Christel Behrmann: ”Förfasas och förvånas över bristen på riktig grundridning”

Krönikan publicerades första gången i Ridsport nr 20/2018.

Det är inte enbart det sommarlika vädret som fått oss alla att le. Svensk hoppsport har starkt bidragit till välmåendet med nästan osannolika framgångar.

Först silvret för det svenska laget i VM. Sedan Fredrik Jönssons åttondeplats i samma VM med Cold Play. Några veckor senare Henrik von Eckermanns Grand Prix-seger i Fågelboet i Beijing. Visserligen på lånad häst, men ändå. Och, som grädde på moset, Douglas Lindelöws seger i säsongens första världscupkval i Oslo, på en Zacramento som höll på att hoppa Douglas ur sadeln. Det är så att man får nypa sig i armen.

Men nyper man tillräckligt hårt i sin arm gör det ont till slut och då kan man se verkligheten. Då inser man att det är just de bästa som har gjort det igen. De som har gjort grundjobbet ordentligt, sugit in kunskap från ”de lärde” och som byggt upp en fungerande och seriös organisation runt omkring sig. Det är de bästa som skördar de framgångar som de knappast har fått gratis.

Vi har en del yngre ryttare på väg, inte minst Irma Karlsson, Jonna Ekberg, Petronella Andersson och några till talanger som jobbar hårt. Men hos många andra är inte grunden lagd än, inte på långa vägar. Det blev ganska tydligt i Grand Prix på Elmia. De som kom in med genomarbetade och väl förberedda hästar: Peder Fredricson, Shane Carey och Rolf-Göran Bengtsson, de stod helt i en klass för sig.

Visst kan det för andra gå felfritt eller med bara något enstaka nedslag även på 1,50-nivå, i alla fall nationellt. Men det kan man till stor del tacka de fantastiska, moderna hopphästarna för. Hästarna är så skickliga att de ofta kan reparera sina ryttares misstag. Men det går inte i längden, ska man bygga måste grunden vara solid.

Jag har på nationell nivå länge betraktat både framhoppningar och ritterna inne på banorna, främst de unga ryttarnas. Jag har förundrats över hur de vågar hoppa så stora hinder på hästar som inte är lydiga och helt reglerbara. Och hur hästarna trots allt klarat hindren. Jag har, som sagt, också förfasats och förvånats över bristen på riktig grundridning.

För att nå hela vägen, för att förkovra sig och så småningom nå riktigt långt måste man vara lyhörd, man måste ta till sig kunskap och söka hjälp. Det hålls clinics överallt i landet och det finns gott om erfaren tränarhjälp. Bara man vill, och förstår att man behöver. Man måste bygga upp hästarna med riktig ridning för att komma hela vägen. Bättre att lägga pengarna på riktig träning än på dyra täcken.

Denna text var publicerad i pappersupplagan av Ridsport, nr 20/2018, första gången. Det är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna.