Catharina Hansson: ”Vi borde alla lära av pararyttarna”

Lis Hartel (1921-2009) blev historisk när hon 1952 i Helsingfors var den första kvinnan som tog en OS-medalj i ridsport. Faktum är att hon då var en av de fyra första kvinnor som över huvud taget deltog i ett ryttar-OS. 1956 tog hon åter silver, vid OS i Stockholm. 

Det var inte muskelkraft som genererade de OS-medaljerna. Idag hade Lis Hartel klassats som para-ryttare, grad III eller II (som motsvarar de näst mest omfattande funktionsnedsättningarna).

Lis Hartel blev dansk mästare i dressyr 1943 och 1944, men drabbades av polio 1944 och blev förlamad i båda underbenen. Hon blev också kraftigt försvagad i armar och händer. Hon fick lyftas upp i sadeln, men trots det fortsatte hon att rida och tävla. 

Förutom att ta två OS-silver, blev hon inofficiell världsmästare 1954 och tog ytterligare fyra guld i danska mästerskapen. 

Bilder på Lis Hartel visar en ryttare med ganska upprätt, ibland nästan framåtlutad sits, i en platt, gammaldags dressyrsadel. Milslångt ifrån de klossförsedda sadlar – närmast ”ortopediska hjälpmedel” – som en del av våra icke funktionsnedsatta ryttare använder för att ta spjärn mot hästen.

När man talar om dressyrens framtid står det klart att alla som vill rida dressyr i dag borde låta sig inspireras av Lis Hartels ridning. Det är ju inte kraft, inte starka armar och händer eller kickande, vippande skänklar som är dressyrens framtid. Visst finns det även inom paradressyren ridning som inte alltid är hästvänlig, men många hästar skulle nog tacka oss om vi red mindre med armar och muskler och mer med känsla.

I en intervju på vår sajt beskriver också vårt nya svenska parastjärnskott Renée Claesson-Ribring hur det är svårare att rida Grad III än Intermédiaire I. Blir hästen det minsta ostadig tappar man bedömningspunkten och det är i princip omöjligt att hämta igen. Den noggrannhet och det fokus som krävs inspirerar.

Sedan kan man förstås prata hur länge som helst om hur ryttarna inom para-dressyren övervinner smärta och alla andra fysiska utmaningar, ibland också omgivningens motstånd eller krångliga regelverk som sätter käppar i hjulen. Perspektiv som kan göra vem som helst mindre gnällig.

Kanske borde vi alla se vad vi kan lära av pararyttarna?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 15/2024.