Ridlärarbloggen: När precis allt går fel

Vissa tävlingsdagar blir mer speciella minnen än andra. Jag minns när jag tävlade fälttävlan hos Muskö. Tillsammans med min hjälpreda Emma styrde jag dit med Ballycar i transporten för att starta H80. Det tog lite mer än 1,5 timme dit. Jag tänkte berätta om några av svårigheterna vi stötte på.

Jag hinner precis ut ur Muskö tunneln innan jag får fel på bilen. (Ja, den var tankad.) En timme kvar tills jag startar och jag befinner mig 6 km från tävlingsplatsen. Bilen kan omöjligt rulla vidare. Jag ringer Malin som befinner sig på tävlingsplatsen. Hon pratar med en i sekretariatet som utan att tveka säger till mig i telefon: ”jag kommer och hämtar dig”.

Räddare i nöden

Jag och Emma lastar ur Ballycar på en busshållplats och kopplar av släpet. Vår fantastiska räddare i nöden kommer, vi kopplar på släp, packar ur saker och jag ställer bilen längre in på en mindre väg. Ballycar kliver rakt in i släpet och vi åker till tävlingen. Sekretariatet hjälper oss, jag startar min dressyr och min hoppning. Inte mina säsongsbästa resultat men min häst var duktig (resultaten berodde inte på uppladdningen utan jag behövde helt enkelt rida bättre).

Först då har jag tid att ringa syrran. Hon är min hjälte och kommer hämta oss på tävlingen efter terrängen.

Jag startar terrängen, felfri på hinder men långsam tid. Rundan i terrängen förbättrar oss i resultatlistan.

Syrran har försökt ringa mig. Jag ringer upp och hon berättar att hon snart är framme på tävlingen.

Pensionärer rycker ut

Jag ringer vägassistans eftersom jag behöver bärgning till min bil. Jag förklarar läget att jag befinner mig på hästtävling.

Strax därefter ringer bärgaren och säger att han är på väg, han är snart vid min bil. Jag berättar att jag ska ta mig dit.

Syrran ringer, hon är framme vid Arbottnavägen 4. Jag ser henne inte. Det visar sig att hon är vid fel Arbottnavägen 4, hon befinner sig 40 min bort.

Jag behöver ta mig till min bil och möta bärgaren. Men hur? Jag lämnar Emma med Ballycar betandes gräs på tävlingsplatsen.

Jag hittar två fantastiska pensionärer som erbjuder sig att köra mig till min bil.

Bärgaren ringer och frågar på vilken adress min bil står. Till vänster, typ, efter Muskö tunneln svarar jag. På en busshållplats som jag inte vet vad den heter i en skog. Eller, vid en busshållplats.

Jag och pensionärerna hittar rätt busshållplats. De lämnar av mig och åker vidare efter att jag tackat dem.

Lagarbete ur krisen

Jag ringer bärgaren och meddelar vad busshållplatsen heter.

Jag ska ta upp bilnyckeln ur min handväska men hittar ingen nyckel. Den är kvar på tävlingsplatsen.

Jag ringer syrran och frågar var hon är. Hon är på väg mot Muskö tunneln.

Jag chansar och ringer Malin. Jag har tur, de är fortfarande på tävlingsplatsen. Det går snabbare för dem att ta med sig nyckeln till mig än att syrran ska hämta nyckeln och sedan åka till mig.

Malin föreslår att de ska ringa Emma och be henne komma med nyckeln men jag förklarar att hennes mobil är slut på batteri. De hittar Emma men hittar inte nyckeln.

De vänder upp och ned på allt, hittar nyckeln och åker till mig.

Bärgaren kommer. Inte så glad på att behöva vänta. Stackaren.

Syrran kör förbi mig och fortsätter till tävlingen för att hämta släp, ponny och hjälpreda. Malin kommer med nyckeln, bärgaren tar bilen och kör iväg. Jag sätter mig på min påse med hösilage och väntar på busshållplatsen.

Syrran hämtar mig och vi kan åka hem. Hon inser att hennes gäster till kräftskivan hemma kommer om tio minuter. Vi har 1,5 timme kvar hem.

Vi inser att våra tre halvblod hemma väntar ute i hagen på att gå komma in. Syrrans världens bästa pojkvän och världens bästa bästis räddar situationen.

Vi skrattar åt eländet som pågått hela dagen. Jag frågar Emma hur det gått för det ekipage som okontrollerat skenat förbi mig på dressyrframridningen. Den stackars ryttaren kämpade. Emma konstaterar att min dressyr hade gått bättre än hennes men att hon slutat på bättre tävlingsresultat än mig totalt. Då skrattade vi ännu mer; inte ens mitt tävlingsresultat var värt lördagens besvär.

PS. Min pappa får än idag stresspåslag när någon nämner Muskö-tunneln.

I stallet möts en stor variation av personer som alla har ett eget sätt att motiveras till hästarna och miljön. 

Vissa elever hjälper jag att hitta rätt genom lek eller skapar bilder för att leda dem till ett visst resultat i ridningen. 

Att tävla behöver inte vara något negativt. Det finns elever som hittar sin motivation i tävlande; det kan vara att under lektion skapa olika förutsättningar för det.
”Vilken volt har bäst fördelning först?”
”Vem gör halt snabbast?”
”Vem kommer först till andra sidan?”
”Vem kan korta trava mest?” 

Jag har även elever som inte rider i grupp men som gillar när jag ”skapar tävlingar” under lektionerna.
Sedan har jag elever som inte alls motiveras av tävling; de har inte ens uppfattat att det går att tävla med hästar. De hittar motivation på andra sätt och jag behöver möta dem i det. 

För ett par år sedan hade jag en elev på ridskolan, Mini-Elsa, med en hjälm lika stor som henne själv på huvudet.
”Vet du, Lollo”, sade Mini-Elsa. ”Min mamma har sagt att om jag gör som du säger på lektionen idag så kommer jag få köpa TVÅ toasts i kafeterian!”
”Orkar du verkligen äta två stycken toast?”
”Nä, men den andra får jag nästa vecka.” 

Efter lektionen ser jag hur Mini-Elsa kliver ut ur kafeterian med en stor toast, som hon bär med båda händerna. 
”Lollo”, säger hon med ett stort leende. ”De har väldigt goda toasts här på ridskolan.” 

Det finns elever där jag frågar mig själv, varför de fortsätter rida varje termin. De gråter, de är rädda, de står still på mitten och trots många års lektioner så tycker de fortfarande att det är läskigt. Ändå fortsätter de i flera år. Det har hänt att ridskolehästar stått still i 60 minuter och föräldrar förtvivlat försökt få sina barn att vilja åtminstone skritta ett varv runt fyrkantspåret med ledare. Nä, säger barnen med sammanbitna läppar. 

Det mest fascinerande är att många år senare så rider samma elev i ridskolans tävlingsgrupp och är en av våra mest lovande ryttare. 

Det behövde bara ta lite tid. 

Elever som åker av närmre hundra gånger på bara ett år. Men som reser sig upp, torkar tårarna, spottar ut grus ur munnen och borstar av ridbyxorna; för upp i sadeln vill de igen. 

Jag har haft elever som varit rädda för hästarna, trots att jag erbjudit mig att hjälpa dem. Nio år gammal kunde hon istället stå i stallet och sopa, putsa träns och kratta grus i flera timmar. Det var egentligen inte hästarna som var det betydande. Stallet gav henne en paus en gång varje vecka; en paus från att vara lillasyster till en väldigt sjuk bror på sjukhuset. 

Och elever som varje vecka, år in och år ut, sköter sin favorithäst. Trots att favorithästen inte tycker om att bli borstad. 

Hästtjejer och hästkillar, de finns på riktigt. Och i fredags sprang en av dem nedför backen till ridskolan.
”Vad gör du här”, frågade jag.
”Jag har håltimme i skolan så jag tänkte hjälpa till att ta in hästar från hagen, innan min nästa lektion börjar. Då hinner jag schamponera hästen som min kompis ska tävla, så vi har mer tid över ikväll till att få henne fin till imorgon.”

/Louise

På vägen hem efter en clinic med John Ricketts reflekterade jag över det som han pratat om och visat. Hur viktiga de dagliga rutinerna är, hur tydlighet löser problem, hur vi ska läsa hästen, hur vi ska minska säkerhetsrisker i hantering, kommunikation och hur vi ska bli bättre i vår tajming. John berättade att han lagt ner flera år och timmar på att öva och träna. Han har haft sömnlösa nätter, varit frustrerad och besviken över att inte alltid lyckas.

Jag parkerade bilen utanför mitt hus och styrde stegen mot stallet, fylld med inspiration. 36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva. Läsa häst, lösa situationer och öva min timing. 

36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva.

Därefter skulle fyra av mina hästar promeneras som motion istället för ridning. Slippa sadel, ryttare och bett för en gångs skull men ändå byta underlag för lederna och röra muskulaturen. Jag valde att leda dem två och två.

Jag har mina senaste 15 år varit inspirerad av John. Han har löst så många av mina problem i hästhantering, gett mig en självständig trygghet och förklarat så mycket jag inte förstått tidigare. Han har fått allt att bli så självklart för mig.

Jag har velat dela med mig av det här till andra och deras hästar. Jag har så gärna velat berätta att det finns lösningar som jag prövat på mina hästar. Och det har fungerat!

Till svar har jag ibland fått ”det är inte på grund av det du gjort, Lollo. Det är för att dina hästar råkar vara enkla. Min häst är mycket mer komplicerad än dina.”

Dessa tankar gick genom mitt huvud medan jag gick. I mörkret, det regnade och en häst i varje hand. Tillbaka till stallet igen och hämtade nästa två. 

Ingen av de fyra hästarna jag promenerade försökte kliva på mig, skyggade för skuggor, drog iväg mig, släpades efter mig eller stannade plötsligt. Istället marscherade de med avspända steg och öronen framåt. Vi hade en tyst överenskommelse om att vi litade på varandra.

Istället för att berätta vad John lärt mig, kan jag berätta vad jag sett. Vilka skillnader jag sett.

Med Johns hjälp fick jag en bättre förståelse för Portos. När John första gången mötte oss fanns inget samspel, bara en stark missförståelse och en hög energi från två håll som försökte göra rätt men allt blev bara fel. John förvandlade oss. Portos kunde i slutet av vår resa följa minsta rörelse jag gjorde med axeln, jag behövde bara lägga en blick på hans bakhov för att han skulle flytta den. 

Han kunde galoppera lös i ridhuset i full galopp, sänkte jag min ena axel tvärstannade han och vände sig om mot mig. Såg rakt in i mina ögon.

När Imma kom till oss var hon svår att fånga i boxen. Kände sig långt ifrån trygg i alla situationer, blev lätt spänd och reagerade starkt på förändring. Med sättet John lärt mig, kunde jag få Imma till att ”be soft and listen”.

Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma.

Beviset fick jag på en framhoppning i ett stort ridhus då min 10-åriga elev red Imma. En ponny skickade av sin ryttare och satte av i sken mot utgången. Drog förbi Imma i högsta fart, snett bakom henne. Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma. Hon stannade och inväntade vad hennes ryttare ville att hon skulle göra.

Jag minns när vi var med Czardas, 4år och 165 cm hög, på sin första hopptävling. Min mamma ledde honom medan jag gick banan inne i ridhuset. Då hör jag hur en fyrhjuling drar förbi utanför ridhuset i full fart, med en tom vagn bakom som skapade ett väldigt oväsen på väg dit Czardas var.

Jag skyndade ut ur ridhuset ifall Czardas skulle bli skrämd, min mamma har svårigheter med sitt ena ben och är inte så snabb att flytta sig om hästar skyggar.

Längre bort på stallplanen passerar fyrhjulingen förbi Czardas som mamma står och håller. Jag ser på hela Czardas uttryck; ”det här är en ny situation och jag vet inte hur jag ska reagera, men jag står still tills någon säger vad jag förväntas göra.” 

Då kunde jag slappna av, han tänkte inte dra iväg med mamma.

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned.

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned. Då känner jag mig trött, frustrerad och tårarna rinner av besvikelse. I de lägena har John kunnat hjälpa mig och bekräftat – det kommer inte bli 100 % rätt varje gång jag övar men han ser förbättring hos min häst. Alltså är jag på rätt väg.

Jag har tackat John och sagt att de kunskaper jag fått med mig har gjort skillnad. Hans svar var:

”Kom ihåg att det är du som har lagt ned allt arbete. Jag har bara visat dig hur du ska göra. Det är du som gjort skillnaden.”

Oavsett om det är jag själv, John eller någon annan – ibland känns våra försök otillräckliga. Men det är helt fantastiskt för varje gång vi får det att fungera, varje gång vi lyckas.

På jobbet har mina kollegor ett uttryck som vi använder när vi stöter på motgångar med hästarna:

”What would John do?”

• Vara en uppfinnare av miljoner sätt att använda silvertejp. 

• Ha en inofficiell undersköterske-utbildning där förberedande av mediciner, omfattande sårvård, identifierade av frakturer och användandet av kanyler vid sjukdom ingår. 
• Kunskap i att få loss fastrullade hästar från boxväggar och fastkilade hästben från fönstergaller; veta vilka rep och verktyg jag kan använda. 
• Vara en tankeläsare av både hästar och människor. 
• Kunna använda startkablar, åtminstone via instruktion över telefon. 
• Ha något slags mätningsinstrument inbyggt i mig som mäter temperatur, lutning, luftfuktighet, konsistens, friktion och dammpartiklar. På så vis kan jag se till att ridbanor duger till sina ändamål. 
• Vara någon slags expert på hur vattenslangar fungerar och hur jag får dem att göra som jag säger. 
• Kunna hantera en hammare. Slå till hagstolpar, spika i en söm, hamra bort sten ur broddhål och få bort is ur vattenkar. 
• Antalet användningsområden för en hovkrats. Den monterar stigläder, får upp luckan på släpet och agerar stövelpådragare. 

• Agera diplomat för att lyckas övertyga min häst till att bli avmaskad, klippt, infångad från hagen och flugsprayad. 
• Känna till hur förhållandet mellan elektronik och vatten fungerar (eller rättare sagt inte fungerar) ihop. 
• Varje år upptäcka nya sätt att slippa frysa på. Plastpåsar runt raggsockorna, plasthandskar innanför ridhandskarna, underställ, uppvärmnings-sladdar i skor och onepiece under uhip-kappan (då syns det inte) när jag undervisar. 
• Ha vägassistans inlagt som en kontakt i telefonen. 
• Kunna skydda en hov med misstänkt hovböld från att lera, tappat bandage eller att trasas sönder. Det krävs klisterlinda, ikea-höpåse och silvertejp. 
• Inte bara använda en klippmaskin utan också montera isär, montera ihop, konstruera och helst bygga en som trillat ihop till en sats legobitar. Många svordomar senare är jag nästan proffs. 
• Kvalificerad arboristutbildning; efter alla timmar av bekämpande mot ogräs, sly och oönskad vegetation. 
• Professionell ghostbuster som hittar många användningsområden i stallmiljön för en lövblås. 
• Med ålder så ökar kunskapen i vilka situationer som hästen väger mer än jag själv. 
• För varje år så lär jag mig uppskatta halkbekämpning vintertid ännu mer. 
• Ofrivilligt (men med stort intresse) har jag utvecklat mina kunskaper i rehabilitering av hästar och ser hela tiden mina hästar med nya ögon. 
• Utveckla en inbyggd våg i armen för höpåsar.

”Gratitude instead of attitude”

”The horse comes with longitude and the rider with altitude. When you come in with an attitude, bring gratitude instead.” 

Jag kollade på en WE-kurs i helgen där tränaren pratade om att en häst tillför längd på ett ekipage och ryttaren tillför höjd. Att en ryttare ibland kan bli hjälpt av att byta ut sin inställning mot tacksamhet. 
”Vi får inte glömma bort att visa tacksamhet till hästen, den bär oss.” 

De senaste veckorna har jag även hört Linda Hemmingsson prata om att vi inte kan ta våra hästar för givet. 
”Tänk allt de gör för oss”, säger Linda och hennes budskap genomsyras i allt hon levererar.
Hon pratar om smart träning för ryttare och hur det skapar bättre ridning och mer hållbara hästar. Hur jag ska bli en bättre ryggsäck för min häst är något som jag fundera mycket på; jag funderar också på hur jag ska göra mina elever till bättre ryggsäckar för de hästar som de rider. 

Min hopptränare Per Dahlgren försöker få mig till att rida smartare. Han lägger upp träningarna så att jag kan rida mjukare, med mindre hjälper och utnyttja krafterna som redan finns i hästen istället för att jag ska göra för mycket. 
Jag har aldrig riktigt litat på min egen känsla när jag rider men känner mig mer hemma för varje dag som går. 

Min dressyrtränare Nina Känsälä hjälper mig att jobba efter hästens förutsättningar, lägga upp ridpassen mer pedagogiskt för hästen och samtidigt utveckla den häst jag sitter på. Det blir förståeligt hur allt hänger ihop, och samtidigt så blir jag hela tiden en lite bättre ryggsäck för min häst. 

En av mina elever i veckan ifrågasatte ett pass som jag tyckte hon skulle rida.
”Du borde istället ifrågasätta hur din inställning hjälper dig nå dina mål”, blev mitt svar till henne. ”Eftersom att min inställning är att du ska bli en bättre ryttare.” 

Efter många minuters tystnad fick jag elevens svar.
”Du har helt rätt om min inställning. Jag har nu funderat på vad jag ska svara dig. Jag kom fram till att när jag skrev ner allt lät det patetiskt och att det bara var tankar som drog ner mig. Vilket jag tror är mitt största hinder i ridningen.
Jag vill utvecklas vilket betyder att jag måste utmana mig själv.
Förlåt för att du behöver leka psykolog till mig, men jag inser ofta inte saker förrän någon ifrågasätter mig. Vilket du gör och det är jag väldigt glad för.” 

Jag kliver in i veckan med en skopa gratitude. Att jag hela tiden försöker bli en bättre ryggsäck och att mina hästar fortsätter vilja bära mig.

/Lollo

Jag är övertygad om att det finns rätt frågor och fel frågor att ställa till en elev.
Det är inte bara ett sätt att få eleven till att börja tänka själv, skapa reflektion och att jag som tränare får tillbaka av elevens uppfattning. 

På ridlärarutbildningen pratades det om att ekipageträning och undervisning i grupp är två olika saker. Min ambition redan då var att mina ridskoleelever skulle få känslan av individuell undervisning när de tränade i grupp.
Omöjligt eller för stor ambition från min sida tror jag inte att det är. Jag tror inte heller att jag alltid lyckas men jag hoppas att med mer erfarenhet kunna lyckas oftare. 

Utgångsläget jag försöker ha är att konkretisera instruktionerna jag ger.
Vi vill att ryttarna rider på känsla, vilket sällan är något konkret; det bygger på ryttarens upplevelse. En känsla är svårt att påverka, men den kan bli resultatet av det som vi kan påverka. 

I kommunikationen med ryttaren, så hamnar vi automatiskt på att reda ut orsak och verkan. 
Om vi vet varför en häst har svårare att fatta galopp i ena varvet, så kan vi också jobba fram ett ”hur-ska-vi-göra” i vår lösning. 

Jag har provat mig fram och prövar mig fram fortfarande. Vilka frågor hjälper ryttaren? Vilka frågor bidrar till de lösningar vi vill hitta?

”Hur känns det”, kan vara en fråga som lika gärna ger svar eller inga svar alls. Det kan vara svårt att svara på för någon som inte vet vilken känsla den letar efter. 

”Gick det bra idag?” Frågan skapar fokus på prestationen. Vilket ibland kan hjälpa, men ibland blir det fel fokus.
”Var det roligt idag?” Sätter fokus på känslan och de mjuka värdena samtidigt som det ofta svarar på samma fråga som om det gått bra. 

”Vad vill du förändra?” Ibland har ryttaren svaret och ibland behöver hen resonera sig dit. Istället för att bara säga att ett pass gick dåligt så kan jag då få ryttaren att se vad under ridningen som hen kan påverka. 

”Vad tar du med dig från idag?” Ryttarna har nästan alltid ett svar och fokuset hamnar på vad vi ska göra istället för vad vi inte ska göra. 

”Var det en skillnad i slutet av passet motr du började?” Ryttaren något att jämföra med. Antingen att hästen svarade bättre i slutet som ett resultat av övningarna eller att något tappades på vägen. 

”Vad har vi övat på idag” kan verka vara en enkel fråga, men många gånger när jag ställer frågan till eleven så har hen svårt att svara. Det gör att jag själv får fråga mig vilken röd tråd jag använt i undervisningen samt att eleven får tillfälle att se vad som faktiskt tränats på. 

Jag ställer mina frågor till elever i alla åldrar och på alla nivåer. 
Ett härligt minne är när jag frågade en av mina yngsta elever om hon tyckte min förklaring var bra och jag fick ett ärligt svar tillbaka:
”Du är inte sämst på att förklara.” 

Mitt viktigaste fokus ligger på att utgångsläget är vad ryttaren behöver göra; det vill säga vilka faktorer kan du som ryttare påverka? Om vi så bra som möjligt påverkar det vi kan påverka, så brukar det leda till att vi får det resultat i hästen som vi vill ha.

Det finns ett ämne som jag längre klurat på och fortfarande utforskar. Det här med att ha hästen framme för skänkeln. 

Jag har många gånger ställt frågan till tränare och fått otydliga svar tillbaka; det har varit svårt att få något konkret tillbaka. 

Vad innebär ”framme för skänkeln”? Vad är det, hur gör man? Vad är rätt och vad är fel? Och hur förklarar man det för någon som inte har en aning; en nybakad ryttare? 

Jag tycker mig inte ha hela sanningen ännu, men tänker att den kommer till mig i takt med att jag blir äldre (eller inte alls, haha).

Jag fortsätter vara nyfiken på att hitta instruktioner som hjälper ryttaren rätt: 

– Tänk dig att du har tre växlar. Tvåan är mittemellan-växeln, trean är mer framåt än tvåan och ettan är mer tillbaka än tvåan. Om du rider på tvåan, och enkelt kan växla emellan alla tre växlar, då har du bjudning i hästen. 

– Dragläget pratar många om, densamma känsla som dragläget i bilkörning. När du enkelt kan rida hästen framåt och ta den tillbaka i tempot men samtidigt behålla takten så hittar du dragläget. 

– Det finns en annan beskrivning också, hur du använder din skänkel för att tydligt arbeta hästen för att svara för mindre hjälper. 

Tänk dig att en fluga sätter sig på din arm. Om du inte tar bort armen för flugan så kommer myggan och den sticker till. Blir det ingen reaktion för myggan så kommer en geting och då vill du verkligen ha reaktion. 

När barnen lär sig att alltid börja med flugan för att följa upp med mygga och sedan geting när det saknas svar, så blir hästen reaktiv för flugan. Det är viktigt att aldrig börja med getingen, då skrämmer vi hästen samt att ryttaren själv får utgå ifrån vad som är dens fluga, mygga och geting. 

– Jag gillar att använda beskrivningen en flaska julmust. När du skakar flaskan så bildas skum som vill ut och du kan med hjälp av korken reglera i vilken utsträckning du släpper ut trycket.

Skänkeln är när du skakar flaskan och kontakten är hur du skruvar av korken. 

– ”Om du ska använda mobiltelefonen så måste du först ladda den”, brukar Nina säga. 

Vi behöver skapa energi för att kunna använda energin i hästen. 

– Det finns hästar där rakriktningen är viktig för att kunna nå bjudning. Det svåra är när det är ponnyer som kräver rakriktning och samtidigt har ett litet barn i sadeln.

Jag brukar säga till barnet att om du ska cykla snabbt så måste styret peka rakt fram, ju mer du svänger med cykeln desto långsammare går det. Resultatet brukar bli bra: Ryttaren fokuserar på rätt saker och får ett gensvar av hästen.

Jag sitter här med min kaffekopp och försöker reflektera över allt som hänt de senaste dagarna; funderar över hur mycket som hinner hända innan vi ens kommit halvvägs in på en ny vecka. 

Efter månader av rehabilitering, vila och arbete kom veterinärens konstaterande; inget mer finns att göra. Alla våra insatser hade inte hjälpt och jag vet inte vad som känns tuffast; att vi arbetat hårt för att få hästen smärtfri, insikten att hästen kommer somna in eller att vi ska vara någon slags gud i att fatta beslut. 

Ett sörjande täcke lägger sig över stallet. Hästen får några sista äpplen innan ledsna människor blir lämnade kvar; någon behöver en kram och någon annan vill bli lämnad i fred. 

En av mina ponnyer byter hem efter godkänd besiktning. Jag borde kanske vara glad. Och jag borde kanske inte vara ledsen eftersom jag kommer fortsätta träffa min ponny.

Ändå känner jag mig inte glad; för det känns som jag förlorar något. All tid jag lagt på denna ponny, alla minnen och all glädje som getts oss; det känns som jag tar farväl av så mycket när jag lämnar över grimskaftet. 

Den här ponnyn, tillsammans med alla andra hästar jag haft, har ju gett mig det jag har idag. Jag känner att jag står i skuld till hästarna för det. Jag är tacksam. 

Jag inser hur lite jag kan styra vad som händer mig. Hur länge får jag behålla en häst? Tänk om Cajsa bryter ett ben i hagen; jag själv kommer gå sönder om det händer. 

Vi har precis köpt en ny häst som ska flytta till oss och tankar snurrar såklart över alla tänkbara risker vi står inför. 

Precis när jag funderar över det här så ringer telefonen. En ordentligt skadad häst i hagen; den här gången var det ingen av mina hästar. Vi släpper allt vi har för händer så vi kan hjälpa till. 

Allt går bra; det visade sig trots allt inte vara så allvarligt. 

Samtidigt så får en vän till mig akut säga hejdå till sin häst. Något som kom oförberett och alla runtomkring blir påverkade. En tung ledsamhet men vi försöker se framåt. Glädjas åt de hästar som är med oss och minnas allt vi fått från hästar som vandrat vidare. 

Ett par dagar senare styr jag runt Lizzie och Cajsa på dressyrtävling. De båda vill leverera inne på banan; de vill göra ritterna tillsammans med mig. Det är något som jag inte tar för givet men uppskattar varje minut ihop med dem. 

En annan vän till mig påminde om att vi har saker att se fram emot. Hösten består redan av mycket planer, förväntan och en stor tacksamhet till att vi kan göra det vi gör. 

”I den här takten så är ditt ponnyteam snart inte längre ett ponnyteam.”

Uttalandet syftar på att ponnyer lämnar mitt stall och stora hästar kliver in. Inget som egentligen är planerat men det har blivit så.

Men mitt ponnyteam kommer för alltid vara ett ponnyteam. Jag har ponnyerna att tacka för allt. Det är de som byggt upp det jag har idag; de har skapat möjligheter och öppnat nya samarbeten. 

Oavsett hästar i stallet, så är det mina ponnyer som lagt grunden till dit vi ska.

Det är något speciellt med våra uppfödare.

Min tränare Nina skulle beskriva Ann-Kristin ”Anki” Karlsson som vi skulle åka och hälsa på. En swb-uppfödare i Mantorp, stuteri Lindstud, som skulle visa oss flera av sina uppfödningar.

”Anki tycker om sina hästar”, valde Nina som beskrivning. 

Såhär i efterhand förstår jag vad Nina menade. Anki avlar för sporten och älskar samtidigt individerna. Trots antalet hästar på gården och att många föl föds där varje sommar; så har hon en förmåga att beskriva varje hästs personlighet.

Det är inte bara bakgrund, härstamning och antalet poäng som Anki berättar om respektive häst; hon berättar med värme om varje individ. 

När jag hälsat på Anki så känner jag en stor respekt inför det jobb hon lägger varje dag genom ett helt år. Hur hon har en slags magkänsla vad varje sto och föl behöver för att det ska bli så lite komplikationer som möjligt; undvika alla risker som finns på vägen från att fölet produceras till att den går att rida på.

Hon har ett annat öga än mig och har med erfarenhet lärt sig att se tecken som för mig är osynliga. 

Men som för en hästuppfödare är uppenbara. 

Nyligen träffade jag för första gången Kristina Magnusson, även hon en swb-uppfödare på stuteri Pilagården i Mariestad. 

Hon visade oss några av sina senaste föl och de kom nyfiket fram för att hälsa på oss.

”Jag lägger ned några minuter två gånger per dag under fölets två första veckor i livet” berättade Kristina. ”Då umgås jag lite med fölet, kliar och känner på benen. När de två veckorna har gått då har vi etablerat en kontakt och sedan brukar det inte vara några problem med den fortsatta hanteringen.”

Varje häst vi mötte så kunde Kristina berätta om fem generationer tillbaka; visa hästens släktingar som stod i hagen, berätta hur fölets mamma varit att rida och hur varje hästs liv sett ut fram till idag. 

Kristina visade oss en fyraårig valack som hon själv fött upp. 

Han stod lugnt på stallgången trots att han var själv i stallet och lämnat kompisarna kvar i hagen. Skritta ut själv från gården med ryttare var inga problem; han traskade lugnt bort över järnvägen och vi gick efter med Kristina. 

Jag frågade hur hon valde hingstar till sina ston. Det direkta svaret blev att hon helst väljer hingstar som hon kan åka och titta på. 

”Jag vill kunna se dem i ögonen”, sade Kristina. ”Jag vill kunna se individen och inte skapa en uppfattning utifrån filmer.” 

Medan hon berättar ser vi hur hästen stannar och blir osäker vid ett ställe längs med vägen. Men hästen vänder på huvudet och ser på Kristina som signalerar att det kommer gå bra. Då sänker han halsen och följer efter Kristina som är några meter ifrån honom.

Jag fascineras av hur starka band hon har med var och en av de femtio hästarna på gården. 

Att köpa hästar från våra svenska uppfödare innebär att vi får så mycket kvalitet på köpet. Vi får svar på alla frågor vi har, vi får garantier i form av vad de andra uppfödningarna från samma ställe och vi vet med säkerhet att hästen fått bästa möjliga start i livet. 

De här hästarna växer upp med så mycket trygghet som de tar med sig vidare genom livet. Deras uppfödare är otroligt viktiga för oss som rider, oavsett hobby eller tävling; de säkrar vår framtid i sporten och de skapar de hästar som vi vill ha.

Nu för tiden, med sociala medier, så ser spelplanen helt annorlunda ut än för tjugo år sedan. 

Väldigt unga personer kan på ett enkelt sätt marknadsföra sig och nå ut till ett stort antal personer. Plötsligt är inte ett konto i sociala medier något personligt, utan ett varumärke. 

Det finns unga personer som idag kan använda sina kanaler och faktiskt få inkomster på det. Flera som jag vet betalar sina ridträningar själva innan de fyllt 18år, för att de marknadsför produkter som de skapar och säljer. 

Det gäller att hänga med. Plötsligt är det inte längre annonser som ska följas vid hästköpsplaner, utan snarare att råka se rätt inlägg på Instagram. 

Och som säljare kan du göra full research av din köpare genom att se allt som lagts upp på sociala kanaler. 

”Vissa lyfter nackdelarna med Facebook”, sa en kompis till mig. ”Jag själv väljer att se det som ett alternativ till att skicka vykort till mina vänner.” 

Jag fascineras av hur det kan provocera andra huruvida någon väljer att lägga upp bilder, filmer och upplevelser i sociala medier; samt hur mycket det provocerar när någon väljer att inte dela med sig.

Det är upp till var och en hur man väljer att dela med sig av vad man gör och inte gör. Jag har aldrig sett det som att jag delar för någon annan när jag publicerar, utan att jag delar det jag själv vill ha. 

Jag sparar inte dåliga rundor eller missförstånd från ridpass. Det är inte det jag behöver att se när jag upprepade gånger spelar upp tidigare pass. 

För mig själv vill jag förstärka de gånger jag haft en bra känsla, för ju fler gånger jag upprepar den känslan mentalt desto större blir chansen att den upprepas när jag rider. 

Jag säger inte att man bara ska dela när det går bra, det finns en poäng i att dela med sig när det går mindre bra. Men för mig är det viktigaste att jag delar vad som får mig att må bra. 

Det finns de som känner sig tvingade att dela inlägg för att det förväntas av dem. Vad andra förväntar sig får stå för de själva; så kan var och en dela vad den känner sig trygg med. 

Att resultat syns snabbt och online gör att vi alla tävlingsryttare offentliggörs vare sig vi vill eller inte. I vissa fall väljs pay and jump och andra inofficiella tävlingar istället, så ryttare kan hålla resultat för sig själva. För det är inte alltid att syftet med en tävling är att visa upp ett resultat. 

Jag vet inte om vi skapar den bästa prestationsmiljön för små barn när deras ritter syns för alla i resultatlistor. Samtidigt är det en del i tävlandet att lära sig både med- och motgångar.

Men syns inte deras resultat så skapar det svårigheter för uppfödare med små ponnyer att följa sina uppfödningar på tävling. 

Genom Instagram och andra medier får vi tillgång till att se mycket ridning; något som tidigare var väldigt svårtillgängligt. Det är positivt att vi kan inspireras men det är fortfarande timmar av att se ridning från läktaren som kommer ge många svar. 

Alla dessa möjligheter vi står med innebär också svårigheter; men förenklad tillgänglighet ökar också ansvaret på vad vi väljer att göra med det.