Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
16 augusti 2019 09:30

Ett fruset ögonblick av sommar

Ett fruset ögonblick av sommar
Barnen gjorde det - de vågade och de klarade det. Framgångarna vid Karl Oskar Cup i Växjö överglänser nu allt annat i hästväg för Angelo och LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe

Den finns kvar. Känslan i bröstet. Den varma, sköna. Känslan av kärlek, känslan av lättnad, känslan av att ha upplevt någonting du länge gått omkring och både fasat över och hoppats på. Någonting som sedan visar sig överträffa allt som funnits på önskelistan. Men framför allt, den kanske skönaste känslan av alla för en förälder: att se sina barn till brädden fyllda av ett lyckorus.

Angelo och LillyBelle hade redan innan föregående helg fått uppleva mycket roligt under sina nio- och sjuåriga hästliv.

De har besökt Gothenburg Horse Show, nyfiket utforskat Elmia och storögt varit på sin första Falsterbovecka.

Men nu finns en ny och överlägsna etta på deras gemensamma topplista: Karl Oskar Cup i Växjö, ponnytävlingen som inramas av den oglamorösa Värendsvallens gamla regngrå betong.

190816_ponnypappan_vallen
En oglamorös före detta guldarena för Östers IF i fotboll. Den är numera barnens favoritplats på jorden. Foto: Daniel Enestubbe

Här, på Östers IF:s forna fyrfaldiga SM-guldarena i fotboll, fick Angelo och LillyBelle uppleva sina tre dittills bästa dagar i livet och som sagt: jag känner ännu värmen av de färska minnena i mitt eget bröst.

Förra veckan skrev jag om tävlingsinstinktens kamp mot nervositeten.

Och oj vad nervösa vi var.

Alldeles fruktansvärt hemskt nervösa.

All träning som lagts ner – skulle den ge resultat? Eller skulle Tindra tvärstanna vid första hindret och gå hem? Skulle LillyBelle och Tango kunna hantera en tävling efter bara två ridveckor tillsammans?

Dagen före cupstarten röjde barnen runt som två sprattelgubbar. Malin hade nära till tårarna och jag erfor en olustkänsla i kroppen som bara äkta nervositet kan orsaka. Mitt i detta kollektiva inre kaos nåddes jag av ett ögonblicks klarsyn och kastade fram en av mina bästa idéer på länge.
– Åk ner till Värendsvallen. Ta en titt på arenan så ser ni att det inte är så farligt. Ni kan till och med kika på hindren. Det är fullt tillåtet, sa jag.

Malin och barnen behövde inte ens någon betänketid. Genast kastade de sig in i bilen, åkte ner, bekantade sig med området och kom tillbaka med ett nyvunnet lugn.
– Det såg inte alls farligt ut, konstaterade Malin.

190816_ponnypappan_priser
Tre rosetter och fyra plaketter. Karl Oskar Cup slår ut allt Angelo och LillyBelle hittills varit med om i sina unga hästliv. Foto: Daniel Enestubbe

De vann så klart inga cuper, Angelo och LillyBelle. De vann mycket mer än så. Symbolvärdet i de tre vackra rosetter och de fyra guldförgyllda plakett-hästskor Angelo och LillyBelle erövrade går nämligen inte att uppskatta.

De v-å-g-a-d-e.

Och när jag säger att de vågade menar jag det verkligen.

För vad händer under framridningen med LillyBelle och Tango? Jo, hästen blir stressad, rycker till, LillyBelle kastas av. Tango skenar iväg, hittar en glugg i staketet, drar iväg ut på asfalten, ut på den tungt trafikerade Hejaregatan.

Se den scenen framför er.

Katastrofen lurar, bara hundratalet meter bort.

Förtvivlad, förkrossad och kanske rentav chockad ser LillyBelle sedan hur någon hjälte till hästmänniska lyckas fånga in Tango.

Ge upp?

Åka hem?

Knappast.

190816_ponnypappan_lillyhopp
LillyBelle och Tango under sin allra första riktiga tävling tillsammans. Foto: Daniel Enestubbe

Inte min LillyBelle. Hon må vara tävlingarnas kanske yngsta ryttare men hon råkar också vara en av dess tuffaste.

Här ger vi inte upp. Upp i sadeln, in på banan och sedan levererar flugviktaren LillyBelle en komisk repris av det ljudliga genrepet i Braås som kunde ses och inte minst höras här förra veckan.

Och så här såg det ut nu:

Efter målgång kommer en glädjetår, sedan spricker hennes ansikte upp i ett enda leende. Lyckan jag känner tangerar den när LillyBelle kom till världen en stormnatt för snart åtta år sedan. Vi var nära att förlora henne, men hon kämpade, tog sig tillbaka, envis redan då. Nu är hon nära att förlora en häst, men han kommer tillbaka oskadd och belönar henne med först en nolla, sedan olydnad på sista hindret och slutligen en tapper insats i halkan under lördagens morgonskyfall där de utesluts (tredje olydnaden snöpligt nog på sista hindret).

190816_ponnypappan_lillyglad
Felfri i debuten! LillyBelle har övervunnit chocken från framridningen och svarar för en perfekt ritt. Foto: Daniel Enestubbe

För Angelo var det minst lika känslosamt. För honom och Tindra innebar Karl Oskar Cup 2019 slutet för deras gemensamma tävlande. Det har varit en tuff tid, där Angelo förbannat det faktum att han växer så det knakar medan Tindra står still på sina 99 centimeter. Han är absolut inte för tung, men han han håller oåterkalleligt på att växa ifrån sin älskade ponny. Därför bestämde vi oss för att Karl Oskar skulle bli avskedsföreställningen.

Även Angelo vågade.

Vågade vara bestämd.

Vågade trotsa nervositeten.

Vågade hålla Tindra lugn.

190816_ponnypappan_angelo
Koncentrerad och lugn. Angelo har rätt fokus strax före sin debut i Karl Oskar Cup, och Tindra tackar och tar emot. Foto: Daniel Enestubbe

Och som de red. Så vackert, så stilfullt, så lagom snabbt, så…felfritt. Två nollor blev det nämligen i fredagens två klasser och att träning ger resultat var detta ett vattentätt bevis för. Hade tävlingarna varit för två veckor sedan hade Tindra vägrat, Angelo gråtit och hans djupa innerliga glädje varit utbytt mot någonting annat.

Nu såg det istället ut så här:

Nu fick de inte ett utan två resultat. Två nollor. De klarade första hindret, som var vårt eget uppsatta mål, och mycket mer än så. Samma sak för LillyBelle. Därför tog båda lördagens regniga nederlag med fattning, ja, LillyBelle till och med kramade om och berömde Tango för att han varit så duktig.

Därefter gick de runt på området likt två inhyrda maskotar i stort sett nonstop fram till sen söndagseftermiddag – gladare och nöjdare än någonsin.

Livet utgörs av fångade ögonblick.

Det frusna ögonblick när Angelo och LillyBelle går hand i hand på den asfalterade backen upp mot framridningsbanan och ivrigt, stolt och glatt pratar om sina fina hästars insatser – det ögonblicket fångar jag och ramar in i min själ.

Det är sommaren 2019 för mig.

Tack för att ni tog er tid! Jag ses gärna på Instagram där ni hittar mig som ponnypappandaniel


Ponnypappan
31 juli 15:43

Ponnypappan: ”Återkomsten i Åsbo – när ridning blev regi”

Ponnypappan: ”Återkomsten i Åsbo – när ridning blev regi”
Få saker slår känslan av att rida ärevarv. Foto: Privat

Har ni någon gång upplevt känslan av att vara med om någonting som skulle kunna ha varit på film? När jag ser tillbaka på mitt liv hittar jag ett par tre episoder, samtliga relaterade till idrottsprestationer.

När jag sommaren 1985, med bandagerad stukad vänsterarm, hade matchboll emot mig i Kalle Anka Cup-tennisens första omgång men lyckades rädda den, vinna matchen och sedan hela turneringen.

När slumpens märkliga skördar förde mitt basketlag – bestående av sex killar varav ingen kunde spela basket – till seger i skolmästerskapet på gymnasiet i Älmhult 1990.

Och den märkliga sommaren 1993 när jag helt enkelt inte kunde förlora en enda match på tennisplanen och vann fyra turneringar i följd. Det som skedde var för bra för att egentligen vara sant, det var stories som egentligen kräver en regissör och ett filmteam.

Nu har jag även som vuxen fått uppleva den innerliga lycka det innebär att insupa känslan av någonting otroligt sällsynt. Att dessutom få se sitt barn i huvudrollen i den filmliknande händelsen är smått obeskrivlig.

Den lilla filmen, eller ska vi kalla det det lilla miraklet, utspelar sig i Skåne, på Åsbo Ryttarförenings underbara anläggning i Ljungbyhed. Där ska Angelo tävla och han ska faktiskt göra det på sitt livs största kärlek, 16-åringen Tindra som är den definitiva anledningen till att han över huvud taget kan rida.

96 Angelohopp
Tillsammans igen: Angelo och Tindra. Foto: Privat

Kärleken till henne saknar gräns och tårarna har varit många över vetskapen att Angelo håller på att växa ifrån henne. Vi har under stor vånda sagt att det är sluttävlat men samtidigt sett att det fortfarande fungerar. Angelo är lätt som en fjäder, har inte stuckit iväg speciellt mycket i längd och rider så bra att han inte stör Tindra.

De har aldrig tidigare sett finare ut tillsammans än nu. Vi har till och med konsulterat ett par hoppdomare och annat initierat ryttarfolk som tittat på ekipaget och sagt att det ser helt okej ut. Därför fattade vi beslutet att låta Angelo och Tindra få tävla tillsammans igen.

Denna sista gång är i Åsbo och det är med en Angelo som ingenting annat önskar och hoppas än att få ett fint avslut. Tre ekipage är anmälda till LE plus-klassen; Angelo och Tindra, LillyBelle och Peggy och ett annat ekipage. LillyBelle är först ut. Hon rider säkert, tar inga risker med Peggy som hon inte tävlat på länge och dubbelnollar på en beskedlig tid. Angelo är sist ut av de tre och när tävlande nummer två gått i mål har vi en ny dubbelnolla och en ny ledare i tävlingen.

Så är det dags för Angelo.

Sista tävlingsdagen på Tindras rygg. De ger sig iväg. Ser fint och harmoniskt ut. Lätt tar de sig över hinder 1-7. Åttan kvar, sedan omhoppning. Det känns som en formalitet, men plötsligt händer något. Från där jag står ser det ut som om Tindra drar iväg åt vänster. Fyra fel. Ingen omhoppning. Det är över.

Angelo och Tindra står still inne på ridbanan. Som paralyserade. Jag har aldrig tidigare sett Angelo ledsnare. Jag lider när jag ser hans besvikelse.

Jaha – det var så här det slutade? Med en försmädlig olydnad på åttonde hindret. Jag och Malin suckar i kör, gör oss redo att försiktigt ta oss fram till Angelo, som sent omsider fått sinnesnärvaro nog att lämna banan.

Det är då det händer. Det är då filmen tar över, den del av den här berättelsen som ser ut att vara regisserad. För plötsligt tar hoppdomaren till orda.
– Rätt ska vara rätt, säger hon ljudligt i högtalarna.
Och fortsätter:
– En av våra funktionärer har upptäckt att det låg en flagga framför hinder åtta. Det betyder att Angelo Enestubbe får rida om det åttonde hindret.

Hör vi verkligen rätt? Får han en ny chans? En andraserve – i ponnyridning? På motsatta sidan ser vi LillyBelle säga någonting till Angelo, antagligen någonting om att han ska rida in på banan igen. För det gör han. När hoppdomaren frågar om han vill fortsätta sätter han blixtsnabbt upp en tumme i luften och kör igång.

96 Guld
Guldmedalj, rosett och segertäcke. Angelo hade en av sina bästa dagar i livet på Åsbos trevliga anläggning. Foto: Privat
96 Lillyblommor
Även LillyBelle var jublande glad. Hon och Peggy vann LD-klassen. Foto: Privat

Filmen fortsätter och jag tror nästan att ni kan räkna ut hur den slutar. Angelo klarar åttonde, sätter fart i omhoppningen, Tindra älskar att vara i centrum och knattrar fram i en ljuvlig galopp. När de når mållinjen är de nästan tre sekunder snabbare än ledaren.

Seger. Segertäcke. Ärevarv. Priser i mängder (otroligt prisbord för alla deltagare, tack Åsbo RF!). Jag tror att det vi ser är Angelos hittills lyckligaste stund i livet. Nu går han vidare, nu blir det större hästar men det är Tindra som ger honom en sista kärleksfull boost.

En cirkel är sluten.

Och det är så vackert att jag får gåshud och en klump i halsen.

Tack för att ni tog er tid – njut av den värme jag såg skulle återvända till Sverige och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel!


Ponnypappan
24 juli 11:28

Ponnypappan: ”Veterinärernas situation gör alla till förlorare”

Ponnypappan: ”Veterinärernas situation gör alla till förlorare”
Har du allt som behövs i stallet för att ta hand om en skada eller är det dags att se över ditt stallapotek? Bilden är tagen i ett annat sammanhang.

Under ett av mina mer planlösa och närmast slösurfande facebookbesök hajar jag plötsligt till. Jag klickar, tittar igen, läser med stigande förvåning, klickar vidare till nästa kommentar. Och nästa. Det går inte att sluta läsa.

Tråden handlar om veterinärer eller rättare sagt om fakturorna som skickas ut efter det att veterinären varit på besök hos en häst. Trådskaparen klagar, med full rätt, på en räkning hen nyss fått. Räkningen avser fyra sydda stygn, antibiotika, stelkrampsspruta och ett bandage under en timmes arbetstid. För detta landar notan på 13 000 kronor.

Tretton tusen. För det kan man med lite tur hitta en restresa för två eller fler. Men för fyra stygn, en spruta och lite bandage? Hutlöst.

När jag skrollar ner i kommentarfältet finner jag fler exempel. En annan hästägare har tvingats punga ut med 16 000 kronor för ungefär samma sorts behandling som ovan.

Någon gör en jämförelse med Danmark som känns relevant. En veterinärbesiktning som nyligen utförts i vårt grannland och omfattat 37 röntgenplåtar gick på 11 000 kronor jämfört med året före då besiktningen utfördes i Sverige, med bara en fjärdedel så många röntgenplåtar men till en totalkostnad om 25 000 kronor. Tjugofem tusen. Jag baxnar. Hur kan det vara möjligt? Jag kan till fullo förstå att skåningar och hästägare från andra sydliga landskap väljer bort Sverige när deras hästar ska få behandling och besiktning.

Det är i de ovan nämnda fallen Distriktsveterinärerna som pekas ut, alltså den landsomfattande veterinärorganisation som opererar under statliga Jordbruksverket. En annan hästägare i tråden påpekar den absurda kostnadsutvecklingen i form av ett kvitto från 2005 då en veterinär från Distriktet debiterade endast 700 kronor för behandling av en häst med kolik. Mycket har hänt på 15 år. Beloppen på veterinärernas fakturor har, med en bild som känns passande här, skenat iväg som en förrymd hingst.

Jag vet inte vad som hänt, vad som ligger bakom denna kostnadsgalopp men det är inte svårt att landa i följande slutsats: det här håller inte. Speciellt inte i en tid där en pandemi är på väg att framkalla massarbetslöshet och ofrånkomligt kommer att leda till en klart försämrad köpkraft hos hushållen. Hur ska hästägare kunna överleva debiteringar som skulle kunna göra vilken stjärnadvokat som helst grön av avund?

Det är den ena sidan av myntet.

Det andra sidan är minst lika viktig, eftersom den också ger svaret på varför det ser ut som det gör just nu. Den andra sidan av myntet handlar om de klassiska komponenterna i en marknadsekonomi: utbud och efterfrågan. Där utbudet är stort och efterfrågan liten kan priser pressas. Där är det kundernas marknad. När det gäller veterinärskrået i Sverige är det precis tvärtom. Här är utbudet alldeles för litet och efterfrågan gigantisk. Det går i dag att debitera i princip hur feta belopp som helst, eftersom det är slagsmål om varenda aktiv veterinär.

I veckan gjorde SVT en granskning av veterinärerna, som landade i ett par dystra slutsatser.

• Den första slutsatsen: Det finns alldeles för få veterinärer i Sverige.

Arbetsgivarorganisationen Svensk djursjukvård gör bedömningen att vi under det kommande året behöver rekrytera 365 veterinärer, alltså en veterinär om dagen. Problemet: det finns bara 90 platser per år på veterinärutbildningarna, trots att intresset för att bli veterinär är betydligt större än så. Prognos: undertaligheten bland veterinärer är någonting vi kommer att tvingas fortsätta att vänja oss vid, liksom de feta fakturorna.

• Den andra och minst lika viktiga slutsatsen: Veterinärerna mår inte bra.

Många slutar. Enligt de veterinärer SVT talat med upplever de obehag både vad gäller de obekväma jourarbetstiderna och arbetsmiljön i sig. Framför allt är, enligt de intervjuade veterinärerna, bristen på veterinärer som jobbar utanför kontorstid stor, samtidigt som trycket är stort under just dessa tider. Det framgår också att veterinärerna upplever press, stress och rädsla. Det är långtifrån ovanligt att de hamnar i konflikt med djurägare som ifrågasätter vården och framför allt – som i exemplen ovan – kostnaderna för den. En av de intervjuade veterinärerna säger att flera av hans kollegor går på antidepressiva för att orka med yrkesvardagen.

Det här är ett flerbottnat problem där alla egentligen är förlorare. Djurägarna som snart inte har råd att betala, veterinärerna som mår dåligt och till och med slutar och inte minst djuren, som av kostnadsskäl högst troligt inte får den vård de skulle behöva i tillräckligt stor utsträckning. Man behöver varken känna till de bakomliggande orsakerna eller sitta på en lösning för att inse att läget är allvarligt.

Frågan är inte om det här är ett problem.

Frågan är om problemet går att lösa.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna vidare på ponnypappandaniel som är mitt konto på Instagram!


Ponnypappan
17 juli 12:23

Ponnypappan: ”Klyschornas återkomst ger nytt hopp”

Ponnypappan: ”Klyschornas återkomst ger nytt hopp”
Angelo och LillyBelle tillsammans med Andre Brandt, deras största idol.

”Den största utmaningen för oss nu blir den mentala”.

”Vi måste tro på det vi gör, och spelar vi som vi gjorde i dag är jag inte orolig”.

”När vi inte får vinna matcherna så blir det en mental utmaning”.

”Det här var en match vi skulle ha vunnit”.

”Det finns saker vi måste göra bättre för att det ska generera i poäng”.

Ovanstående fem citat är, tro det eller ej, saxade från en och samma text. Texten handlar om ett hårt pressat IFK Göteborg, som är inne i en rejäl formsvacka i fotbollsallsvenskan. Förutom att orden är hämtade från samma artikel har de två andra saker gemensamt.

1. Vi har hört dem förut.

2. De säger egentligen ingenting utan är bara konstaterade självklarheter.

Men trots att min största ledstjärna som sportskribent genom åren varit att så långt det är möjligt undvika att skriva egna klyschor såväl som att citera andras ser jag nu klyschorna på ett nytt sätt.

Jag känner, hur märkligt det än kan låta, att jag saknat dem. Saknat de förutsägbara kommentarerna. Saknat snömoset om att ”ta en match i taget”, ”stå upp för varandra” och ”vi vet att vi är bra”.

Klyschornas återkomst är här och jag hoppas att de är här för att stanna. Att idrottens hjul sakta men ack så säkert åter börjar rulla ger mig hopp mitt i en av de värsta kriser världen skådat. Klyschorna är kossan i båset som saknas först när båset står tomt.

Ännu är det långt till dess att våra liv och vårt samhälle befinner sig i normalläge. För idrottens del återstår många stentuffa frågor att lösa, samtliga relaterade till ekonomi. Vem överlever, vem går under, har idrotten en framtid över huvud taget? Det är den plågsamma frågeställningen vi snart kommer att ställas inför. Facit ligger ännu ett antal månader fram men att åter få höra elitidrottare uttala sig om den idrott de håller på med istället för att prata om hur de gör för att hålla humöret uppe under ett ofrivilligt tävlingsuppehåll är som en stor nypa frisk luft.

94 Lilly Och Tindra

94 Cement

94 Andre
Angelo och LillyBelle tillsammans med Andre Brandt, deras största idol.

Att läsa om Henrik Ankarcronas glädje över att få vara ute på tävlingar igen och spana in kommande landslag gör mig glad. Att höra Malin Baryard-Johnsson lyriskt prata om SM i Falsterbo, som tack vare/på grund av coronan blivit årets absoluta höjdpunkt, likaså. Att Equipe-appen numera piper nästan okontrollerat och levererar resultat från tävlingar över hela ridsportsverige ger en känsla av hopp i en svår tid.

Även här hemma i Växjö är den återöppnade tävlingskalendern en källa till glädje. I helgen bjöds det på SM-kvaltävlingar i Växjö, där barnens stora idol Andre Brandt fanns på plats med många hästar. Andre, för övrigt rankad som Sveriges tredje största hopptalang i en färsk lista i Aftonbladet, var i en klass för sig. Han vann inte bara 1,45-hoppningen utan hade tre hästar placerade som etta, tvåa och trea i 1,40-klassen. Angelo och LillyBelle, som för övrigt har Andre etta på sina listor, fick till slut också träffa sin störste idol.

Precis som i fjol är Karl Oskar Cup på hemmaplan det stora målet för Angelo och LillyBelle. Länge var det osäkert om tävlingarna ens skulle kunna genomföras, men sedan klubbades en plan B igenom. Karl Oskar genomförs, men detta år sker det på Växjöortens Fältrittklubbs anläggning och inte, som tidigare upplagor, på stora mäktiga Värendsvallens gräsmatta. Det blir ett mindre men otroligt efterlängtat arrangemang.

Tiden fram till Karl Oskar Cup balanserar vi mellan barnens träningsupplägg och våra egna semesterprojekt. Det förstnämnda tog barnens kompis Tove hand om tidigare i veckan genom att spontananordna ett tvådagars ridläger, där Angelo red Tango och LillyBelle Tindra. Sedan avslutades det hela med en pay and jump i Braås, där jag och Malin mötte upp.

Det syntes tydligt att träningen gett resultat. Kolla in Angelo och Tango här:

Huset barnfritt under nästan två dagar gav mig och Malin möjlighet att jobba effektivt. Malin med sina fotokunder och sin sommarshop. Själv fick jag tid att rensa rabatter, plocka ogräs och att äntligen styra upp ett staketprojekt.

Det går framåt och vi tar en dag i taget.

Precis som klyschan säger.

Tack för att ni tog er tid – nu laddar vi för bättre väder och fler klyschor! Följ mig gärna på Instagram där kontot är ponnypappandaniel.


Ponnypappan
10 juli 12:28

Ponnypappan: Vi hade i alla fall inte tur med vädret

Ponnypappan: Vi hade i alla fall inte tur med vädret
Glada miner precis innan fisket drar igång. Sedan tog det snabbt slut.

Det är synen av en kitesurfare som gör att det till sist går upp för mig.

En kitesurfare, utrustad med alla upptänkliga grejer en kitesurfare behöver för att ha riktigt riktigt roligt.

Kitesurfaren nästan springer den sista biten, när asfalten övergår i grus, gräs och sand. Så exalterad är han.

Då går det upp för mig att jag – till skillnad från kitesurfaren och alla andra kitesurfare som redan befinner sig ute i vattnet – befinner mig på helt rätt plats fast vid helt fel tillfälle. Det är vågor stora som de på Hawaii och vindar så starka att man tappar andan av dem.

Jag och familjen skulle ha varit i Falsterbo.

Vi skulle ha ställt upp den redan i januari hyrda husbilen så strategiskt nära den magnifika ryttaranläggningen det bara går att komma. Därifrån skulle vi ha en fantastisk vecka – Malin, Angelo, LillyBelle och jag. Jag hade tänkt jobba några dagar under den här semesterveckan, precis som i fjol. Fotat, intervjuat och skrivit lite om några lokala hopp under Falsterbo Horse Show. I övrigt skulle jag njutit av att som åskådare se hoppning i nationell och internationell toppklass.

Så kom coronan.

Första livlinan borta.

Vad gör man då, när man hyrt en husbil enbart med tanke på Falsterboveckan? Malin är så långt ifrån en campingmänniska det går att komma. Jag kan visserligen tänka mig det, men camping är ingenting som hamnar högt upp på mina listor. Men barnen gillar allt, bara de får hitta på grejer och uppleva nya äventyr.

Därför tänker vi om. När löpsedlarna för ett par veckor sedan basunerar ut THAIVÄRME bestämmer vi oss för Skåne, vårt favoritlandskap. FHS är inställt men det underbara sydliga landskapet ligger kvar. Det får bli en husbilsvecka i Skåne och därmed offrar vi vår andra livlina. För visst är vädret tiptop i juli?

Så kommer lågtrycken.

Andra livlinan borta.

Att studera prognoserna över Skåne kändes lika kul som en rotfyllning och vi insåg att ”nej, vi måste tänka om igen”.

Öland.

Alltid i topp i solligan och alltid en ö som trotsar de flesta väderprognoser.

Det får bli Öland.

Husbilen packad, vi drar iväg och redan på den berömda bron känner vi hur vinden griper tar i bilen på ett sätt endast en kitesurfare kan älska.

93 Bad
Vi skulle aldrig få för oss att övertala barnen att bada. Det skulle nämligen inte behövas.
93 Eketorps Borg
Vid ruskväder rekommenderas Eketorps borg.
93 Flatbröd
LillyBelle testar ett nygräddat flatbröd på Eketorps borg.
93 Fishnchips
Tröstätning av de legendariska fish´n chipsen i Gräsgårds hamn.
93 Kitesurfare
Hela Öland deppade under den gångna veckan. Utom kitesurfarna.
93 Fika
En fika är aldrig fel.

När vi tar sikte på östra delen av Öland och hittar en ställplats i Grusgårds hamn är det inte många sekundmeter från att blåsa storm. Vi kan uppfatta att stället är mysigt och barnen vill trots vinden testa sina kastspön. Det tar slut tämligen omgående. När Angelo på andra kastet råkar kasta MOT vinden knäcks spöet och vi ger upp.

Med stormen kommer regnet och allt vi kan göra är att ta skydd inne i bilen, döda ett par timmar och sedan gå till sängs. Med piskande vindar och ett regn av bibliska proportioner som slår som batonger mot biltaket känner jag ångesten komma krypande. Vetskapen om att det någon annanstans på ön finns kitesurfare, vars sömn och drömmar aldrig varit bättre, ger mig nästan panik. Livlinorna är förbrukade och det här är vad vi får. Jag kväver en impuls att sätta mig i bilen, starta och köra hela vägen hem till Växjö mitt i natten. I stället somnar jag och drömmer om flinande kitesurfare som pekar finger mot mig.

Så inleds vår semester på ett Öland där till och med de åretruntboende (de som inte är kitesurfare) klagar över kraften i vindbyarna.

93 Långe Jan
På Långe Jan, 42 meter upp och i snudd på storm.
93 Saknad
Någon saknar en ponny.

På morgonen har regnet upphört och bara det känns som en bokstavlig skänk från ovan. Nu kan vi tänka igen, börja planera för resten av veckan och inse att vi måste ta det onda med det goda under hela den här veckan. Gilla läget helt enkelt.

Efter en ljuvligt god fish´n chips (hamnens lilla specialitet) rullar vi vidare. Besöker Eketorps borg. Går upp i Långe Jan. Slår läger på Hagaparks camping. Här blir det klassiskt campingliv vare sig vi vill eller inte. Barnen spelar minigolf, cyklar runt och bekantar sig med området och vill obegripligt nog även bada, trots att vindarna har samma styrka som dagen före. Med fara för sina liv i form av förfrysning kastar de sig ner i vattnet medan Malin och jag förstummat ser på. På ömse sidor om barnen surfar ni-vet-vilka – och vinden är så hård att ni-vet-vilka lyfter från vattnet.

Hemma i bilen görs sedan en fasansfull upptäckt: Penny, Love och Bladon Gusty är borta. Barnens favoritkäpphästar finns ingenstans i bilen. Som undersökande journalist blir det min uppgift att ta reda på vad som hänt. Jag rannsakar min hjärna, misstänker först att en kitesurfare varit framme men landar i slutsatsen att jag glömt packa in dem innan vi lämnade hamnen. Sedan: telefonsamtal och sms, men både röst- och textsvar uteblir under hela dagen. Barnen tar det ändå med fattning, visar prov på ett jämnmod jag hittills inte trott dem om.

Först under fjärde dagen får jag äntligen tag i en levande människa i hamnen. Jag förklarar mitt ärende och får till svar att de haft så fullt upp att de ännu inte hunnit leta efter tre förrymda käpphästar, än mindre svara på mina sms.

– Men vänta så ska jag kolla, säger den äldre damen i luren.

En minut senare återkommer hon med lugnande besked. Käpphästarna är lokaliserade och infångade och kan återfås mot beskrivning.

Så dags har vi under samma mardrömsliknande väder- och vindformer avverkat såväl Saxnäs camping som Borgholms hamn, där vi nu står parkerade några meter från havet. En fantastisk idyll om det bara vore 25 grader och bris. Nu parerar vi vår vistelse i staden mellan regnskurarna som radar upp sig. Vi får nöja oss med det lilla. Uppskatta en runda med hunden, en snabb shoppingrunda längs gågatorna och att vi prickar rätt under våra restaurangbesök.

Så här dags har vi alla, även jag och Malin, för länge sedan förlikat oss med situationen. Det kommer att bli en ”minns du vilket fruktansvärt väder det var-vecka” för oss vuxna men barnen har haft kul varje sekund och det är liksom det enda som betyder något.

Sjätte dagen blir en riktigt trevlig dag för dem. Vi är tillbaka på Saxnäs camping, stället barnen uppskattat allra mest, och inleder strax efter lunch Operation Käpphäst. Den går ut på att jag kör Malin och barnen till Ölands djurpark, som ligger ett par stenkast från campingen, och sedan fortsätter åt sydöst. Det går oändligt långsamt att ta sig fram på Öland men efter en hel timmes färd är jag äntligen tillbaka på Gräsgårds hamn. Inne i den lilla restauranglådan sticker de upp sina huvuden: Penny, Love och Bladon Gusty. Jag för dem i säkerhet, startar bilen och kör tillbaka i samma låga tempo som under nerfärden.

93 Omhoppning
Angelo och Alexander förbereder sig för en historisk omhoppning.
93 Guldmedalj
Angelo – mästare i Saxnäs käpphästhoppning 2020!
93 Coronahälsning
Coronahälsning under prisutdelningen.
93 Solnedgång
Solnedgång över Kalmarsund.

När vi återtagit vår position i Saxnäs visar det sig att det just denna dag hålls käpphästtävlingar på campingen. Att en vecka som i stort handlat om taskigast tänkbara tajming plötsligt övergår i sin raka motsats är värmande.

LillyBelle och Angelo är tävlingssugna till tusen och båda gör det mycket bra. När prisutdelningen ska börja står det klart att LillyBelle hamnat precis utanför prispallen. Sedan får tredjepristagaren sin medalj.

Därefter säger tävlingsledaren:

– För första gången har vi en omhoppning om förstaplatsen. Alexander och Angelo fick exakt samma tid: 15.22.

Angelo i omhoppning om förstaplatsen – wow! Efter lottning står det klart att det blir Angelo som får börja. Startsignalen går, Angelo och Love ger sig iväg och går felfritt i mål på en tid som nästan är identisk med den förra. Sedan är det Alexanders tur. Han kutar iväg, klarar de första hindren men när han kommer in i slalombanan river han en port och ger besviket upp. Guldet är klart. Angelo, som inte vunnit något pris på länge, är stolt som en tupp när han får sin guldmedalj hängd om halsen.

När vi slutligen, dag sju, tar plats vid ett restaurangbord och som avsked äter en delikat lunch noterar vi att vinden mojnat, precis som om den hela veckan velat spela oss ett spratt. Men ute i vattnet syns inte en enda kitesurfare till. Alltid något.

Slutet gott, allting gott – men ingen kan beskylla oss för att ha haft tur med vädret.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt vänta in det sommarväder vi alla hoppas ska träffa oss med full kraft snart och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

 


Ponnypappan
3 juli 15:27

Ponnypappan: ”Maldiverna – en förlorares bekännelser”

Ponnypappan: ”Maldiverna – en förlorares bekännelser”
TW har gått från att inte vilja vara i en paddock till att älska hoppning. Det står mig dyrt. Foto: Daniel Enestubbe

Jag är så rökt.
Så tillintetgjord.
Nermald till pulvermos.
Dumstrut på, båda armarna uppe i luften, en loser i ordets rätta bemärkelse.

Av det mycket dumma jag sagt, gjort och trott genom åren finns det ett par saker som definitivt sticker ut.

Det första är en intet ont anande och förflugen kommentar som råkade formas i reptilhjärnan, ta omvägen via struphuvudet och ut genom läpparna för nästan exakt ett år sedan:
”Om TW någonsin nollar i en lokal tävling ska jag … ja, du får själv avsluta meningen”.

Dessa ord råkade jag yppa till Malin efter att ännu en gång sett den fullständigt paddockskygga Teeny Weeny sabotera ännu ett ridpass genom att antingen bocka konsekvent eller inte göra någonting alls förutom att stå som ett fån och glo.

Så fyller Malin i luckan, vilket bevisar en annan av de dumma saker jag trott, nämligen att män och kvinnor är lika smarta. Det är de inte. Kvinnans smartness är så mycket större än mannens att mannen knappt når hennes smartness till knäskålarna.

”…bjuda oss alla på en resa till Maldiverna”.

En skrämmande avslutning på ett i övrigt rätt harmlöst utspel.

Alla visste vi ju en sak med full säkerhet: TW var värdelös, ett hopplöst fall, utdömd, hånad, bara bra på två saker: att äta och på att inte hoppa.

Att jag sedan råkade använda den här plattformen till att avslöja detaljer kring Projekt TW tillhör heller inte det smartaste jag gjort. Vart vi än kommit, var vi än tränat under det senaste halvåret har jag fått kommentarer av typen: ”Nu blir det nog snart en Maldivernaresa”.

Att Malin tog hela handen när jag sträckte ut en lillfingernagel tände hoppet hos barnen. Men den som är mest skyldig till det som nu hänt är barnens kompis Tove. Knappt hade jag yttrat de där orden förrän planerna sattes i verket och TW i ilfart transporterades hem till Toves militäriska träningsläger.

Tove är grymt skicklig, det visste jag, och hon backar inte för någon utmaning, hur svår den än är. Men skulle ens Tove kunna rå på TW? Det trodde varken jag eller Malin. Så sent som för ett par dagar sedan erkände Malin att hon trodde att det var omöjligt att få TW till en fungerande hopphäst, att vadet om Maldiverna skulle bli en trygg och enkel match för mig.

Det blev det inte, trots att den första bilddokumentationen som Tove delade med sig av gjorde min nattsömn fortsatt trygg och lugn.

Så här såg det ut (notera särskilt TW:s specialare, där hon lyckas stanna mitt i en oxer, vilket hon lär vara ensam om i hela världen).

92 Twiträning
Tove la grunden till det lyckade slutresultatet i Projekt TW, men även Tove hade det tufft med sin adept i början. Foto: Daniel Enestubbe

Tove gav sig förstås inte, den stenhårda träningen fortsatte över en sommar och en höst som avslutades med att TW fixade pay and jump men lyckligtvis ingen lokal tävling. Men när Tove sedan lämnade tillbaka TW hade TW gått från hopplös till hoppingivande, vilket kändes rent skrämmande.

Sedan ville Angelo och LillyBelle utan vidare förhandlingar vara med och ta hand om steg 2 i Projekt TW och sällan har jag skådat en större iver inför en uppgift. Under vinter och vår har de tränat henne med en målmedvetenhet som skulle gjort Björn Borg, Ingemar Stenmark och Peter Forsberg avundsjuka.

Sakta men säkert har jag insett att dagarna är räknade, att det inte är om utan när det ska ske att TW nollar i en lokal tävling. Ur den aspekten kom coronapausen som en lättnad, eftersom inga tävlingar fanns att ställa upp i. Men sedan tävlingsförbudet hävdes har jag för egen del tvingats inse att det ändå aldrig är för sent att ge upp.

Den slutliga bekräftelsen kom när jag hämtade barnen efter en dag med dubbla pass hon sin tränare Katta, där Tango och TW varit med.
”Nu är det nog kört” kommenterade Katta torrt och retfullt efter att TW imponerat på henne.

När jag sedan ser att Malin anmält barnen till en tävling i Ringsjön och noterar vilka två hästar som ska med gör jag några tafatta teatraliska försök att byta ut TW mot Tindra, men LillyBelle bara skrattar åt mig och skakar på huvudet.

Väl framme i Skåne stundar sanningens ögonblick. LillyBelle och TW är först ut i Lätt E (jag försökte förresten också förhandla om vadet till att gälla minst Lätt B men blev nedröstad med siffrorna 3–1) och så här går det:

Inte ett fel, vare sig i grunden eller omhoppningen, och insatsen räcker till en sensationell andraplats bland nio startande. Första rosetten i första tävlingen – för TW! LillyBelle är stolt och lycklig och det redan klassiska flinet letar sig fram under hjälmen.

LillyBelle är vinnaren, jag är förloraren men en väldigt stolt förlorare. Om alla projekt var lika lyckade som Projekt TW skulle världen vara en bättre plats. Tove, LillyBelle och Angelo har verkligen gjort ett otroligt jobb.

92 Lillyflin
Klart man drar till med ett välförtjänt segerflin efter en sådan uppvisning. Foto: Daniel Enestubbe
92 Lillyhopp
TW och LillyBelle – hur säkra som helst.
92 Lillyrider
Ingenting lämnas åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe
92 Lillyrosett
Första rosetten i första utomhustävlingen. TW gillade läget i Skåne. Foto: Daniel Enestubbe

Redan resan hem från Skåne i lastbilen artar sig till en triumffärd för barnen som redan där börjar fråga när planet till Maldiverna lyfter. De har noll koll på hur mycket en sådan resa kostar och har heller ingen aning om att jag inte direkt öppnat ett sparkonto dit samtliga kronor oavkortat går till att bekosta ett förlorat vad.

Här sitter jag nu och vill tro att det osäkra världsläget åtminstone kan köpa mig lite tid till att fundera på hur jag ska lösa eller ta mig ur det här. Men först väntar en hel månads semester.

Tack för att ni tog er tid – tips på hur jag kan ta mig ur knipan mottages vänligt men bestämt! Det går också fint att hänga med mig på Instagram där kontot är ponnypappandaniel.


Ponnypappan
26 juni 11:43

Sommarlov för både vuxna och barn

Sommarlov för både vuxna och barn
Teeny Weeny, ett snällt och tryggt dragdjur. Foto: Daniel Enestubbe

När jag skriver detta slås jag av den spanska värmesmockan som för många letat sig hit som en välkommen gäst. Visst finns det även de som gnäller över att det är FÖR varmt, men med tanke på hur sällan det är riktigt varmt i Sverige och med tanke på hur många dagar vi tvingas klä oss i lager på lager för att uthärda finner jag ingen sympati för det gnället.

Sommaren är här och med rådande väderlek öppnas alla möjligheter för att skapa nya minnen för de unga och för oss äldre att uppleva känslan från förr, när solen aldrig ville sluta skina och mörkret aldrig ville infinna sig. Det här är tiden då alla med portabel AC är vinnare, de med vanliga fläktar tröstprisvinnare medan övriga snabbt ser till att lagren av bordsfläktar säljer slut i varuhusen. Det här är tiden då Resorb är en lika vass hårdvaluta som handspriten var i mars och april, tiden då ett glas iskallt vatten är jordens utan tvekan godaste dryck.

91 Angelofiske
Angelo kastar ut. Foto: Daniel Enestubbe

Just en sådan vecka har vi bakom oss, men om jag tolkar väderkartan rätt kommer den regerande värmeböljan snart störtas från sin tron. Veckan som gått har varit fri från tävlingar och har också varit ganska sparsam på träningspass.
LillyBelle är lite ledsen, ska sägas. Hennes älskade låneponny Peggy är hemma hos Tove igen, bara under några veckor men tillräckligt länge för att saknaden ska vara svår. För att få LillyBelle på andra tankar och ge henne och Angelo en liten present hörde vi oss för med Katta, barnens tränare, om det var okej att ordna ett litet endagarsläger. Katta gillade idén och i måndags lastade vi Tango och TW i transporten och tog sikte på Kattas gård. Där fick barnen en heldag, innehållande två träningspass och arbete på gården.

91 Fiskelycka
Den här lille rackaren fick snabbt komma tillbaka ner i vattnet igen. Foto: Daniel Enestubbe

Medan barnen njöt av livet hos Katta passade jag och Malin på att stöka och fixa med ett annat projekt. Malin har nämligen i dagarna öppnat en shop över sommaren inne i sin fotostudio. Jag ska inte göra reklam för något här, men jag kan väl hinta om att det handlar om funktionskläder för ryttare. Vi slet hårt under några timmar men när vi väl var klara gillade vi slutresultatet.

91 Shop
Äntligen! Sommarshopen är klar. Foto: Daniel Enestubbe

I övrigt: ren sommarnjutning. Små projekt som ska fixas. Ett hål i båten som ska lagas. Blommor som ska planteras och vattnas. Vätskepauser, fisketurer, fikastunder.
Hela familjen passade i tisdags på att rida ut tillsammans. Eller rida ut och rida ut. För första gången i livet fick jag vara med om att köra häst, visserligen bara som medpassagerare i vagnen när Malin vant styrde TW med tömmarna, men ändå. Med Angelo ridande framför på Tindra och LillyBelle bakom på Erika var vi en liten kolonn som tog en härlig tur på de småländska grusvägarna. Vibbarna från filmen Utvandrarna var påtaglig och jag kände en klar och tydlig Karl Oskar-känsla.

91 Malin Och Jag
På min första körtur någonsin, som trygg passagerare med utvandrarvibbar. Foto: Daniel Enestubbe

Tisdagen råkade även vara Malins födelsedag och när hon och jag firade med att slappna av med kall dryck utomhus var det oroväckande tyst inifrån, vilket är extremt ovanligt för föräldrar som har popcorn till ungar.
Sedan öppnas dörren och barnen hälsar oss välkomna in. I all tysthet har de på egen hand lyckats åstadkomma det här. Då smälter man.

91 Tårta
Rabarberna var kanske lite sura, men erkänn att barnen skapat ett mästerverk i hemlighet. Foto: Daniel Enestubbe
91 Grattiskort
Lever man med djur blir gratulanterna plötsligt väldigt många. Foto: Daniel Enestubbe

När poolen sedan visar 33 grader kan inte ens jag hålla mig. Då tycker till och med jag det är riktigt skönt att hoppa i. I ärlighetens namn är det nästan någon grad för mycket, men likväl handlar det om maximal sommarnjutning.
Ibland får till och med hästlivet stå tillbaka.
Jag tror dessutom att det kan vara nyttigt.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att njuta av den fantastiska värmen så länge den varar! Följ mig gärna på ponnypappandaniel, som är mitt Instakonto.

91 Poolhäng
33 grader i poolen. Då kan inte ens jag hålla mig. Foto: Daniel Enestubbe
91 Tobbelarsson
Titta på repriser av Ponnyakuten med Tobbe Larsson. Ett givet frukostinslag. Foto: Daniel Enestubbe

Ponnypappan
19 juni 11:51

Ponnypappan: ”Den äkta glädjen är äntligen tillbaka”

Ponnypappan: ”Den äkta glädjen är äntligen tillbaka”
LillyBelle och Peggy slutade fyra bland 18 ekipage i den hopslagna kategori A- och B-klassen.

Att jag råkar sitta två timmar i fullt solljus och därmed blir kräftröd i ansikte, på ben och på armar struntar jag fullständigt i. Att jag glömt smörja in mig är mitt minsta problem, faktiskt ett icke-problem. Det viktiga, det som fyller min själ med en innerlig glädje, är känslan av att jag kan utföra mitt jobb igen, på det sätt det är tänkt.

Jag sitter nämligen, som ende åskådare, på Åbo idrottsplats och ser Växjö Norra besegra gästande Nybro med 1–0 i fotbollens division 3.

Jag bevakar sport igen. Riktig livesport. Inget personporträtt, ingen nostalgilista eller tidernas bästa-rankning. Det här är riktig svensk idrott på serienivå och jag njuter av det på ett sätt jag inte kan minnas att jag gjort tidigare.

Svensk idrott lever igen. Svensk idrott har puls igen, eftersom tävling är det som gör idrott intressant, både för utomstående och för utövarna själva.

Sverige är uppe i knästående. Den första skoveln av stödpengar har skyfflats ut till tusentals föreningar på breddnivå. Den andra vågen – elitstödet – dröjer ytterligare någon vecka och därefter hoppas vi alla på att politikerna inser idrottens värde och låter ytterligare en halv miljard kronor regna ner över idrottsrörelsen.

Tävlingsglädjen är veckans stora händelse. Jag upplever samma eufori under både lördag och söndag när ridsporten äntligen öppnat sina portar för tävlingar. Corona-protokollen följs till punkt och pricka, rörelsefriheten är klart begränsad men det finns inga begränsningar för glädjen. Alla är nöjda, bara att få finnas på en tävlingsarena oavsett roll, men gladast – att döma av mina egna observationer – är de unga ryttarna själva.

För mina barn begås säsongsdebuten i Blekinge på lördagen, på skönt och mjukt gräs i Sölvesborg. Angelo och Tango får äntligen testa på att tävla tillsammans igen och trots ett stopp är det en mycket nöjd liten kille som summerar dagen. LillyBelle och Tindra noterar också ett stopp men det räcker likväl till en rosett och en plakett i kategori A-klassen.

Söndagen innebar tävlingar på hemmaplan, på Växjöortens Fältrittklubb, och här dubblerar jag i mina roller som dels ponnypappa, dels utsänd journalist och fotograf från Smålandsposten. Jag stannar kvar länge, följer flera klasser från start till mål och lyckas få en intervju av den som måste vara dagens gladaste, trots stenhård konkurrens: Alva Magnusson från Tingsryds Rid- och Körklubb, som får till den perfekta omhoppningen och vinner lätt B-klassen med hela sex sekunder med sin C-ponny Ac’cimo. Att få stå där igen och spela in en intervju med en överlycklig ung idrottare – återigen påminns jag om att det är just sådant som gör mitt jobb så obeskrivligt roligt och givande.

90 Alvaglad
Alva Magnusson, gladast av alla under Junihoppet i Växjö.

Jag lyckas dessutom fånga Alva på en bild som också blir huvudbilden i Smålandsposten. Den säger allt, eller hur?

Inte heller mina barn åker hem med mungiporna neråt. De har all anledning att vara både glada och nöjda med sina insatser. LillyBelle inleder med att tävla mot sig själv, först på Peggy och därefter på Tindra, i kategori A, lätt D. Efter ett felfritt sekunddrama lyckas Tindra avgå med segern, knappt före Peggy. Sedan, i lätt C, fortsätter LillyBelle och Peggy som enda A-ekipage i en klass med 18 starter. Peggy är en smidig liten pärla och LillyBelle en målmedveten liten ryttare och tillsammans hittar de smarta ridvägar under omhoppningen och kommer i mål på en riktigt fin tid. När klassen summeras konstateras att tiden räcker till en imponerande fjärdeplats, vilket innebär nya priser och nya leenden.

Titta så härligt:

Angelo rider Erika för första gången i tävlingssammanhang. Både han och vi vet att hon har en tendens att vilja gå mot utgången om hon får chansen. Det kostar ett stopp i LD men fyra fel är helt okej. I LC klarar de sig igenom grundomgången men under omhoppningen tar Erika åter sikte på utgången. Det blir plats 12 av 18 och det är absolut en väl godkänd insats.

90 Angeloglad
Angelo har inte direkt något pokerfejs när han är nöjd.
90 Angeloläger
Angelo fick till sin stora glädje under lägret prova att rida på Our Carmel.
90 Lillyglad
LillyBelle och Peggy, en grym kombination.
90 Lillypeggy 2
En välpyntad Peggy trivs som fisken i vattnet under ridlägrets avslutning.
90 Lillypeggy
Busig avslutning på lägret.
90 Lillytindra
LillyBelle och Tindra med pris efter säsongsdebuten i Sölvesborg.

Efter två dagars tävlan ser vi sedan inte röken av våra barn mellan måndag morgon och onsdag eftermiddag. Det hett efterlängtade ridlägret hemma hos Louise Wemlerth några mil utanför Växjö slår upp portarna. Vi får ideliga rapporter och foton, både i chattgrupper och på telefon, att glädjen står högt i tak ute på lägerlandet. Och när vi sedan, dag tre, åker ut och bänkar oss får vi se tre grupper framföra sina härliga avslutningsprogram. Angelo, som slitit så hårt så länge, har hittat tillbaka till självförtroendet och får prova en ny häst, Our Carmel, som han kommer fantastiskt bra överens med.

LillyBelle har kört vidare på Peggy, som alltid är lika pålitlig och sugen på att hoppa, och deras fina form håller i sig.

Vilken rivstart vi har fått på sommaren!

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en underbar midsommar och för en gångs skull ser den ut att innehålla massor av sol! Följ mig gärna på Instakontot ponnypappandaniel om ni vill!

 


Ponnypappan
12 juni 18:31

Ponnypappan: ”Den stora supersöndagen”

Ponnypappan: ”Den stora supersöndagen”
Peggy släpper loss. Foto: Daniel Enestubbe

Det är alltid den största av tryggheter att ha någon vid sin sida. Någon du kan luta dig emot när du känner dig osäker, någon som alltid vet hur ett problem ska lösas. Någon som förklarar det svåra på ett enkelt sätt.

Under min tid som ponnypappa har jag alltid haft den tryggheten, som gjort att jag själv kunnat växa med mina små obetydliga uppgifter: Malin.

Eftersom det är Malin, inte jag, som levt ett helt liv med hästar är det också hon som är den självklara ledaren när det kommer till att fatta beslut som rör hästarna. Jag tänker visserligen själv och kan räkna ut både ett och annat, men det är Malin som sitter på de stora kunskaperna, det är hon som tänker stort och långsiktigt när det gäller allt vad hästar beträffar.

Tänk dig då att din trygghet plötsligt åker iväg i en lastbil och lämnar dig själv kvar vid vägkanten. Det är vad som händer den här söndagen. Malin och Angelo lastar TW och tar sikte mot skånska Jonstorp där en träff för gruppen ”Killar som rider i Syd” väntar. Där ska ett tiotal unga ridande killar från södra Sverige få inspiration, tips och skratt av talangen och youtubern Philip Svitzer.

Kvar i Växjö står jag, LillyBelle och fyra hästar som ska tas om hand. Och inte hur som helst. LillyBelle har, med Malins medgivande, slagit fast att hon ska rida samtliga fyra hästar under dagen. Det ska också utfodras och mockas och fixas och donas, men det är jag som ska chefa över en hästtokig åttaåring som ska rida fyra hästar. Det hela ska avslutas med att jag och LillyBelle helt själva lastar Peggy och drar iväg på träning. Det här blir ett eldprov för mig, men jag ser uppsidan med det. Klarar jag det här så …

89morgonrunda
En perfekt start på dagen för Peggy, LillyBelle och mig. Foto: Privat

Bara några minuter efter klockan 08.00, så fort lastbilen försvunnit ur sikte, bestämmer LillyBelle att det är dags för en kort morgontur i skogen med Peggy. Redan här känner jag hur själen renas från slaggprodukter. Det är fullkomligt ljuvligt ute i naturen, vädret är så perfekt det bara kan bli och vi håller inte tyst en enda sekund. Det här är livet. Trots att Malin är iväg känner jag att tryggheten återvänder. Man leker visserligen inte med LillyBelle. Hon har ett humör jag helst inte vill gå närmare in på, men så fort hon landar på en hästrygg uppstår full harmoni. Vi njuter oss igenom hela morgonrundan.

När jag sedan ännu en gång kör min medvetna felsägning och undrar hur man lossar SADELkappan suckar min dotter.
– Men pappa! Det heter ju SVANSKAPPA, fattar du väl!

Peggy borstas av, jag börjar fylla hösäckarna och upptäcker att LillyBelle är borta. Hur hon hunnit förstår jag inte, men när jag tittar ut ser jag henne hämta Tango i hagen. Det är dags för morgonrunda nummer två, den längre varianten. Även här kommer en svårförklarlig stolthet över mig, över att det är jag som är den beskyddande vuxne under promenaden. Han som har all tid i världen. Han som på kommando filmar när dottern rider en viss sträcka.

När Tango sadlats och borstats undrar jag om LillyBelle redan vill ta hand om sin tredje häst för dagen. Till min förvåning säger hon att vi ska göra något helt annat. Vi ska mocka ur hagarna. Mocka ur hagarna? Kan något bli tråkigare? Har jag hört fel? Nej, det har jag inte. Jag skulle inte vilja beskriva LillyBelle som speciellt lillgammal, men följande kommentar är så förnumstig att jag inte kan hålla mig för skratt:
– Lika bra att göra det nu, så har vi det gjort sen, pappa!

89mockahage
Plötsligt ska vi mocka hagarna, bestämmer LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe

Medan Angelo och TW samtidigt rider gymkhana med Philip Svitzer i Skåne står jag och LillyBelle alltså med grep och skyffel i händerna. Men högarna är ändå redan ihopräfsade, det har inte regnat på länge och det är en barnlek för oss att tömma några skottkärror.
En McDonaldslunch senare drar Lill-Malin upp riktlinjerna igen. Nu är det dags för häst nummer tre: terrängrunda med lilla Tindra. Barnen har med stor fantasi byggt upp en bana i skogen och att galoppera i den är något av det absolut bästa Tindra vet.

Kolla här:

Klockan tickar på. Tindra har återgått till sina matglada aktiviteter i hagen när LillyBelle hämtar sin hjärtevän Erika. Nu är det dags för lite hoppning i paddocken innan vi förbereder oss för dagens stora eldprov. För första gången tar jag ensam LillyBelle till träningen. Men dagen har porlat fram lite enkelt och vackert som vattnet i en bäck och min osäkerhet är helt borta.

Jag kommer på mig själv med att känna känslan av att jag faktiskt kan alla de olika momenten som föregår en träning. Vi samarbetar som det bästa av team och snart har vi åkt den korta biten ner till Växjöortens Fältrittklubb, där LillyBelles tränare Katta väntar.

LillyBelle och Peggy har uträttat stora saker tillsammans, men den senaste tiden har det gått lite sisådär samtidigt som tävlingssäsongen strax är här. Hur ska det gå?

Känslan är att ingenting kan gå fel och det gör det inte heller. Peggy är på sitt allra bästa hopphumör, LillyBelle sitter stolt i sadeln och är ett enda stort leende när ekipaget fixar samtliga hinder exemplariskt. När tränaren Katta sedan med fina ord berömmer de båda är allt fullbordat.

89lillyerika
Erika har en stor plats i LillyBelles hjärta. Foto: Daniel Enestubbe
89lilly2
Plötsligt stämmer allt. Foto: Daniel Enestubbe
89lilly3
LillyBelle har svårt för det här med pokerfejs när hon är nöjd. Foto: Daniel Enestubbe

Det kan inte bli bättre.
Inte för LillyBelle, som fått sin drömdag.
Inte för mig, som klarat eldprovet.
Vi åker hemåt efter en supersöndag med varsitt leende på läpparna.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att njuta av den hästsommar som äntligen är här! Instakontot ponnypappandaniel står öppet för er som vill följa mig där!


Ponnypappan
5 juni 12:03

Ponnypappan om en barndom i repris

Ponnypappan om en barndom i repris
Mysiga turer i ett grönskande sommarlandskap. Få saker slår ett läger.

”Pappa, i dag är det elva dagar kvar”.

LillyBelle, normalt så trumpet morgontrött att hon inte säger flaska vid frukostbordet, kvittrar plötsligt som en fågel.

Redan det är ett gott tecken.

Plötsligt är vi mitt uppe i den, sommaren som alltid känns avlägsen och främmande ända till den knackar på dörren och kliver in med ett stort varmt leende på läpparna.

88 Läger 3
På språng mot sommarlovet!

Livet med hästar har fått mig att förflytta mig åtskilliga decennier bakåt i tiden. Till en tid då sommarlovet kändes oändligt, en tid från vilken jag bara minns de soliga och roliga dagarna, lekarna och buset.

Om jag bara ser till mig själv är jag numera mer en höst- och vårmänniska än en sommarmänniska. September är favoritmånaden framför andra, mars och april månaderna då mitt jobb är som allra mest givande medan sommaren inte sällan känns som en transportsträcka av värme och måsten.

Nu får jag ta del av privilegiet att älska sommaren på nytt, som ett barn, genom att leva ett sommarlovsliv g-e-n-o-m mina barn. Och när det handlar om hästnördiga barn råder det inget som helst tvivel om att sommaren är fullkomligt oslagbar, helt i en klass för sig. Bara det att slippa slå hål på isiga vattenkärl flera gånger om dagen i tolv minusgrader gör att jag upplever en själslig sommar-revival. Mockning har gått från att vara ett dagligt omfattande göromål till att bli en sporadisk fritidssyssla och grönskan i hagarna gör att tidsavstånden mellan höhämtningarna blir allt glesare.

Men det är ändå när jag tittar på sommaren genom barnens ögon som det börjar spritta till av glädje i själen. Jag vet ju vad ge går och längtar efter, förutom det klassiska med bad, sol, resor och glass i stora lass. Tävlingarna väntar (ja, vi har fattat beslutet att vi tänker tävla nu när förbudet är hävt). Att resa till arrangörsklubbar som för en dag eller två antar formen av en campingplats – det finns något somrigt och härligt redan där. Att slippa oroas över snöoväder och riskfyllda hemresor på hala vägar och veta att en regnskur är ungefär det värsta som kan hända förstärker ytterligare tjusningen med utomhussäsongen.

Och så är det, som jag skrev inledningsvis, bara elva dagar kvar nu.

Elva dagar kvar till LillyBelles och Angelos stora höjdpunkt: ridlägret. Att åka på läger för att träffa och skaffa nya kompisar och tillsammans utöva det intresse som upptar merparten av ens vakna tid – det kan ärligt talat vara det roligaste som finns.

88 Läger 2
Käpphästhoppning lär vara ett givet lägerinslag.
88 Packlista1
LillyBelles packlista, sidan 1 och 2.
88 Packlista 2
LillyBelles packlista, sidan 3 och 4.
88 Läger 4
Ett bad är ett ljuvligt måste, eller hur?

Jag minns med darrande välbehag mina egna läger i tonåren. Hur vi tipsades om hur vi kunde vässa serve och grundslag under de härligt svettiga tennispassen dagtid. Hur vi efter middagen gick runt i Gislaved sent på kvällarna, spenderade medhavda fickpengar och busringde från telefonkiosker. Eller lägret i Vetlanda sommaren 1986 när vi var bittra fiender under prestigematcherna på gruset för att sedan sitta klistrade framför teven och, precis som alla svenskar den sommaren, hålla på Danmark under pågående fotbolls-VM. Vi tävlade i att dra de roligaste vitsarna, försökte överträffa varandra i att presentera det roligaste partytricket med kortlek – och vi skrattade. Vi skrattade nästan konstant.

Än i dag ligger idrottslägren kvar på mitt livs tio i topp-lista – och jag är helt övertygad om att det som snart väntar mina barn kommer att rankas väldigt högt för dem i en framtid där jag löser sudoku, tittar på krönikan från OS 2028 och skämmer bort mina barnbarn.

Att Angelo och LillyBelle räknar ner dagarna med nästan överdriven intensitet och är helt ockuperade av lägertankar har också sina förklaringar. Förra veckan åkte Malin och barnen och besökte platsen för lägret, tre mil från Växjö. De förälskade sig direkt i vad de såg och gick ytterst motvilligt med på att återvända hem. Dessutom anlitade Malin dem som fotomodeller i veckans plåtningsprojekt, som passande nog handlar om just ridläger. Tillsammans med Ellie, Felicia och Lovis poserade de stolt och glatt för att signalera att den bästa av tider åter är här.

Tack för att ni tog er tid – hälsa sommaren välkommen, njut av den så mycket ni orkar och som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram där kontot är ponnypappandaniel!

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden