Sportnytt
24 juli 19:44
Ridsportplus

Bortglömd trio tog OS-brons i annorlunda ridsportgren

Tidig parkourAtt hoppa frivolt över åtta uppställda hästar måste ha varit ett av de mest våghalsiga tävlingsmomenten under Antwerpen-OS 1920. Svenske Anders Mårtensson var en av dem som lyckades utföra detta konststycke med bravur. Ändå är han en av Sveriges mest okända OS-medaljörer. Så okänd att inte ens sonen kände till hans OS-meriter.

Bortglömd trio tog OS-brons i annorlunda ridsportgren
OS-uttagning på Jägersro 1920. Frivolt över uppställda hästar var ett delmoment. Foto:Centralföringens Bildarkiv.

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

OS-bronset var uppenbarligen ingenting Anders Mårtensson stoltserade med.
Idrottshistorikern Carl-Johan Johansson hade för några år sedan kontakt med Mårtenssons son och sonson. De hade inte en aning om faderns och farfaderns olympiska äventyr.
– De trodde mig inte. Så småningom erinrade sig sonen, att han sett belgiska pengar i hemmet, berättar Carl-Johan Johansson.

Tillsammans med Carl Green och Oskar Nilsson utgjorde Anders Mårtensson det svenska lag, som för drygt hundra år sedan tog bronsmedalj i den ovanliga OS-sporten voltige.

Med tanke på konkurrensen var det inte direkt någon jätteprestation rent sportsligt. Endast tre nationer deltog och svenskarna var totalt chanslösa mot segrande Belgien och silverlaget Frankrike.

Svensk kritik

”En gång och aldrig mer” lyder en mellanrubrik” i en text om voltige som OS-sport. En av författarna är Ulrike Rieder, en internationell domare, författare och en stor profil i voltigesammanhang. Hon har specialstuderat grenens utveckling.

Img_0911
Ulrike Rieder är välkänd domare, författare och en välkänd profil inom voltigesporten. Hon har specialstuderat grenens utveckling genom åren. Foto: Privat

Särskilt intressant är förstås den enda gången som denna blandning av ridsport, gymnastik och cirkuskonst funnits med på det olympiska programmet.

OS-arrangörerna från Belgien lyckades sälja in grenen till Internationella Olympiska Kommittén (IOK) med motiveringen att det handlade om grunderna till allt rytteri. Och visst. På medeltiden krävdes det säkert av riddarna att snabbt kunna hoppa upp och ned på hästryggen, såväl stillastående som i fart.

Och att sitta säkert i sadeln var en gång i tiden livsnödvändigt för kavallerister i strid. Så anor finns.

Entusiasmen över voltige plötsliga OS-status var dock inte över sig i Sverige.
”Voltige har ej något med olympiska spelen att göra” konstaterade Dagens Nyheter i samband med uttagningstävlingarna 1920.

I sin summering av spelen i Antwerpen skriver Erik Bergvall i boken ”VII Olympiaden” att voltige ”måste mer betraktas som en akrobattävlan än som en ryttartävlan”.

Många moment

OS-voltigen bestod av fyra huvudmoment med flera delmoment inlagda. Några övningar var till synes inte så märkvärdiga, som att hoppa upp på ryggen på en stillastående häst, först från ena sidan och så från den andra. Vissa gymnastiska rörelser skulle också utföras på såväl stillastående som häst i fart.

Hoppmomentet stegrades allteftersom. Från att stående hoppa över en stillastående häst, gällde det att hoppa över två. Innan det hela avslutades med att hoppa med hjälp språngbräda: först med ett artistiskt ”farligt” hopp och därefter med hopp över så många hästar som möjligt.

Publikmässigt var OS-tävlingarna i Antwerpen överlag inte någon succé. Men det gällde inte voltige. Även om statusen var låg bland officerare och fint folk i ryttarkretsar, så gillade publiken vad de fick se.

Var det självklart att voltige skulle försvinna direkt från OS-programmet?

Ulrike Rieder tror det och hänvisar till Gustav Rau, en expert på hästsportens roll under Weimarrepubliken. Denne menar att det handlade om organisation eller snarare bristen på sådan.

Många olympiska discipliner försvann när specialidrotterna började bli allt bättre organiserade. En blandsport som voltige hamnade då mitt i ingenstans.

Underbefäl i laget

Hur det kom sig att Sverige fick för sig att sätta ihop ett manskap i voltige finns inga uppgifter om.

Till skillnad från övriga ridsporten vid den här tiden var inte enbart officerare tillåtna att vara med. De svenska voltigeolympierna rekryterades bland underbefäl på kavalleriregementen. K5 i Helsingborg verkade ha varit en bas. Men i olympiatruppen var även K8 i Umeå och K1 i Stockholm representerade.

Det slutliga uttagningstävlingarna utkämpades på Jägersro i Malmö den 24-25 juli 1920. Det kan tyckas sent, men ryttartävlingarna avslutade hela OS och ägde rum först i september.

Sex ryttare/gymnaster tävlade på Jägersro, varav fem togs ut till fortsatt träning. Plus en frånvarande sergeant Jakobsson från K3. På femte och sista plats bland de uttagna placerade sig Carl Green. Han kom i OS att klara sig bäst av svenskarna.

Sprangbrada_osartikel
I det här momentet gällde också att gör djärva hopp. Notera språngbrädan! Bild från Centralföreningens arkiv

Hopp över åtta hästar

Fem svenskar tävlade i Antwerpen. Herman Kristoffersson, som varit tvåa i uttagningen, försvann tidigt. Att skador inträffar i sporten är inte konstigt, men i det här fallet handlade det om en vrickad fot i ett av de enklare momenten.

Svenskarna hängde hyggligt med i början. Då det, enligt rapporterna, märktes att den nordiska fostran i Linggymnastik betalade sig. Men när det kom till akrobatik på galopperande häst, då märktes klasskillnaderna till svensk nackdel.

I den spektakulära hoppningen med språngbräda imponerande Anders Mårtensson genom att ta sig över åtta hästar. Övriga svenskar gav upp efter fyra och fem.

I tävlingen hamnade svenskarna sist på placeringarna 13-17. De tre främsta räknades in i lagtävlingen och blev därmed olympiska bronsmedaljörer: Carl Green, Anders Mårtensson och Oskar Nilsson. En trio numera bortglömda medaljörer.

Trion_osartikel
Olympiska bronsmedaljörer i voltige 1920: Carl Green, Anders Mårtensson och Oskar P Nilsson. Foto: Privat

Att döma av de högst begränsade skriverierna om voltige-OS var de tre tämligen okända även för hundra år sedan.

Nästa gång voltige kom att figurera i olympiskt sammanhang var faktiskt i Stockholm 1956 – då som uppvisning.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden