Ponnypappans tips till blivande ponnyföräldrar

För en tid sedan, efter att jag postat ett av mina blogginlägg på Instagram, fick jag en intressant reaktion från en läsare. Att få omedelbar respons på något man tyckt – oavsett om det är ett glatt tillrop eller en magsur anmärkning – är bland det bästa med att arbeta med bokstäver, tycker jag. Den här reaktionen dök upp i meddelandekorgen och gjorde mig inte bara glad utan fick mig också att tänka till.

”Hej, kan du inte skriva ett inlägg för oss föräldrar som vill bli ponnyföräldrar om hur ni har fått tag på era fantastiska ponnyer och vad man ska tänka på när/innan man blir ponnyförälder?” skrev avsändaren.

Jag blev glad över tipset på ämne men jag hajade även till när jag tänkte på vad det stod i meddelandet. Det slog mig plötsligt att jag, som känner mig som en evig nybörjare, faktiskt börjat skaffa mig rutin som ponnypappa. Tiden har liksom bara kutat iväg, månad har lagts till månad och år till år. Jag inser att det är över tre år sedan Angelo och LillyBelle började tävla och att den paniska nervositet jag kände inför deras debuter nu övergått i något som mer liknar en behaglig rutin.

Ja, vad ska man tänka på när och innan man blir ponnyförälder? Jag önskar verkligen att jag haft en liten folder eller lathund i fickan när allting tog sin början. Ett minilexikon som på ett lätt sätt förklarade vad det är jag gett mig in på, om all dramatik som väntar och om jag verkligen är beredd att lägga ner vad som krävs för att allting ska fungera.

Det skulle utan problem gå att skriva en bok om att vara ponnyförälder och det finns nog lika många tips som det finns ridmänniskor. Men om jag ska koka ner allt jag hittills upplevt på den resa jag och familjen gjort tillsammans landar det i följande fem punkter:

1: Ridskolan del 1.

Alla som rider har inte gått i ridskola. Vissa barn ”föds på hästryggen”. Men trots att vi hade hästar på gården redan när barnen kom till världen var det i ridskolan det började på allvar. Ridskolan var något av det bästa som kunde hända barnen och i mitt tycke också det bästa som kan hända en blivande ponnyförälder.

På ridskolan ser du snabbt om ditt barn älskar ridning och vill fortsätta rida. Du betalar en terminsavgift och sedan ingår både lån av ponny och utrustning. Där varvas teori med praktik, stor vikt läggs vid säkerhet och ansvar och att visa hästen kärlek och respekt. Redan här upptäcker du dessutom snabbt, som nybliven ponnyförälder, att ridsport skiljer sig från andra idrotter. Här är det inte köra-lämna-hämta, som när du kör ditt barn till fotbollsträningen. Här är det köra, lämna och h-j-ä-l-p-a som gäller. Ridsport kräver ett enormt föräldraengagemang och det är ridskolan är steg 1-kurs i. Sadla, tränsa, borsta, kratsa, hämta, bära, lyfta, assistera. Ibland finns skötare som hjälper till men det förväntas av dig att du finns där och är beredd att hjälpa ditt barn hela vägen in på ridbanan, där du också får vara beredd att leda hästen under träningspasset vid behov. Ridskolan är vad den heter: en skola för ridning, för barn såväl som vuxna.

2: Ridskolan del 2.

Har ditt barn fastnat för ridningen redan efter en termin? Har du insett att du själv måste utstå både kyla och egen fysträning de dagar ditt barn ska träna? Grattis, då är ni på rätt spår och redo för nästa termin. En sak som brukar utmärka ridklubbar är gemenskapen. Har ni tur finns det en drivande ungdomssektion som anordnar en massa kul; halloweenpartyn, pizzakvällar, julfester, sommarläger, påskfester, avslutningsfester och annat. Mitt råd: låt ditt barn vara med på allt detta och känn hur en härlig känsla av hur träning i kombination med fritidsgård växer fram hos barnet. Det är lätt att skaffa goda vänner på en ridklubb.

3: Dags att skaffa egen ponny?

Svår fråga där boende och ekonomi är avgörande parametrar. Bor du redan på en gård på landet med stall och boxar eller bor du mitt i stadens asfaltdjungel? Ska du skaffa häst är det första alternativet givetvis en stor fördel men det fungerar också bra att hyra en box – kanske rentav på klubben eller hos en privat uthyrare. Krångligt? Dyrt? Inte helt säker på hur ni vill göra? Då kan fodervärdskap vara en ide. Att vara fodervärd innebär att ni lånar hästen av ägaren och har den som er egen och står för alla kostnader.

4: Att välja rätt ponny

Jag rider inte själv men jag kan tänka själv, precis som jag inte spelar hockey men kan ha rätt starka åsikter om hockey. När det gäller valet av förstaponnyn har jag egentligen bara ett råd: köp inte en häst som är svårare än vad ditt barn klarar av. Hellre snäll än snabb.

Att köpa en snabb läromästare kan du kanske göra längre fram men låt den första ponnyn vara en snäll och enkel ponny som barnet kan ha roligt tillsammans med. Själva hade vi både tur och otur med Tindra, vår första ponny som fortfarande är det käraste vi har på gården. Tur, eftersom hon är bland det snällaste som finns. Otur, eftersom hon definierar det härliga epitetet rallyräka. Utöver Tindra var TW – på den tiden helt oriden – och ett litet föl det enda vi hade och därför fick vi ta det därifrån. Det fick bli en stekhet och snäll Tindra och två nyfikna entusiastiska barn. Det var sannerligen inte lätt och jag vågar inte ens tänka på hur många timmar Malin la ner på att hitta en långsiktigt utstakad metodik för att få det att fungera. Men både Malin, barnen och Tindra lyckades till slut över förväntan. Men med facit i hand står jag fast vid mitt råd: välj hellre en snäll och långsam ponny än en snäll kategori A-turbo.

5: Byt tid och pengar mot livskvalitet

Nej, vi ska inte ha några elefanter i rummet utan gå rakt på sak. Att rida är dyrt. Det kostar att ha häst. Mer än du tror. Du kommer nog att höja på ögonbrynen när du ser vad ett besök av veterinär eller hovslagare går på.

Men det finns en anledning till att ponnyföräldrar med glädje lägger ofantliga summor på sina barns ridning. Det stora föräldraengagemanget som medföljer skapar, enligt min egen uppfattning, känslan av att driva ett familjeföretag. Ni blir en egen duo, trio eller grupp som tillbringar oerhört mycket tid tillsammans kring gemensamma intressen och mål. Dina barn kommer att vara så upptagna med hästar och lägga ner så mycket tid på dem att de knappt kommer att hinna med något annat. Väljer ni hästar kommer ni att komma närmare varandra och få enormt mycket extra tid tillsammans. Det är vad jag kallar livskvalitet och har du chansen att köpa livskvalitet för pengar bör du slå till.

Tack för att ni tog er tid – för att få fler föräldratips är mitt nästa tips att ni går med i föräldragruppen Ponnypappor i Sverige. Vill ni lyssna på podd finns ett färskt avsnitt av Fria Tyglar på Spotify eller via den här länken. Vill ni följa mig på Instagram hittar ni mig här!

I onsdags var jag kallad till ett digitalt krismöte på Smålandpostens sportredaktion. Jag satt samtidigt i en digital ekonomiutbildning för journalister som vill lära sig mer om hur man gräver fram nyheter. Jag fick smita ifrån de avslutande minuterna av ekonomimötet för att kasta mig rakt in i krismötet.

Det fanns en direkt anledning till att chefen kallade oss alla till krismöte, nämligen denna:

Det går antingen alldeles för bra, eller alldeles för dåligt, för alldeles för många av de idrottslag vi bevakar. Vi ska snart kastas rakt in i en tornado av slutspel och nedflyttningsångest och satt i det nerviga lugnet före den perfekta stormen. Krismötet gällde den fullkomliga orgie i sportdramatik som inträffar några timmar efter att den här texten publiceras:

• Växjö Lakers spelar SM-kvartsfinal hemma mot Luleå.

• Tingsryd spelar ödeskval borta mot Västervik.

• Alvesta spelar en direkt avgörande match för att ta sig upp i Hockeyettan uppe i Mjölby.

• Mitt ute i de mörkaste Smålandsskogarna ska vårt handbollslag Amo HK säkra en plats i Handbollsligan.

• Växjö Vipers spelar SM-kvartsfinal mot Helsingborg i innebandyns slutspel.

• Utöver det kan ännu ett hockeylag, Åseda IF, ta klivet upp i en högre division medan ett annat innebandylag, Hovshaga, kan göra samma sak.

Vi är egentligen två reportrar i tjänst och två som är schemalediga men i kristider är hela styrkan inkallad till tjänstgöring, plus chefen själv som får rycka in. Dessutom är statusen oklar hos två kollegor som aviserar vissa förkylningssymptom. Egentligen bör vi vara på plats på alla dessa avgörande matcher men fem pers på sju matcher är en omöjlighet. Krismötet utvecklas dock till ett kreativt möte. Vi är inte ovana vid tokspäckade sportkvällar utan skarpt lösningsorienterade och efter några små trolleritrick har vi gjort en skiss som ska fungera, åtminstone på papperet. På min lott: bevaka Växjö Lakers, ha en krönika klar när slutsignalen går, kuta iväg på presskonferens, sedan intervjua ett gäng spelare och knattra ner ytterligare tre fyra texter.

Det är så här mitt liv ser ut just nu. Kvällstid kliver jag in i den här enorma slutspelsbubblan där bara dramatiken i heta och avgörande matcher får plats. Allt annat är bortkopplat, fokuset totalt och arbetstempot på en nivå som är direkt ohälsosamt. Jag vet, jag borde ta det lugnt men så här har jag levt varje vår sedan mitten av 90-talet och försök lära den här gamla hunden att sitta, den som kan.

Motmedlet? Rätt gissat. Hästar. Dagpassen är visserligen lika fullspäckade som kvällspassen och ibland undrar jag om jag ens har tid att andas, men det är samtidigt på en helt annan nivå. För att hantera livet i kvällsbubblan finns det få saker som känns bättre än att, efter frukost strax före 07.00, gå ut och ta sikte på stallet. Där finns alltid fyra omockade boxar som hästarna sponsrat under natten. Där finns även två mockade uteboxar med samma typ av generösa bajs-sponsorer som gör att jag kan starta mitt eget meditationspass.

Jag fungerar nämligen så här: När slutspelsbubblan tid pågår – mellan början av mars och slutet av april varje år – skulle det vara till noll hjälp om jag gick omkring sysslolös dagtid. I sådana lägen kan jag inte slappna av utan går runt och visualiserar det som ska ske om x antal timmar. Jag går bort mig i tankar på vilka vinklar jag ska ha i mitt skrivande senare under dagen och vilka jag ska intervjua.

Att då hitta ett schema som är späckat även dagtid får mig, hur underligt det kan låta, i djup koncentration. Faktiskt är det få saker som under denna tidsperiod kan mäta sig med ett omockat stall, sex vattenkärl inomhus som behöver påfyllning, lika många kärl utomhus som behöver påfyllning och 13 hökassar som kräver att bli pånyttpackade.

Att krydda anrättningen med att hämta ett gäng spånbalar och omsorgsfullt fördela innehållet i behövande boxutrymmen får mig att känna att livet leker. Att tömma proppfyllda skottkärror på gödselstacken ger en inre frid som ingenting annat kan skänka mig just där och då. Att genomföra detta arbete med en snäcka i varje öra, lyssnande på en ljudbok eller podcast, utgör det kitt som håller ihop hela den här smått galna tiden.

När det här blogginlägget publiceras (jag tippar på strax efter lunch på fredag) är det några timmar kvar till nedsläpp. Men tro inte att jag går runt och gör ingenting. Just denna fredag är jag så lyckligt lottad att mina barn är anmälda till en tävling i Ljungby. Där tänker jag tillbringa tiden utanför slutspelsbubblan och invänta Superfredagen på Smålandsposten.

Vilken tur att det finns hästjobb när man som bäst behöver det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns ett problem med tiden. Den går alldeles för fort. Det känns inte som i går men det känns knappast som att fyra och ett halvt år passerat mellan mitt första blogginlägg här på sajten och det jag skriver nu. Då var Angelo och LillyBelle åtta och snart sju år gamla. Till sommaren blir Angelo tonåring och LillyBelle går ut femman. Då knatade de runt på vår älskade A-ponny Tindra på pay and jumps med en hinderhöjd på 20-30 centimeter. Nu drömmer Angelo om SM medan LillyBelle gärna skulle vilja kvala in till Elmia en andra gång.

Ett återkommande citat från olika personer under dessa fyra och ett halvt åt har bränt sig fast i mitt minne:

– Njut av den första ponnytiden. Den är den allra bästa.

Jag förstod innebörden redan första gången någon sa det till mig. Jag förstår innebörden ännu mer i dag. Leken övergår, vare sig vi vill de eller inte, snabbare än vi kan ana till ett stegrande allvar. Det är oundvikligt, ett läge att gilla men samtidigt ett läge man inte måste älska. Ju längre tid som passerar, ju äldre barnen blir och ju mer seriöst de ser på sitt idrottande, desto viktigare är det att ha roligt mitt i allvaret. Få saker gör mig gladare än när jag ser Angelo och LillyBelle busa runt på varsin ponny här hemma. Att på hundra meters avstånd höra deras gapskratt fyller mig med en mjuk och varm glädje i hjärtat. Ja, det börjar bli allvar men det absolut viktigaste är att glädjen alltid finns där och övertrumfar pressen i alla lägen.

Det gäller att vara vaksam. Se till att det roliga verkligen finns där varje dag. Barn kan tröttna, även barn kan bli deprimerade och många barn väljer tyvärr av någon eller rentav båda dessa anledningar att sluta med sitt idrottande.

Samtidigt kan du inte bara lalla runt och lattja. Allvaret är en av de delar som gör idrott attraktivt och därför gäller det att hälla både glädje och allvar i bägaren och mixa runt det till en välsmakande barndrink. Vi gör det genom att varva tävlingar av mer allvarsam karaktär – exempelvis Angelos försök att klara Medelsvår B – med den typ av tävlingar barnen red under sina första år. LillyBelle är till exempel fortfarande så liten i kroppen att hon till sin stora glädje fortfarande kan rida på A-ponnyer. Därför tävlar hon med enorm glädje fortfarande sin älskade Peggy. Angelo kan å sin sida ibland njuta av att tävla sin B-ponny Hilda på lite lägre nivåer för att bara slappna av och ha kul.

Helgen som gick var en helg där vi enbart fokuserade på att ha roligt och på att lägga bort allvaret. Nu var det LillyBelles tur att få tävla och i lastbilen ner mot Skåne stod två B-ponnyer: den notoriska TW och en comebackande Tango, som inte tävlat sedan midsommar men som nu är redo för låga klasser igen.

Hässleholm bjuder alltid på den sortens glädjefyllda och prestigelösa tävlingar som mina barn älskar. Här är det som att dra klockan tillbaka fyra år. Låga klasser, många deltagare och lagom utmanande banor. Det är på en nivå där det visst förekommer besvikna ryttare som gråter en skvätt, men där samtidigt det tråkiga är glömt fem minuter senare. Här kvalas det inte till något, här står den enkla tävlingen i fokus och ett misslyckande är inte hela världen.

Visst blir LillyBelle lite besviken när Tango plötsligt tycker att ett polkagrisfärgat hinder är så läskigt att han tar till ett stopp redan i Lätt E. Men missen är glömd redan långt innan de laddar om till Lätt D, som de sedan vinner. Viss besvikelse råder också när TW får ett stopp i sin Lätt D, men hon har å andra sidan tidigare spurtat starkt och kommit tvåa i Lätt E.

Livet innehåller så himla mycket allvar – och ibland måste det bara få vara roligt. 

Tack för att ni tog er tid – och jag rekommenderar er alla att lyssna på miraklet på väg 23 i podden Fria Tyglar som ni hittar på Spotify, Podcaster och på andra ställen där poddar finns!

Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När jag skriver detta har vi precis genomlidit vinterns kallaste natt och morgon. Kvicksilvret var nere på minus 20 grader i morse innan det vände uppåt. Backar jag bandet ytterligare ett dygn ser jag mig själv köra bilen mellan Växjö och Göteborg tur och retur med en aldrig tidigare skådad försiktighet. Jag kryper nästan fram under de första 13 milen fram till Halmstad. Därefter är E6:an i så gott och saltat skick att jag kan följa vad som står på hastighetsskyltarna utan att känna oro eller skräck.

Om jag backar bandet en dag till konverserar jag med en lastbilschaufför. Han var nyss hemkommen från just Göteborg där han i höjd med Landvetter flygplats fått stå i en 3,5 timme lång kö, orsakad av att andra lastbilar fått stopp i halkan. Från förarplats bevittnar han hur unga somrigt klädda människor lämnar sina bilar i panik för att till fots ta sig till den väntande flighten mot sydligare breddgrader.

Backar vi bandet ytterligare en vecka hittar vi anledningen till att jag den senaste veckan tänkt väldigt mycket på hur lömskt vädret är så här års. Det är söndagen den 26 februari. Här hemma i Växjö upplever vi den härliga dag på Theleborgs Ryttarsällskap jag skrev om i förra veckans blogg. Vad jag i-n-t-e skrev var vad som hände mot slutet av dagen. Då har jag, efter att Angelos träning avslutats, lämnat ridanläggningen för hemfärd och middag. Efter middagen sätter jag mig snabbt i bilen för att köra tillbaka till Theleborgs Ryttarsällskap och hjälpa till med att plocka in hinder och bommar.

Då ringer det.

Det är Malin.

– Har du hört vad som hänt Lussi? säger hon med illavarslande röst.

Jag fryser till is. Vad har hänt med min vän och poddpartner Louise Wemlerth?

– Trafikolycka – med hästtransport, säger Malin oroligt som i övrigt inte vet mycket mer.

Det är den här sortens oväntade nyheter man alltid minns eftersom de är så otäcka. Lussi, olycka? Det kan inte stämma. Jag såg ju hennes sambo Ola och dotter Molly, som red på Theleborg tidigare i dag? Sa Malin fel? Är det Ola och Molly som råkat ut för något när de körde hem? Nej, hon sa väl Lussi?

Tankarna slår som pisksnärtar i skallen. Ovisshet, oro och ännu värre tankar skapar en cocktail av mentalt kaos. Vad har hänt? Hur har det gått? Lever alla? Hästarna i transporten – hur gick det för dem?

Det värsta är att inte veta. Samtidigt vet man inte om man vill veta. Sanningen är att en högst oväntad halka på riksväg 23 utanför Älmhult slagit till utan förvarning under eftermiddagen och orsakat ett flertal trafikolyckor. Ingen av olyckorna är mer dramatisk än den Lussi och hennes sällskap råkar ut för. Tillsammans med tre medpassagerare och två hästar i transporten är hon på väg hem från tävlingar i Skåne. Transporten börjar plötsligt vingla kraftigt vilket får Kingcaben att tryckas ut i snömodden. Sedan tar det tvärstopp.

Bilen flyger ner i diket. Transporten, innehållande två hästar, separeras från bilen, slungas iväg och fångas upp av viltstängslet.

Katastrofen borde vara total men den här är en händelse Lussi senare beskriver som ett mirakel. Det som följer är minuter då oväntade hjältar ska kliva fram, plocka fram batteridrivna tigersågar ur bagageluckorna och se till att förvandla taket på den sidoliggande transporten till en dörr. Minuter då förbipasserande trollar fram grimma och grimskaft för att hjälpa till. Minuter då allt ställs på sin spets och när en hotande katastrof som genom ett mirakel får ett lyckligt slut.

Tio dagar efter olyckan trycker jag på REC-knappen inne i Smålandspostens poddstudio. Mitt emot mig sitter Lussi. Det är alltid roligt att starta en inspelning men jag har aldrig tidigare varit gladare över att se Lussi än vad jag är nu. Livs levande. Skärrad men skarp, redo att berätta sin dramatiska historia.

Vi skriver i dag den 10 mars. Vintern har gjort en farlig comeback i nästan hela vårt land samtidigt som ridsportens tävlingssäsong är igång för fullt. Det är en farlig kombo. Mitt budskapet är ett: Ta det lugnt därute!

Tack för att ni tog er tid – och jag rekommenderar er alla att lyssna på miraklet på väg 23 i podden Fria Tyglar som ni hittar på Spotify, Podcaster och på andra ställen där poddar finns!

Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag greppar handtaget, vrider om och känner att dörren är öppen. Sedan kliver jag in i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som en mix av vemod och framtidstro. Vemod, eftersom jag har massor av härliga minnen från den här platsen och som etsat sig fast. Framtidstro, eftersom dörren faktiskt är öppen efter att ha varit låst i över ett år. Jag tittar in i kontoret och möts av exakt samma syn som när jag senast såg det. Lektions- och ekonomipärmarna står prydligt uppställda på hyllorna. Pokalerna är kvar i ett skåp. Till och med datorn finns kvar på skrivbordet. Det är välstädat men i övrigt känns det precis som om någon flyttat ut ur sitt hus utan att ta med sin en enda liten pinal.

Jag befinner mig på Theleborgs Ryttarsällskap. Den mysiga lilla klubben mitt i inne Växjö där social trivsel hade lika hög prioritet som hästvården och undervisningen. Det var här Angelo och LillyBelle lärde sig rida, här de skaffade sina första ridkompisar och här de hängde på mysiga skollovsaktiviteter. Det var här LillyBelle blev så svårt förälskad i Erika att vi till slut köpte ponnyn till henne. Så många minnen.

Men Theleborgs Ryttarsällskap är också en klubb som inte längre existerar. Konkursens järnnäve slog till i april förra året, då stallet sedan länge var tömt på allt tänkbart hästliv. Sedan dess har allt varit låst och igenbommat.

Fram till nu. Sedan årsskiftet har vår nuvarande klubb, Växjöortens Fältrittklubb (VFK), tagit över som nya hyresgäster hos Växjö kommun, som i höstas köpte konkursboet. På köpet följde namnrättigheterna till Theleborgs Ryttarsällskap och någonstans känns det skönt att namnet får leva kvar.

Den här historiska söndagen skakar vi nytt liv i den fina anläggningen med det enorma ridhuset, uppfört så sent som 2005. VFK har nämligen beslutat att anordna en dag för klubbens elit- och division 1-lag på ponnysidan, där trivsel och teambuilding varvas med träningspass för Ann Liwing. Det är en underbar syn att se den grusade parkeringen fyllas av lastbilar och hästtransporter. Det andas liv, mening och glädje i stadsdelen Teleborg igen.

När jag sedan öppnar dörren in till ridhuset för att gå upp till den generöst tilltagna läktaren upptäcker jag att det finns obehöriga därinne. Närmare bestämt en kvinna med vad jag gissar är hennes två barnbarn. Småttingarna kutar runt under läktaren och har roligt. Kvinnan tittar på mig och säger:

– Har klubben öppnat på nytt?

Jag förklarar läget, att det är VFK som genomför en tränings- och trivseldag för sina lagryttare.

Kvinnan säger:

– Åh, vad roligt. Det har varit så hemskt att se det här stället stå tomt. Det var alltid fullt av liv här varje dag.

Tänka sig. Stället har inte varit upplåst i mer än max en halvtimme och det lockar redan till sig folk utifrån. Jag inser att fler än jag känner precis som jag. Känner den där mixen av vemod och framtidstro i magtrakten.

Det blir en perfekt dag. Den inleds med att de unga ryttarna får presentera sig för varandra, fortsätter med inspirerande tips och undervisning av klubbtränaren Katarina Torstensson. Efter att lunch delats ut och ätits upp förflyttar sig skaran av unga ryttare till ridhuset, där vi föräldrar redan tagit plats. Katarina går den uppbyggda banan med ryttarna och kommer med tips på vad som är viktigt att tänka på.

Därefter tar Ann Liwing över och följer ett logiskt upplägg där först B-, sedan C- och till sist D-ponnyekipagen tränas. Theleborgs Ryttarsällskap lever igen. I ny regi men på samma anläggning och med någonting nytt och hållbart på gång. Det gör mig glad.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Tycker du att livet går på lågvarv? Massor av stillasittande som plågar dig? Känner du att utmaningar saknas? I så fall har jag ett råd till dig. Bli ponnyförälder. Jag lovar: livet förändras otroligt snabbt, det antar ett tempo du inte visste fanns och du ställs inför utmaningar du inte trodde att du skulle fantisera om att klara av.

Ni som följt den här bloggen sedan mitt första postade inlägg hösten 2018 vet kanske vad jag talar om. Allt går i rasande fart, all onödig fritid – exempelvis att umgås, festa och kolla på sport – är plötsligt raderat från kartan och i centrum står små människor på två ben och stora djur på fyra. Kring dessa kretsar allt och du kommer otroligt nog att märka att du älskar det, över allt annat.

Utmaningarna följer en progressiv skala. Svårighetsgraden ökar, vilket per automatik innebär att även ditt eget ansvar ökar i samma takt, trots att du inte trodde det var möjligt. Söndagen som nyss passerade innebar en sorts milstolpe när det gäller mina egna utmaningar.

Denna dag står tävling på programmet för både Angelo och LillyBelle men skillnaden mot en vanlig tävlingsdag är att barnen ska till varsin tävlingsplats; Angelo till skånska Osby med Rosie medan LillyBelle är anmäld till fyra starter i Tingsryd med sina små vänner TW och Peggy.

Eftersom mänsklig kloning ännu inte blivit verklighet finns det bara en sak att göra. Vi delar upp oss. Malin och Angelo tar Rosie med sig i lastbilen ner till Osby medan de nästan tvillinglika skimlarna TW och Peggy lastas i transport och hakar på mig och LillyBelle till Tingsryd. Att vara ansvarig vuxen för ett barn och två ponnyer, som dessutom ska starta tätt efter varandra, är en utmaning som heter duga. Pressen jag känner blir inte mindre när LillyBelle spänner ögonen i mig mitt i stallgången och säger:

– Pappa, i dag måste du verkligen vara lite självgående.

”Självgående?” Undrar var hon hört DET ordet? Kan hon MÖJLIGEN ha överhört en monolog Malin haft med mig under någon tidigare tävling? tänker jag.

Jag lovar att vara så ”självgående” jag kan och resan ner till Tingsryd går så bra den bara kan, eftersom vi efter 40 minuter kommer fram till ridhuset och parkerar. Erfarenheten har lärt mig att LillyBelle är extremt fokuserad under tävlingsdagar och ingen man leker med. Jag vet att hon kommer att bossa med mig, anmärka på saker jag inte gjort men som hon tycker att jag borde ha gjort. Precis så blir det, men jag är förberedd på det och håller god min.

När det är dags för bangång får LillyBelle gå banan själv. Jag vet att hon aldrig skulle vilja ha mig vid sin sida ändå och jag vet också att hon trivs inne i sin bubbla där hon går och letar efter de snäva omhoppningssvängarna. LD och LC står på schemat för både Peggy, som är stor A-ponny, och TW, som är en miniatyr-B-ponny.

När det blir dags för första start kommer en ny utmaning. LillyBelle kräver att jag filmar alla ritter och det är inte lätt med en ponny i handen. Här gäller det att hitta hjälp och det hittar man nästan alltid i denna hjälpsamma sport. Medan TW hålls under uppsikt av vår vän Mia smiter jag in i ridhuset, får upp mobilen och filmar dagens första ritt. LillyBelle och Peggy vinner och jag filmar även ärevarvet.

Vi räknar sedan ut att vi utan problem hinner lasta in Peggy i transporten innan det är dags för nästa start. TW har nämligen startnummer 16 av 19.

När LillyBelle och TW rider in behöver jag därför inte ens leta efter någon som kan hjälpa mig att hålla. Jag kan sitta på läktaren med avslappnad nervositet och filma och följa det som händer. TW är TW som ni säkert vet. Ibland slår hon till, ibland känner hon inte riktigt för det. Men den här dagen ser jag direkt att den lilla ponnyn är taggad. LillyBelle lotsar henne runt banan på bästa vis och när hon når mållinjen är det på en tid som är sju hundradelar vassare än ledaren. Ingen av de efterföljande ekipagen kan heller hota och plötsligt kan vi räkna in två segrar av två möjliga. Fast TW vore ändå inte TW om hon inte bjöd på lite dramatik genom att dra vänster mot utgången när LillyBelle vill rida höger under ärevarvet.

Jag hänger på, försöker vara ”självgående”, ligga steget före och trots att LillyBelle pikar mig då och då tycker jag att jag klarar mig hyfsat. Vi tar en lunchpaus och slappnar av en stund innan det är dags för nästa klass, LC. Där tar Peggy sin andra seger för dagen och när LillyBelle ger sig iväg på TW ser det åter helt bländande ut. Men precis när jag börjar fundera på hur omhoppningen kommer att se ut tar det stopp. I efterhand berättar LillyBelle att hon ”släppte efter för tidigt” och själv tar fullt ansvar för missen. Tävlingsdagen avslutas med en uteslutning men i övrigt – en helt fantastisk söndag i Tingsryd.

Bara hemfärden återstår. Klockan börjar närma sig 13 och till saken hör att jag själv ska börja jobba på Smålandsposten två timmar senare. Jag ska bevaka Timrå–Växjö Lakers och känner att jag är ute i hyfsat god tid.

Vi ger hästarna mash, gör i ordning dem och lastar dem odramatiskt.

Jag har gjort mitt jobb som ponnypappa, klarat av en tuff utmaning och sätter mig i förarsätet med en suck av lättnad.

Sedan vrider jag om startnyckeln.

Ingenting händer.

Displayen lyser, det kommer ett oroväckande ljud men bilen startar inte.

Jag försöker igen.

Samma sak.

Helt dött.

Batteriet har laddat ur.

Det är nu den stora och mest oväntade utmaningen kommer. Jag analyserar läget. Jag har en dotter och två hästar med mig. Jag har en bil som inte startar och en hockeymatch att bevaka på en tidning som har drygt 150 000 läsare. Det är nu det gäller att hålla sig kylig i skallen, trots att den jobbiga känslan mellan hopp och förtvivlan obönhörligt smyger sig på. Under mina snart 33 år med körkort har jag varit med om att batteriet kejkat vid kanske fem tillfällen. Vid inget av dessa tillfällen har jag haft väntande hästar i en påkopplad transport. Jag har heller inte haft ett viktigt uppdrag i tjänsten att tänka på inom två timmar.

Efter ett par nya rent desperata försök att vrida om startnyckeln ger jag upp.

Jag behöver hjälp.

Jag behöver till att börja med ett par startkablar, vilket jag dumt nog inte tänkt på att utrusta bilen med. Dessutom måste jag ha hjälp av en bil som står parkerad intill min egen.

Tiden går. Jag frågar runt efter någon med kablar men får nekande svar. Klockan tickar. Håll dig lugn bara, tänker jag. Håll dig lugn. Det ordnar sig. Eller – gör det det?

När jag är nära att misströsta och börjar fundera på vad som skulle hända om jag står kvar här på en grusparkering i Tingsryd när pucken släpps sätts plötsligt en händelsekedja igång.

Jag får syn på ponnymamman Frida, som är från Tingsryd.

Jag går med raska steg fram till Frida, frågar om hon vet någon som kan hjälpa mig.

Ponnymamman Frida pekar på ponnypappan Kalle.

När jag går fram till ponnypappan Kalle pekar han på ponnypappan Hasse.

Ponnypappan Hasse är killen med koll, killen som kan bilar.

Ponnypappan Hasse tar upp sin mobil och säger att han ska ringa till en bilmekaniker han känner.

Hoppet återvänder men släcks lika snabbt när mekanikern inte svarar.

Då går ponnymamman Angelica förbi, mamma till LillyBelles kompis Ayleen och även god vän till oss.

Ponnymamman Angelica säger att ponnypappan Mange har startkablar. Hon ringer till sin man, ponnypappan Andreas, som snart dyker upp. Så dags har ponnypappan Hasse hakat på i vårt lilla gäng och snart har ponnypappan Mange letat fram sina kablar.

Ponnypappan Andreas, som lyckligtvis har sin bil parkerad intill vår, sätter sig i bilen och vrider om startnyckeln medan ponnypappan Hasse kopplar på kablarna. Efter lite meckande där ponnypappan Andreas får backa några meter med sitt ekipage står hans motorhuv i linje med min bils bagagelucka, där batteriet sitter. Ponnypappan Hasse kopplar på kablarna, jag vrider om startnyckeln och ljudet jag hör kan vara det skönaste jag någonsin hört.

Med rådet att bli ponnyförälder, som inledde den här texten, följer ett löfte. Ponnyföräldrar hjälper alltid varandra, oavsett vad det handlar om. Det är både en styrka och en trygghet.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag inleder den här texten med att citera Ulrika Fåhraeus aka Ponnymamman, som gav mig ett långt och gott skratt tidigare i veckan. Hon återpublicerade ett Facebookinlägg från 2019 där hon jämför de olika medicinskåpen hos hästägare:

”I hästägarens medicinskåp för människa: 1 tom Desivon och 2 plåster. 1 död fluga. I hästägarens medicinskåp, förlåt hemmavårdcentral för häst: 18 olika sårtvättsvätskor, 1000 olika salvor, 1 garderob full med vetwrap, 1 annan garderob full med bomull och kompresser, 1 hopfällbar fältkirurgianläggning och 1 uppblåsbar ambulans”.

Jag skrattar högt även nu när jag knattrar ner tecknen.

Skrattade gjorde jag däremot inte när jag för ett par veckor sedan läste ett mejl från Shady i min inbox. Shady, med efternamnet Gamhour, är en mycket lovande proffsboxare med bas här i Växjö. Om jag förstår Shady rätt finns det mycket som talar för att han under 2023 får gå en ny titelmatch i USA. Men det var inte den kommande titelmatchen hans mejl handlade om. Shady ville göra någonting annat. Han ville skriva av sig. Det gjorde han. Och det han skrev var så insiktsfullt och angeläget att jag beslöt att publicera det som en gästkrönika i Smålandsposten.

Få sporter är mer förknippade med testosteron och machokultur än boxning. Det är de kaxiga onelinernas sport. De youtubade knockoutslagens mecka. Det är en sport som av tradition dryper av manliga dygder och klassiskt hjältemod.

Det Shady Gamhour gör i sin krönika är att slå larm. Just detta som jag lite slarvigt beskriver ovan vänder sig Shady emot. Han ogillar starkt machokulturen och vad den för med sig in i träningslokalerna. I sin text uppmanar han alla föräldrar till kampsportande barn och ungdomar att kritiskt granska verksamheten deras barn är involverade i.

Han skriver det av egen erfarenhet. När Shady själv, som 16-åring, började träna boxning skickades han efter bara några månader in i ringen för att gå en match.

”I den första matchen tog jag mer slag och fick mer skada (ytligt) än vad jag fått under hela min proffskarriär. Jag bröt näsan, men blev hemskickad efter tävlingen utan att någon hade koll eller ens frågade hur jag mådde. Jag hade huvudvärk och kan såhär i efterhand misstänka att jag utöver den brutna näsan även fick en hjärnskakning” skriver Shady i krönikan som du kan läsa i sin helhet här (öppen för alla).

Shady skriver också att han, under de senaste åren, sett helt försvarslösa barn släppas upp i ringen med ledare och tränare skrikandes i ringhörnan. De är så tekniskt underlägsna sina motståndare att de inte har en chans att undvika skador. ”De får ta emot många och hårda slag mot huvud och kropp, vilket gör ont eftersom jag ser mig själv i dem” skriver Shady.

Steget från boxning till ridsport är stort, men det finns ändå någonting i Shadys ord som tar tag i mig, får mig att göra en koppling. Det finns visserligen ingen större likhet mellan klapprande hovar i en paddock och en rak höger i ringen. Det finns heller inte, vad jag hört, några tränare inom ridsporten som hetsar nybörjare att direkt inleda en tävlingskarriär.

Jag ser ändå en likhet som förenar boxning och ridsport, på gott och ont.

Tuffheten.

Det är tufft att vara boxare, det är tufft att vara ryttare. Det krävs hundraprocentig närvaro och fokus i utförandet, annars går allt åt pipan. Du förväntas vara tuff när du rider eller boxas. Du förväntas också vara extremt tålig.
Det jag undrar är om tuffheten och tåligheten kan gå från att vara en tillgång till att bli en riskfaktor?

Det finns ett flitigt begrepp som används av allehanda idrottsutövare och som jag hört i jag-vet-inte-hur-många intervjuer jag gjort. Efter en förlust säger man inte sällan: ”Nu är det är bara upp på hästen igen som gäller”.

Är det verkligen så enkelt? Är det verkligen så bra att göra det, rent bokstavligt? Om du brutalt kastats av din häst – är det då lämpligt att direkt sätta sig i sadeln igen? Jag tycker inte det. ”Man får inte låta hästen vinna” har jag hört som argument, men aldrig riktigt förstått innebörden. Det låter bara som en klyscha utan mening. Det är en sak om du faller av en häst och landar på fötterna, tänker jag. Men om du landar och slår i huvudet, armen eller får ont i ett ben? Ska du inte hellre åka till sjukan och undersöka dig då än att direkt sätta dig i sadeln? Risken i det läget är att du kastas av igen – med ett resultat som kan bli förödande.

Jag vet inte. Jag vet bara att vi inte i vår familj använder uttrycket ”Upp på hästen igen” efter en avfallning.

Många sporter satsar i dag mycket pengar på det som kallas spelarnas säkerhet. En hockeyspelare som fått en huvudtackling tas omedelbart ur spel och undersöks av läkare. Vid konstaterad hjärnskakning, om än aldrig så lindrig, sätts spelaren direkt i den så kallade hjärntrappan, där han eller hon måste genomgå sex olika steg för att anses spelduglig igen, med en minimitid på sju dagar utan någon isträning. Jag noterar med glädje att även Svenska Ridsportförbundet infört hjärntrappan och lanserar den. Bra!

Jag har, bara under de drygt fyra år jag varit ute på ridtävlingar, sett ett antal otäcka fall. Flera gånger har jag sett ryttare lämna banan i ambulans men jag har även, i flera fall, med förvåning noterat att de redan veckan därpå kört på som vanligt i nya tävlingar.

Lite gips på armen är väl inte så farligt? Det gör fortfarande ont i huvudet men jag KAN bara inte missa det här viktiga kvalet. Benet värker som sjutton men jag måste ju tävla.

En sådan tuffhet är på ett sätt imponerande. Jag minns exempelvis när handbollslegendaren Ola Lindgren spelade en stormatch i VM med bruten näsa, försedd med en sorts Hannibal Lecter-mask. På ett annat sätt är den tuffheten rent idiotisk.

Vad jag vill säga med allt detta är egentligen bara en sak:

• Var rädda om er därute. Ni håller på med en av världens mest underbara men också en av världens farligaste sporter. Och om ni tycker att Ponnymamman är någorlunda pricksäker i sin analys skulle jag vilja rekommendera er alla att jämna ut innehållen i respektive medicinskåp.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

David avslutar sin kommentar med orden ”Släng inte ut mig”. På raderna ovan har han just bekänt att han sedan den 4 januari inte längre är ponnypappa. Detta datum for nämligen Charlie tillbaka till sin ägare. En ponny David och hans familj saknar varje dag. Charlies box står dock inte tom, berättar David, utan har övertagits av Cessan, 166 centimeter i mankhöjd.

David skriver: ”Jag hoppas jag får vara kvar i den här gruppen. JAG behöver det. JAG behöver få ta del av alla era kloka ord och tips. JAG behöver ett forum där JAG kan få skriva av mig. Jag är ju ju fortfarande pappa och en häst är ju som en ponny… fast lite större bara!”

Som gruppens administratör skulle jag aldrig ens tänka tanken att kasta ut någon, vars barn inte längre rider ponny. En gång ponnypappa, alltid ponnypappa, är mitt eget motto. Dessutom beskriver David på ett fint sätt vad jag själv och många andra känner.

Vi VILL vara tillsammans, om så bara i en Facebookgrupp. Vi VILL verkligen fråga, svara, läsa och skratta tillsammans trots att det bara sker framför en skärm.

I oktober 2020 startade jag gruppen Ponnypappor i Sverige. Jag klargjorde direkt att mammor är lika välkomna som pappor. Att dopnamnet blev vad det blev beror på två saker.

1) Jag gillar ordet Ponnypappa.

2) Jag tror att fler män än kvinnor har hamnat i exakt samma situation som jag och blivit ofrivilligt inkastade i en sport som snabbare än man kan ana går från obegripligt främmande till att mer likna en drog.

Jag startade gruppen Ponnypappor i Sverige i oktober 2020 eftersom jag själv saknade ett forum för sådana som jag. Ett forum där ingen fråga anses vara för korkad och inget svar för dumt. Ett forum där ponnyföräldrar kan lära av varandra och ha roligt tillsammans. Ett forum där igenkänningsfaktorn ofta är omedelbar men där även ett sådant litet viktigt ord som tröst också kan finnas med på ett hörn.

Jag hade låga förväntningar, väl medveten om att nio av tio FB-grupper brukar självdö efter några veckor. Jag misstänkte att jag själv skulle tvingas posta inlägg på löpande band för att hålla liv i gruppen. Drygt två år senare är det länge sedan jag började häpna. Sanningen är att jag själv inte behövt göra någonting för gruppen, förutom att godkänna medlemsförfrågningar. Ponnypappor i Sverige har visat sig vara en grupp som från dag ett drivit sig själv. Jag hade heller ingen aning om hur stort intresset skulle vara för en grupp för ponnyföräldrar. Tänkte att om vi når hundra medlemmar är det bra. Den här veckan passerade vi 1000. Helt otroligt kul!

I Ponnypappor i Sverige postas allt från dotterns första rosett till seriösa frågor om det behövs yrkeskörkort om man kör lastbil som ägs av ett företag. Här undrar vi om allt från vilken som är den perfekta dragbilen till vilken kappa eller rock som är bäst när man groomar. Här bjuds det på lifehacks, lästips och dokumenterade bortgöranden. I ett samhälle där uppträdandet i sociala medier håller på att urarta med hat, hot och drev är det dessutom underbart befriande att tillhöra en grupp där tonen ständigt är vänlig, humoristisk, hjälpsam och uppmuntrande.

Ena dagen tipsar Camilla om att skidglasögon är det perfekta skyddet vid ridning i spiksnö. Andra dagen lägger Pontus upp en film som skildrar jakten på det perfekta svanstvättmedlet. Johan sticker emellan med en rapport från dotterns segerlopp i ponnygalopp på Bro Park medan Frida travesterar Askungen och på sin egen fråga ”Vad är väl en kväll i ridhuset” svarar: ”Den kan ju va fruktansvärt långtråkig, o dötrist o tråkig o alldeles… alldeles underbar!”.

Utan den här gruppen och den kraftkälla den utgör hade jag haft svårt att hitta min identitet som ponnypappa. För mig är gruppen ett motmedel mot den känsla av ensamhet och visst utanförskap som lätt kan infinna sig i en helt ny och okänd ridsportvärld. Om vi väger in hur mycket tid vi föräldrar lägger ner på våra barns intresse och fyrbenta älsklingar är det därför både stärkande och roligt att få läsa kommentarer som den Linda skrev i höstas:

”Var domare/överdomare på Grevagården idag, och måste säga att jag faktiskt reagerade på att det var väldigt många mer engagerade pappor på dagens tävling än när min egen dotter tävlade ponny för ca 10 år sedan. Heja er! Så kul att se ert engagemang och er tajta relation till era barn. Blir varm i hjärtat av av alla ’high five’ och coachning. Fortsätt så, var de bästa förebilderna för våra barn och ungdomar – och självklart likaså till alla grymma ponnymammor, ni är såååå grymma allihopa!”

Stefan är en av gruppens flitigare skribenter. Han är väldigt bra på att blanda skämt och allvar och kommer med påhittiga och dråpliga inspel med jämna mellanrum. För ett tag sedan publicerade han en dikt om ponnypappor han bett en AI-dator fundera ut åt honom.

Så här lyder datorns resultat (oredigerat):

”Ponnypappa, du är vacker

Med ditt mjuka man och din vänliga själ

Du tar hand om dina små och älskar dem väl

Din glädje är synlig i ditt leende stolt

Och du ger dem kärlek och omtanke med varje steg du tar

Du är en fadersfigur och en skyddande vakt

Du hjälper dem att växa och blomstra

Och lär dem att världen och om livet

Du är deras stöd och deras rådgivare

Ponnypappa, din skönhet lyser igenom

Du är en viktig del av deras liv

Och vi är tacksamma för allt du gör”

Är du förälder till ett ridande ponnybarn? Känner du att du vill ta del av vad andra i ditt läge funderar över? Ta klivet med in i vår gemenskap. Ponnypappor i Sverige finns till för sådana som du!

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Intresserad av Ponnypappor i Sverige som den beskrivits ovan? Då kan ni enkelt gå med i gruppen genom att klicka här! Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Drömmen är neutral, varken skön eller oskön och jag minns inga detaljer. Verkligheten är desto mer definitiv och skoningslös. Alarmet förstör drömmen som en slägga krossar ett dricksglas.

De digitala siffrorna visar 04.50 och när jag sträcker ut min vänstra arm ur den varma sköna puppan som skyddas av mitt varma täcke känner jag mig som jag tror att en boxare gör efter ett knockoutslag. Närmast i blindo försöker jag orientera mig, trycka av det tjutande alarmet och komma på fötter.

Var är jag?

Vilken dag är det?

Vad står på?

Sedan, under ett ögonblicks klarsyn, faller alla bitar på plats. Jag kommer på mig själv med att känna en inre glädje, trots den obarmhärtigt tidiga reveljen. Det är ju tävlingsdag. Vi ska åka iväg till Skåne, hela familjen, och redan före klockan fem en söndagmorgon får det mig att känna glädje.

Det är i sig en känsla som gör mig stolt. Om du inte känner en genuin kärlek till den här sporten tror jag heller inte att du klockan 04.50 en söndag kan känna glädje över det som väntar och över de 24 000 steg som mobilens hälsoapp ska senare ska visa att jag avverkat.

Men jag gillar läget. Gillar till och med LillyBelles ömsom ljudlöst buttra ömsom ljudligt rasande morgonhumör. Med åren har jag lärt mig att det är så hon är under tävlingsdagar; så koncentrerad, fokuserad och uppspelt att restprodukterna pyser ut genom en ventil av irritation. På en skör tråd av trötthet och känslor balanserar vi vidare tillsammans. Vi tar, för ovanlighetens skull, ut hästarna direkt och ger dem frukosthö i hagarna för att vi ska hinna mocka, fylla på vatten och lägga in foder till kvällen redan här. Att slippa allt detta när vi utpumpade återvänder hem är guld värt.

När lastbilen rullar iväg i beckmörkret efter en intensiv timme äter vi frukost ombord. Jag slås än en gång av den märkliga och mäktiga glädjen jag känner; glädjen över att köra 16 mil söderut och knappt se en enda medtrafikant under hela resan trots att lejonparten av sträckan är förlagd till E4:an. 

När vi når destinationen Åstorp visar temperaturen tre plusgrader och det regnar lätt. Det var minus nio dagen före och parkeringen består, som på de flesta andra ställen, enbart av grus. Grus som nu blivit till gyttja och lervälling. Till och med det läget gillar jag. Det är en konst att gilla läget. Alla fixar inte det, jag själv hade inte fixat det för några år sedan men nu gör jag det. Jag gillar verkligen läget. 

Vad säger det om mig? 

Att jag blivit galen? 

Att jag blivit bra på något?

Trots lervällningen, vätan, tröttheten och alla de 24 000 stegen längtar jag aldrig hem, ser inte fram emot att dagen ska ta slut. Tvärtom tycker jag att schemat är perfekt, med fyra klasser efter varandra och där vi har en start i varje klass. Har man väl tagit sig till tävlingsplatsen gör man bäst i att njuta av tävlingarna, känna spänningen inför varje hinder som ska besegras och kolla in sluttiderna.

Nu får jag se LillyBelle och Peggy vinna sina två klasser. Nu får jag se en Angelo som trots ett stopp i första och ett pet i andra klassen med Hilda är otroligt nöjd med sin dag. Att se den mognaden och utvecklingen – att han äntligen börjar lära sig skilja mellan resultat och prestation – gör min glädje ännu större.

Sannerligen – ridsport förändrar livet. 

Att älska klockor som ringer klockan 04.50 är bara ett i raden av bevis för det.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta.

Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här. 

Det händer något i mig varje gång jag ser en tom anläggning. Ett stråk av vemod drabbar mig varje gång jag kör förbi en nedlagd fabrik, en ödelagd lagerlokal eller – i värsta fall – ett helt slumrande samhälle som en gång i tiden sysselsatte hundratals arbetare som blomstrande bruksort. Att se spökstäder med en ljus historia men hopplös framtid – det vilar någonting mörkt och definitivt över det. Det känns i hela kroppen.

På andra plats på vemodstoppen kommer havererade projekt som såg bra ut på det berömda papperet men sedan inte visade sig vara kompatibelt med det som avgör det hela, nämligen verkligheten.

Därför är det med stora ögon och suckande hjärta jag läser om mastodontbygget i Nyköping. Artikeln ”Ingen vill driva Nyköpings ridanläggning” har, föga förvånande, blivit veckans mest klickade här på Ridsports sajt. Alla andra verkar ha reagerat på samma sätt som jag och blixtsnabbt tryckt på rubriken för att läsa mer. Vi som gjort det har noterat att Anna Nyberg svarat för ett fint journalistiskt hantverk när hon reder ut den tråkiga historien på ett begripligt sätt. 

Den dystra sanningen: Trots att nästan 80 miljoner kronor plöjts ner i byggandet av en stor, mäktig och hypermodern ridanläggning finns det ingen som vill driva den. 80 miljoner av skattebetalarnas pengar till ridsporten låter mycket. Det är det också, men samtidigt har behovet av nya ridanläggningar i Sverige länge varit skriande. Många kommuner har vaknat upp (jag ska snart ge exempel på en) och insett att ”nu är det ridsportens tur”.

Gott så.

Ändå står Nyköpings anläggning i princip tom, så när som på en miniridskola med fem ponnyer.

Vad har hänt?

Hur är det möjligt?

Svaren finns, både direkt och indirekt, i den välskrivna texten. Som jag ser det har två generalfel begåtts. 

1) Expertisen som försvann.

Det framgår att Nyköpings kommun initialt engagerade ett stort antal aktörer kopplade till ridsporten, som fick säga sitt. Allt från lokala föreningar till rådgivare på Svenska Ridsportförbundet var med. Gott så, men sedan blev det knäpptyst. Valet att inte gå hand i hand med expertisen under hela resan – det är det första generalfelet i denna historia. Ett fel som i sin tur lett till ytterligare fel under byggprocessen och skapat en modern anläggning med irriterande brister som enkelt kunnat undvikas om expertisen varit med på hela resan.

2) Att jämföra äpplen med päron.

I Nyköping finns en gigantisk sportanläggning ute på Rosvalla som jag förmodar att kommunen med all rätt är väldigt stolt över. I detta idrottskomplex samsas utövare av hockey, pingis, tennis, boule och flertalet andra sporter. Här arrangeras mässor och konserter. Här kan du äta på två restauranger. Och så vidare. Vad jag vet är Rosvalla ett på alla sätt lyckat projekt.

Tyvärr verkar det som att samma idékoncept som gjort Rosvalla stort och framgångsrikt funnits i kommunens tankar när ridanläggningen skulle uppföras. Man har jämfört äpplen med päron och kommit fram till slutsatsen att ”Äh, vadå? Båda är frukter, nu äter vi” istället för att betrakta dem som två vitt skilda ting. Du kan nämligen inte jämföra bollsporter med ridsport. Det går inte. De har helt olika DNA, skilda förutsättningar och skilda behov.

Istället för att söka efter en stor stark arrendator verkar kommunen kallt ha räknat med att Rosvallas hockey, pingis, tennis och boule i ridsporten skulle ha sin motsvarighet i storhäst, ponny, western och island. Som jag tolkar det närde kommunen fromma förhoppningar om att olika ridsportföreningar och verksamheter skulle strömma till anläggningen, hyra in sig och dela upp allt sinsemellan. Ett koncept, till och med i teorin upplagt för konflikter. Ett upplägg som över huvud taget inte existerar i ridsportsverige och som totalsågas av förbundets ridskolerådgivare.

Att det handlar om ett fiasko högt upp på pinsamhetsskalan avslöjas inte minst i den avslutande faktarutan. Där framgår att Tidningen Ridsport under s-e-x veckors tid förgäves försökt få den mest drivande politikern att ställa upp på en intervju. 

Jag bor i Växjö och allt annat än en lokalpatriot. Växjö är inget paradis, inte direkt staden du förlägger semestern till och så här års ser du i princip aldrig solen. Men det finns en sak jag som medborgare i Växjö är väldigt stolt över: Arenastaden. 

Arenastaden är vad den heter. Den utgörs av fyra moderna anläggningar: för hockey, fotboll, innebandy och friidrott. Upplägget är som i Nyköping fast tvärtom, både politiskt och i praktiken. Medan bråken verkar ha avlöst varandra under kommunfullmäktiges sammanträden i Nyköping visade Växjö kommunpolitiker motsvarighet prov på en imponerande samarbetsvilja och enighet när beslutet om Arenastaden fattades runt 2010.

Upplägget var unikt, men det var ingen kommunal och hastigt uppkommen snilleblixt som låg bakom. Upplägget skedde på initiativ från föreningarna i nämnda sporter.

Det gick ut på följande:

• Kommunen lånar ut pengar till föreningarna för uppförande av anläggning. 

• Föreningarna bygger, äger och driver anläggningarna och betalar marknadsmässig ränta och amortering till kommunen. 

• Utöver det betalar Växjö kommun ut ett fastställt driftbidrag till varje klubb och år.

Alltså: det kommunen gjort är att låna ut pengar till bygget och sedan betala ut årliga driftbidrag.

Den första av de fyra arenorna invigdes 2011, den fjärde 2012. Facit hittills kan inte beskrivas annat än som succé. 

Klubbarna blomstrar både på bredden och i toppen. Barn- och ungdomsverksamheten växer så det knakar medan föreningarnas effektivt slimmade organisationer kunnat kapa kostnader och bygga upp eget kapital för att även satsa på eliten. Vi har sedan Arenastadens tillkomst firat tre SM-guld i hockey, ett cupguld i innebandy, bjudits på friidrotts-SM och fotbolls-EM för damer. Två gånger har Melodifestivalen varit på besök i Arenastaden och konserter, mässor och andra stora evenemang har hållits. Det är helt upp till klubbarna att vara innovativa och hitta lösningar som kan ge klirr i kassan. Kommunen är en finansiär men annars enbart en utomstående betraktare. Jag har otvetydiga bevis för att hela kommunhuset är bräddfyllt av stolthet över Arenastaden.

Det senaste året har vi sett en femte förening som bygger nytt, enligt Arenastadsmodellen. Ridhus, ridskolestall och tävlingsstall är redan färdigbyggda. Två utomhusbanor och kanske även ytterligare ett ridhus återstår att bygga innan det som fått sponsornamnet Abena Arena kan invigas. Det är Växjöortens Fältrittklubb som fått låna pengar av kommunen och därefter, helt efter eget huvud, planerat och iscensatt bygget.

Ridsportproffs, inte kommunala arbetsgrupper, har planerat projektet från ax till limpa och någonting säger mig att även detta bygge kommer att sluta i succé. En sak är säker. Abena Arena kommer inte att stå tom och inga kommunpolitiker kommer att gömma sig för journalisternas frågor i Växjö.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som denna gång gästas av tränaren Ann Liwing och som du hittar där poddar finns! Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.