Carl Hedin om att komma igen efter motgång: ”Fokuserar på det jag kan påverka”

Han kom till Falsterbo Horse Show i början av veckan med den sjuårige hopphästen Södergårds Spike (SWB val f-19 e Ike – Camaro M, uppf Renée Lundström, äg Eques Management AB) och har lyckats kvala hästen till söndagens final för sjuåriga hopphästar.

Vistelsen i Falsterbo, som annars brukar innebära lyckliga stunder i solen, har dock skuggats av den tragedi som inträffade i stallet bara några dagar innan avfärd till Falsterbo.

Olycka i hagen

Det var på fredagen, för lite drygt en vecka sedan, som en av Carls andra hästar, sjuårige Cabachapacoon, bröt benet i hagen och behövde avlivas där och då.

Hästen var kvalad till sjuårschampionatet i Falsterbo och skulle ha varit på plats tillsammans med Carl och ”Spike”. Att befinna sig i Falsterbo innebär därför blandade känslor för ryttaren.

– Jag kände mig som en blandning mellan att vara bakis, magsjuk och grundledsen när jag åkte hit. Jag hade faktiskt inte alls lust att åka till Falsterbo efter det som hände. Men jag bestämde mig för att berätta om händelsen och sedan åka hit för att försöka gå vidare på något sätt, säger Carl när Ridsport träffar honom på plats i Falsterbo.

Kände ett ansvar

Carl valde att gå ut med information om olyckan genom att berätta om händelsen i ett känslosamt inlägg i sina sociala medier.

– Jag känner att det ändå är någon form av ansvar man har när man har en stor plattform som jag har, att dela med mig av både med- och motgång. Jag tänkte att det var lika bra att berätta det direkt. Jag ringde hästens tidigare ägare, jag ringde min tränare Helena Persson och min mamma. Sedan gjorde jag filmen och lade upp den, men jag var tvungen att göra filmen svartvit eftersom jag var alldeles rödgråten, säger Carl.

Lyckades fokusera

Väl på plats i Falsterbo lyckades ryttaren ladda om och kvala Södergårds Spike till söndagens final för sjuåriga hästar.

– Det är helt sjukt faktiskt. Någon frågade mig hur många årgångar i unghästklasser som jag ridit i Falsterbo, så jag kollade upp det. Jag har ridit allt utom fyraårs-hoppning i Falsterbo genom åren.

Frågan är hur man laddar om och kan prestera kort efter att man varit med om en jobbig händelse?

– Det vet jag inte riktigt själv. Jag har nog bara försökt att sätta ganska korta perspektiv på det jag ska göra, att fokusera på det man gör i stunden. En viktig mental nyckel för mig är att inte låta det bli för stort. Jag försöker vara glad och uppskatta att jag får rida i fantastiska Falsterbo, samtidigt som det är som vilken tävling som helst. Jag försöker att fokusera på det som jag kan påverka, vilket är min ridning och min häst här och nu, säger han.

Hästarna är en del av hela min personlighet.

Dessutom rider Carl sin Van Der Veen, även känd som ”Ville”, i de internationella trestjärniga dressyrklasserna. På fredagen tog de en fjärdeplats i Grand Prix och på lördagen en femteplacering i Grand Prix kür.

– Han är i jättefin form, jag njuter av att ha Ville och kunna tävla de här härliga tävlingarna när tillfälle ges. Vi njuter av varje start som vi får och har jättekul. Jag försöker att inte tänka för mycket på poängen, utan mest på att vara med och rida med min fantastiska häst.

Lucas tillbaka

Efter några månader utomlands är även Davalerian, ”Lucas”, tillbaka i Carl Hedins stall. Carl köpte hästen som treåring och har ägt hästen själv sedan dess. I ett par månader har hästen ridits av brittiske Harrison Ashton, men nu är valacken hemma igen.

– Det är jättebra med honom. Just nu går han i hagen med ”Pods” och äter gräs. Just nu har jag ingen konkret plan. Jag har ridit honom och han känns jättefin, vi får se vad vi gör i framtiden. Det är inget som är hemligt, jag har bara inte fattat något beslut kring det än. Men han är hemma och det känns jättekul.

Både ”Lucas” och ”Ville” har funnits i Carls stall i många år.

Vad betyder de hästarna för dig?
– Jag kallar dem för ”gubbarna” för att de varit med så länge, även om de bara är 12 och 13 år gamla. De är som möbler. Med det menar jag att man har vissa möblemang som man tar med sig under alla boenden och faser i livet. Som en fåtölj som alltid följer med.

– Ibland känns det som om de hästarna är en del av hela min personlighet, som om de alltid funnits där. Det är en fin kontrast till de unga hästarna som jag har, att man har något bekant som man alltid kan vända tillbaka till. I utvecklingen av yngre hästar kan det gå väldigt fort och vara många skarpa svängar, man kan falla fort. Med Lucas och Ville vet jag alltid var jag har dem.