Carl Hester i blickfånget

När Carl Hester kom till fastlandet från ön Sark som 16-åring var han tvungen att stå på egna ben från början.
– Min styvpappa var beredd att stå för min utbildning men när jag valde att syssla med hästar så sa han, nej, du får klara dig själv, det är för dyrt, förklarar Carl.
Hans styvpappa var en byggare som just startat sin egen verksamhet och medlen fanns helt enkelt inte, någon framtid på Sark med sina 500 invånare fanns inte. Under sina första år så skaffade sig Carl behörighet för att få jobba som ridlärare samtidigt som han arbetade åt ett litet träningsstall för problemhästar.
– Det fanns sex boxar och de var egentligen konverterade bilgarage som användes, där fick jag lära mig allt om hur man hanterade besvärliga hästar.

Stallets ägare var en verklig trollkonstnär med hästar Jannie Taylor, hon köpte billiga hästar från kapplöpningsbanan, verkligt tokiga saker, som vi sen omskolade till fälttävlanshästar, berättar han.
– Jag var en fälttävlansryttare i början av min karriär även om jag ställde upp i dressyrens YR-mästerskap 1985 som 18-åring.
– Hos Taylors fick jag lära mig verklig hästhantering, det var helt ovärderligt.
Carl Hester jämför tiden hos dem med en australiensisk stil, bush-hästhållning och mycket naturligt. Som 20-åring försökte han första gången driva sin egen verksamhet men det var verkligt svårt att försörja sig.

Den brittiska legendaren Joan Gould såg Carls talang under en ungryttartävling och eftersom hon var granne med den enda dressyrverksamheten som fanns i öriket vid den här tiden tipsade hon Dr Wilfried Bechtolsheimer om den unga ryttartalangen. Han hade precis blivit av med sin tyska beridare som inte trivdes i Storbritannien.
– Jag fick en anställningsintervju där och hade ögon stora som tefat, jag hade aldrig sett en sån gård, ett sånt stall tidigare, det var helt enkelt fantastiskt. Det var inte bara gården utan även hästarna var helt fantastiska, riktiga dressyrhästar och jag fick rida en under min audition, skrattar Carl.
Provridningen gick bra och Dr B erbjöd honom en tjänstebostad i form av en stuga och en lön på 200 pund, cirka fem gånger mer än han drömt om.

Karriären efter det gick snabbt, tre månader senare red Carl sitt första mästerskap VM 1990 i Stockholm, hans enda Sverige-besök på alla år.
– Jag hade lärt mig hur man styrde runt en GP-häst, det gick på tre månader, efter VM och under de kommande åren hos Dr B fick jag lära mig rida på riktigt, menar han.

På sin tid var han ett underbarn precis som Charlotte Dujardin var 2011. På sitt första mästerskap slutade han på 18:e plats med Rubelit, en läromästare utlånad av Dr B och utbildad av Christine Stückelberger. Britterna gjorde inga stora resultat vid den här tiden men i Stockholm var halva laget utbytt då Anni MacDonald-Hall och Carl debuterade samtidigt.

Åren hos Dr B lärde Carl en väldigt grundläggande struktur som han har med sig än i dag. Då kände han sig fångad och begränsad av det, idag är det stommen i hans egen hästhållning.
– Hästarna reds mellan vissa tider, på ett givet klockslag skulle vi vara färdiga och då skulle andra sysslor skötas, hos Bechtolsheimer var det tysk ordnüng, säger Hester och skrattar lite.
– Jag kom från en liten ö med 500 människor, plötsligt hade min ögon öppnats för en hel värld så jag ville göra allt, på en gång helst, så är det att vara 25, så var det 1993 också.

Den brittiska dressyrvärlden var inte nådig mot någon som lämnade en sån guldbur. Många ifrågasatte hans omdöme och det blev inte någon lätt tid åren efter.
– Självklart var det en otroligt lärorik tid, jag kom som ett blankt ark och kunde ingenting. Jag sög åt mig allt som gick att ta in, därför blev det väldigt formande år, menar han.

Hans första år som egen dressyrryttareblev svåra men lärorika. Efter tiden hos DR B var det slut med fälttävlan för hans del. Hans vän från VM i Stockholm, lagkamraten Anni MacDonald-Hall, hade sin bas i Holland vid den här tiden och bad honom komma dit. Hos Bert Rutten, holländsk dressyrryttare, tränare och landslagscoach, fick Carl lära sig hur man själv tar fram unga hästar till Grand Prix nivå.
– Bert sa till mig att jag måste sluta rida andras hästar om jag skulle komma någonstans, det vill säga försörja mig vettigt och kunna tävla och göra resultat.
– Det var det bästa råd jag fått så jag åkte därifrån med en 2,5-åring och sedan dess har jag köpt och själv utbildat hästarna, förklarar Hester.

Under de här åren som följde köpte Carl in ett antal unghästar som blev mästerskapshästar senare som Dolendo och Pro-Set, Lecantos och Escapado. Flera har sålts och gett en bra inkomst som komplement till de många lektioner Carl hållit under åren som tränare och instruktör. Han känner dock en stor stolthet i att hästarna levererar fina resultat med sina nya ryttare som Lillan Jebsen gjorde med Pro-Set, Cathrine Rasmussen gör med Fernandez och Hans-Peter Minderhoud gjorde med Escapado.
– För mig är det intressanta vägen upp, utbildningen av hästen, sen gör det inte mig nåt att lämna över en färdig häst och säga varsågod, tvärtom, menar han.
Carl Hester knyter dock an hårt till sina hästar och de flesta av dem kommer tillbaka som pensionärer.
– Vi har ju markerna och kan ha dem ute större delen av året, Liebling II och Dolendo är tillbaka. Han berättar att Liebling är en perfekt utepartner till Nip Tuck, som är så het att han får vara ute så mycket som möjligt för att må bättre. 

Idag har Carl Hester varken svårt att få tag i hästar eller personal. Det kommer en strid ström av brev, mail, telefonsamtal och meddelanden via sociala medier från unga aspiranter som vill bli en ny Charlotte Dujardin.
– Alla vill bli en ny Charlotte men det är inte så enkelt att hitta någon som vill jobba från grunden med allt det hårda jobb som det innebär, det är fortfarande lika svårt, konstaterar Carl.

Han har två talangfulla anställda som ska få sina chanser under de kommande åren.
– Det blir svårt för mina två adepter att spela andra fiol till mig och Charlotte, Amy som är 22 år ska få debutera i GP på Nip Tuck nu i början på året.
– Hon får samma chans som Dr B gav mig och som jag gett Charlotte tidigare, hon rider ”Barney” när jag är borta så hon vet vad hon gör, konstaterar Carl.

– Jag känner mig så lyckligt lottad som har ett sådant otroligt stall som vi har justnu med Valegro, Nip Tuck, Dances with Wolves, Fine Time och så förstås Uthopia som står på sparlåga nu, förklarar han.
– Jag har valt hästar som passar för mig men det handlar inte om att jag väljer dem utifrån vissa kriterier utan snarare är det känslan de förmedlar, är detta något jag kan jobba med. Tur eller skicklighet, jag vet inte, det har fungerat bra i alla fall, säger Carl Hester och ler sitt breda leende.

Fakta
Carl Hester, blir 48 år i juni
Född på Sark en av kanalöarna utan biltrafik, ridkarriären inleddes på åsnor och ponnyer.
Egen gård nära Newent, Gloucestershire
Ridit tre VM, fyra OS, åtta EM men bara en världscupfinal, 2005 i Las Vegas med Escapado
Mesta meriterna: 2011 EM i Rotterdam lag-guld och individuellt silver med Uthopia, 2012 OS i London, lag-guld och individuellt brons i GP Special med Uthopia, 2013 EM i Herning lag-brons med Uthopia, 2014 VM i Caen lag-silver med Nip Tuck
Tränare åt Charlotte Dujardin, Gareth Hughes och många unga ryttare
Deläger världens bästa dressyrhäst Valegro tillsammans med Roly Luard
Har själv tre GP-hästar igång förutom Uthopia (kan ej tävlas på grund av ägarkonkurs) och Valegro med Nip Tuck kallad Barney, Dances with Wolves och Fine Time. En ny 9-åring debuteras till våren

Carl Hester:  ”Jag älskar att undervisa och arbeta som tränare, det har jag alltid gjort, jag slutade hos Dr B för att det inte gick att både arbeta där och undervisa.”