Den finns kvar. Känslan i bröstet. Den varma, sköna. Känslan av kärlek, känslan av lättnad, känslan av att ha upplevt någonting du länge gått omkring och både fasat över och hoppats på. Någonting som sedan visar sig överträffa allt som funnits på önskelistan. Men framför allt, den kanske skönaste känslan av alla för en förälder: att se sina barn till brädden fyllda av ett lyckorus.
Angelo och LillyBelle hade redan innan föregående helg fått uppleva mycket roligt under sina nio- och sjuåriga hästliv.
De har besökt Gothenburg Horse Show, nyfiket utforskat Elmia och storögt varit på sin första Falsterbovecka.
Men nu finns en ny och överlägsna etta på deras gemensamma topplista: Karl Oskar Cup i Växjö, ponnytävlingen som inramas av den oglamorösa Värendsvallens gamla regngrå betong.
Här, på Östers IF:s forna fyrfaldiga SM-guldarena i fotboll, fick Angelo och LillyBelle uppleva sina tre dittills bästa dagar i livet och som sagt: jag känner ännu värmen av de färska minnena i mitt eget bröst.
Förra veckan skrev jag om tävlingsinstinktens kamp mot nervositeten.
Och oj vad nervösa vi var.
Alldeles fruktansvärt hemskt nervösa.
All träning som lagts ner – skulle den ge resultat? Eller skulle Tindra tvärstanna vid första hindret och gå hem? Skulle LillyBelle och Tango kunna hantera en tävling efter bara två ridveckor tillsammans?
Dagen före cupstarten röjde barnen runt som två sprattelgubbar. Malin hade nära till tårarna och jag erfor en olustkänsla i kroppen som bara äkta nervositet kan orsaka. Mitt i detta kollektiva inre kaos nåddes jag av ett ögonblicks klarsyn och kastade fram en av mina bästa idéer på länge.
– Åk ner till Värendsvallen. Ta en titt på arenan så ser ni att det inte är så farligt. Ni kan till och med kika på hindren. Det är fullt tillåtet, sa jag.
Malin och barnen behövde inte ens någon betänketid. Genast kastade de sig in i bilen, åkte ner, bekantade sig med området och kom tillbaka med ett nyvunnet lugn.
– Det såg inte alls farligt ut, konstaterade Malin.
De vann så klart inga cuper, Angelo och LillyBelle. De vann mycket mer än så. Symbolvärdet i de tre vackra rosetter och de fyra guldförgyllda plakett-hästskor Angelo och LillyBelle erövrade går nämligen inte att uppskatta.
De v-å-g-a-d-e.
Och när jag säger att de vågade menar jag det verkligen.
För vad händer under framridningen med LillyBelle och Tango? Jo, hästen blir stressad, rycker till, LillyBelle kastas av. Tango skenar iväg, hittar en glugg i staketet, drar iväg ut på asfalten, ut på den tungt trafikerade Hejaregatan.
Se den scenen framför er.
Katastrofen lurar, bara hundratalet meter bort.
Förtvivlad, förkrossad och kanske rentav chockad ser LillyBelle sedan hur någon hjälte till hästmänniska lyckas fånga in Tango.
Ge upp?
Åka hem?
Knappast.
Inte min LillyBelle. Hon må vara tävlingarnas kanske yngsta ryttare men hon råkar också vara en av dess tuffaste.
Här ger vi inte upp. Upp i sadeln, in på banan och sedan levererar flugviktaren LillyBelle en komisk repris av det ljudliga genrepet i Braås som kunde ses och inte minst höras här förra veckan.
Och så här såg det ut nu:
Efter målgång kommer en glädjetår, sedan spricker hennes ansikte upp i ett enda leende. Lyckan jag känner tangerar den när LillyBelle kom till världen en stormnatt för snart åtta år sedan. Vi var nära att förlora henne, men hon kämpade, tog sig tillbaka, envis redan då. Nu är hon nära att förlora en häst, men han kommer tillbaka oskadd och belönar henne med först en nolla, sedan olydnad på sista hindret och slutligen en tapper insats i halkan under lördagens morgonskyfall där de utesluts (tredje olydnaden snöpligt nog på sista hindret).
För Angelo var det minst lika känslosamt. För honom och Tindra innebar Karl Oskar Cup 2019 slutet för deras gemensamma tävlande. Det har varit en tuff tid, där Angelo förbannat det faktum att han växer så det knakar medan Tindra står still på sina 99 centimeter. Han är absolut inte för tung, men han han håller oåterkalleligt på att växa ifrån sin älskade ponny. Därför bestämde vi oss för att Karl Oskar skulle bli avskedsföreställningen.
Även Angelo vågade.
Vågade vara bestämd.
Vågade trotsa nervositeten.
Vågade hålla Tindra lugn.
Och som de red. Så vackert, så stilfullt, så lagom snabbt, så…felfritt. Två nollor blev det nämligen i fredagens två klasser och att träning ger resultat var detta ett vattentätt bevis för. Hade tävlingarna varit för två veckor sedan hade Tindra vägrat, Angelo gråtit och hans djupa innerliga glädje varit utbytt mot någonting annat.
Nu såg det istället ut så här:
Nu fick de inte ett utan två resultat. Två nollor. De klarade första hindret, som var vårt eget uppsatta mål, och mycket mer än så. Samma sak för LillyBelle. Därför tog båda lördagens regniga nederlag med fattning, ja, LillyBelle till och med kramade om och berömde Tango för att han varit så duktig.
Därefter gick de runt på området likt två inhyrda maskotar i stort sett nonstop fram till sen söndagseftermiddag – gladare och nöjdare än någonsin.
Livet utgörs av fångade ögonblick.
Det frusna ögonblick när Angelo och LillyBelle går hand i hand på den asfalterade backen upp mot framridningsbanan och ivrigt, stolt och glatt pratar om sina fina hästars insatser – det ögonblicket fångar jag och ramar in i min själ.
Det är sommaren 2019 för mig.
Tack för att ni tog er tid! Jag ses gärna på Instagram där ni hittar mig som ponnypappandaniel
Följ Ridsport på