Kommentar: 13-årsbeslutet gynnar ridsporten på sikt

Många av argumenten i den högljudda diskussionen mot Svenska Ridsportförbundets besked tidigare i veckan är för mig ett tecken på att den nya regeln verkligen behövs. Det är tydligt att barn som tävlar ponny i Sverige ÄR under stor press från många håll och allt som kan göras för att lindra denna press bör göras – oavsett om barnen mår dåligt av pressen eller inte.

Incitamenten i debatten är inte alltid sportens, barnens eller ponnyernas bästa – i många fall handlar det om den egna plånboken.

Jag menar INTE att barn ska stoppas från att tävla.
Jag menar INTE att barn aldrig ska utsättas för utmaningar eller lockas utanför sin komfortzon.

Men. Debatten har tagit helt orimliga proportioner med utsagor i stil med att detta blir ridsportens död i Sverige, att den inhemska ponnyaveln kommer att slås ut, barn kommer sluta rida, vi kommer aldrig få fram några mer ryttarstjärnor och så vidare och så vidare. Att så många har en så snäv syn på svensk ridsport förvånar mig – svensk ridsport är så mycket mer än tävlande barn på elitnivå.

Så innan vi skriker vidare: hur många av dem som rider mästerskap, rikstäckande serier och tävlar internationellt innan de är tolv år skulle ha slutat rida om de fick vänta med godbitarna (och i stället göra annat kul, utmanande och utvecklande med sina ponnyer på sin respektive nivå) tills det år de fyller 13?

Hur många?

Och är det inte troligt att de som eventuellt slutar av ovan nämnda anledning ändå skulle sluta med ridsporten ganska snart.

Och hur många på elitnivå rider svenskfödda ponnyer? Den nya regeln kan omöjligt välta omkull svensk ponnyavel.

För övrigt har långt ifrån alla svenska landslagsryttare ridit mästerskap innan de var 13 år.

Dessutom verkar hästvälfärdsperspektivet helt har tappats bort i resonemanget. Tävlingar för barn (liksom tävlingar för ungdomar och vuxna) är inte alltid så roligt att se på. Att begära att barn ska förstå att det skadar hela sportens anseende – och därmed äventyrar hela sportens existens – om det förekommer dunsar på hästryggar, slit i tyglar och sparkande skänklar är helt orimligt. Med detta säger jag INTE att alla barn rider så – men risken ökar för att det ska bli så i en pressad tävlingssituation.

Lägg också till att många av dem som skriker högst i debatten är tränare och ponnyförmedlare så är det inte så svårt att förstå att incitamenten i debatten inte alltid är sportens, barnens eller ponnyernas bästa – utan att det i många fall handlar om den egna plånboken. Och den egna plånboken är såklart också i fokus för den som nu ser möjligheterna att sälja sin B-ponny som mästerskapsponny hotad.

Och till de barn som bli ledsna om deras SM-dröm 2027 nu krossas: Det kommer finnas andra, jätteroliga tävlingar. Du kommer att träffa nya vänner, utvecklas och ha så mycket roligt med din ponny på andra sätt än på mästerskap. Det här beslutet är inte roligt – men det blir en utmaning och motgång i ditt liv som får accepteras. Du får bara vänta lite med att rida ditt första SM. Värre än så är det inte.

Vi kommer förmodligen aldrig att få veta hur många som kommer att välja att stanna kvar i sporten när de inte längre blir totalt frånåkta av jämnåriga som har ekonomiska muskler (låt oss vara ärliga med att de musklerna spelar stor roll) för att tävla utomlands, rida SM, NM, lag-SM och så vidare. Men tro mig – efter 15 år som ridlärare, hopptränare och som ponnymamma till två så vet jag att gruppen som ger upp för att de känner att de är för långt efter sina jämnåriga finns. Nu kan det här glappet minskas något.

Jag är ganska säker på att beslutet i sig kommer att gynna sporten på sikt. Däremot gör sättet som Svenska Ridsportförbundet har kommunicerat detta mig lite bekymrad. Efter den intensiva debatten om barns tävlande för drygt tio år sedan och det polariserade diskussionsklimatet som finns borde denna shitstorm ha förutsetts. Att så många känner sig överkörda och tycker att beslutet är odemokratiskt kan skada förtroendet för SvRF, vilket i sin tur kan göra det svårt för förbundet att driva andra frågor. Medlemmar och distrikt behöver känna sig delaktiga, och om detta inte fungerar i obekväma beslut är det i alla fall rimligt att begära att de känner sig väl informerande om vad som är på gång.

Även om det är förbundsstyrelsens uppgift att ta policybeslut som detta borde beslutet i alla fall ha förankrats i de olika grenkommittéerna. Jag hade också velat se en ännu tydligare argumentation om VARFÖR förbundet tycker den nya regeln är viktig. En bredare konsekvensanalys hade också varit bra – vad innebär beslutet till exempel för voltige där det behövs en liten och lätt deltagare i varje lag? Viktigt också att låta införandet av de nya reglerna ta tid, kanske något år till än vad som är planerat nu. Värt att nämna är att redan nu är tidsramen satt på ett sätt som gör att aktiva på elitnivå får tävla färdigt inom sin ålderskategori innan den nya åldersgränsen börjar gälla.

Till sist: Alla ni som har hört av er och tycker att det här beslutet är bra, men inte vill ge er in i den högljudda debatten – jag förstår er! Men låt inte dem som skriker högst bli de enda som hörs.

Detta är en kommenterande text, och åsikterna i den är skribentens egna.