Catharina Hansson: ”När kritik blir ett oacceptabelt beteende”

Helgen som gick höll ett tilltufsat Svenska Ridsportförbundet sitt tävlingskonvent i Nässjö. När man talar med deltagare och arrangörer och tar del av programpunkterna framträder två helt olika bilder. Å ena sidan en förbundsledning som envist upprepar att ”det finns ingen splittring” och att kritiken drivs av ”en liten röststark grupp”. Å andra sidan deltagare som rest dit i hopp om svar och förklaringar – och åker hem med en känsla av besvikelse.

Budskapet blir tydligt; att ifrågasätta eller uttrycka avvikande åsikt är ett problem.

Förbundsordförande Sandra Ruuda beskrev på konventet avsättningen av hela hoppkommittén som ett ”gränssättande mot ett oacceptabelt beteende utifrån vår värdegrund”.

Men vad består detta oacceptabla beteende i? I praktiken handlar det om att hoppkommittén inte varit tyst. Att man bett om svar på sina frågor om hur beslutet kommit till. Att man offentligt kritiserat ett beslut som fattats utan deras delaktighet – men som de förväntades brösta.

Budskapet blir tydligt; att ifrågasätta eller uttrycka avvikande åsikt är ett problem. Att inte lyda blint är att inte kunna samarbeta.

Det är därför knappast förvånande att bara ett fåtal deltagare vågade ställa frågor under konventet, och att flera beskriver svaren de får från förbundets representanter som ”politikersvar”.

I en medlemsstyrd organisation är kritik inte ett hot – det är ett kvitto på engagemang.

Svensk ridsport har stormat förr. Med starka viljor och stort ideellt engagemang är konflikter ofrånkomliga. Men just nu har turbulensen nått en ny nivå. När ett förbund anlitar säkerhetsvakter för sitt eget konvent. När föreningar organiserar sig för att kräva extrastämma. När ledningens retorik gentemot kritiker blir alltmer förminskande.

Att kalla kritikerna ”få men högljudda” reducerar engagemang till ett störningsmoment. När förbundsordföranden i samtal med en konventdeltagare säger att hon inte vill bemöta debatten för att inte ”sänka sig till deras nivå” utrycker det brist på respekt. Det är medlemmar hon talar om: ideella ledare, tränare, föräldrar och aktiva.

Det är också här konfliktens kärna finns. Inte i själva åldersgränsen, inte ens i personfrågor. Utan i synen på vem som anses legitim att tala.

När kritik möts med tystnad, avfärdanden och hänvisningar till hemliga beslutsunderlag urholkas orden dialog och transparens. I en medlemsstyrd organisation är kritik inte ett hot – det är ett kvitto på engagemang.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 1/2026.