Ridlärarbloggen: När precis allt går fel
Vissa tävlingsdagar blir mer speciella minnen än andra. Jag minns när jag tävlade fälttävlan hos Muskö. Tillsammans med min hjälpreda Emma styrde jag dit med Ballycar i transporten för att starta H80. Det tog lite mer än 1,5 timme dit. Jag tänkte berätta om några av svårigheterna vi stötte på.
Jag hinner precis ut ur Muskö tunneln innan jag får fel på bilen. (Ja, den var tankad.) En timme kvar tills jag startar och jag befinner mig 6 km från tävlingsplatsen. Bilen kan omöjligt rulla vidare. Jag ringer Malin som befinner sig på tävlingsplatsen. Hon pratar med en i sekretariatet som utan att tveka säger till mig i telefon: ”jag kommer och hämtar dig”.
Räddare i nöden
Jag och Emma lastar ur Ballycar på en busshållplats och kopplar av släpet. Vår fantastiska räddare i nöden kommer, vi kopplar på släp, packar ur saker och jag ställer bilen längre in på en mindre väg. Ballycar kliver rakt in i släpet och vi åker till tävlingen. Sekretariatet hjälper oss, jag startar min dressyr och min hoppning. Inte mina säsongsbästa resultat men min häst var duktig (resultaten berodde inte på uppladdningen utan jag behövde helt enkelt rida bättre).
Först då har jag tid att ringa syrran. Hon är min hjälte och kommer hämta oss på tävlingen efter terrängen.
Jag startar terrängen, felfri på hinder men långsam tid. Rundan i terrängen förbättrar oss i resultatlistan.
Syrran har försökt ringa mig. Jag ringer upp och hon berättar att hon snart är framme på tävlingen.
Pensionärer rycker ut
Jag ringer vägassistans eftersom jag behöver bärgning till min bil. Jag förklarar läget att jag befinner mig på hästtävling.
Strax därefter ringer bärgaren och säger att han är på väg, han är snart vid min bil. Jag berättar att jag ska ta mig dit.
Syrran ringer, hon är framme vid Arbottnavägen 4. Jag ser henne inte. Det visar sig att hon är vid fel Arbottnavägen 4, hon befinner sig 40 min bort.
Jag behöver ta mig till min bil och möta bärgaren. Men hur? Jag lämnar Emma med Ballycar betandes gräs på tävlingsplatsen.
Jag hittar två fantastiska pensionärer som erbjuder sig att köra mig till min bil.
Bärgaren ringer och frågar på vilken adress min bil står. Till vänster, typ, efter Muskö tunneln svarar jag. På en busshållplats som jag inte vet vad den heter i en skog. Eller, vid en busshållplats.
Jag och pensionärerna hittar rätt busshållplats. De lämnar av mig och åker vidare efter att jag tackat dem.
Lagarbete ur krisen
Jag ringer bärgaren och meddelar vad busshållplatsen heter.
Jag ska ta upp bilnyckeln ur min handväska men hittar ingen nyckel. Den är kvar på tävlingsplatsen.
Jag ringer syrran och frågar var hon är. Hon är på väg mot Muskö tunneln.
Jag chansar och ringer Malin. Jag har tur, de är fortfarande på tävlingsplatsen. Det går snabbare för dem att ta med sig nyckeln till mig än att syrran ska hämta nyckeln och sedan åka till mig.
Malin föreslår att de ska ringa Emma och be henne komma med nyckeln men jag förklarar att hennes mobil är slut på batteri. De hittar Emma men hittar inte nyckeln.
De vänder upp och ned på allt, hittar nyckeln och åker till mig.
Bärgaren kommer. Inte så glad på att behöva vänta. Stackaren.
Syrran kör förbi mig och fortsätter till tävlingen för att hämta släp, ponny och hjälpreda. Malin kommer med nyckeln, bärgaren tar bilen och kör iväg. Jag sätter mig på min påse med hösilage och väntar på busshållplatsen.
Syrran hämtar mig och vi kan åka hem. Hon inser att hennes gäster till kräftskivan hemma kommer om tio minuter. Vi har 1,5 timme kvar hem.
Vi inser att våra tre halvblod hemma väntar ute i hagen på att gå komma in. Syrrans världens bästa pojkvän och världens bästa bästis räddar situationen.
Vi skrattar åt eländet som pågått hela dagen. Jag frågar Emma hur det gått för det ekipage som okontrollerat skenat förbi mig på dressyrframridningen. Den stackars ryttaren kämpade. Emma konstaterar att min dressyr hade gått bättre än hennes men att hon slutat på bättre tävlingsresultat än mig totalt. Då skrattade vi ännu mer; inte ens mitt tävlingsresultat var värt lördagens besvär.
PS. Min pappa får än idag stresspåslag när någon nämner Muskö-tunneln.
Ridlärarbloggen: Ett dramatiskt stycke start på året
Naprapaten såg paff ut när jag klev in i rummet hos Rehabteamet dit jag gått för att ultraljuda min axel.
”Vi har patienter som kommer hit och säger att de känner sig överkörda av en buss”, sade han. ”Men när jag läser din journal så inser jag att det är ju precis vad du har råkat ut för!”
”Ja, jo, det kan man säga”, svarade jag.
”Du har brottats med en häst”, fortsatte han.
”Ja”, svarade jag. ”Det är ju tur att jag har ett lager med muskler som kunde agera motståndskraft så jag slapp värre skador!”
Han tittade på mig med tom blick; troligen var det inte ett lager muskler han såg framför sig.
”Hur mår du idag?”
”Ja, jo, det jobbigaste har varit att ta sig upp i sängen.”
Jag känner mig som riddaren i Monty Python”
Jag berättade att min säng är i höjd med bröstkorgen och att jag oftast skuttar upp i den. Nu kunde jag inte det i och med mitt mosade vänsterben. Inte heller kunde jag stöd med armarna och dra mig upp på grund av min högra axel.
Lösningen blev att lägga mig mot sängkanten med axlarna och ”skjuta upp” mig själv med hjälp av mitt friska ben stöttandes mot en vägg.
”Jag känner mig som riddaren i Monty Python” sade jag. ”Han som saknar armar och ben samtidigt som han säger ”I can still fight!”.”
Naprapaten funderade en stund innan han frågade:
”Vad är det med er hästmänniskor som gör att ni bara kör på? Ni är otroligt lösningsorienterade i allt.”
Det har han kanske rätt i. Och det kanske är på gott och ont.
Resultatet från ultraljudet blev en bristning i muskeln på höger axel. Mitt vänstra underben var svullet och lila samt en rejäl smäll mot baksidan av vänster rygg.
En läkare har även undersökt mig och jag har klarat mig utan skador. Alla inblandade försäkringsbolag har jag hört av mig till och de ger otroligt bra service och hjälp.
Återbesöket till naprapaten var komiskt. Jag låg på mage på britsen och skulle vända mig över på rygg. Hur då? Det fick ta tid att genomföra eftersom axeln, benet och ryggen var dåliga på att hjälpa till.
Det jobbigaste momentet under februari har varit att ta på sig jackan. Jag har behövt kasta in högerarmen när jag klätt på mig.
Naprapaten såg ut som att han tänkte ”hon kommer aldrig göra sina rehabövningar”. Men jo då, jag har kunnat göra det medan jag står på lektion och undervisar.
Så vad var det egentligen som hände, varför har årets första två månader var extra fysiskt påfrestande?
I januari råkade jag och en häst ut för ett missförstånd. Jag hamnade på marken och slog i min högra axel. Det hela var verkligen bara ett ”oj” men rörelsen i axeln blev begränsad efter det.
En och en halv vecka senare hjälpte jag en kompis med att rida hennes häst. När jag satt på så reagerade den på att en annan häst travade i ridhuset, kom upp på bakbenen och föll den baklänges på rygg. Tack och lov inga frakturer, men hästen landade över mitt vänstra underben och vänstra sidan av min rygg tog emot i landningen.
Kroppen är mitt viktigaste arbetsredskap som behöver fungera i många år till. Jag behöver ge mig själv rätt förutsättningar för att fortsätta vara stark, hållbar och skadefri.
Det känns väldigt bra att jag är omgiven av bra hjälp. Högkompetent hjälp i kombination med en nyfikenhet att jag vill lära mig mer.
Att arbeta inom ridsporten innebär långa dagar och tuffa uppgifter. Kroppen som arbetsredskap behöver förutsättningar i form av att byggas upp, vila och mat som bränsle.
Jag fascineras av hur mycket folk har att tycka kring ätande; vad, när och hur man äter. För mig är mat ett bränsle som skapar förutsättningar för mig att klara min vardag. Jag funderar aldrig på om jag ska äta utan försöker planera i förväg så att energin räcker till allt jag vill leverera.
Vi kan hjälpa oss själva att bygga mer motståndskraft; då kan vi lättare klara av smällar mot kroppen och orka bättre.
/Lollo
Ridlärarbloggen: Hjälp Christian att hitta sin drömhäst
Hej!
Jag testar här i bloggen om någon kan hjälpa en lagom tjock man i sina bästa år, min vän Christian Björklund, att finna sin nya riktiga ”gubbhäst”.
Sökes:
Trevligt SWB-sto till en låg prisklass med en mankhöjd mellan 164-168 centimeter.
Önskvärt är bra stam för avel. Lätt att hantera och alltid rolig att rida.
Vid uteritt ska man både kunna kolla mail, prata i telefon, kommentera Facebook, kolla Instagram samt vid få tillfällen även vara lätt bakis utan problem.
Gärna en dressyrhäst som gillar att hoppa. Men även ett fint hoppstammad sto med fina gångarter går finfint. Kan den byta är det ett extra plus.
Gillar hästen att tävla och och är en rosettplockare är det bingo.
Planen är att eventuellt tävla när solen skiner, fåglarna kvittrar, det är tunna stackmoln (för lite moln gör att det blir för varmt), är torr barmark och temperatur över 12 grader. Samt att starten är tidigast 13.00 och senast 17.00. (Är det lördag så helst senast 15.30).
Man ska kunna lasta problemfritt och den ska vara lätt att köra. Inte rädd för mindre röntgenfynd men hästen ska gärna hålla mer än sex dagar från köp.
Bra hem erbjudes av en av de bästa läktarryttarna i landet. För visst sitter de bästa ryttarna på läktarna?
Jag tror ni fattar. Om ni kan hjälpa mig med förslag och tips så kontakta Winnroc House på Facebook.
Hälsningar Christian och Lollo
Ridlärarbloggen: Varför behöver vi alltid förklara oss?
På ridskolan diskuterar vi ofta balansen mellan ridning och teoretiska kunskaper.
Vi vill engagera eleverna till att ta del av mer praktisk teori, då vi ser att det finns ett behov.
När vuxna elever har svårt att tränsa, missar rutiner med hästarna och gör misstag som skulle kunna leda till olyckor; inser vi att teoretiska kunskaper brister.
Vi märker en skillnad kring barnen på ridskolan, sedan vi ökade antalet teoritillfällen i deras undervisning. Vi har färre osäkra barn i stallet. De har verktyg att hantera svårigheter men framförallt kan de sätta ord på sin förståelse för hästens beteende.
Det är också tydligt hur barnen blir tryggare av att få hjälp från andra barn och att vi vuxna finns närvarande.
Detta förklarar jag på lektion. Ändå tycker jag att det är orimligt att jag behöver lägga tid på att förklara mig för föräldrar.
Frågor som, hur mycket teori ska barnen ha den här terminen? Innebär det mindre ridning?
Jag får även förklara varför barnen ska ha teori. Många föräldrar vill göra mycket åt barnen, ”för då kan de rida fler minuter”. Men det leder till att vi sedan har 16-åriga elever som inte kan spänna sadelgjorden utan hjälp av förälder.
Jag möter också en frustration från föräldrar att vi inte meddelar i förväg när vi har teori på lektionerna.
”Hade vi vetat om det så hade vi inte behövt åka så tidigt till stallet.”
Det är ju just därför barnen behöver ha teori på sina lektioner; eftersom de spenderar så lite tid som möjligt i stallet.
Det behöver ju inte vara ett aktivt val hos barnen att det är så; många gånger är det föräldrar som väljer att barnen kommer lagom till lektion och åker hem så snart som möjligt efter.
När ridskolans elever plötsligt försvinner så har de skaffat egen häst.
Sedan finner jag mig själv stå på externa hoppträningar, veterinärkliniker, privathästanläggningar och andra sammanhang där jag behöver svara på samma fråga.
Varför kan de här nyblivna hästägarna för lite? De vet inte hur hästar fungerar. De kan för lite. Varför har ni som ridskola förberett dem för lite inför att ha egen häst?
Svaret är; vi har inte sagt till eleven att den är redo för egen häst. Det beslutet har eleven själv fattat.
Många gånger på grund av att hen inte tycker att ridningen är tillräcklig på ridskola.
Vi har sett bristerna redan innan beslutet om egen häst men inte haft möjlighet att ge rådgivning. Frågan är dessutom om tiden till det finns.
Jag pratade med en tidigare ridskolechef som drivit anläggning i Värmland. Hon fick en chock när hon insåg att de flesta eleverna köpte egen häst efter fem år på ridskola. Där de bodde var det billigt att stalla in hästar och hon insåg att som ridskolechef hade hon kort tid på sig att ge eleverna all kunskap hon behövde.
Det var vad hon kunde göra, för att minska risken att hästar och nyblivna ägare skulle fara illa.
Jag tror att grundproblemet är att jag ”säljer ridlektioner”. Jag kanske ska börja kalla det hästlektioner istället; för sanningen är att ridningen är väldigt liten del av vad vi gör.
Ridlärarbloggen: Ridskola med ryttare i alla åldrar
På ridskolorna ser vi tydligt hur ridning är en sport för alla åldrar.
En ridlärarkollega till mig berättade hur hon hade en grupp på tolv elever bestående av äldre damer och karlar i sitt jobb på ridskolan.
Trots att hon med tydlig röst ropade ut i mikrofonen att det var dags att sakta av till skritt så fortsatte Jörgen galoppera. Bengt galopperade upp jämsides Jörgen och instruerade honom att det var dags att sluta galoppera och då saktade han av.
Det blev lösningen på att kommunikationen under lektion skulle fungera.
En annan kollega frågade en elev på lektionen om hon hade svårt att höra instruktionerna.
”Jag tror det är fel inställning på din mikrofon”, sade eleven.
Ridlärare vände sig till en annan elev.
”Anne, tycker du att det är svårt att höra mina instruktioner?”
”Va?”
”Jo, jag frågade om det är svårt att höra vad jag säger.”
”Jag hör inte vad du säger, jag har glömt hörapparaten hemma idag.”
Några av mina elever behöver hinna hem för att avlösa sin barnvakt efter avslutad lektion, andra ska hem till sin ”gubbvakt”.
Jag hade en äldre elev som jag, liksom jag gjorde till de andra eleverna, gav instruktioner.
”Lollo, de har bett mig korta tyglarna i tjugo års tid och det har fortfarande inte blivit bättre.”
Samma elev dök alltid upp oavsett väder, även när det var snöstorm och alla andra elever avbokade sina lektioner.
”Lollo”, sade eleven. ”Jag har sagt till mina kamrater att idag är det okej att gå som en 84-årig gubbe.”
Han skrattade; syftade på sig själv och den hala marken i snöstormen.
En gång dök inte den eleven upp till sin lektion och jag blev orolig eftersom han alltid hade full närvaro.
Veckan efter var han på plats och bad om ursäkt för att han glömt avboka.
”Jag var i fjällen och åkte skidor.”
Idag träffade jag en äldre dam som det fullkomligt strålade om när hon berättade om sin häst.
Hon berättade att hon fortfarande dressyrtränar och känner att det är otänkbart att missa en dags ridning. Hon delade med sig av sin hästs viktiga träningsprogram varje vecka och den målsättning hon arbetar för.
Hennes stora bekymmer var att hon behöver gå en grönt kortkurs för att få rida sina tävlingar.
”Men Lollo,” sade hon. ”Det känns ju märkligt eftersom jag var en av de första som tog grönt kort innan allt blev digitalt. Jag borde ju inte behöva gå kursen; jag kan ju allt det där redan?”
Hon kände stor lättnad när jag tipsade henne om hur hon skulle få hjälp att lägga sitt gröna kort i tdb.
”Ja, för jag har det ju kvar!”
Henne ser vi nog snart på tävlingsbanorna.
/Lollo
Ridlärarbloggen: Små och stora barn, små och stora hjälper
”Ridskolor lär inte barn rida med små hjälper.” Sagt från en person som själv inte undervisar elever. Ett påstående som jag ställde mig frågande till.
Jag minns när Jonna, 6 år, red lektion för mig på sin ponny Nutella. ”Titta, jag kan rida som en fjäril!” Jonna kunde plötsligt hålla ut armarna medan ponnyn travar och släppa tygeln på halsen. Vi övade ridvägar, travade bommar, travade hinder, övergångar, red hinderbanor. Jonnas favorit var att rida på fyrkantsspåret; hon ägnade gärna en hel lektion till just det.
”Jonna”, frågade jag. ”Går det långsamt, lagom fort eller för snabbt just nu?” ”Lagom fort!” Svarade Jonna nöjt medan jag och Jonnas mamma Nina såg ponnyn röra sig så långsamt att klockorna stannar. Jonna hade inga problem med att det tog två varv runt fyrkantsspåret innan hon fick ponnyn att börja trava…
Jonna styrde på ett litet hinder. Ponnyn stack inte iväg i full fart när den såg hindret, utan klev snällt över på mitten. Nutella höll igång i trav bara under förutsättning att Jonna inte glömde skänkla.
Men det fanns en fördel med att tempot sällan når höga hastigheter. Jonna kände sig trygg när hon visste att ponnyn aldrig gick oväntat fort. Hon behövde aldrig hantera för mycket nerv i ponnyn eller oväntade situationer. Ändå var ponnyn tillräckligt känslig för att även svara för små signaler, men viktigast av allt var hon tillåtande för att Jonna ibland vinglade till med balansen eller armen.
Nina sade det ofta; hon kunde inte vara mer tacksam för vad Nutella lärde Jonna. Ponnyn lärde barnet rida bra; jag som ridlärare och Nina som förälder behövde aldrig ha ett hjärta i halsgropen.
Jag tänker, att små barn innebär stora hjälper och stora barn små hjälper. Men det är inte hela sanningen; det är balansen som avgör. Någon som håller på att lära sig rida, har svårt att hålla balansen på hästen. Det går att jämföra med någon som står uppepå en surfingbräda; ju bättre balans desto mindre rör sig personen.
Ridning går ut på att ge en signal i taget. Vi ger aldrig flera signaler samtidigt, utan ju högre nivå vi rider på desto längre och mer avancerade följder av signaler lyckas vi utföra. Som med matteboken; vi börjar med plus och minus vilket så småningom leder till ekvationer.
När vi tappar balansen, ökar risken att vi ger fler signaler samtidigt. Lutar oss vänster för att ta i mer med vänster skänkel; men då säger vikthjälpen ”gå vänster” och skänkeln säger ”gå höger”. Hästen försöker uppnå balans. Vi ska skänkla men samtidigt rör sig armarna ”för att hjälpa till” vilket istället betyder broms.
Känsliga hästar hjälper med andra ord inte till i början av ryttarkarriären, utan skapar mer problem. De missförstår de dubbla signalerna, ökar hastigheten för att hålla balansen, det blir för mycket av allt och de vinglar i takt med ryttaren.
Men, i takt med att balansen ökar så blir ryttaren mer stilla och med i rörelsen. I takt med att eleven mognar med uppgiften blir hen redo för mer finstämda instruktioner; vi leker fram små signaler. Det är magiskt när man lyckas instruera eleverna att rida för vikthjälperna och hästen svarar blixtsnabbt för signalen.
Nybörjarbarnen har fullt sjå att hålla en sträckt tygel, hålla sig kvar på hästen och samtidigt få den att följa fyrkantspåret. På mitt jobb har vi fantastiska med förmågan att lotsa och ”gissa rätt” med de oerfarna samt utmana och bjuda upp till dans för de erfarna.
Måste små barn rida med stora hjälper? Jag har elever som fortfarande är små men större än de var när de började sin ”ridkarriär” med mig och mina kollegor. De är inga stora barn ännu, trots det lyckas de rida med små hjälper och snappar snabbt upp mina signaler. Orättvist att vissa hittar det tidigt i livet. Jag menar, jag har ju precis börjat lära mig rida: trettio år efter att jag började.
Ridlärarbloggen: Vi behöver inte leva med skuld och skam
Jag upplever att många stretar på i det tysta och känner sig väldigt tyngda. Emellanåt också jag själv, men jag hoppas att de värsta av de perioderna ligger bakom mig.
Tyngden av skuld och skam; gentemot våra hästar.
Helgen som varit så reagerar jag över hur många ledsna personer jag mött. Personer där jag behövt torka tårar. Deras tårar är bevis på en besvikelse; de tror att de är väldigt ensamma att känna så.
Besvikelsen är gentemot de själva men framförallt hästarna. De arbetar hårt och målmedvetet men når ända inte fram. De vill prestera, visa att de kan. Inte inför de själva, men gentemot hästarna och till viss del så vill de visa mig att de kan. De vill leverera; besvikelsen kommer när deras insats inte räcker till.
Jag vänder mig mot dem och vågar fråga varför. När jag inser att tårarna inte är en rädsla på att misslyckas utan en besvikelse mot dem själva; så kan jag möta dem i det.
– Du är inte unik. Du är inte ensam om att brottas med dessa känslor och du är inte själv i att känna så. Det enda du behöver är verktygen i att hantera det.
En tränare berättade för mig om en elev hon hade. Eleven var förtvivlad över hur hon inte lyckades rida bra på träningen.
”Vad gör jag för fel?” undrade eleven.
”Du rider för dåligt” blev tränarens svar, varpå eleven blev ännu mer förtvivlad.
Eleven kände en stark övertygelse om att enda alternativet var att lägga ned med ridning och sluta helt.
”Nej, nej, nej” sade tränaren. ”Det är inte det jag menar.”
Tränaren förklarade att det hon menade var att eleven där och då hade för få timmar i sadeln, för lite erfarenhet, för få verktyg och otillräckligt med erfarenhet.
”Du behöver mer av allt det innan du får det resultat du vill ha” sade tränaren.
Eleven slutade aldrig med hästar och ridning efter den feedbacken.
Vi måste någonstans inse att vi gör vårt bästa, så gott vi kan. Att vi medan vi lär oss, ofta kommer göra fel och behöva hantera att misslyckas.
Det handlar inte om att misslyckas mindre, bara försöka träna på ett sätt där vi gör det mer sällan. Se ett bra resultat som en belöning och ett sämre resultat som en lärdom.
Och var inte frustrerad; hjälp finns att få. Du behöver inte vara ensam när du strävar. Och var inte besviken; du gör så gott du kan och senare kommer resultatet av det du gör idag.
Ridlärarbloggen: Letar efter att känslan landar rätt
”Hur känns det?” frågade jag.
”Nä inget bra” svarade Tilda.
Känslan ljuger aldrig, men ibland kan det vara svårt att veta vad man letar efter. Det kan också behövas möjlighet att rida andra hästar; kunna jämföra, få fler verktyg, känna efter andra vinklar.
”Tilda” sade jag. ”Du är en person som alltid äter samma frukost. Det är väldigt sällan du byter ut dina frukostrutiner.
”Det är sant” svarade hon med ett leende.
”Du åker också hem från skolan på exakt samma sätt varje dag. Det skulle aldrig falla dig in att lifta med någon motorcyklist hem från skolan.
Tilda skrattade.
”Nä, aldrig!”
Jag förklarade för Tilda att hon gör alltid allt på exakt samma sätt. Det gör också att hon kommer alltid landa i samma känsla när hon rider.
”Du behöver våga experimentera” förklarade jag. ”Våga prova, våga förändra. För fortsätter du göra som du alltid har gjort så landar du i samma resultat.”
Tilda fick något att tänka på, även om vi båda inser att det Tilda gör är väldigt bra. Hon ska definitivt inte ändra allt, men våga förändra lite grann.
Samtidigt är en av Tildas stora styrkor hennes förutsägbara ledarskap till hästen Cajsa. Det är just det som gör att Cajsa trivs extra bra med Tilda och verkligen vill ha Tilda som ”sin person”.
Cajsa finner trygghet i att Tilda alltid gör samma lika. Hon behöver aldrig vara orolig för att Tilda sätter henne i skrämmande situationer och hon kan enkelt göra rätt eftersom hon vet vad Tilda ber om.
Cajsa är en häst med nerv som inte behöver ”en äventyrlig vardag”. Hon behöver lugn, ro, stabilitet och trygghet. Allt det ger Tilda till henne och Cajsa får känna sig speciell.
Tilda kommer aldrig sätta mer stress i Cajsa samtidigt som Cajsa hjälper Tilda att våga prova nya saker utanför sin komfortzon.
De gör båda varandra lite bättre.
Ridlärarbloggen: Vad är en snäll häst?
Jag hade inte en tanke på att en häst i halsring kunde väcka misstankar hos andra.
”Varför har du halsring…?”
Jag förstod först inte frågan. För mig så är halsringen en naturlig del i min utrustning – jag blir nästan stressad av tanken på att vara utan en.
Nej, jag har inte halsring på alla hästar i alla lägen. Men jag har helst en alltid när jag hoppar och alltid på unghäst. Ibland oftare än så också. Många gånger har halsringen varit en räddning för mig när en häst hoppat till eller jag kommit ur balans; jag slipper ta hästen i munnen.
En insikt jag fått de senaste åren är användandet av martingal. Det visar sig att den ibland används till samma syfte som när jag använder halsring. Det är bara det att det är coolare med martingal än med mitt fegsnöre (halsring).
En annan insikt är hur mycket definitionen ”en snäll häst” kan skilja sig beroende på vem du pratar med; kanske är insikten en liten del allvar blandat med en stor andel humor.
- ”Den blir lugnare när den har huva på sig.”
Lugnare är inte samma sak som att den blir lugn. - ”Den har ett skarpare bett för att det ska bli lättare för barnen att bromsa.”
Samma ponny visade sig vara en avkastarkung. - ”Den har aldrig tappat en ryttare.”
Anledningen kan vara att den bara blivit riden fem gånger. - ”Hur lugn som helst.”
Du kommer inte få hästen att röra på sig. - ”Har en tydlig broms.”
Men ingen tydlig gas. - ”Älskar uteritter.”
Vad en uteritt är kan behöva definieras. För vissa så är det sträckan till och från stallets ridhus. - ”Oj, den har aldrig gjort så förut.”
Efter att hovslagaren fått ett bakben i magen. - ”Oj, jag trodde att den bara gjorde så hemma.”
Efter att veterinären fått ett bakben i magen. - ”Lite vaken.”
Håll i dig. Minsta ljud drar igång ett fyrverkeri i hästen. - ”Lite pigg i början.”
Efter att den bockat av sig i 20 minuter så är det lugnt. - ”Jättesnäll, men gillar inte andra hästar.”
Det är på egen risk som du rider din häst samtidigt som den hästen. - ”Älskar att hoppa.”
Det visade sig sedan att hästen jag skulle provrida skenade mot hinder och ibland sprängde hinder för att den inte hann hoppa i tid. Jag avbokade provridningen innan den hann bli av. - ”Lätt att lasta.”
Med hjälp av morötter, longerlina, rätt transport och/eller rätt person som lastar. - ”Perfekt nybörjarhäst.”
Så länge den går på led och du inte begär mer av den. - ”Perfekt första häst.”
Den är begränsad. - ”Perfekt tanthäst.”
Den gör inget oväntat. - ”Den snällaste hästen jag har i stallet.”
De andra kandidaterna påminner mer om oinridna mustanger. - ”Till och med min pojkvän kan rida den här hästen.”
Ja, med ledare.
För somliga så är en snäll häst någon som alltid har öronen framåt. Eller inte rör sig mer än nödvändigt. Eller rör sig alltid rakt fram, inte oväntat åt sidorna. Eller visar noll uttryck i alla lägen. Eller ”är lätt att sitta kvar på” när den bockar.
Allting är relativt och kopplat till hur små eller stora krav du kan ställa på dig själv eller din häst. För i slutändan så handlar det om vår egen förmåga och begåvning att läsa av hästen – eftersom alla hästar är snälla.
/Lollo
Ridlärarbloggen: Vad är det som styr vår satsning?
”Hur vet jag vad det är som brister”, en fråga jag ställde som saknar ett svartvitt svar.
Oavsett vilken satsning som vi står i (platsa i en svårare grupp på ridskolan, debutera en högre klass, skapa en tävlingshäst, hobbyhästägare och så vidare) så har vi flera ingredienser som påverkar oss. Hur vet vi vilken ingrediens som saknas, är fel, behöver bytas ut eller förändras?
Svaret på den frågan hämtar jag från det nätverk av tränare och kunniga jag har skapat omkring mig.
Vilka är ingredienserna i vår satsning? Om jag ser på det utifrån mitt eget tränande och tävlande så ser det till stor del ut så här:
- Ambition. Har jag ett utstakat mål framför mig? Om jag inte kan formulera mitt mål så är det svårt att veta vart jag är på väg. Om jag har målet så är alla beslut längs vägens gång betydligt enklare att fatta.
- Hästmaterial. Det hästmaterial jag sitter på idag måste inte ta mig till slutmålet; det kan räcka till att ge mig erfarenhet en bit på vägen. Antingen reglerar jag mina ambitioner efter den häst jag har tillgång till, eller så behöver jag vara beredd att byta häst för att nå mina mål.
- Mina egna förutsättningar. Vilken balans behöver jag ha i sadeln för att kunna göra vad jag vill? Hur mycket koordination och styrka behöver jag? Räcker min ork?
- Omgivande förutsättningar. Har jag möjlighet att transportera min häst om så krävs? Anläggningen jag är på, vad erbjuder den för möjligheter i min träning? Hur mycket förhindrar/förbättrar omgivningen det jag har som målsättning?
- Mina resurser. Att vara rik behöver inte vara ett måste för att nå sina mål. Men jag behöver reflektera över hur tid, ekonomi, arbete/skola samt energi påverkar mina förutsättningar i mitt tränande/tävlande.
- Mina tränare. En tränares roll är att kunna möta eleven där den står. Det är väldigt individuellt i vad jag som tränar behöver från min tränare och det kan också förändras över tid; beroende på var jag är i min satsning. Kan tränaren hjälpa mig att fatta svåra (nödvändiga) beslut? Kan tränaren hjälpa mig att se vad jag saknar? Och hjälpa mig att bygga ett system som får mig att känna mig trygg?
- Mitt team. Hur mycket hjälp behöver jag omkring mig och hur mycket klarar jag på egen hand? Vet alla i teamet om deras roll och vad som förväntas av dem, till exempel på en framridning? Kan jag få hjälp från veterinär och hovslagare; kan vi tillsammans se hur häst och träning hänger ihop?
Till sist står jag igen och frågar mig själv om jag har nått mina mål; om jag är klar än. Jag inser att bästa sättet att få svar är att vända mig till mina tränare och andra mentorer omkring mig. Och min slutsats är att jag är närmre mina mål idag än vad jag var för ett år sedan.
/Lollo
Följ Ridsport på