Ridlärarbloggen: När precis allt går fel

Vissa tävlingsdagar blir mer speciella minnen än andra. Jag minns när jag tävlade fälttävlan hos Muskö. Tillsammans med min hjälpreda Emma styrde jag dit med Ballycar i transporten för att starta H80. Det tog lite mer än 1,5 timme dit. Jag tänkte berätta om några av svårigheterna vi stötte på.

Jag hinner precis ut ur Muskö tunneln innan jag får fel på bilen. (Ja, den var tankad.) En timme kvar tills jag startar och jag befinner mig 6 km från tävlingsplatsen. Bilen kan omöjligt rulla vidare. Jag ringer Malin som befinner sig på tävlingsplatsen. Hon pratar med en i sekretariatet som utan att tveka säger till mig i telefon: ”jag kommer och hämtar dig”.

Räddare i nöden

Jag och Emma lastar ur Ballycar på en busshållplats och kopplar av släpet. Vår fantastiska räddare i nöden kommer, vi kopplar på släp, packar ur saker och jag ställer bilen längre in på en mindre väg. Ballycar kliver rakt in i släpet och vi åker till tävlingen. Sekretariatet hjälper oss, jag startar min dressyr och min hoppning. Inte mina säsongsbästa resultat men min häst var duktig (resultaten berodde inte på uppladdningen utan jag behövde helt enkelt rida bättre).

Först då har jag tid att ringa syrran. Hon är min hjälte och kommer hämta oss på tävlingen efter terrängen.

Jag startar terrängen, felfri på hinder men långsam tid. Rundan i terrängen förbättrar oss i resultatlistan.

Syrran har försökt ringa mig. Jag ringer upp och hon berättar att hon snart är framme på tävlingen.

Pensionärer rycker ut

Jag ringer vägassistans eftersom jag behöver bärgning till min bil. Jag förklarar läget att jag befinner mig på hästtävling.

Strax därefter ringer bärgaren och säger att han är på väg, han är snart vid min bil. Jag berättar att jag ska ta mig dit.

Syrran ringer, hon är framme vid Arbottnavägen 4. Jag ser henne inte. Det visar sig att hon är vid fel Arbottnavägen 4, hon befinner sig 40 min bort.

Jag behöver ta mig till min bil och möta bärgaren. Men hur? Jag lämnar Emma med Ballycar betandes gräs på tävlingsplatsen.

Jag hittar två fantastiska pensionärer som erbjuder sig att köra mig till min bil.

Bärgaren ringer och frågar på vilken adress min bil står. Till vänster, typ, efter Muskö tunneln svarar jag. På en busshållplats som jag inte vet vad den heter i en skog. Eller, vid en busshållplats.

Jag och pensionärerna hittar rätt busshållplats. De lämnar av mig och åker vidare efter att jag tackat dem.

Lagarbete ur krisen

Jag ringer bärgaren och meddelar vad busshållplatsen heter.

Jag ska ta upp bilnyckeln ur min handväska men hittar ingen nyckel. Den är kvar på tävlingsplatsen.

Jag ringer syrran och frågar var hon är. Hon är på väg mot Muskö tunneln.

Jag chansar och ringer Malin. Jag har tur, de är fortfarande på tävlingsplatsen. Det går snabbare för dem att ta med sig nyckeln till mig än att syrran ska hämta nyckeln och sedan åka till mig.

Malin föreslår att de ska ringa Emma och be henne komma med nyckeln men jag förklarar att hennes mobil är slut på batteri. De hittar Emma men hittar inte nyckeln.

De vänder upp och ned på allt, hittar nyckeln och åker till mig.

Bärgaren kommer. Inte så glad på att behöva vänta. Stackaren.

Syrran kör förbi mig och fortsätter till tävlingen för att hämta släp, ponny och hjälpreda. Malin kommer med nyckeln, bärgaren tar bilen och kör iväg. Jag sätter mig på min påse med hösilage och väntar på busshållplatsen.

Syrran hämtar mig och vi kan åka hem. Hon inser att hennes gäster till kräftskivan hemma kommer om tio minuter. Vi har 1,5 timme kvar hem.

Vi inser att våra tre halvblod hemma väntar ute i hagen på att gå komma in. Syrrans världens bästa pojkvän och världens bästa bästis räddar situationen.

Vi skrattar åt eländet som pågått hela dagen. Jag frågar Emma hur det gått för det ekipage som okontrollerat skenat förbi mig på dressyrframridningen. Den stackars ryttaren kämpade. Emma konstaterar att min dressyr hade gått bättre än hennes men att hon slutat på bättre tävlingsresultat än mig totalt. Då skrattade vi ännu mer; inte ens mitt tävlingsresultat var värt lördagens besvär.

PS. Min pappa får än idag stresspåslag när någon nämner Muskö-tunneln.

Det finns en tanke om att det krävs hästkunskap för hästhantering. Många gånger sker hämtningen av hästkunskap från boxen bredvid.

Det råder ibland en frustration, från olika håll. Hästnäringen som möter nyblivna hästägare menar att de kan för lite häst. Vissa ridskoleelever söker sig vidare, till exempel hittar medryttarhäst eller egen, därför att de känner att de inte lär sig tillräckligt på ridskolan. Samtidigt som ridskolan vill kunna lära ut kunskapen på ett attraktivt sätt för eleverna.

Jag inser att det finns många olika förväntningar på ridskolorna. Både från elever och från oss som arbetar där. Men även från de som inte alls har med ridskola att göra.

Jag börjar fundera över vad vårt uppdrag faktiskt innebär, vad omfattar det?

Från mitt perspektiv så innebär en ridlektion så mycket mer utöver det som händer i sadeln. Vi vill ha friska hästar att rida och ansvaret att hålla dem friska kan inte landa på någon annan än oss själva.

Är det ridskolans ansvar att skapa framtidens hästmänniskor, eller någon annans? Bygger vi bara grunder för att någon annan tar vid? Erbjuder vi eleverna för lite, tillräckligt eller behöver vi kunna ändra oss?

Ridskolan är en mötesplats för barns första möte med stallet, föräldrar som aldrig trodde de skulle hänga med hästar på fritiden, återvändare, ryttare med drömmar i form av tävlingsambitioner, frihetssökare och de som varje vecka kombinerar sin ridlektion med fikastund.

Oavsett vilka så är de personer som jag har i uppgift att sprida mer kunskap till. I slutändan så är det hästarna som möter konsekvenserna av förlorad kunskap. Det är därför frågan är viktig för mig och det är därför jag försöker gräva där jag står för att hitta svar.

Vi har möjlighet att skapa den fortsatta utvecklingen.

/Lollo

Det är konstigt att mina elever blir äldre när jag själv inte blir det. För inte så länge sedan mötte jag dem i stallgången när de skulle rida livets första ridlektion.

På något sätt blev de kvar, de stannade. Trots motgångarna; trampade fötter, trasiga hjälmar efter att ha ramlat av och tårar av besvikelse vid misslyckanden.
Något gjorde att de stannade kvar. Kanske var det hästarna, vännerna eller pirret i magen när de för första gången galopperade. Vissa elever har också uttryckt att ridskolans kafeteria har väldigt goda toasts…

Deras energi har gjort att de engagerat sig. Varit funktionärer, hjälpt yngre barn i stallet och varit delaktiga i ungdomssektionen.
Någon slags nyfikenhet har gjort att de vidareutbildat sig. Gymnasium, ungdomskurser, ridledare och så vidare.

Plötsligt står jag i stallgången och inser att mina elever blivit mina kollegor. De har numera som yrke att arbeta med hästar. De har, liksom jag, svårt att skilja på vad som är arbetstid och fritid. Engagemanget och nyfikenheten lever kvar.

De har, liksom jag, svårt att skilja på vad som är arbetstid och fritid.

Jag vänder mig gärna till dem. Frågar om jag fattar rätt beslut, bollar idéer och vill veta deras åsikter. Jag har inget problem med att de delegerar arbetsuppgifter till mig och när det behövs så delegerar jag. På samma sätt vänder de sig till mig; rådfrågar och vill lyfta olika tankar. Det finns ingen prestige.

Idag är de förebilder som både barn och vuxna ser upp till. De arbetar aktivt för att utveckla sig som ”hästmänniskor” och känner en lojalitet gentemot hästarna och verksamheten.

Hästar som yrke känns fortfarande inte som att det är helt erkänt. Jag får ibland frågan vad jag arbetar med ”egentligen”. De som vill arbeta i branschen får ofta höra att de gör det en period tills de gör något vettigare, och ibland är det inte ens accepterat att ha praktik på en ridanläggning.

Hästar som yrke känns fortfarande inte som att det är helt erkänt.

Ingen rök utan eld när det gäller alla dessa tankar mot ”häst-yrket”. Svarta löner, oseriösa företagare, krav på ideella timmar och omöjliga ekonomiska förutsättningar är bara några av de saker som skapat viss skepsis till att jobba med hästar.

Jag ser hur utvecklingen går mot att sortera hästnäringen till det bättre; mer seriöst, hållbart och professionellt. Vi är på rätt väg men det finns mer kvar att göra.

Samtidigt så ser jag hur framtidens yrkesverksamma finns i stallgången. Oavsett om de väljer att bli chef på ett företag, entreprenör, läkare eller min efterträdare.

/Lollo

Varje gång jag stått i beslutet att sälja en häst så har jag ifrågasatt mig själv om det är rätt. Därefter har jag hittat mig i känslan av att det kommer vara omöjligt att hitta rätt hem.

Jag har inte sålt så många hästar. Men de senaste dagarna har jag fått hälsningar från olika håll och inser att, jo, jag är snart uppe i att ha sålt ett antal hästar. Av olika anledningar och utspritt över de senaste tio åren.

Fyra (hur blev det så många?) ponnyer har jag sålt till ridskola. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av hälsningar från tre hästar jag sålt till privatpersoner.

Först ut Goldie, som jag köpte som fyraåring. Han har alltid visat sig vara en mångsidig, genomsnäll och okomplicerad häst. Hos mig tävlade han hoppning och dressyr, tränade terräng och riddarspel.

Maria berättar:
”2017 fick jag förtroendet att köpa Lollos pärla; Guldhästen, Goldie eller Goldan som vi kallar honom för. En sån klok och fantastisk häst som vi haft mycket roligt med genom åren. Förutom vanliga träningar i hoppning och dressyr har vi gjort mycket kul som allt från att simma i älven, ridit långturer, lett turridningar, gjort några filminspelningar med mera.

Nu är han 18 år och en fantastisk förebild för min unghäst, så trygg och stabil. Det har blivit en hel del bilder genom åren, bland annat en affisch som Gocountry hade på Stockholm Pride i somras där han var modell!”

En annan jag sålt är Ballycar, en D-ponny som jag tävlade fälttävlan på i storhästklasser.

Jenny berättar:
”I dagarna var det precis tre år sedan Ballycar kom till mig, och vilka år det har varit! Det känns som hela livet samtidigt som jag minns dagen han kom till mig som om det var igår.

Från min sida var det kärlek vid första ögonkastet, men Ballycar var nog lite mer svårflörtad den första tiden, han är en ponny med stor integritet. Nu är vi dock bästa vänner och för några dagar sedan satt jag för första gången bredvid honom när han låg och sov ute i hagen.

Det var varit en omvälvande resa och trots att det så klart är fantastiskt med en så känslig, lyhörd och energisk häst så är det inte alltid helt lätt. Han väntar sig kalligrafi och jag målar tidvis med kladdkritor. Ballycar är en ponny med nerverna utanpå och alltid full av energi. Men nu när jag på den senaste dressyrträningen kunde galoppera i ett lugnt tempo på lång tygel, med armarna utsträckta åt sidorna och dessutom sakta av med bara vikthjälperna så märker jag hur långt vi har kommit och vilket förtroende vi har för varandra.

Varje dag är en ren ynnest med denna fantastiska lilla häst och han lär mig så mycket. Tack Ballycar för att jag får vara din vän!”

Nu i somras flyttade min ponny Killen till nytt hem. En ponny som kom till oss outbildad och som sparkat in så många ryttare på en tävlingskarriär i ridsporten. Dressyr, hoppning men hans starkaste gren var fälttävlan.

Jag behövde hitta ett nytt hem till Killen där han fick pensioneras från tävlande på högre nivå. Jag trodde knappt det var sant när vi hittade ett drömhem.

Liliane berättar:
”Hej Lollo!
Ville bara skicka en hälsning från mig och Killen nu efter vår första månad tillsammans! Allt har gått så bra och han är så otroligt snäll och gullig, alltid glad och kommer som ett skott när han hör min röst, jag känner mig så trygg med honom, han känns verkligen ”bombproof” och är så lycklig för att han kommit in i mitt liv, ren glädje! Tror han och jag kan bli en jättebra matchning, vi kan ”rehaba” ihop!”

Det finns ett ordspråk som heter ”där konsten tar slut tar våldet vid”. Ett ordspråk som är lika aktuellt idag, oavsett om vi pratar att bemöta andra människor eller hästträning, som för flera hundra år sedan.

Många frågar sig vart vi är på väg, om vi verkligen blir klokare eller blir sämre i vad vi gör.

Jag vill tro att vi blir klokare och jag vill tipsa alla om att söka kunskap. Det finns så många bra föreläsningar runt om i landet som ger svar på de här frågorna och bemöter diskussionerna på ett nyktert sätt.

Jag frågar mig själv varje dag hur jag säkrar min egen, mina elevers och mina hästars säkerhet. Hur jag undviker olyckor och att ingen av oss har råd att skada sig. Hur okunskap och misstag kostar oss dyrt.

Ett sätt att uppnå högre säkerhet är att undvika missförstånd. Men vi vet ju alla hur många missförstånd som kan förekomma till exempel på ett kontor där bara människor jobbar. Trots att de pratar samma språk så förstår de inte alltid varandra.

Så självklart kommer det uppstå missförstånd mellan mig och min häst; innan vi lärt oss förstå varandra.

För varje ny häst som kliver in i stallet, så inser jag hur långt jag faktiskt kommit med ”de gamla” hästarna. De nya hästarna tvingar mig att bli lite bättre i vad jag gör. De ställer rätt frågor och jag får träna på att ge rätt svar.

De nya hästarna tvingar mig att bli lite bättre i vad jag gör.

Något som min tränare Nina lärt mig är att arbeta de unga hästarna få minuter med kvalitet ofta, istället för långa pass med dålig kvalitet sällan. Det ger ett bättre slutresultat.

En annan tränare, John, har lärt mig att se fler signaler och ett större sammanhang samt möta hästen där vi är idag. Behöver vi träna uppsittning från pall så är det ett moment som får bli den dagens träning.

Jag är dålig på att förlåta mig själv när det blir fel. Men jag hoppas att jag med träning kan göra lite mer rätt för varje gång.

/Lollo

Jag ser varje lektionstillfälle som en möjlighet till ett möte. Det är eleven jag undervisar och möter men det är alltid i kombination med hästen och alla faktorer runtomkring.

I mötet med eleven har jag alltid en bild om vart vi är på väg, en målbild. Jag har oftast en tanke och en plan om hur vi når dit.

Men mitt viktigaste verktyg är att kunna vara kreativ, lösningsorienterad, flexibel och beredd att ändra beslut mitt under pågående lektion. 

Förberedelse är bra, men det är ännu viktigare att möta eleven där den är.

Det kanske finns en viktig ambition men det behöver inte vara samma sak som vad som behövs för dagen. Någonstans är det viktigaste målen; att alla är trygga, att träningen är hästvänlig och att ryttaren går därifrån lite starkare i sina verktyg och kunskaper.

Jag vill att träningen ska vara uppbyggande, ge glada hästar och skapa mjukare ridning. Jag vill hitta följsamhet. 

Föräldrar frågar ibland varför jag inte undervisar deras barn på de punkter föräldern ser brister i. Jag brukar svara att just för stunden är andra delar viktigare. 

De vuxna eleverna upplever oftast att de sista tio minuterna på lektionen ger bäst ridning. Då vill de helst fortsätta 30 minuter till.

Ibland är inte ryttare eller elev redo för de minuternas ridning tidigare på passet. Kanske behövs uppvärmningen eller övningarna för att hitta varje del. Det måste inte vara hästen som är redo i slutet av passet, det kan också vara ryttaren som behövde tiden på sig.

En av många elever jag har visar nu en otrolig resa i sin ridning. Utan tävlingsambitioner men gillar träningen ihop med hästen. Idag är eleven mottaglig för instruktioner som för ett halvår sedan hade varit omöjliga.

Det är ett resultat av att ha byggt upp eleven, hittat positiva spiraler och att ryttaren suttit på läktaren och sett mycket ridning. Duktig på att härma bra ridning och har nu en ökad förståelse. 

Nina suckade och sa att nu, efter flera år, ser hon en skillnad i min ridning. 

En annan tränare kallar mig för sökare. Jag letar kunskap och försöker hitta rätt men behöver landa i ett system. Någon annan säger att jag är anpassningsbar.

Jag tror att det jag känner i min egen ridning nu, det har andra försökt förmedla till mig tidigare. Men först nu är jag mottaglig att ta in det. Jag behövde tid, upprepade försök och många olika sätt att se det på för att nå hit.

Nu fortsätter jag gå till stallet och jag hoppas jag utvecklas ännu mer kommande 30 år!

/Lollo

Midsommarhelgen innebar ett äventyr till Skåne. Tillsammans med min häst Queen Elisabet åkte jag till Munka Ljungby för att tävla fälttävlan.

Att starta en H90-klass är inget särskilt speciellt. Men resan till att rida den tävlingen har inneburit mycket förberedelser som pågått i ett halvår. Det är aldrig någon som ser vad som ligger bakom.

Förberedelserna har pågått i ett halvår. Det är aldrig någon som ser vad som ligger bakom.

Våren har inte varit kantad av tävlingar, vilket var den ursprungliga planen. Den har istället inneburit rehabilitering och anpassad träning. In i det sista så visste jag inte om Skåne-resan skulle bli av. Men snart kunde jag boka varje del och kände att vi var på väg.

Fälttävlan i Skåne med Lizzie innebar många ”första gången”. Första långa resan ihop, första resan själva ihop. Första terrängen på en bana hon aldrig varit på tidigare och ingen uppsutten banvisning innan.

Vi åkte hem från Skåne nöjda med resultatet och en känsla av att vara starkare än vad vi var på vägen ned. Precis som det ska vara. Men framförallt, så var jag imponerad efter den helgen:

• Ryttare som ensamma eller med ett team omkring sig gjort långa resor med sina hästar för den tävlingen. Så många som visade trevlig ridning och lyckades hantera det stundom väldigt blöta vädret.
• Jag är imponerad över ryttare som vissa tävlingar startar fyra hästar eller fler och samtidigt kommer ihåg alla banor eftersom hästarna går olika klasser. Att göra det bra kan bara vara ett resultat av rutin.
• Ett ekipage föll på ett hinder och kunde lämna banan utan skador på häst eller ryttare. Hindret däremot behövde ordnas till och lagas. Funktionärer var snabbt på plats med verktyg och löste uppgiften innan nästa ryttare var framme bara minuter senare. De arbetade så snabbt att ingen paus behövde göras.
• Det är väldigt sällan stökigt bland alla hästar på en fälttävlan. Vi är många som rider fram, pysslar med hästarna på parkeringen och besiktar hos veterinären. Jag frågar mig själv om fälttävlanshästar naturligt får mer hantering än inom andra sporter. Men jag tror också, att hästar med en viss typ av temperament inte heller lämpar sig för fälttävlan.
• En hovslagare som snabbt hjälpte mig med en tappsko.
• Arrangörer som inte lämnat detaljer åt slumpen utan som minutiöst arbetat med att få till vackra banor att rida på. Några av terrängbanorna gick genom hjorthägn, där funktionärer ”passade” grindöppningarna där de tävlande ekipagen galopperade förbi för att ta sig genom hjorthägnet.
• Jag är imponerad av min häst. Hur hon som 6-åring rest bra den här helgen. Hon visar en stor nerv men är samtidigt stencool i situationer. Hon gör det enkelt för mig att göra en sådan här resa ensam.
• Men framförallt är jag imponerad av de tävlingsarrangörer som gör det möjligt för oss att göra det vi älskar mest. Tack Össjö och Munka Ljungby för att ni tog emot fälttävlansfamiljen denna midsommarhelg. Vi ser fram emot att kalla det tradition!

Det pratas om brist på hästar. Att det är svårt att köpa häst. Svårt att överhuvudtaget hitta hästar.

Vissa menar att det idag är svårare att hitta friska hästar. Jag frågar mig om hästarna är mindre friska, eller om vi idag har fler medel att hitta defekter på hästarna med.

En häst som fungerar i sitt nya hem, levererar ridglädje och trivs med sin uppgift; den hästen letar vi inte fel på.
Den häst som inte motsvarar förväntningarna i det nya hemmet; den letar vi fel på tills vi hittar fel.

Ibland hävdas det att sadeln som följde med i köpet skadat hästen. Andra kräver att säljaren erkänner dolda fel, att säljaren hållit undan sanningen.
Det finns köpare som oförberett upptäcker hur hästen förändras i ett byte av hem; det var inte den här stressade personligheten som de köpte.

Hästar byter hem, de byts ut. Sanningen är inte att de byter hem för ofta; ibland byter de hem för sällan.
Ska en häst trivas med sitt hem så behöver den befinna sig på rätt nivå för att motsvara förväntningarna. Är kraven på vad hästen ska utföra desamma under många år så blir det ett livslångt hem för hästen. Men förändras kraven eller hästens förutsättningar så är det inte rätt hem; så länge vi inte gör de anpassningar som krävs.

Vissa hästar pressas för hårt, över sin förmåga. Andra kommer inte till arbete, får för lite stimulans.

Många gånger blir det fel för hästen därför att kunskap saknas. Det avlas fram känsliga hästar med explosivitet; jag vet inte om det kräver nya kunskaper eller speciella kunskaper för att utbilda dem. Men risken för skador hos hästar och människor är överhängande om vi inte är lyhörda.

Vi kan kalla det brist på hästar men sanningen är kanske brist på tid.
Det tar tid att utbilda och bygga upp en häst. Utveckla ett förtroende, stärka svagheter eller läka skador.
Hästen behöver ges tid att anpassa sig till nya saker. Den behöver ges tid att förstå vad vi menar. Vi behöver lägga tid på att förstå vad varje enskild häst behöver och mår bra av.

Vi har inte råd att inte förvalta vårt hästmaterial. Rätt hem, rätt anpassning och rätt utbildning kan ge hästar mycket längre hållbarhet och möjliggöra att vi förvaltar de hästar vi arbetar med.
Arbetar vi utefter att det är enkelt, tryggt och roligt att utbilda hästar, då gör vi rätt.

Det var inte fel ponny.

Det var inte fel ryttare. 

Och det var inte fel ställe.

Men det var fel ponny med fel ryttare på fel ställe; vilket faktiskt är en helt annan sak.

Det var min elev som satt på sin ponny. Jag som tränare fick se allt genom ett utifrån perspektiv. 

Jag såg en ponny som inte ville vara med och som inte ville ställa upp. Den kände sig obekväm i situationen. 

Ryttaren var försiktig, väldigt mjuk i sitt sätt och ville lära sig rida. Helst utan att ramla av. 

Bredvid stod en mamma som vände ut och in på sig själv för att få hela cirkusen att fungera. Stallet skötte inte sig själv och ponnyn hade haft skadeperioder under vilka den blev svår att hantera. Det krävdes mycket av mamman att lösa situationer som var för svårt, och ibland farligt, för ryttaren.

Hur länge skulle det fortsätta vara såhär; en ponny som inte trivdes trots världens bästa hem. En ryttare som behövde en läromästare medan hennes ponny behövde utbildning. Samt en mamma som som försökte räcka till på alla fronter. 

Hur skulle jag säga vad jag tyckte till mamman? Hur skulle jag lägga fram det?

Det visade sig att jag inte ens behövde förklara. Mamman och ryttaren ville så gärna hitta en annan, mer hållbar lösning. Tanken från början var att det skulle bli rätt, men det blev fel. 

Situationen kändes spårlöst samtidigt som de älskade sin ponny. 

I helgen som var, det vill säga ett halvår efter att beslutet fattades om att hitta en annan lösning, så satt min elev på en av mina ponnyer. 

För henne var det premiär på terrängträning vilket skapade massor av nerver. Men för ponnyn så var det knappast första gången. 

”Håll i dig”, sa ponnyn. Han lade upp tempot och tog ryttaren med sig runt banan.

Efteråt berättade tränaren skrattandes för mig att ponnyn kunde banan helt själv.

Frågan är vem som var nöjdast efteråt, men det var nog ryttaren. Hon log från öra till öra och lever nog på tacksamhet för det passet i en vecka. 

Allt har löst sig bra. Den förra ponnyn har hittat rätt hem och ryttaren sitter nu på en ponny som tar henne under sin vingar.

Tänk vad bra det vore, om alla kunde få den starten in i ridsporten. 

Livet med häst behöver inte vara komplicerat, men det är modigt att våga be om hjälp. 

Jag skulle säga att en väldigt liten andel berättar för oss ridlärare. Dels tror jag att det finns tvivel hos föräldrar att prata om det, och ibland tror jag faktiskt inte att de själva vet än.

Många gånger finns det en oro när de lyfter ämnet. Jag tror att de är rädda för missförstånd; att vi inte ska förstå.

Vi kan kalla det vad vi vill; många väljer att säga personer med diagnoser.

När jag ser ridgruppen framför mig (oavsett barn, tonåringar eller vuxna) så inser jag att många inte vet hur stor del av dessa som faktiskt möts i ridsporten. 

Jag vet inte om det är rätt att säga diagnoser, men det är väl ett sätt för att vi lättare ska förstå.

-Det är ju inte de med diagnos som är problemet, säger min kollega Tamika.

-Det är alla andra som är problemet. Det handlar ju om att inse att vi alla är olika, fortsätter hon.

Det finns föräldrar som bett mig skriva det här; lyfta att de inte är ensamma.

Måns Lööf berättade på sin föreläsning om ”Förutsägbart Ledarskap”, att vi ridlärare kommer möta en större del av dessa ungdomar och vuxna än andra sporter. Det finns flera svar på varför:

– Tydliga rutiner, vi gör alltid likadant. 

– Möjligheten till att känna gemenskap men ändå inte behöva vara i en lagsport.

– Tydliga instruktioner som inte lindas in; ”korta tygeln”, ”fatta galopp” eller ”gör halt”.

– Möjligheten till växande självkänsla och självförtroende; att lyckas hoppa ett hinder eller bidra till att ta hand om en häst. 

– Närheten till djur.

-Det är inte konstigt att många av de här personerna drar sig till djur. För det är komplicerat att förstå människor, trots att vi pratar samma språk så blir det ofta missförstånd, säger min vän Reed.

Ett djur säger inte något som den inte menar, låter oss prata till punkt och känner in vad vi känner. 

Vad är det som säger att jag själv inte har en diagnos? Eller en släng av varje diagnos?

När mina introverta sidor gör att jag drar mig undan. När andra delar av mig speedar upp energin så att jag inte hinner uppfatta vad som händer runtomkring. När jag reagerar emotionellt snabbare än vad jag hinner agera rationellt. Eller när jag tar in vad andra känner alldeles för mycket och glömmer bort mig själv.

Jag själv kanske också har en eller flera diagnoser, men jag har hittat och hittar fortfarande sätt att hantera det på. Vilket gör att min vardag fungerar. 

Ibland är min roll som ridlärare något mer än att instruera skänkelvikning. Ibland behöver jag stötta andra till att få deras vardag att fungera. Och jag vill så gärna räcka till men lyckas inte alltid. 

Jag försöker säga till föräldrarna att jag förstår vad de går igenom, men det känns som att de tror att jag förminskar vad de känner. När de precis delat med sig om sitt barns svåra situation i skolan eller hemma. 

De vill skydda sitt barn och tänker att jag omöjligt kan förstå.

Ja, hur kan jag förstå? Jag är ingen förälder och kommer kanske aldrig att bli; troligen så kommer jag inte befinna mig i samma svåra sits som de här föräldrarna.

Men jag tror jag förstår. För jag ser hur de brottas med vardagen. Hur föräldrar försöker räcka till och hur barn försöker hitta sig själva. Jag ser oro och att föräldrar så gärna vill att barnen ska finna trygghet, vänner och självkänsla. 

Många barn, oberoende av svårigheter, ska anpassa sig i skolan och med kompisar. De kan ofta höra att de beter sig fel. Att de inte sitter still, pratar mycket eller stör. Massor av energi går åt till att passa in och försöka vara en i gänget.

En del av dessa barn har inte förmågan oavsett hur mycket de försöker. 

I stallet duger man som man är. Oavsett diagnos, utseende och kläder. 

Stallet är rätt plats. Det är inte jag som gör jobbet till att utveckla ditt barn till en trygg vuxen.

Det gör hästarna. Jag själv råkar bara finnas där.

/Lollo