Cornelia T Pettersson om livet efter Final Cut

Det väckte stor uppståndelse när då 16-åriga Cornelia T Pettersson våren 2016 fick ta över den lovande Grand Prix-hästen Final Cut (val f-04 e Federweisser-Carismo, uppf Martin Bergmann) från sin tränare Per Sandgaard. Den då 12-årige valacken hade tidigare tävlats av både Per Sandgaard, och av Pether Markne, också han tränare och ägare av Markne Academy, det stall där Final Cut hörde hemma.

Trion bjöds in till Nyhetsmorgon i TV4, det fälldes glädjetårar och media rapporterade om miljonhästen som ”skänkts” till en lovande ung ryttare med stora drömmar, men med begränsade medel. Det hela var som en saga. Och det var det även i verkligheten.

– Det var en otroligt häftig resa. Jag red mitt första EM med honom, det hade jag aldrig haft tanken att jag skulle göra. Jag hade bara möjlighet att köpa unghäst, att köpa en färdig häst fanns det inte ekonomi för. Med ”Final” kunde jag klättra i klasserna och jag lärde mig så otroligt mycket under de åren, av Final och Per och Pether, och det kan jag aldrig tacka dem nog för. Bara att få uppleva det här SM-guldet, det hade jag aldrig kunnat drömma om, säger Cornelia.

Med Cornelia i sadeln skördade ekipaget tävlingsframgångar i rask takt. På NM 2016 blev det silver både individuellt och i lag samt uttagning till EM – och 2017 toppade Cornelia och Final Cut med att vinna SM-guld. Utvecklingskurvan var brant när framgångssagan plötsligt tog en ny vändning.

Smärtsamt beslut

I början av 2018 fattade Cornelia det smärtsamma beslutet att lämna Final Cut och Markne Academy och flytta hem till Eskilstuna igen. Att kombinera elitsatsningen med gymnasiestudier blev för slitsamt och de 60 milen från Skåne till familjen kändes alldeles för långa, berättar Cornelia som ser mamma Cecilia som sin bästa vän.
– Det var det svåraste beslutet jag tagit i hela mitt liv, det är det värsta jag har gjort. Jag älskade den hästen så mycket, men det krockade för mycket med mina studier. Jag pluggade natur på distans och höll på att bli helt knäckt. Jag hade flyttat hemifrån och fixade allt själv med att laga mat, tvätta och plugga samtidigt som jag jobbade i stallet. Det var full rulle hela tiden. Dessutom längtade jag efter min familj och mina vänner.

Det var otroligt tufft, men idag känns det som att det var en mening med allt.

Att hoppa av studierna var aldrig ett alternativ, menar Cornelia.
– Oavsett hur mycket jag ville hålla på med hästarna, så kände jag också att jag måste ha en plan B om något skulle hända. Jag kände att jag behövde komma hem och göra klart skolan. Det var otroligt tufft, men idag känns det som att det var en mening med allt.

Efter att ha landat hemma och hämtat andan en stund tog Cornelia nya tag.
– Först var jag bara hemma i en månad och vilade upp mig, jag var helt slutkörd mentalt. Det tog mycket på mig och jag var väldigt ledsen. Men sedan kände jag att nu måste jag hitta min egen stjärna.

Sagt och gjort. Per och Pether hade en bekant i Danmark, Cornelia åkte över och där fanns då 4-åriga ”Valegra”, eller rättare sagt Fredensdals Valegra (sto f-14 e Negro-Blue Hors Romanov, uppf Linda Falensteen och Martin Strande, äg Cornelia T Pettersson).
– På något sätt var det meningen att det skulle bli just hon, det kändes rätt direkt. Men hon var absolut inte lätt. Hon var väldigt speciell, men vi klickade verkligen, berättar Cornelia.

Magkänslan sa att det var rätt

Valegra var inte mycket riden, hon låg lite efter i utbildningen och Cornelias mamma var inte helt övertygad. Men Cornelia såg potentialen och magkänslan sa att det var rätt.
– Final var också väldigt speciell, men Valegra är en helt egen individ. Hon är den mest speciella häst jag har träffat. Hon har väldigt mycket egna åsikter, hon är ett sto såklart, och visar dem gärna. Hon har otroligt mycket energi och i början bara sprang hon överallt. Det var fullt ös medvetslös och det var ganska många gånger som jag undrade över om jag någonsin skulle få ihop det här.

Trägen vinner dock och sakta men säkert har det unga ekipaget ”teamat” ihop sig. Hösten 2018 kvalade Valegra till Elmia som 4-åring. Som 5-åring var hon ganska valpig och protesterade en del, berättar Cornelia, men ekipaget debuterade ändå Lätt A:3 med seger hösten 2019. Idag känns det som att det 6-åriga stoet är bra i fas.
– Hon är fortfarande inte helt med, men det tar sig och hon blir hela tiden starkare. Nu känns hon som en riktig häst. Hon har vuxit i allt och hon har vuxit upp mentalt.

Hon har mycket självförtroende och är inte rädd för fan själv.

Cornelia får dock jobba en del med att få Valegra att tagga ner, hon har otroligt mycket energi, men det har hänt mycket på två år.
– I början gick det knappt att gå ut och promenera med henne, hon var överallt och ingenstans, hon flög omkring. Men nu har hon mognat lite, berättar Cornelia.

Samtidigt är stoet en riktig tävlingsindivid, något som Cornelia märkte från start.
– Hon har mycket självförtroende och är inte rädd för fan själv. Hon älskar verkligen att visa upp sig och är pampig att sitta på. Men hon kan fortfarande vara vild att gå med och hon är inte helt enkel i hanteringen. Hon vill helst ha mig på ryggen, hon är trygg när jag har kommandot. Då kan vi rida barbacka och ge oss ut och galoppera i skogen. Och så fort man ska träna lägger hon i den där sista växeln, hon har verkligen blivit min livskamrat.

Det sammansvetsade ekipaget har dock haft ett rejält bakslag, något som Cornelia löste på ett lite okonventionellt sätt. Efter ungefär ett år tillsammans började Valegra fått ett allt märkligare beteende. Hon blev stökig i lastbilen, hon började slänga med huvudet och hon reste sig. Hon var väldigt irriterad över lag och Cornelia åkte till veterinären flera gånger för att försöka hitta problemet. Tänderna kollades och det togs röntgenplåtar, men beteendet fortsatte och förblev ett mysterium.

Tog hjälp av Ditte Young

Slutligen kom Cornelia i kontakt med Ditte Young, återigen tack vare Per och Pether som hade jobbat mycket med Ditte och även använt henne till Final Cut. Ditte Young gjorde en så kallad distanskommunikation, Cornelia fick mejla bilder på Valegra i olika vinklar och ställa tre frågor.
– Jag undrade varför hon var stökig i lastbilen, varför hon ogillade att promenera och varför hon gick mer på två ben än fyra. Det var så mycket jag hade frågetecken om och jag fick svar på precis allting.

Det visade sig att Valegra hade en nervblockering i nacken, och Ditte föreslog kraniosakral terapi för att lösa upp blockeringen. Hon fick hjälp av Daniel Suurna, som jobbat mycket med människor men inte lika mycket med hästar. Det gjorde underverk.
– Ditte och Daniel behandlade Valegra och nu är beteendet helt borta. Folk trodde att jag hade blivit knäpp, men veterinärerna kom ingenstans oavsett hur många gånger jag var där. Jag valde en annan väg och jag valde att tro på Ditte, och det är jag otroligt tacksam för idag, säger Cornelia.

Folk trodde att jag hade blivit knäpp, men veterinärerna kom ingenstans oavsett hur många gånger jag var där.

– Det gick inte att rida henne, hon var jättekonstig, men tack vare Ditte och Daniel fick jag tillbaka min Valegra. Hon har helt slutat slå i lastbilen och reser sig inte längre, det är en helt annan häst.

Ditte Young används flitigt i både Danmark och till viss del Norge, men i Sverige är folk mer skeptiska, menar Cornelia.
– Här är det veterinärer som ska lösa allt. Men jag tror att många hade kunnat få hjälp med sina hästar, om man varit mer öppen för det. Ibland finns det andra sätt att behandla.

– Valegra är ju ett bevis på det. Jag var helt förskräckt när hon började bete sig konstigt, det var otäckt för jag visste inte vad felet var. Det jobbigaste var att veta att hon kanske hade ont, men att jag inte kunde hjälpa henne. Nu har jag verkligen lärt känna henne på djupet, jag vet vad hon gillar och vad hon inte gillar. Vi har fått ett väldigt speciellt band i och med det som hände, berättar Cornelia.

”Känns häftigt att ha gjort det själv”

Ekipaget har inte lidit av tävlingsuppehållet, snarare har det gjort Valegra gott. Det är fortfarande en ung häst som mår bra av att utbildas i lugn och ro. De har tränat på öppnor och slutor, de håller på med enkla byten och jobbar vidare mot medelsvåra rörelser. Nyligen gjorde ekipaget sin första start efter uppehållet och det blev återigen seger i Lätt A:3 med strax över 70 procent.
– Det kändes riktigt bra, Valegra plaskade superfint genom allt vatten på banan, berättar Cornelia som liksom många andra fått tävla under tämligen blöta förhållanden i sommar.

Cornelia jobbar på Stora Coop i Eskilstuna, hon har hjälp av några sponsorer och gör sin elitsatsning i en skala som hon just nu trivs mycket bra med. Planen är att läsa lite företagsekonomi vid sidan av, för att i framtiden kanske driva egen hästverksamhet.

Under tiden står Valegra på ett mindre stall med tre hästar till, varav en är Cornelias gamla B-ponny. Han har varit utlånad men Cornelia har aldrig riktigt lyckats förmå sig att sälja honom. Nu har hon haft honom i 13 år.
– Jag hittar de där hästarna som är speciella och sedan kan jag inte göra mig av med dem. Nu får han vara sällskap åt Valegra, de är verkligen bästa kompisar de där två, säger Cornelia.

Att först ha fått göra hela resan med Final Cut, som har lärt henne allt hon kan om tävlingsridning, att klättra i klasserna och om blod, svett och tårar, till att göra den här alldeles egna resan med Valegra är en ynnest, menar hon.
– Det känns så roligt att få göra den här resan med en häst jag tror så mycket på, när alla andra undrar vad det är för galning man har köpt. Att jag har vant in henne på kandar, något som kändes väldigt långt borta för inte så länge sedan, var en stor vinst. Nu börjar hon bli vuxen och det känns häftigt att ha gjort det själv.