985 gick det här lägret, på bara ett par timmar, från inledande nervositet till skratt, gemenskap och lärdomar. Det första lägret är alltid det man minns mest.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Dagsmeja. Morgonrodnad. Förgätmigej. Gryning. Västanvind.

Gemensam nämnare?

Jo, alla dessa fem sammansättningar av bokstäver har figurerat högt på topplistorna när språktidningar och andra medier genom åren utsett svenskans vackraste ord.

Jag håller med de som röstat och rankat. Det är verkligen fem väldigt vackra ord, både att uttala och att se, rent visuellt.

Ord som kärlek och förlåt – ord som dessutom har en djupt mänsklig innebörd – brukar också ta sig in på listorna.

Men det finns även underskattade ord. Ord som inte stavas särskilt vackert och sällan eller aldrig används inom poesin men som ändå kan leta sig in på en alldeles speciell topplista.

Om ett av dessa, mina egna absoluta favoritord, handlar denna text.

Utveckling.

Nej, jag vet. Det är inget romantiskt ord, som morgonrodnad. Det är inget laddat ord, som förlåt. Det är ett ganska torrt och kliniskt ord men det står å andra sidan för så mycket i sin ensamhet.

Jag menar: Allt i livet handlar om utveckling. Från jordens skapelse och fram till denna dag har civilisationer som slutat utvecklas ofta stagnerat, försvunnit eller ersatts av något nytt. För oss människor handlar också allt om utveckling, från långt innan det att vi tar våra första stapplande steg. Sedan fortsätter det, livet ut, tills våra kroppar slutligt säger ifrån och ger upp.

Det gläder mig att idrotten ofta, gärna och med all rätt använder ordet utveckling. Idrotten har hajat vad allt går ut på och idrott är att ständigt utvecklas, på flera plan. Och om utveckling är livets kanske viktigaste process blir den också som mest glädjefylld när man får följa den på nära håll. För egen del får jag göra det nästan varje vecka genom mina ridande barn. Där blir ordet utveckling något mer än bara ett begrepp. Jag är stolt över vilka skickliga ryttare och individer mina barn utvecklats till och det känns som att de får ständiga kvitton på sitt arbete just nu.

Veckan som gått kom det tydligaste kvittot från den resa LillyBelle och Sigge gör tillsammans. Oj, vilken underbar utveckling, säger jag bara. Ni som lusläser mig vet att ekipaget nyligen red felfritt i sina två första medelsvåra avdelning B-rundor. Därmed blev de kvalificerade till att få rida även avdelning A på samma nivå.

Denna den ”riktiga” Msv B-debuten skedde i Karlskrona i lördags då det bjöds på kval till Carl Philips Pris. Jag har bara sett rundan i efterhand men kan bara sammanfatta den i ett ord – och vid det här laget vet ni säkert vilket.

Det var inte bara bra. Det var även snabbt, skickligt och taktiskt genomfört. Och otroligt nog: De vinner sin första tävlingsstart efter en ny nolla och ett prinsgehäng hängs runt LillyBelles hals. Nu får de visserligen inte rida semifinalen eftersom Sigge bara är sex år gammal, men ändå. Vilken utveckling!

De firar sin tredje raka Msv B-nolla med att göra en ny start på söndagen. Den här gången noterar Sigge, i sin fjärde medelsvåra start, sitt första och hittills enda nedslag men även det ska visa sig räcka till seger och ett nytt gehäng.

Jag älskar utveckling.

Alltså älskar jag att få bevittna den här underbara resan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.