Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
2 augusti 11:54

Vem vet vad Tove kan hitta på?

Vem vet vad Tove kan hitta på?
Tove och Peggy med segertäcke under Börjes Cup tidigare i sommar. Nu är Tove anlitad för att avsevärt svårare uppdrag än så.

Efter fyra veckors semester med lugn och ro, med Falsterbo, Danmark, torskfiske och Öland, har jag kastats tillbaka rakt in i Smålandspostens hetluft. Det är fotbollskris i Växjö med två lag, Öster och Växjö DFF, som båda kämpar för sin överlevnad i respektive tabell, det är tränare som får sparken, panikvärvningar görs i sista stund samtidigt som hockeylagen återsamlats och till och med gått på is.

Jag gillar nyhetspulsen, har alltid gjort. Men det faktum att jag åter är i tjänst ger mig små, nästan obefintliga, möjligheter att påverka vad som sker här hemma på gården. Det sker nämligen en hel del saker bakom min rygg som känns aningen obehagliga, mot bakgrund av ett tidigare inlägg här på bloggen som fortsätter att förfölja mig.

Att viska är fult. Den som viskar i någon annans öra än ditt eget medan du själv ser det hända viskar någonting ofördelaktigt om dig. Så är det bara. Och det har viskats, tisslats och tasslats en hel del den senaste tiden. Det handlar om Teeny Weeny. TW. Matvraket till B-ponny jag dömt ut som potentiell tävlingshäst och i ett aningslöst ögonblick utlovade Malin och barnen ”vad som helst” den dag TW mot all förmodan skulle gå felfritt i en lokal tävling. Efter att Malin utnyttjat mitt utsträckta lillfinger och växlat in det mot en Maldivernaresa har munterheten och nyfikenheten varit stor bland er läsare.

Hur går det för TW? har varit en återkommande fråga på sociala medier, följt av en skrattande emoji.

44lillybelle
LillyBelle Enestubbe, en av hjärnorna bakom Projekt TW.

Barnen har till sin oförställda skadeglädje snabbt räknat ut vad som ligger i potten och går flinande runt och mumlar ”Projekt TW” tillräckligt högt för att jag ska höra det.
Jag menade inte allvar med mitt löfte, sa det bara som en kul grej. Att Malin och barnen definitivt menar allvar med Projekt TW är däremot tydligt, sett till de massiva åtgärder de redan satt in.

Flera gånger i veckan ser jag LillyBelle strängt kämpa med det tjuriga och lata djuret på ridbanan och ibland ser det faktiskt skrämmande normalt ut.

44veterinär
Syftet med det här veterinärbesöket var smått ondskefullt.

I måndags stod plötsligt en röd bil från Distriktsveterinärerna parkerad utanför stallet. Ingenting konstigt med det, tänkte jag. Veterinärbesök är ganska vanliga. Men när Malin sedan glatt går förbi mig och viftar med ett dokument förstår jag vart vi är på väg.
– Vaccinationsintyg för TW, skrattar hon.
Vaccinationsintyg. Ett steg närmare tävlingsarenan för TW. Ett steg närmare förintelsen av min plånbok.

Men samtidigt: vad är ett vaccinationsintyg? Bara ett papper, ingenting annat. Det är knappast papperet som ska tävla, utan en häst som senast i tisdags såg ut så här två minuter efter att vi tvättat hennes päls bländande vit.

44twsmutsig
En sådan häst, en häst som delar samtliga Min Häst-Mulles egenskaper, kan väl knappast tvinga mig att dega upp till en Maldivernaresa?

Men så passerar ytterligare en dag. Innan jag kastar mig in i duschen för att hinna göra mig i ordning för eftermiddagens arbetspass ser jag att transporten är framkörd. När jag kommer ut ur duschen är transporten borta.
Tre hästar går i hagen.
En saknas.
Gissa vilken.

Snart står det klart att kommandosoldaterna Malin, Angelo och LillyBelle inlett ett nytt hotfullt och strategiskt viktigt uppdrag i Projekt TW. Hon ska träna någonstans, så mycket förstår jag, men var? Kanske tränas av någon, men av vem? Snart får jag svaret.

Den som anlitats för detta mission impossible är ingen småhandlare i branschen utan en av de ledande experterna på små hästar. Tove Modig. Barnens kompis. Tove, som kan rida felfritt med förbundna ögon i lägre klasser. TW ska specialtränas av Tove.

Det är ett diaboliskt skickligt drag av mina tre familjeantagonister.

Visst, TW må vara ett hopplöst fall men vem vet vad Tove kan hitta på?
Sakta känner jag den första spiken slås in i min egen kista.

Tack för att ni tog er tid – jag lovar att uppdatera er om det spända läge som råder. Tills dess får ni gärna följa och interagera med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
23 augusti 10:01

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”
Wille och Angelo, två killar som delar ett hästintresse och har roligt tillsammans.

Det pågår en konflikt inom svensk ishockey. Förra onsdagen meddelade 43 elitspelande damer att de bojkottar det landslagsläger de kallats till och heller inte tänker spela för Damkronorna i den kommande turneringen i Finland. Anledningen är damernas taskiga ekonomiska villkor. För en damspelare på elitnivå är det ofta en förlustaffär att utöva sin sport och jag förstår till fullo att och varför de nu sätter ner foten.

Att vara tjej och spela hockey kräver tuffhet och mod. Mod att stå emot inpyrd machojargong, tuffhet att trotsa den medeltida föreställningen att ”hockey, det är väl ingenting för tjejer” kombinerat med en inre motor som hela tiden driver dig framåt.

Jag tänker på de tjej- och damhockeyspelare jag intervjuat genom åren. För dem har det funnits någonting som står över allt ovanstående, någonting som kan kokas ner till det viktigaste av allt: att ty sig till varandra, hämta kraft hos någon som befinner sig i samma situation.

För ett extremt fåtal tjejer slutar karriären så högt upp som i ett landslag men den börjar nästan alltid i en tomhet, som ensam tjej i ett pojklag, i en unken städskrubb eller liknande medan grabbarna tjoar och stojar i omklädningsrummet intill. Att då, i det utsatta läget, bara kunna ty sig till EN enda av samma kön och med samma intresse är guld värt för många unga hockeytjejer. Ensam kan vara stark men två är starkare än en.

Inom ridsporten är det likadant, fast tvärtom och ändå inte. Alla, oavsett kön, behandlas lika på landslagsnivå tack vare ridsportens magnifika unisexupplägg där var och en – man som kvinna – tävlar på exakt samma villkor.

Men inte heller här börjar man i landslaget utan oftast i den lilla lokala klubben. Som kille är man oftast helt ensam, som Angelo alltid varit i Theleborgs Ryttarsällskap där han och LillyBelle gått på ridskola under flera år nu.

Han är helt ensam kille men långt ifrån unik. Ni som följt den här bloggen vet att även Angelo fått kämpa mot sådant ingen ska behöva kämpa mot; mot föreställningen att ”ridning är en tjejsport”, att ”det är töntigt att vara kille och rida” och andra korkade kommentarer, uttalade av andra killar som helt saknar kunskap om hur stenhård och tuff ridsporten är.

Som tur är har Angelo ingenting emot att vara ensam kille, men han tar illa vid sig av korkade kommentarer. Jag vet att han ser upp till Albin, en 15-årig kille som rider för Växjöortens Fältrittklubb, den klubb barnen också tävlar för. Jag vet också hur otroligt mycket han uppskattar sina vänner Casper och Theo, killar i hans ålder som också tävlar för Växjöorten. Så fort de träffas i samband med någon tävling knyter de osynliga band mellan sig. De tyr sig till varandra, tankar kraft av varandra, känner samhörigheten killar emellan på exakt samma sätt som tjejhockeyspelaren som äntligen kan dela yta och rum med en annan tjej.

Killar behöver killar att se upp till och ty sig till i snett könsfördelade sporter precis som tjejerna i hockeyn. Så är det bara. Och mot den bakgrunden ser jag tillbaka på en vecka med en underbar liten solskenshistoria som pricken över i:et.

För en tid sedan upptäckte nämligen Malin att hon fått ett direktmeddelande i sin Instagram-app. Meddelandet var från Amanda, som skrev följande:

”Min son Wille ser mycket upp till din son Angelo inom hoppning/ridning och följer er här på Instagram och har hört ridtränare Emma prata gott om dina barn. Wille vill gärna se när Angelo ska rida på Karl Oskar Cup och eftersom jag inte är helt insatt undrar jag vilken tid han ska tävla. Ha det så gott!”

Wow! Bara vetskapen om att vara någons förebild fick Angelo att skina upp och känna sig stolt.

Meddelandet upptäcktes tyvärr för sent för att Wille skulle kunna komma och titta på när Angelo tävlade, men Malin och Amanda styrde snabbt upp en dag då Wille skulle komma ut till oss och hälsa på.

Så kommer söndagen. En bil svänger in på uppfarten, dörrarna öppnas och Amanda och Wille kommer ut. Till en början är Wille så blyg som varje normal sexåring är när han träffar en normal nioåring för första gången. Men sedan pratar de lite, borstar Tindra tillsammans, gör henne fin och redo för ett ridpass. Med sig har Wille ett antal frågor som jag misstänker att Amanda skrivit ner och som Wille nu vill ställa till Angelo.

Hur många gånger har du ramlat av?

Hur gjorde du för att lära dig galoppera?

Har du slagit dig någon gång?

Angelo svarar. Sakta men säkert slappnar Wille av, blygheten börjar avta och snart sitter han i Tindras sadel och beger sig ut på tur tillsammans med Angelo på Tango och LillyBelle på Erika, i närvaro av Malin och Amanda.

De är borta länge. Kommer sedan tillbaka och avverkar ett pass på ridbanan i lugnt tempo. Wille älskar hästar, har en egen shettis hemma och är riktigt duktig på Tindra. Det syns tydligt att han är nöjd. Angelo har förstått sin roll, pratar och uppmuntrar Wille och jag ser att de två trivs ihop.

47wille2
Klart att man gör V-tecknet när man får rida på varsin ponny.
47wille3
Grabbarna Grus på grus.

När vi sedan går in i huset har Wille helt kastat bort blygheten. Nu släpper han loss för fullt, busar med Angelo och LillyBelle och det blir en lång och härligt intensiv eftermiddag med saft, kakor och tårta.

Amanda och Wille tackar för sig och senare skriver Amanda till Malin vad Wille sagt, på kvällen strax före det att ögonlocken sluts, om sitt besök hos Angelo och LillyBelle.

”Det var den bästa dagen i hela världen”.

190823 Ponnypappan 47wille4
Amanda, Wille, Malin, Angelo och LillyBelle rider ut på tur med Tindra, Tango och Erika.

Tack för att ni tog er tid – var snälla mot varandra och tänk på hur lite som krävs för att göra en annan människa lite gladare. Jag träffas gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel och vill ni veta vad Angelo och LillyBelle har för sig hittar du dem på teamenestubbe.

190823 Ponnypappan 47wille5
Wille är nyfiken, bland annat på hur många gånger Angelo ramlat av sin häst och hur han lärt sig galoppera.

 


Ponnypappan
16 augusti 09:30

Ett fruset ögonblick av sommar

Ett fruset ögonblick av sommar
Barnen gjorde det - de vågade och de klarade det. Framgångarna vid Karl Oskar Cup i Växjö överglänser nu allt annat i hästväg för Angelo och LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe

Den finns kvar. Känslan i bröstet. Den varma, sköna. Känslan av kärlek, känslan av lättnad, känslan av att ha upplevt någonting du länge gått omkring och både fasat över och hoppats på. Någonting som sedan visar sig överträffa allt som funnits på önskelistan. Men framför allt, den kanske skönaste känslan av alla för en förälder: att se sina barn till brädden fyllda av ett lyckorus.

Angelo och LillyBelle hade redan innan föregående helg fått uppleva mycket roligt under sina nio- och sjuåriga hästliv.

De har besökt Gothenburg Horse Show, nyfiket utforskat Elmia och storögt varit på sin första Falsterbovecka.

Men nu finns en ny och överlägsna etta på deras gemensamma topplista: Karl Oskar Cup i Växjö, ponnytävlingen som inramas av den oglamorösa Värendsvallens gamla regngrå betong.

190816_ponnypappan_vallen
En oglamorös före detta guldarena för Östers IF i fotboll. Den är numera barnens favoritplats på jorden. Foto: Daniel Enestubbe

Här, på Östers IF:s forna fyrfaldiga SM-guldarena i fotboll, fick Angelo och LillyBelle uppleva sina tre dittills bästa dagar i livet och som sagt: jag känner ännu värmen av de färska minnena i mitt eget bröst.

Förra veckan skrev jag om tävlingsinstinktens kamp mot nervositeten.

Och oj vad nervösa vi var.

Alldeles fruktansvärt hemskt nervösa.

All träning som lagts ner – skulle den ge resultat? Eller skulle Tindra tvärstanna vid första hindret och gå hem? Skulle LillyBelle och Tango kunna hantera en tävling efter bara två ridveckor tillsammans?

Dagen före cupstarten röjde barnen runt som två sprattelgubbar. Malin hade nära till tårarna och jag erfor en olustkänsla i kroppen som bara äkta nervositet kan orsaka. Mitt i detta kollektiva inre kaos nåddes jag av ett ögonblicks klarsyn och kastade fram en av mina bästa idéer på länge.
– Åk ner till Värendsvallen. Ta en titt på arenan så ser ni att det inte är så farligt. Ni kan till och med kika på hindren. Det är fullt tillåtet, sa jag.

Malin och barnen behövde inte ens någon betänketid. Genast kastade de sig in i bilen, åkte ner, bekantade sig med området och kom tillbaka med ett nyvunnet lugn.
– Det såg inte alls farligt ut, konstaterade Malin.

190816_ponnypappan_priser
Tre rosetter och fyra plaketter. Karl Oskar Cup slår ut allt Angelo och LillyBelle hittills varit med om i sina unga hästliv. Foto: Daniel Enestubbe

De vann så klart inga cuper, Angelo och LillyBelle. De vann mycket mer än så. Symbolvärdet i de tre vackra rosetter och de fyra guldförgyllda plakett-hästskor Angelo och LillyBelle erövrade går nämligen inte att uppskatta.

De v-å-g-a-d-e.

Och när jag säger att de vågade menar jag det verkligen.

För vad händer under framridningen med LillyBelle och Tango? Jo, hästen blir stressad, rycker till, LillyBelle kastas av. Tango skenar iväg, hittar en glugg i staketet, drar iväg ut på asfalten, ut på den tungt trafikerade Hejaregatan.

Se den scenen framför er.

Katastrofen lurar, bara hundratalet meter bort.

Förtvivlad, förkrossad och kanske rentav chockad ser LillyBelle sedan hur någon hjälte till hästmänniska lyckas fånga in Tango.

Ge upp?

Åka hem?

Knappast.

190816_ponnypappan_lillyhopp
LillyBelle och Tango under sin allra första riktiga tävling tillsammans. Foto: Daniel Enestubbe

Inte min LillyBelle. Hon må vara tävlingarnas kanske yngsta ryttare men hon råkar också vara en av dess tuffaste.

Här ger vi inte upp. Upp i sadeln, in på banan och sedan levererar flugviktaren LillyBelle en komisk repris av det ljudliga genrepet i Braås som kunde ses och inte minst höras här förra veckan.

Och så här såg det ut nu:

Efter målgång kommer en glädjetår, sedan spricker hennes ansikte upp i ett enda leende. Lyckan jag känner tangerar den när LillyBelle kom till världen en stormnatt för snart åtta år sedan. Vi var nära att förlora henne, men hon kämpade, tog sig tillbaka, envis redan då. Nu är hon nära att förlora en häst, men han kommer tillbaka oskadd och belönar henne med först en nolla, sedan olydnad på sista hindret och slutligen en tapper insats i halkan under lördagens morgonskyfall där de utesluts (tredje olydnaden snöpligt nog på sista hindret).

190816_ponnypappan_lillyglad
Felfri i debuten! LillyBelle har övervunnit chocken från framridningen och svarar för en perfekt ritt. Foto: Daniel Enestubbe

För Angelo var det minst lika känslosamt. För honom och Tindra innebar Karl Oskar Cup 2019 slutet för deras gemensamma tävlande. Det har varit en tuff tid, där Angelo förbannat det faktum att han växer så det knakar medan Tindra står still på sina 99 centimeter. Han är absolut inte för tung, men han han håller oåterkalleligt på att växa ifrån sin älskade ponny. Därför bestämde vi oss för att Karl Oskar skulle bli avskedsföreställningen.

Även Angelo vågade.

Vågade vara bestämd.

Vågade trotsa nervositeten.

Vågade hålla Tindra lugn.

190816_ponnypappan_angelo
Koncentrerad och lugn. Angelo har rätt fokus strax före sin debut i Karl Oskar Cup, och Tindra tackar och tar emot. Foto: Daniel Enestubbe

Och som de red. Så vackert, så stilfullt, så lagom snabbt, så…felfritt. Två nollor blev det nämligen i fredagens två klasser och att träning ger resultat var detta ett vattentätt bevis för. Hade tävlingarna varit för två veckor sedan hade Tindra vägrat, Angelo gråtit och hans djupa innerliga glädje varit utbytt mot någonting annat.

Nu såg det istället ut så här:

Nu fick de inte ett utan två resultat. Två nollor. De klarade första hindret, som var vårt eget uppsatta mål, och mycket mer än så. Samma sak för LillyBelle. Därför tog båda lördagens regniga nederlag med fattning, ja, LillyBelle till och med kramade om och berömde Tango för att han varit så duktig.

Därefter gick de runt på området likt två inhyrda maskotar i stort sett nonstop fram till sen söndagseftermiddag – gladare och nöjdare än någonsin.

Livet utgörs av fångade ögonblick.

Det frusna ögonblick när Angelo och LillyBelle går hand i hand på den asfalterade backen upp mot framridningsbanan och ivrigt, stolt och glatt pratar om sina fina hästars insatser – det ögonblicket fångar jag och ramar in i min själ.

Det är sommaren 2019 för mig.

Tack för att ni tog er tid! Jag ses gärna på Instagram där ni hittar mig som ponnypappandaniel


Ponnypappan
9 augusti 12:46

Ponnypappan: ”Sanningens ögonblick är här”

Ponnypappan: ”Sanningens ögonblick är här”

Nervositet.
Alla har vi känt den.
Alla kan vi relatera till ordet.
Alla har vi tvingats öppna det paket av press, stress och obehag i varierande former som ordet nervositet förpackas i. Att vara nervös är ett naturligt mänskligt tillstånd som oftast inte försvinner av sig själv utan måste hanteras.

Det som är påfrestande med att vandra längs nervositetens väg är att där vägen tar slut finns det två dörrar; en glädjens och lättnadens dörr och en besvikelsens och orons dörr. Problemet är att du bara kan passera en av dörrarna. Att inte på förhand veta vilken av dörrarna som står öppen vid vägens slut – det är det som är själva nervositeten.

När den här texten publiceras vet vi hur det gått. Vet hur Angelo och LillyBelle hanterat den enorma press och stress det innebär att rida sin första riktigt stora tävling. När den här texten publiceras pågår nämligen Karl Oskar Cup för fullt här i Växjö. Karl Oskar Cup – barnens enda och största mål under denna sin första säsong som tävlingsryttare.

Nervositeten har varit påtaglig, helt omöjlig att undvika. Allt är fortfarande så nytt, stort och okänt och det som är nytt, stort och okänt gör att nervositetens strängar slås an och spelar sina jobbiga ackord.

Som tur är tror jag att vi vuxna är de i vår familj som känt störst nervositet. Malins nattsömn har varit störd senaste veckan och trots att jag själv gjort mitt bästa för att skapa lugn och försäkra att allt nog kommer att gå bra har jag känt nervositeten stegras inom mig.

Barnen har däremot räknat ner dagarna med glädje. Visst kommer de att ha fjärilar i magen när de rider in på Värendsvallens enorma gräsmatta men de har haft roligt längs vägen. Tillsammans har vi gjort allt vi kunnat för att göra Karl Oskar-debuten så mild och behaglig som möjligt. Vi har fortsatt att följa vårt träningsschema till punkt och pricka. Vi har stött på problem längs vägen och kämpat med näbbar och klor för att försöka lösa dem. Ändå finns den där, nervositeten.

Men nervositeten har en stark motståndare i tävlingsinstinkten.
Tävlingsinstinkten.

Vissa gnäller på den. Kan inte förstå att det finns människor som älskar att tävla och vill vinna till varje pris. Men den som gnäller på tävlingsinstinkten har inte förstått att den är en medfödd mänsklig kraft. Utan människans inneboende tävlingsinstinkt hade vi förmodligen inte ens existerat nu. Det moderna samhälle vi ser i dag är ingenting annat än ett resultat av årtusenden av utveckling, sprungna ur människans förmåga att vilja tävla mot sig själv och gå från någonting bra till att skapa någonting bättre. Uppfinna hjulet, elektriciteten, datortekniken, vacciner och antibiotika – allt har handlat om en lust till att tävla.

Och att tävlingsinstinkten är själva anledningen till att mina barn över huvud taget ställer sig på startlinjen – det gör att delar av nervositeten kan motas bort. Sedan gäller det att lägga ribban på rätt höjd, både i tävlingen och inne i huvudet. En nioåring som Angelo har en tendens att sväva iväg när han får frågan vad han hoppas på. Direkt börjar han snacka om cupfinaler, segertäcken, plaketter och ärevarv när jag frågar vad han vill uppnå i Karl Oskar Cup.
– Men du, om du siktar så högt, hur går det gå om det inte blir som du vill? frågar jag.

Det har Angelo inte tänkt på.
– Vore det inte bättre om du siktade på någonting annat, som att till exempel klara första hindret? Ta ett hinder i taget?
Angelo håller med och vi enas om ett enda mål: klara första hindret. Resten är bonus för Angelo och Tindra. En rimlig målsättning.

LillyBelle ska rida Tango. Hon har haft det tuffare i sin uppladdning än Angelo. Eftersom vi haft Tango under en så pass kort tid har vi i ärlighetens namn varit på väg att stryka ekipaget från tävlingen. När vi för en vecka sedan genrepade med en pay & jump i Braås ställdes allt på sin spets. Vi lindade heller inte in budskapet utan förklarade för LillyBelle att fungerar det inte i dag måste vi lämna återbud till Karl Oskar.

Att viljan och tävlingsinstinkten hos den här lilla sjuåringen nästan saknar gränser har jag vetat ett bra tag nu. Ändå blir jag förvånad över LillyBelles totala fokus när hon och Tango kommer in på banan. Utan att hon är medveten om det får hon folk runt hela anläggningen att skratta när hon låter sina små tävlingstankar bli till ord och högröstat coachar sig själv och sin häst över alla hinder.

Titta här, men framför allt: lyssna!

1angelo
Angelo. Nervös och tävlingssugen.
2lilly
LillyBelle. Nervös och tankfull.
3hopp
LillyBelle och Tango genrepar.
4lättad
Angelo kramar om Tindra efter sista passet.
5glad
Att vara lite tokigt glad kan behövas för att hantera tävlingsnerverna.

Med en sådan tävlingsinstinkt kan vi inte hålla LillyBelle borta från tävlingsarenorna. Vi får leva med vår egen nervositet och hoppas på det bästa. Sanningens ögonblick är här.

Tack för att ni tog er tid – och häng gärna med oss på Instagram om du vill veta hur det gått för Angelo och LillyBelle i sin första stora tävling. Jag heter ponnypappandaniel och barnens konto heter teamenestubbe.

 


Ponnypappan
26 juli 11:07

Den enda omvägen till Karl Oskar

Den enda omvägen till Karl Oskar
Malin instruerar under ett av de ”tråkiga” passen. Foto: Daniel Enestubbe

Oavsett om du är ung eller gammal, stor eller liten, oavsett hur mycket eller lite talang du utrustats med eller hur länge du hållit på med det just du gillar inom idrotten finns det naturlagar som du aldrig kan sätta dig upp mot.

Lagar du måste lyda och följa.

Idrottens naturlagar gäller lika för alla och den första, största och viktigaste naturlagen i idrottens osynliga regelverk är denna:

Det finns inga genvägar.
Inga.
Genvägar.

Varför skulle annars hockeyspelarna frivilligt gå på is nu när vi skriver juli och värmebölja?

Varför skulle annars fotbollsspelarna köra stenhårda träningspass i minus tolv grader i januari?

Jo, därför att det inte finns några genvägar till mål som innefattar prestation, tävling och resultat.

Det finns bara Den Enda Omvägen.
Varför vann Björn Borg fem raka Wimbledontitlar?
Varför vann Ingemar Stenmark 86 världscupsegrar?
De tog Den Enda Omvägen.

Denna enda väg mot målen, stora som små, består av träning, träning och ännu mer träning.

Den som tränar mest vinner kanske inte alltid mest, men den som tränar mest är den som är mest förberedd när det väl kommer till tävling.

Och att komma rätt förberedd till en tävling är viktigare än tävlandet som sådant.

Detta har vi funderat en del kring under den senaste veckan i vår familj. Vi har låtit barnen helt själva välja vad de vill med sitt hästintresse, inte försökt påverka dem i någon riktning, bara önskat att de ska ha roligt och sett dem ha det.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka. All träning är inte superkul men all träning är bra.

Vill de bara ta hand om sina älskade ponnyer, rida ut på en tur i skogen då och då och kanske testa några hinder på hoppbanan får de göra det. För detta behövs ingen omväg. Då är det en hobbyverksamhet, något man gör när man känner för det och något som inte har speciellt mycket med vare sig prestation eller tävling att göra.

Men nu har både Angelo och LillyBelle tidigt visat ett brinnande intresse för att tävla, hänga upp rosetter i sina rum och att se mig skruva fast plaketter på boxdörrarna. För att lyckas med det finns det bara en sak att göra. Att ge sig ut på Den Enda Omvägen.

190726_ponnypappan_43sur
Humöret går upp och ner för Angelo när vi går in i fas 2. Ena stunden är han sur… Foto: Daniel Enestubbe
190726_ponnypappan_43glad
…för att sedan bli glad igen. Foto: Daniel Enestubbe

Allt är nytt för oss. När jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen i oktober hade inget av våra barn ställt upp i en enda riktig tävling. Men eftersom de oupphörligt tjatade om att tävla satte vi upp ett mål inför sommaren. Målet var att Angelo och LillyBelle ska komma till start i Karl Oskar Cup i Växjö i augusti. Ingenting annat. Att de sedan tjuvstartat längs vägen dit och kommit igång med sitt tävlande på flera cylindrar är en annan sak. Men deras enda mål för denna vår första säsong är och förblir Karl Oskar Cup.

190726_ponnypappan_43lagt
Vi varvar de nästan löjligt låga hindren… Foto: Daniel Enestubbe
190726_ponnypappan_43hopp
…med att prova på lite högre inför den stora tävlingen. Foto: Daniel Enestubbe

Efter att både Angelo och LillyBelle fått smaka njutningen av att rida nollrundor på låga höjder med sina A- och B-ponnyer har de nu kommit in i fas två. Den lite svårare fasen. Fasen där hästarna, särskilt Tindra, inte lyder, där det slarvas med framridningar och där tårarna är betydligt fler än rosetterna.

Så, förra veckan fattade jag och Malin ett beslut: det är dags att ta Den Enda Omvägen. Dags att träna, dags att nöta, dags att försöka ge barnen en så bra förberedelse som möjligt inför det som snart väntar. Hittills har Tindra behandlats ungefär som en sällskapshund. Fått göra som hon vill, gullats med nästan in absurdum och givits chansen att bestämma själv vad hon vill göra. Nu handlar det om att ta tillbaka kontrollen, i stort som smått, och kommandot över hästarna.

Att rida terrängbana tillhör den roligare delen av träningen för både hästar och ryttare.

Ena dagen varvas därför trav och galopp i långa ridpass i skogen. Nästa dag ställer vi upp bommar på mark hemma på banan i syfte att stärka muskulaturen för att hoppa högre när det väl är dags.

Här ser jag redan hur barnen suger åt sig information. Sakta men säkert spjälkas slarvet bort och ersätts av fokus. Tredje dagen åker vi iväg till en större anläggning och lägger upp hindren på de höjder som väntar i Karl Oskar. Tårarna när Tindra viker av från oxern ersätts av ett leende när Angelo äntligen får till det. Nästa dag: en stärkande tur i naturen med ett extremt uppskattat badstopp för Tindra och Erika.

190726_ponnypappan_43angen
En lugn tur ute i naturen som omväxling. Foto: Daniel Enestubbe

Därefter: lugnt, nästan löjligt lågt tempo. Träna på att ha tråkigt och göra saker rätt. Jag sitter ner på en vit bänk och ömsom studerar, ömsom fotograferar när Malin går tillbaka till grunderna, till det långsamma, till bommar på mark och till hinder nästan utan höjd.
– Känns det som att hindren är fånigt låga? frågar hon.
– Jaaaa, säger barnen i korus och liksom väntar på att banan ska göras svårare.
– Ska man hoppa höga hinder varje dag? undrar Malin sedan.

Paus. Två små tänkande hjärnor. Sedan två polletter som ramlar ner:
– Naeee.

Så fortsätter det. Jag hör kommandona.
– Det går får fort, Lilly!
– Inte luta dig framåt, Angelo!
– Du ska inte rusa utan ha kontroll ut i hörnen.
– Rid mitt på bara!
– Sakta av till skritt och klappa om honom. Bra!

190726_ponnypappan_43bad
Paus i Bergundasjön vid godkänd hästbadplats. Tindra och Erika kan knappt tro att det är sant. Foto: Daniel Enestubbe

Det är ett petigt träningspass jag ser, men ett väldigt bra pass. Den Enda Omvägen är fylld av petigheter och är en mix av grundernas nötning och tävlingens tempofokus. Den är inte alltid rolig att vandra på, men nu har vi begett oss in på den och känner att ridning handlar om teamwork. Och just nu tillåter vi oss att göra ett avsteg från Den Enda Omvägen och tar genvägen till kvalitativ semester. Medan hästarna vilar hemma i hagen njuter vi av två härliga dagar på Öland.

Tack för att ni tog er tid, fortsätt att njuta av den nya härliga värmeböljan och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

190726_ponnypappan_43oland
Efter en tuff träningsvecka unnar vi oss ett avsteg från Den Enda Omvägen och drar till Öland. Foto: Daniel Enestubbe

Ponnypappan
19 juli 12:24

Ponnypappan: Gult kort till oss vuxna

Ponnypappan: Gult kort till oss vuxna
Braås – mindre än Falsterbo men mysigt, trevligt och spännande.

Just nu är sommaren inne i sitt mest magiska skede. Skedet där man glömt bort att man har ett jobb man snart ska gå till, där tråkiga rutiner inte längre existerar och där i princip allt som står på agendan har en positiv laddning.

Min lättfrusna fru håller inte med men jag tycker att sommaren 2019 slår ut sommaren 2018. Den går att hantera, lagren av Resorb är inte slutsålda i matbutikerna och bordsfläktar och portabel luftkonditionering inte längre lika sällsynta som lodjur hos elektronikkedjorna. Vädret är klassiskt juli; varmt men sällan för varmt, lagom svalt ibland, med välgörande små skvättar av regn som ändå inte riskerar att överbelasta resesajternas servrar.

Allt är normalt och när allt är normalt fungerar vi människor som bäst eftersom normalt är vår mentala defaultinställning.

När jag kastar en blick in i hagen ser jag också bara tecken på att allt är perfekt.

Vår nya häst, Angelos B-ponny Tango, har stortrivts från dag ett. På fem minuter blev han blixtförälskad i LillyBelles Erika och har sedan dess inte frivilligt vikit en tum från hennes sida.

 

Flockledaren Tindra håller sig lugn och fin och det bästa av allt: Teeny Weeny, ”TW”, har lagt på sig ett antal kilon efter idogt betande. Hästen som barnen, med min plånboks hjälp, hoppas ska ta dem på en lyxig utlandssemester (se tidigare blogginlägg) vid felfri ritt i lokal tävling bedömer jag i dagsläget ha ungefär samma utsikter som en mjukglass chans i en masugn.

Perfekt är ordet.

Något som däremot skaver lite är ett riktigt dåligt vuxensamvete och det gäller för både mig och Malin. Vi har under de senaste månaderna anmärkt en del på Angelos ridning på tävlingsbanan. Under sina senaste lokala tävlingar såväl som pay and jumps har han nämligen haft en benägenhet att välja fågelvägen när han i högtalarna hört orden ”Angelo, varsågod och rid!”. Alltså närmaste ridväg fram till första hindret, med följden att tempot blivit alldeles för lågt och att han därför antingen tappat rytmen eller fått Tindra att vägra ut sig direkt.

– Du har jättelång tid på dig att börja rida, har vi förklarat och i vår enfald trott att Angelo förstått vad vi menar.

När proceduren upprepades ännu en gång för ett par veckor påtalade vi det för honom. Då visade det sig att Angelo alls inte förstått reglerna. Han har hela tiden trott att tidtagningen STARTAR i det ögonblick hans namn ropas upp och när detta går upp för mig känner jag en rodnad av skam i kroppen. Varför har vi inte förklarat det på ett enklare sätt? Det är alltför lätt för en vuxen att ta någonting som är svårt för en nioåring för givet. Gult kort till oss vuxna, men samtidigt skönt att få svar på ett problem som vore ett ickeproblem om vi bara varit lite tydligare.

Det är tvära kast i ridsportens värld.

Förra veckans flashiga och internationella Falsterbo Horse Show med nio miljoner kronor i prispotten bytte vi igår mot lilla Braås Ponny- och Ridklubb mitt ute i ingenstans i de småländska skogarna.

Vi bytte mäktigt mot mysigt, storslaget mot enkelt, prispengar mot ära och Grand Prix mot P&J.

Men ändå: samma sport, samma sköna känsla, samma regler och samma nervositet.

Nu skulle Angelo och Tango i sitt första egentliga framträdande tillsammans som ”äkta” ekipage få visa vad de kunde. LillyBelle fick till sin stora glädje åter låna Peggy av Tove och båda barnen anmäldes till 40- och 50-hoppning.

42angelo
Angelo och Tango i sin debut som äkta ekipage.
42lilly
Envisa LillyBelle och envisa Peggy – en bra kombo.

Hade Angelo kommit över tidsskräcken eller skulle vi vuxna även drabbas av varsitt rött kort och bli mentalt uteslutna från allt vad hästsport heter för evig tid?

Det var frågan.

Svaret: vi får, tills vidare, stå kvar på gult.

Angelo har visserligen en ganska kort startsträcka i första hoppningen men förklarar efteråt att det var medvetet, att han kände sig så säker på att snabbt få upp lagom tempo att han valde en kortare sträcka. De rider felfritt, med ett extra pluspoäng till Angelo. När Tango plötsligt, mellan sexan och sjuan, vill dra åt ett annat hinder, parerar Angelo snyggt, gör en snabb volt och kommer perfekt på sjuan.

Peggy är tuff, svår att få igång och kräver kilovis med envishet i sadeln för att lyda. LillyBelle är lika tuff som Peggy, uppfyller med råge kraven på envishet och ger sig inte förrän de båda tagit sig över alla hinder.

Två väldigt bra ritter följs efter hinderhöjningen av två ännu bättre. Angelo och Tango känns harmoniska tillsammans och LillyBelle och Peggy gör varken sig själva eller någon annan besviken.

Kolla!


Angelo och Tango.
LillyBelle och Peggy.

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er en fortsatt perfekt juli och hoppas att vi ses på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
12 juli 08:56

Härligt härligt men farligt farligt

Härligt härligt men farligt farligt
Ponnypannan har varit på sin första Falsterbo Horse Show.

Det finns situationer och fenomen där du både kan vara i en liten grupp lika väl som mitt i en stor folkmassa och ändå uppleva äkta glädje.

Ta badstranden som ett exempel.

Den kan vara charmigt när allt bara sjuder av härligt semesterliv, där vi människor är som myrorna i och kring en myrstack. Vi trängs, men vi gör det för att vi vill trängas, för att det finns något livfullt och givande i det.

Men det kan vara precis lika skönt, ja rentav betydligt skönare, att stå ensam på den där stranden, förutsatt att vädret är någorlunda okej. Det gör vi denna måndag på Lommas norra sandstrand i ett Skåne vi älskar och som älskar oss tillbaka. Förutom några ivriga kitesurfare är vi – min familj, mormor Agneta, vår vän Lena och hennes döttrar Elvira och Kajsa – i stort sett ensamma på den blåsiga stranden. Barnen badar, vi föräldrar pratar, ingenting stör. Livet är kort sagt härligt. Så härligt att jag kostar på mig att leka expert.

Men andra fenomen kräver mer än så för att fungera. Folkfester vore varken folkliga eller festliga om det inte var för den stora massan. Där är det vi alla, tillsammans, som skapar stämningen och känslan av liv och glädje. För trots att vi får kämpa om varje kvadratcentimeter mot andra festdeltagare denna onsdag tankar vi näring av varandra, av den höga puls vårt lilla sällskap utgör när vi är en liten den av kanske 7 000 människor på samma område. Här kräver fenomenet trängsel och fullsatta läktare för att känslan av storhet ska infinna sig.

Det är mitt första Falsterbo Horse Show och jag är helt såld.

190711 41falsterbo2
Det tog mindre än fem minuter för mig att bli helt såld på Falsterbo Horse Show.

Men innan jag fortsätter mina hyllningar av denna juvel i svensk ridsports krona tänker jag uppehålla mig vid det som ändå skaver i mig. Smolken i den enormt stora glädjebägaren. Det som gör att jag lämnar Falsterbo med en inre storm att rida ut. När vi bänkar oss på den knökfulla Falsterbobanan, lyckliga att över huvud taget fått plats, står hunting på schemat. Jag har aldrig sett hunting, vet inte ens vad det är förrän jag ser Pontus Hugosson och All of me rida ut som första ekipage. Det är en sorts mix av hoppning och fälttävlan och vad kan egentligen gå fel? Ganska mycket, visar det sig snabbt.

Först råkar en dansk ryttare ut för en oturlig kollision med sin egen häst. Han kastas av, ligger otäckt orörlig på gräsmattan och sättet han faller på säger mig att han var avsvimmad redan innan han nådde marken.

Sedan faller ett annat ekipage ute i terrängen, vilket ser ännu mer otäckt ut. Speakern lugnar oss efter en stund med att både häst och ryttare mår bra – och tävlingen går vidare. Sista startande har nummer 13 och numrets rykte om oturlighet ska dessvärre visa sig ha full täckning. En ny incident inträffar i terrängdelen och innan arrangörerna hinner stänga av storbildsskärmen hinner vi alla förstå att det inte slutat speciellt bra. Ambulansfärd i ilfart till Malmö följer och jag undrar vad det är jag just sett. Tre potentiellt mycket allvarliga incidenter på 13 starter varav en hamnar i sjukvårdens händer.

Vad är det här? Är det värt det? Hade tävlingarna fortsatt efter ekipage 13 om startfältet varit större? Inte omöjligt.

I den här tidningen läser jag timmen efter tävlingen att Pontus Hugosson är sylvasst kritisk till säkerhetstänket kring huntingtävlingen. Han känner inte alls igen sig från vanlig fälttävlan. Jag gör en stor tumme upp över hans utspel.

Jag har bevakat alla möjliga sporter i över 25 år och ingen som känner mig skulle beskriva mig som någon förbudsivrare. Tvärtom, om jag själv får svara. Men hunting – i den här formen? Lägg ner. Gör det direkt, innan något ännu värre inträffar. Gör om, gör rätt. Gör en annan form av bana eller lägg ner helt. Vad som än händer härnäst: prata om det, väck debatt, sopa ingenting under mattan. Jag må vara tämligen okunnig om ridsport men en sak vet jag när det gäller andra sporter: de tar säkerheten på enormt stort allvar. Den här enskilda tävlingen var ett enda stort arrangörsfiasko vad säkerheten beträffar.

I övrigt, kära Falsterbo: ingen skugga, bara beröm över er enastående genomtänkta hästfestvecka. Det tog mig mindre än fem minuter att förstå varför 60 000 åskådare vallfärdar hit varje år. Allt ligger inom armlängds avstånd, sidoaktiviteterna för barn slår ut allt jag tidigare sett och ni vet säkert detta men jag säger det ändå: ni har idrottssveriges utan tvekan bästa matutbud (och ni ska ha klart för er att jag vet vad jag talar om).

190711 41barn
Angelo, LillyBelle, Elvira och Kajsa älskar Falsterbo.

Apropå sidoaktiviteter hade jag – bara en sån sak – förmånen att visa upp mina helt dolda jockeytalanger.

 

Det jag gillar allra bäst i en högteknologisk tid som denna, då stillasittandet och plattsurfandet hotar vår vällevnad och fysiska status, är två underbara ord en show som den i Falsterbo ympar in i våra barn: kreativiteten och inspirationen.

Första kvällen i vårt lantligt trivsamma B&B i Lomma försvinner plötsligt barnen. Under en timmes tid hör vi inte ett knyst. Sedan knackar de på, kallar ut oss och bjuder på dressyrshow med sina käpphästar, inspirerade av vad de sett tidigare på dagen.

 

View this post on Instagram

Kvällsunderhållning👏👏

A post shared by Angelo & LillyBelle Enestubbe (@teamenestubbe) on

Dag två försvinner barnen återigen. Den här gången är käpphästarna desamma men dressyren utbytt mot hoppning.

Så: ett stort fett tack vill jag rikta till dig Falsterbo Horse Show – och jag lovar dig att vi alla kommer tillbaka redan nästa år. Men pudla och gör om huntingen, okej?

190711 41andrebrandt
Angelo, LillyBelle, Elvira och Kajsa älskar Falsterbo.
190711 41skåne
Skåne – ändå ärligt på något sätt.
190711 41skåneglädje
Hela vårt underbara gäng saluterar den skånska trivseln och gästfriheten.

Tack för att ni tog er tid – och ni är som vanligt välkomna att se vad jag har för mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
5 juli 13:39

Det krävs två för att dansa med Tango

Det krävs två för att dansa med Tango
Efter en lång tids väntan har Angelo äntligen fått sin nya B-ponny.

Ibland stämmer det inte, vad man är gör, hur mycket man än anstränger sig och hur tålmodigt man än försöker.

Så var det i höstas.

Fyra hästar blev tre och snart kunde jakten på Den Nye Läromästaren inledas. Åtta månaders väntan och längtan är nu över.

Efter att ha provridit från Höör till Hudiksvall, färdats på räls och längs oländiga bilvägar i snöfall och hällregn och efter att barnen suttit på ett så stort antal B-ponnyer att jag omöjligt kan hålla räkningen är det äntligen över.

Och som så många gånger förr har det visat sig – ungefär som när man letar efter sina glasögon med glasögonen på – att lösningen på letandet finns betydligt närmare än man tror.

Nu står han i stallet.

Prinsen.

Tango.

Ja, han heter faktiskt Brynnebo Prince Tango om vi ska vara nogräknade. Toves Tango. Barnens nyfunna väns Tango.

Tove, som tröstade en storgråtande LillyBelle efter hennes tävlingsdebut i ett svinkallt Värnamo i vintras.

Toves Tango har nu blivit vår Tango.

Det känns fint och rätt och riktigt att det blev så.

Sedan vi fick reda på att Tango först eventuellt och sedan mer säkert skulle komma att bli till salu har han hela tiden varit en het kandidat. Angelo har haft förmånen att rida honom flertalet gånger även långt innan dess och har till och med tävlat med Tango vid ett tillfälle och fixat rosett efter en nollning.

Så här såg det ut när han fick prova Tango i våras.

Och så här fixade de rosetten tillsammans i Tingsryd:

Angelo älskar Tango.

När det nu på sluttampen stod mellan Tango och en annan ponny som provridits sa Angelo först att han gillade båda lika mycket. Men han lät inte helt övertygande när han sa det och till slut blev det ett enkelt val.

Angelo har grubblat och funderat länge, undrat hur det blir, när hästköpet ska ske, lusläst varje annons på olika sajter och pumpat oss med frågor.

Därför blir reaktionen därefter, när vi slutligen berättar att Tango är hans. Angelo börjar storgråta.

Han gråter och gråter, samma okontrollerade gråt som om han fallit ner för en hög höjd och skadat sig illa.

Så mycket betyder Tango för honom att han inte kan kontrollera känslostormen han kastats rakt in i. Det är rörande att se. Även mitt hjärta gråter av glädje när jag ser vad allt detta betyder för Angelo.

Så: nu står han här, prinsen, tillsammans med tre fyrfotatjejer som han försöker imponera på.

Angelo & Tango.

En ny liten era inleds för detta nykomponerade ekipage och jag är spänd på att se hur det går. LillyBelle kommer naturligtvis också både att rida och tävla Tango men med en Angelo som snart växer ur Tindra och en LillyBelle som fortfarande befinner sig i perfekt A-ponnylängd blir den naturliga startuppställningen Angelo/Tango och LillyBelle/Tindra.

En ny häst i stallet efter en evighetsväntan.

Min semester kunde inte ha börjat bättre.

Bonusmaterial: barnen gjorde i veckan stor succé i hagen när de överraskade hästarna med varsin isglass.

Så här såg det ut:

Och här kommer, givetvis, det superhemliga receptet:

Angelo och LillyBelles hästisar

Till två hästar:
2 tomma kakburkar i hårdplast
2 snören av grövre modell, 50-60 cm långa
2 äpplen
2 päron
2 morötter

Gör så här:
1. Fyll kakburkarna med vatten.
2. Lägg snöret på botten av burkarna, men se till att ändarna sticker ut.
3. Skär äpplen, päron och morötter i mindre bitar. Lägg bitarna i vattnet men se till att snöret hela tiden är under vatten och inte ligger på ytan.
4. In med burkarna i frysen.
5. Vänta jättejättelänge.
6. Ta ut kakburkarna.
7. Lyft ut hästisarna ur burkarna med hjälp av snörena
8. Kuta ut i hagen!
9. Servera!

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna häng med mig på Instagram som ponnypappandaniel!


Ponnypappan
28 juni 11:36

Vad katten gör när råttorna är borta

Vad katten gör när råttorna är borta
Kosta Bodas spa. Foto: Privat

Genom ordspråket har vi lärt oss att när katten är borta dansar råttorna på bordet. Det vill säga: när den som bestämmer inte längre är närvarande öppnas en helt ny och obegränsad värld för de små, som utan risk kan göra precis vad de vill.

Men vad gör egentligen katten när råttorna är borta?

Inget ordspråk finns som avslöjar svaret på den frågan.

Men om jag och Malin kan räknas till katterna och våra barn till råttorna i den här berättelsens allegori kan jag säga så här:

Katterna tar det lugnt. Katterna sover länge. Katterna passar på att arbeta effektivt. Och sist men inte minst: katterna passar på att roa sig och njuta av livet.

Sommarlovet är här och för Angelo och LillyBelle har det föregåtts av en enorm längtan. En längtan efter sommarlovet generellt men även en längtan efter någonting de räknat dagarna till under lång tid. Till lägren. Till de älskade ridlägren som drabbat dem med en närmast hypnotiserade passion.

Om du älskar någonting tillräckligt mycket – spela fotboll, handboll, gå i scouterna, klättra på bergsväggar eller vad som helst – och sedan får åka iväg på ett trivsel- och träningsläger med andra som delar ditt intresse, ja, då är du lyckligt lottad. Ett läger skapar minnen för livet, barndomens läger minns man som vuxen. Jag tänker ofta på de tennisläger jag fick åka på i min barndom. Om de äventyrliga dagarna i Gislaved tillsammans med 20 andra tennisknattar. Eller när vi under en underbar vecka i Vetlanda 1986 svingade racketar på dagarna och njöt av fotbolls-VM i Mexiko på sena kvällar och nätter; allt ackompanjerat av ständiga skratt, upptåg och skämt.

Där, i lägrens stråk av magi, har mina barn befunnit sig de senaste veckorna. Först på hemmaplan på Theleborgs Ryttarsällskap under fyra dagar, där de avstod den frivilliga övernattningen. Sedan, den här veckan, ute på landet i Uråsa där Jenny Johnsson varje år håller ett omåttligt populärt ridläger där barnen tränar och trivs tillsammans och efter mörkrets inbrott sover i stallet tillsammans med ledare. Det är mysigt, det är förväntansfullt, det händer ständigt någonting nytt. Vi har haft telefonkontakt varje dag då LillyBelle och Angelo upphetsad pratat i munnen på varandra på ett sätt som för tankarna till Piff & Puff på julafton. Vi förstår att det händer roliga saker hela tiden.

I övrigt har vi fått leta på sociala medier för att ta reda på vad våra barn hållit på med de senaste dagarna.

Och jag tycker att det vi funnit talar för sig själv.

För hur mycket läger luktar det inte om det här?

Eller en av många lärorika lektioner med massor av tips, som här:

Att vara på läger när vädret är helt perfekt och där kvicksilvret varje dag attackerar 30-gradersstrecket innebär dock att man blir svettig och supervarm. I det läget finns det få saker som passar bättre än att åka häst och vagn med badplatsen i Ingelstad som slutdestination. Den här filmen säger väl allt om stämningen ombord?

En mycket lyckad utflykt som synes:

Inte mycket att klaga på där.

Barnen har skapat minnen för livet och längtar redan efter 2020 års läger.

Men, för att specificera ursprungsfrågan en smula: vad har katterna egentligen haft för sig?

Tja, vi har kombinerat hårt arbete med stort nöje.

Jag har exempelvis genomfört den årliga ommålningen i stallet.

Viss skillnad ändå, eller vad säger ni?

39målning
Före och efter. Foto: Privat

Malin har däremot kämpat på i stark motvind. Plötsligt, när hon skulle dra loss en tuss hö från en bal, låste sig hennes pekfinger och efter två dagar med besök på akuten har det konstaterats att hon drabbats av en senskada som kan bli ganska utdragen. Men Malin kämpar på, ger sig inte i första taget trots att skadan drabbat hennes avtryckarfinger på kameran mitt i bröllopsfotografernas högsäsong.

39finger
Aj, aj, aj! Foto: Privat

Framför allt har jag och Malin passat på att njuta av ett liv i lite lägre tempo men med en desto större känsla av lyx. Kosta Boda Art Hotel har nämligen varit vår tillflykt under två dagar medan barnen samlat sina minnen för livet.

39glasbaren
Sitter man i en glasbar måste man ta ett glas. Eller hur? Foto: Privat
39kostaboda
Kosta Boda Art Hotel. Foto: Privat

Sammanfattningsvis har både katter och råttor haft en bra vecka som uppvärmning inför de tävlingar som nu följer.

Tack för att ni tog er tid även denna vecka – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel!


Ponnypappan
21 juni 10:37

”Projekt TW kan stå mig dyrt”

”Projekt TW kan stå mig dyrt”
Förvånad ser jag hur TW lyder LillyBelle på hinder efter hinder. Foto: Privat

Efter en tidsperiod som känts som en eon var det i lördags äntligen dags att i åtminstone små doser stilla tävlingslystmätet.

En enkel pay & jump, fint arrangerad av barnens tränare Emma i Ingelstad blev precis vad Angelo, LillyBelle och faktiskt även jag behövde.

Uppställda hinder, en del publik på läktaren, kiosk med kaffe, tilltugg och rosetter i olika färger tillsammans med en näve spänning skapade ett trivsamt arrangemang.

Barnen och kompisen Ellie delade på två av våra hästar. För Ellies del innebar det debut i p & j-sammanhang och hon genomförde det på ett lysande sätt tillsammans med Erika, utan rivningar.

Allt borde vara frid och fröjd och är det också.

Bara en sak skaver.

Projekt TW.

Det är nämligen inte Tindra som är vår andra pay & jump-häst den här lördagen.

Det är TW.

TW är en förkortning för Teeny Weeny. När vi för snart tolv år sedan köpte Tindra som sällskap till vår dåvarande dressyrponny Nelson hade Tindra redan en liten sak i magen. En sen kväll i maj 2008 ploppade TW ut och har sedan dess varit stående inslag i det liv på landet vi lever här några kilometer söder om centrala Växjö.

TW är både en vit häst och ett svart får i samma gestalt. Hennes i särklass bästa egenskap är hungern; jag har aldrig sett en så liten häst med en så stor aptit. TW gör vad som helst för att sluka ett extra grässtrå, hon är så ivrig när man ger henne mat för hand att hon gett både mig och övriga ett stort antal ofrivilliga bett rakt i köttet. När jag, för att ta ett exempel, för en månad sedan begav mig in i hagen med en portion hö gick jag därifrån blödande med en blånagel rikare.

Lika intensivt och lustfyllt som TW agerar när det vankas mat, lika bedrövligt ointresserad och klumpig är hon när hon ställs inför uppgifter på en ridbana. Hon försöker omedelbart kasta av sig sin ryttare och fungerar inte det ställer hon sig som ett fån och glor när hon kommer fram till ett hinder. Hon travar motvilligt, gillar inte att galoppera och tycks bara vara intresserad av att stå och glo och vräka i sig mat.

Ändå är hon världens snällaste B-ponny, låg i rang och aldrig medvetet dum mot någon, vare sig människa eller häst. Men ridponny? Nej, där har vi dömt ut henne fler gånger än jag kan räkna.

Utsikterna att använda TW i tävlingssyfte är så usla att jag för ett par månader sedan gick till Malin med ett löfte.

Jag skrattade och sa:

”Om TW någonsin genomför en felfri runda i en lokal tävling ska jag… ja, sedan får du själv avsluta meningen”.

Malin tittade på mig, skrattade och sa direkt:

”…bjuda oss på en resa till Maldiverna”.

Jag skrattade på nytt och sa ”visst, jag lovar”.

Så säker var jag på att jag aldrig skulle behöva hålla mitt löfte.

Nu är jag inte lika säker längre.

Det finns nämligen fler personer som bor i vårt hus. I synnerhet LillyBelle, utan tvekan en av de tjurigaste och mest målmedvetna miniryttare och vinnarskallar det här landet har att uppbringa.

Efter mitt löfte och Malins svar har LillyBelle nämligen sjösatt Projekt TW och jag behöver väl knappast förklara närmare vad det går ut på?

Träning, träning och åter träning. Först med en helt hopplös och bockande TW men med en LillyBelle som aldrig ger upp. Därefter med en något mer resignerad TW som accepterar sadel, träns och bett och motvilligt går med på att göra volter och gå längs banans ytterkanter. Sedan en TW som traskar över bom på mark och sensationellt nog visar tecken på att följa order uppifrån sadelsittaren. Och, sedan någon månad tillbaka, har jag oroväckande ofta sett ett litet ekipage som faktiskt hoppat över vissa hinder i varierande höjd med en liten arg tjej på TW:s rygg som vägrat vika ner sig.

Det dödsdömda Projekt TW har visat sig vara allt annat än dödsdömt. Faktum är att det varit ett så pass lyckat projekt att jag börjat fundera en del på hur man tar sig till Maldiverna och vad det, hemska tanke, skulle kosta mig. Malin är heller inte sen att påminna mig om det oavslutade meningen: ” Om TW någonsin genomför en felfri runda i en lokal tävling ska jag…”.

Denna lördagen blir Projekt TW:s första riktiga test.

Allt är nytt för TW: Hon lastas för första gången, får för första gången uppleva andra miljöer än sin hemmiljö, första framhoppningen, första besöket i ett ridhus – och för första gången någonsin är hon inblandad i någonting som liknar en tävling.

Jag följer utvecklingen med stort intresse.

Hindren är 20 centimeter höga när Emma plötsligt säger ”LillyBelle, varsågod och rid!”.

Förstummad står jag sedan och betraktar det som sker. En till synes helt obesvärad TW travar och galopperar sig genom banan som vore det en barnlek. Hon är inte ens nära att riva, lämna banan eller försöka kasta av LillyBelle.

Felfritt.

Kvarten senare: 30 centimeter. Ser lika bra ut. Lugnt och fint, bra rytm och LillyBelle med full koll. Det blir visserligen en rivning men det ser mer ut som ett slarvfel än någonting allvarligare.

190620 38lillytw2
Ingen som helst tvekan vare sig från LillyBelle eller TW under den historiska pay & jumpen i Ingelstad. Foto: Privat

Visst, det var bara en pay & jump.

Men jag känner LillyBelle så jobbigt väl att jag också vet att hon snart kommer att ta sikte på en lokal tävling.

Projekt TW kan stå mig dyrt.

Maldiverna känns plötsligt oroväckande nära.

190620 38twrosett
LillyBelle och TW är ett steg närmare en start i en lokal tävling. Jag är ett steg närmare att tvingas kolla priser för en resa till Maldiverna. Foto: Privat

Tack för att ni tog er tid – önskar er alla en trevlig midsommar och som vanligt får ni gärna följa mig som ponnypappandaniel på Insta om ni vill!

190620 38angelo
Även Angelo och Erika gjorde mycket bra ifrån sig. Foto: Privat
190620 38ellie
Barnens bästis Ellie debuterade i pay & jump-sammanhang på bästa tänkbara sätt på Erika. Foto: Privat

 

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 115 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-