Catharina Hansson: ”Beska sanningar behövs ibland”

Nu kan man nog inte göra mer, konstaterar hovslagaren och ställer ner minstingens hov på stallgolvet. 

Det var ju inte vad jag ville höra. 

Men sånt man måste höra. Han föddes X-bent två veckor för tidigt och efter att ha engagerat hela hovslagarföreningens sommarkonferens konstaterades att inga stora insatser behövdes. Det skulle rätta till sig med lite verkning och raspning. Men det räckte inte hela vägen, nu kommer han att förbli lite utåttåad och det är bara att hacka i sig. 

Ofta brukar jag be min hovslagare att inte hålla inne med obehagliga sanningar. Är hästen för fet? För tunn? Hur känns den i kroppen? Har jag slarvat nu när det luktar rötigt?  

För hovslagaren möter hästen på ett väldigt konkret sätt. Inte i en snabb blick över boxdörren eller under en halvtimmes ridpass, utan genom att faktiskt hålla i varje hov, känna igenom benen, se hur den belastar, hur den står och hur den rör sig när den leds fram och tillbaka på stallplanen.

Det är mycket information i en hov.

Och det är också därför hovslagare ibland får rollen som stallets lite brutala sanningssägare.

Den som säger att hästen kanske skulle må bra av några lugnare veckor. Den som konstaterar att den nog har lagt på sig lite mer än vad som är optimalt. Den som påpekar att problemet inte sitter i skon, utan någon helt annanstans.

Det finns något ganska befriande i den där ärligheten.

Man får inte alltid höra det man hoppats på.

Kanske vill vi ibland gärna tro att lösningen då skulle kunna finnas i skoningen. Att en annan balans, en annan sko eller en liten justering ska lösa det som känns fel. Det händer för all del också att det kan vara så – en skicklig hovslagare kan göra underverk.

Men lika ofta handlar hovens historia om något större än själva järnet. Om hur hästen rör sig, tränas, äter och lever.

Det finns något ganska befriande i den där ärligheten, även om den kan svida lite i stunden. 

Kanske är det just därför de bästa hovslagarna också är de som vågar säga det där som inte alltid är bekvämt. Att allt inte går att fixa. Att vissa saker tar tid. Att vissa saker helt enkelt är som de är. 

Som en lite utåttåad minsting. Fast, när man tänker på saken. Utåttåad,  det var ju även Valegro!

Och med det sockret går den beska sanningen lite lättare att hacka i sig. 

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 4/2026-Avelsextra.