Rollen som ridlärare innebär många möten. En av mina elever, Fredrika, vill dela med sig av sin berättelse och vad hästarna betytt för henne.
Fredrikas väg tillbaka
”Under pandemin år 2020 sökte jag hjälp för min bristande energi. Det var inte längre roligt att göra saker som jag egentligen tyckte om. Jag ville inte umgås med vänner, min hund eller ens tillbringa tid i stallet.
Jag fick diagnosen depression.
Under hösten samma år kom det även fram att jag hade en ätstörning.
Under den här tiden hade jag blivit medryttare på en 21-årig dressyrponny som hette Cleo. Jag red henne två gånger i veckan; nästan alltid ute på fältet varierat med någon dressyrträning ibland.
Läkarens krav
Hoppning var inget för henne. En gång lade jag fram travbommar när jag longerade. Hennes svar var att stanna och kolla på mig som om hon frågade vad bommarna skulle användas till.
”Jag är dressyrponny”, sa Cleo till mig.
Drygt sex månader senare hade mitt måeende försämrats och jag fick tid hos en ätstörningsklinik . När jag åkte från mitt första möte där så mådde jag illa och grät mer än jag någonsin gjort förut.
Ett av kraven från kliniken var ingen fysisk träning; vilket innebar ingen ridning.
Jag försökte förklara för läkaren att hästarna och ridsporten var min livsglädje. Mamma som också är ryttare förstod mig, men det gjorde inte läkaren.
Hela bilresan hem grät jag och från den dagen började jag distansera mig från hästarna. Jag fortsatte vara i stallet lika mycket men var inte närvarande rent mentalt.
Vändningen
Jag kunde inte släppa tanken på att en ätstörning kunde ta stallet ifrån mig. Stallet var min favoritplats. All oro över att förlora hästarna i mitt liv; resluterade i att jag inte kunde njuta av mina dagar i stallet.
Sommaren gick. Cleo fortsatte ta med mig på uteritterna i skogen, för att vi sedan kunde dansa dressyr ihop på ängen.
I början av sommaren var jag på ridläger på Roslagswestern i en vecka. Under den veckan blev allt som vanligt igen. Jag bodde på gården större delen av sommaren eftersom den platsen gav bäst effekter på mitt måeende.
Det blev den bästa sommaren i mitt liv.
Tidiga morgnar för fodring, hålla lektioner för yngre barn och rida hästar under dagen och därefter den sena kvällsfodringen. Det var det som gjorde att mitt liv kändes perfekt.
Mötet med Monty
Samtidigt som min ätstörningsbehandling börjades under hösten, så fick Cleo somna in. Det blev några riktigt jobbiga månader utan hästar.
Jag frågade min ridlärare Lollo om det fanns någon möjlighet att rida hästarna som hon har hemma i sitt stall.
Jag fick åka dit och provrida en ponny, Monty. Jag tyckte han var svår i jämförelse med ridskolehästarna men blev kär. En vecka senare började jag i Stall Grana Ponnyteam.
Jag började rida Monty tre dagar i veckan. Jag utvecklades mycket på kort tid, men insåg snabbt att det faktiskt inte gick att träna för att tävla utan mat i kroppen. Hela min inställning ändrades och jag bestämde mig för att bli frisk.
Egentligen inte för min egen skull, men för att kunna ge tillbaka lika mycket som Monty gav mig varje dag.
Panikångesten minskade
Problemen jag haft tidigare i ridningen, försvann sakta men säkert i samband med att jag började tillfriskna. Jag blev inte längre sur på hästen utan kunde acceptera att det blev fel ibland.
Mina mentala spärrar försvann, hopprädslan fanns inte kvar och panikångesten inför tävling minskade snabbt för att sedan helt försvinna.
Cleo och Monty hjälpte mig genom min resa i mig själv.
Jag hade aldrig klarat det utan dem.
Cleo hjälpte mig att hålla kvar intresset för att rida även när jag inte ville. Monty hjälpte mig få tillbaka intresset för att utvecklas. De här två hästarna visade mig hur jag kunde leva ett normalt liv. De är anledningen till att jag idag kan säga att jag är frisk från ätstörningar.
Hästarna läker alla sår
I början på sommaren 2022 förlorade jag en familjemedlem och viljan att endast ligga i sängen hela dagen började ta över. Jag bestämde mig för avboka allt jag hade planerat den sommaren och bo hos Marika på Roslagswestern hela sommaren.
Om det är en sak jag lärt mig under tidigare år, så är det att hästarna läker alla sår. Jag spenderade ännu en sommar med tidiga morgonar, sena kvällar och lektioner däremellan.
Förlusten var svår för mig och även om hästarna inte läkte det såret, så hjälpte de mig att få tillbaka livslusten. De gjorde att jag insåg att livets motgångar är värda att möta.
Livet är kort
Min syster hade inte velat att jag låg hemma stirrandes i taket, dag in och dag ut. Hon hade velat att jag spenderade mitt liv med att göra det som gör mig glad. Livet är kort och du vet aldrig när det tar slut, varför ska man då lägga tid och energi på saker som bara drar ner en?
Idag rider jag kvar i Stall Grana Ponnyteam men rider nu ett danskt varmblod som heter Vivvi. Hon är en perfekt utmaning för mig. Vi har på endast två månader hunnit starta allsvenskan i dressyr för Stockholms Fältrittklubb och nästa helg ska vi iväg på en första hoppning på bortaplan.
Mina framtidsförhoppningar med Vivvi, är att vi ska bli ett fälttävlansekipage vilket vi har goda förutsättningar för. Jag kämpar fortfarande dagligen med min depression, men hästarna hjälper mig framåt varje dag.
Vivvi lyfter mig med sin positiva inställning till allt, Monty med hans pussar från boxen brevid och Cleo i mitt hjärta.”
Fredrika
Följ Ridsport på