WE-bloggen:”Jag snittar 20 000 steg om dagen för tillfället”

Det har varit full fart hela veckan, just nu händer det så mycket. Jag snittar 20 000 steg om dagen för tillfället. Ett ständigt mantra är, “det blir mindre att göra nästa vecka” och när nästa vecka kommer är det bara att upprepa, “det blir mindre nästa vecka”. När jag tänker på att februari och mars aldrig ville ta slut så känns det som man knappt hunnit blinka så var april slut och vi är i mitten av maj helt plötsligt.

Alla djur ska ut på bete så vi stängslar och stängslar och stängslar här hemma. Det har tillkommit en inhyrd och min sons ponny har flyttat hit på lite miljöombyte så just nu har jag sex hästar hemma vilket är kul, jag tillhör kategorin som inte kan få nog av djur överlag. Så hemma på Skrubbeboda Gård har vi senaste tiden utökat artbeståndet med både nya kycklingar, kattungar, kaniner och kor.  Snart kommer några av min systers tävlingshästar på välförtjänt semester också. Då har vi fullt i hagarna, vilket är underbart! 

Senaste veckan har jag haft träningar på ett par olika ställen runt om i Blekinge. Jag har så många duktiga elever! Det är så inspirerande att se utvecklingen många gör tillsammans med sina hästar. Jag funderar mycket kring målsättning och hur det kan fungera utan tävlingar och tester. Alla har inte tävlingsambitioner och det är ju inte en nödvändighet för att vilja utvecklas med sin häst. WE är ju utmärkt att träna bara för att bygga upp en smidig stark häst som håller länge, samt ett bra sätt att miljöträna och bygga en fin relation mellan häst och ryttare – vilket i min värld är värt mer än alla rosetter man kan bära hem från en tävling.

Jag har tidigare skrivit om vikten av galopparbetet och det jobbar jag vidare med i mina träningar så ofta det går. Sen är ju WE tacksamt eftersom det fungerar så bra på vilken nivå man än är i sin utveckling tillsammans med sin häst. Det går utmärkt att skritta alla hinder i lugn och ro. Utvecklingen kommer, bara man fortsätter försöka. 

I måndags var jag på dressyrträning för Birgitta Bergstrand i Mörrum. Vi fick mycket hjälp med samling och lugn. Zaphira låg på mycket och jag får verkligen anstränga mig för att inte bara “hänga på” utan stötta henne i att behålla balansen och inte låta takten rinna iväg så vi bara  skyndar oss igenom övningarna. Överhuvudtaget är det så lätt att börja skynda sig när något känns svårt. Till slut fick vi till några fina öppnor och slutor i balans. Det är ju kul när man kan finslipa övningar och inte bara försöka överleva dem. Även här kommer man tillbaka till att det bara är att göra det tills man lär sig. När polletten faller ner och det som kändes helt omöjligt är plötsligt plätt lätt. Det handlar bara om tålamod så kan man lära sig det mesta. 

Det är också full rulle på planering inför hemmatävlingen den 28:e. Jag har fått flera meddelanden om önskan angående att vi ska utöka antalet platser och jag förstår att det är superfrustrerande att inte få plats när man vill tävla. Vi har också begränsat till en start per ekipage för att så många som möjligt ska få vara med och rida. Jag vill också bara snabbt förklara att anledningen till att det är max 20 starter på många tävlingar är att då behöver man inte ha någon överdomare. Det innebär lite mindre utgifter.

Jag har vid ett par tillfällen varit med och hållit i tävlingar som inte gått ihop, det är inte alls kul som arrangör. Därför är det ganska bra med några reserver. Det betyder oftast att alla anmäler sig i tid i fortsättningen och betalar som de ska. Ingen vill ju bli av med sin plats. Tyvärr är det en förutsättning för att det ska bli några tävlingar att de åtminstone bär sig ekonomiskt. Ingen klubb vill hålla i tävlingar som går back.

Jag vill också nämna att just våra WE-tävlingar har haft god ekonomi såhär långt och med anmälningstrycket som är nu verkar det ju inte ändra på sig. Vi kommer också att ha en tre-moments-tävling med distriktsmästerskap i slutet av september där det kommer att finnas fler platser så håll utkik efter propositionen. Är det några av er som läser som ska tävla i Mörrum? 

Lycka till i med träningen denna veckan och glöm inte att ni kan följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson 

I torsdags var jag och höll WE- clinic i Tingsryd. Det var inte så många deltagare men de som var där var väldigt engagerade och många var helt nya på WE. Det är ju alltid lite extra kul att inviga nya i sporten. Inledningsvis red jag Zaphira och visade upp hur flera av hindren rids i msv klass.  Det var helt nytt för mig att både rida och prata samtidigt, pratar man precis framför högtalarna som låter det förskräckligt. Tur att Zaphira är lugn som en filbunke.

Det var mycket att hålla i huvudet på en gång men det är nog bra övning i att kunna hålla många bollar i luften. Det var väldigt roligt och något som jag gärna gör igen. Jag tror också att det är nyttigt för hästarna att göra saker med lite publik och ljud i högtalarna   utan att det blir samma anspänning som på tävling. 

Efter var tre ekipage med, någon var helt ny på WE och någon hade varit med några gånger innan. Jag var mycket imponerad över hur ekipagen tog sig an hindren med förtroende och självklarhet. WE är ju inte på något vis ett nytt sätt att rida utan snarare ytterligare ett pedagogiskt sätt att öva det som är viktigast i ridningen.

Att hitta samspelet mellan hjälperna.

Oftast när någon del i hinder inte fungerar så får man analysera vad som ställer till det och sen jobba med det på ett mer grundläggande plan, exempelvis har väldigt många problem med att hästen backar undan till vänster när de ska stänga grinden. Detta visar bara att hästen inte går undan för vänster skänkel. Således är det där man behöver jobba vidare, både genom exempelvis skänkelvikningar i dressyrarbetet men att flytta sidvärts över eller mellan bommar har jag märkt varit väldigt effektivt  för att lära både sig och hästen vilka ben som flyttas vid vilka hjälper samt hur starka de hjälperna bör vara .  

Allt detta är unikt för varje ekipage och kräver att man lägger tid på att känna in och öva. Min känsla över hur hästen flyttar sig och hur jag kan påverka den har ökat väldigt mycket sen jag började med WE och det är något som jag faktiskt är ganska stolt över att jag förstår bättre. Jag hade en tränare förr i tiden som alltid hävdade att när man kan känna hästen rörelser och vet hur man kan påverka dem kan man rida grand prix. Jag vet att jag inte är i närheten av det ännu men det känns skönt att det utvecklas åt rätt håll. 

Framåt nu så april full med träningar, till helgen ska jag har kurs i Tingsryd som fortsättning på clinicen och helgen efter det är träning i Eriksmåla som har tävling helgen på det. Extra kul med är att alla tävlingarna blir fulla och att allt fler verkar vilja arrangera tävling nu när det finns underlag. Tack för att ni tog er tid att läsa och vill ni se mer vad jag gör varje dag kan ni följa mig här @we_med_LisaGustavsson

/Lisa 

Förra veckan gick i riktig WE-anda med förberedelser och arrangerande av för mig årets första tävling. Förutom en lite skakig start med Equipe och oro inför att lyckas få upp startlistor och få igång resultatrapporteringen, flöt det mesta på fint. Och det gick långt över förväntan med systemet, vi hade såklart en pärla i sekretariatet som jobbade på som en myra hela dagen och det möjliggjorde att allt flöt fint. Det är riktigt roligt att arrangera tävling, speciellt när allt fungerar. Så vi kände oss mogna och har ansökt om en ny tremomentstävling den 15e juni. Har hört av många att de saknar kvalplatser och att det var lite tomt på tävlingar i närområdet. 

Jag startade också Zaphira. Eftersom vi varit sjuka hemma och det var uppstarten, så valde jag att bara rida LA. Sedan brukar jag också vara ganska nervös när det är länge sedan jag tävlade och då är det skönt att rida en klass man känner sig trygg i, så man får en bra start på året. Zaphira var lite överladdad och hoppade iväg på ett par ställen i tekniken men gjorde en i övrigt superinsats, vilket gav oss 74 procent i tekniken. Vi var dessutom näst snabbast i speeden, vilket gjorde att vi vann klassen. 

Jag hade också ett gäng elever som startade och som gjorde strålande insatser. Många debuterade på en riktig tävling, två av dem lyckades strålande. De var både förstaplacerad och andraplacerad i lördagens första klass. Båda tävlingsdebuterade och hästarna gjorde fina teknikrundor med fina och välavvägda speedtest. 

Jag kan faktiskt säga att jag blir minst lika glad när mina elever rider fina rundor på glada, nöjda hästar som när jag själv lyckas få till det.

Det är mycket träningar inplanerade framöver, närmast ska jag ha clinic i Tingsryd den 27e mars som följs upp med kurs den 6-7 april. Efter det är det träning i Eriksmåla den 13e april och veckan därpå har de tävling som också var full med reserver! WE är på gång! Jag har också tänkt trycka in någon träning hemma under april men det är lite tight med tid just nu. Den där berömda tiden som aldrig verkar räcka till, man ska arbeta, ta hand om familjen, vara en engagerad partner och sedan för oss som inte tycker det räcker, ska man också träna och tävla på ett 600 kilos djur som är rädd för plastpåsar. Antar att jag inte behöver förklara för er hur 24 timmar är alldeles för få timmar på ett dygn. 

Hur ser det ut för er i april? Några roliga träningar eller tävlingar på gång? 

Tack för att ni tog er tid att läsa och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni kolla in instagramkontot WE_med_LisaGustavsson

/Lisa 

Från att ha varit en ganska långsam och trist start på året känns det som att allt började på en gång i mars. Jag har hunnit vara i Eriksmåla och hålla träning med 14 engagerade och duktiga ekipage.

Flera har planer på att börja tävla i vår!

Jag tycker alltid att det är lite extra roligt när ryttare som ridit hela livet men inte känt sig hemma någonstans får upp ögonen för WE och plötsligt diskuteras tävlingsoutfit och regler för att starta med någon som sagt att de aldrig ska tävla. Att alla är välkomna och trivs är verkligen ett kännetecken för Working Equitation och jag gör mitt bästa för att underhålla traditionen. 

Jag har hunnit vara iväg och träna och fått lite bakläxa på noggrannhet, det är verkligen lätt att bli hemmablind och nöja sig. I övrigt kändes Zaphira fin med tanke på att jag har varit sjuk och inte kunnat träna som jag har tänkt de senaste veckorna. Därför har jag också valt att starta LA i helgen. Har man inte kunnat sköta träningen inför tävlingen som man ska så vill jag inte ställa för höga krav på hästens prestation. Det är också årets första tävling och både jag och Zaphira brukar vara lite ringrostiga. Men ni får hålla tummarna för oss på lördag. 

Vi har fått en ny fin bro i Mörrum, lagom till tävlingen på söndag, känns som vi börjar bli  ganska varma i kläderna när det kommer till att organisera WE-tävling. Denna gång har det dock tillkommit ett för mig ganska stort orosmoment. För första gången ska startlistor och resultat upp i Equipe.

Jag tycker självklart det är jättebra att WE är kompatibelt med Equipes system, dock har jag och datorprogram aldrig varit väldigt kompatibla. Som tur är har vi några intresserade i klubben och jag håller tummarna för att de har mer koll än jag. Förutom den lilla detaljen ser jag verkligen jättemycket fram emot årets första tävling. Det tillkommer flera tävlingar på TDB hela tiden och jag tror våren blir riktigt rolig! 

Var ska ni tävla näst? 

Inte nog med att tävlingsterminen har dragit igång så har även vädret och framförallt solen börjat luta mot vår. Att det kan krävas så lite för att höja humöret. Helgen har varit fantastisk med mys och bara umgås med mina fina djur. De njuter minst lika mycket som jag och hästarna har börjat hitta lite grässtrån i hagen, vilket är mycket uppskattat.  

Tack för att ni tagit er tid att läsa och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni kolla in Instagramkontot @we_med_LisaGustavsson. 

/Lisa

Det har stått stilla på bloggen i några veckor men nu var det dags för lite nyheter. 

I år är det mästerskapsår för Working Equitation och Sverige har sju ryttare som är aktuella för Europamästerskap i Tjeckien i höst. Resan dit går att följa på Instagram kontot @WE.mot.EM och de har lovat att uppdatera oss här på bloggen månadsvis så vi får följa hur det går på väg mot EM, hoppas ni är lika taggade som vi! 

Här kommer en liten inledande presentation av varje ryttare.

Mia Säwe och Akropolis bor i Småland som tävlar både dressyr och WE men föredrar helt klart WE. 

Astrid Hedman och Jaguar som bor i Portugal men kommer ifrån Piteå. Astrid har tidigare ridit två mästerskap 2018 och 2022 med två andra hästar.

Therese Edlund och Aragorn som hon ägt sedan han var två år. Innan Aragorn hade Therese aldrig tävlat men efter att hon provat på WE var hon fast.

Sara Nissling och Elvin B som förra året deltog i VM för juniorer och YR. De har tränat och tävlat ihop i cirka tre år.

Idamaria Johansson och Hoxi som tillsammans har tre SM-guld och en 6:e plats på VM 2022 med sig i bagaget.

Julia Wittsell och Hercules som träffades 2020 när Julia bodde i Portugal. 2022 red de VM tillsammans och nu bor de i Hofterup, Sverige. 

Anna Böhme Graneskog och Jibaro som bor på Gotland har sedan 2019 tävlat i WE tillsammans. Innan dess red Anna fälttävlan.

EM är ju såklart en dröm för många och jag tycker det ska bli så kul att följa upptrappningen, en liten fågel viskade också  i mitt öra att tjejerna söker sponsorer. Är det någon som vill vara med och stötta kan ni höra av er till mig på instagram @we_med_LisaGustavsson så förmedlar jag kontakten vidare! 

Jag vill verkligen skriva positiva inspirerande inlägg, lyfta det som är bra, det händer massor av bra saker och intressant utveckling hela tiden. Tyvärr överskuggas det varje gång av nya skandaler hos eliten. De som ska leda oss framåt känns som om de befinner sig längst bak.

Den senaste herren från Colombia som tävlat för USA sen mitten på 2000-talet har tagit skandal till en helt ny nivå. Att någon ens kan komma på idén att binda ihop hästens framfötter och sen piska den bakifrån så att den tar högre steg är befängt till den milda grad att jag inte trodde det var möjligt. De flesta andra saker som rapporterats  kunde jag och många med mig  tyvärr känna att man visste om, men det här går ju inte ens att hitta på. Som om det inte var nog så har unga tjejer blivit utsatta och personal har tvingats stanna kvar i stallet för att inte bli av med sin rätt att vistas i landet. Vad för person är det som beter sig såhär och framförallt hur kan det ha fått pågå under decennier…. 

Jag känner mig väldigt tudelad, går det ens att tävla på hög nivå och älska hästar eller har det drivits till en gräns när det inte längre är möjligt. Har alla pengar och krav på prestation satt en boll i rullning som vi inte ens kan stoppa. Det vill jag absolut inte tro men med de senaste videorna tror jag inte att ridsporten står mycket högre än tjurfäktning hos gemene man.

Usch… 

Jag blir också arg över det faktum att empatilösa ryttare lyckas ta glädjen ifrån mig, ifrån alla som behandlar sina hästar väl och vill ge dem de bästa förutsättningar hästar kan ha så att de får vara lyckliga och må bra. Jag hoppas verkligen att det blir krafttag mot alla som misshandlar hästar i framgångens namn. 

Om de senaste månaderna har lärt och något så är det att bara för att en viss ryttare är framgångsrik så är det inte en självklarhet att hen gör rätt. Vi måste lyssna på alla som ser och upplever saker som inte är okej. Att man inte har ridit GP har inte med saken att göra, alla har rätt att uttrycka oro när de ser något som inte är rätt. Det får inte gå år av avskyvärt beteende både mot djur och människor för att man ser mellan fingrarna på OS-ryttare. 

Hur gör ni för att hitta tillbaka till det positiva? Bomba gärna kommentarsfältet med era finaste, gladaste hästminne och bilder så vi vänder trenden, vi måste visa upp den fina sidan av hästvärlden! 

Nedan kommer några från mig. 

Tack för att ni tog er tid att läsa, ska försöka vara mer positiv nästa vecka! Ni kan se mer på instagram.https://www.instagram.com/we_med_lisagustavsson/

/Lisa 

Börjar lite tråkigt denna vecka med att min första WE som jag skulle vara med och rida tyvärr har blivit inställd på grund av för få anmälda. Jag visste att det var lite osäkert att lägga en träning i början av februari och tyvärr känner flera att de inte riktig är igång. Vissa har nog lite prestationskrav med när en tränare som har ridit VM kommer på besök och vill inte vara med om man inte känner sig helt hundra procent förberedd. 

Julia Witsell är ju jätteduktig och hjälper alla oavsett nivå, men jag vet hur lätt det är att fastna i att inte känna sig bra nog för att åka och träna. Frågan är bara hur man ska bli bättre utan hjälp… Ibland är våra tankar inte den bästa supporten och jag är den första som kan erkänna att det är svårt när man inte känner sig bra nog. Vi är ju minst ett 20-tal ryttare i klubben som tränar WE aktivt nu vilket är superkul och jag är övertygad om att nästa tillfälle ligger bättre i tiden och att det blir av i mars istället. 

Trots att WE ökar med stormsteg, växer inte tränare som ridit svår klass på träd och därför är jag så tacksam över att Julia vill komma till oss i Blekinge. Jag har ju satt upp lite mål för mitt grenledarskap och ett av dem är att arrangera träningar kontinuerligt för en tränare med erfarenhet av svår klass. Ska vi lyfta upp våra egna ryttare dit måste vi ha hjälp av någon som vet hur man gör. 

Överlag är ju det här med tränare en svår fråga. Jag upplever att det blir allt svårare hela tiden. Ju mer man lär sig desto mer ifrågasättande blir man såklart och det är en stor sak att anförtro sin egen och hästens utbildning till en person. För att det ska bli bra krävs det ett stort förtroende för tränaren och självklart är inte tävlingsmeriter allt. Dock upplever jag att oavsett gren så lyfter erfarenheten hos en ryttare även de ryttarna runt omkring. På samma sätt som att när en ryttare i klubben avancerar uppåt så brukar några till hänga på. Vissa saker behöver man se på nära håll för att de ska kännas möjliga att uppnå. Att ha tron på att något ska gå är ju en förutsättning för att det faktiskt ska gå. 

Hur resonerar ni när ni väljer tränare? 

Inför 2024 har jag ganska diffusa mål som bygger på mycket på känsla. Ett av de största är att Zaphiras byten ska kännas mjuka och inte kräva så mycket av mig som ryttare. Det ska vara mer som att trycka på en knapp. Jag har haft en sån häst i mitt liv som bytte bara man tog ytterskänkeln bakåt några centimeter och la till den. Det är mitt mål att nå dit, känslan är ju underbar när något äntligen sitter efter år av nötande för att få det rätt.

För Tores del handlar året mest om att bli stark i galoppen och introducera enkla byten, men jag har ingen brådska. Jag tror aldrig jag har känt mig så lugnt inställd till en hästs utbildning tidigare. Man blir nog visare med åren trots allt. Jag har också så stort förtroende på att Tore kommer att bli en underbar häst att jag inte behöver skynda mig med något eller bevisa något. Det kommer när det är dags och så försöker jag njuta av processen istället!  

Tack för att ni tog er tid att läsa. Om ni är mer intresserade av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram och annars kommer det ut ett nytt inlägg nästa vecka /Lisa 

För att utvecklas som människa är det viktigt att ta ansvar för sina misstag. Så länge man skyller på andra, gör man problemet oförändringsbart eftersom det inte går att ändra vad andra människor gör.  Jag gillar inte att prata om social license to operate eftersom jag inte tycker att det ska vara drivkraften bakom att vi behandlar våra hästar bra. Drivkraften ska komma inifrån sporten för att vi älskar våra hästar och vill ge dem ett bra liv. 

I ett öppet brev beskriver dressyrdommarkommittén vid flera gånger vikten av utbildningsskalan och att allt ska dömas enligt den. Faktum är att den nuvarande utbildningsskalan inte innehåller varken lugn och harmoni. Utifrån den ska hästen bedömas enligt ordningen takt, lösgjordhet, kontakt, schwung, rakriktning och samling. Kanske är det delvis här det blir fel. Kan man ha takt innan man har en lugn och trygg häst, framförallt kan man ha schwung utan att ha en lugn, trygg och nöjd häst? Är det så att utbildningsskalan trots allt börjar i fel ände eller förväntar vi oss att alla ska förstå att lugn kommer först? Jag tror att de flesta vill ha sina hästar lugna och trygga innan man går vidare mot andra mål. Faktum är dock att många ryttare springer förbi den punkten eftersom det går ändå, speciellt om man har en väldigt erfaren ryttare på ryggen. 

Är ni som jag lite smånördiga i allt så kan jag rekommendera artikeln “A fresh look at Training Scale with Andrew McLean”, ni hittar den här. Andrew Mclean beskriver bland annat vikten av att  utbildningsskalan hålls öppen för granskning, sporten gynnas inte av att utbildningsskalan blir någon sorts helig gral som aldrig får ifrågasättas. Utbildningsskalan sattes aldrig i en objektiv granskande process, det är till och med ganska oklart hur och var den uppkom. Det vore hälsosammare för dressyr och ridsport i allmänhet, som med allt i den moderna världen, om alla teorier och praktiker hålls levande i ständig förändring istället för att vara ett dött dokument att luta sig mot när någon inte håller med.  

Andrew diskuterar också väldigt mycket bra teorier om hur vi skulle kunna använda oss av en ny variant av den gamla utbildningsskalan med väldigt kloka tankar kring hur den skulle kunna stötta domarna för att göra bedömning bättre för hästarna och lättare att förstå. Har ni några tankar kring utbildningsskalan? 

För tillfället behövs förändring så att vi kan säkra välfärden för hästarna i sporten. Det går inte att luta sig tillbaka på det gamla som redan finns och säga att vi redan gör rätt. Precis som med personlig utveckling måste vi äga våra problem och arbeta aktivt för ett nytt skifte där hästarna kommer först! 

Först vill jag tacka alla som kommit med synpunkter på hur vi kan utveckla WE för våra ungdomar, och sen vill jag dela ut ett extra tack för att ni tog er tid att läsa alla mina spridda tankar idag. Vill ni se mer av vad jag gör i vardagen eller har andra funderingar så finns jag på instagramkontot @WE_med_LisaGustavsson  

I söndags höll jag i en riktig pang-träning på min hemmaklubb. 13 ekipage trotsade snö, is och minusgrader för att vara med och träna WE för första gången i Mörrum i år. Att få äran att introducera WE till många nya ekipage på alla nivåer är en underbart och min upplevelse var att både hästar och ryttare hade roligt, vilket är mitt allra största mål. 

Att det är så blandade nivåer är både kul men lite krävande av en som tränar. Tack vare att det inte är så stora skillnader på uppställning av banan kräver det inte så mycket flyttande av hinder men lite tanke och planering är nödvändig för att det ska bli bra för alla. 

Grinden stod ute lite som vanligt hos nya ekipage. Jag har två delar när jag introducerar grinden till nya hästar. Först vill jag att man gör den stegvis helt utan repet. För vissa räcker det att bara rida fram och göra första halten, stå där i lugn och ro, sedan rida vidare. För andra kan man öva hela serien av steg utan rep direkt. Detta beror lite på utbildningsgrad hos hästen.

Ett vanligt fenomen är att hästen backar undan till vänster i sista halten. Detta beror oftast på att hästen inte lärt sig flytta undan sig för vänster skänkel. För att lösa det och kunna utföra grinden med flyt behöver därför ekipaget öva på sidvärtsrörelser. Sen är det viktigt att som ryttare hålla sig lugn och absolut inte stressa igenom något moment. Låt varje steg ta sin tid! Det är något med den mänskliga hjärnan som gör att när vi får en svår uppgift försöker vi skynda oss istället för att bromsa upp och tänka igenom varje steg. 

När hela grinden fungerar utan rep, är nästa steg att introducera repet. Enklast är att rida  fram till den med repet uppe och göra halt som om de skulle öppna grinden, känna efter hur hästen reagerar. Fokusera på att den är lugn och trygg, sedan rida vidare. Om den kändes trygg med repet går det oftast efter dessa förberedelser att bara ta repet och genomföra grinden i lugn och ro.

Vidare är det viktigt att tänka på att hästar lär sig olika saker olika snabbt. I söndags hade jag en ponny som aldrig provat WE tidigare men har ett lugnt temperament och är utbildad i MSV dressyr. Den löste alla steg på två gånger och kunde genomföra grinden med repet andra gången de provade. Jag hade också hästar där det var nog att rida fram till första stödet och göra halt. Lite i taget är inte evigt. 

Ytterligare en ganska stor grej den senaste veckan är att jag har blivit invald som adjungerad barn- och ungdomsrepresentant i WE-kommittén. Jag brinner ju lite extra för att få in barn och ungdomar i sporten, så det ska bli så roligt att få jobba med frågor som rör dem. Jag är öppen för alla tankar och idéer, så om ni går och funderar på något därute, var inte rädd för att ta kontakt!

Jag tror ju att de bästa idéerna kommer från dem som är mitt i smeten, så som barn och ungdomsrepresentant vill jag först och främst höra från er unga men också föräldrar, vad ser ni och vad som saknas för att vi ska göra grenen så tillgänglig det går för våra ungdomar?

Tack för att ni tog er tid att läs.

Vill ni se mer av vad jag gör om vardagarna, kan ni följa mig på Instagramkontot @we_med_LisaGustavsson, sen finns också kontot @skrubbeboda_gard för den som vill se ännu mer djur och gårdsliv.

/Lisa 

Senaste veckan har varit ganska långsam här hemma. Vi bär mycket vatten och hästarna är under igångsättning. Vi tar det hela ganska lugnt och försöker mysa och passa på att njuta av snön. Under helgen har det flyttat in en ny inackordering på lösdriften vilket gick plättlätt. Överlag känns flocken nöjd och balanserad vilket är jätteviktigt så alla hästar har sin plats och trivs. En förutsättning för nöjda hästar är att deras behov blir mötta i vardagen. 

Mycket tid just nu går åt till drömmar och planering, senvintern besitter ju lite av ketchupeffekten, först kommer inget, sen kommer allt. Inledningsvis har vi januari som aldrig vill ta slut. Sen börjar träningarna ordentligt i februari. När det är dags för mars händer allt på samma gång. Sen vet jag inte om det bara är jag som är seg i januari, för träningen i Mörrum på söndag fyllde alla 15 platser på två dagar, vilket är någon slags rekord för mig som tränare åtminstone. Kul med så många ekipage på gång i WE. Det är flera nya som inte har provat på WE ännu så jag känner att det är extra viktigt att genomföra en bra träning så grenen växer ytterligare och flera vill fortsätta.  

När ett nytt år börjar och allt drar igång igen är det också lärorikt att se tillbaka på hur det har varit tidigare. Min första tävling i WE var i Jämjö 2019, snart fem år sen. Då var man glad om det blev någon tävling alls eftersom det var så få starter. Vi hade DM med tre stycken totalt det året har jag för mig. Förra året var det över tolv och tävlingarna fylls varje gång så vi får ha reserver. För några år sedan visste ingen riktigt var man hittade resultat och nu har grenen till och med fått bli en del av Equipe, vilket i sin tur gör att även icke-invigda kan följa hur det går. Att det känns tillgängligt tror jag är viktigt för att locka fler till grenen. Det har hunnit vara tre svenska mästerskap för Senior och 2024 blir första året med SM även för unga ryttare. Som grädde på moset blir det också LAG-SM i år! WE är verkligen den grenen som växer snabbast.   

Vad vill ni se för mer nyheter under året? 

Jag vill gärna se mer ungdomar och satsning på dem. Jag har en del föräldrar till barn som jag tränar, vilka tycker att det är svårt för barnen att tävla mot vuxna. Jag kan förstå det och minns att jag också kände så när jag började tävla stor häst vid tolv års ålder. Det kräver lite anpassning för som det ser ut nu ser jag ingen möjlighet att dela upp klasserna eftersom antalet startande blir för lite. Själv ser jag gärna också någon annan lösning för unga hästar eftersom det inte passar mig att rida fort på en häst där hinderna inte är helt befästa. 

Tack för att ni tog er tid att läsa och nästa vecka kommer lite spännande nyheter, så missa inte att läsa We bloggen vecka 3. Vill ni följa mig i vardagen finns instagramkontot WE_med_LisaGustavsson 
/Lisa