Den högtidliga mätningen

Det var så mycket vi inte hade klart för oss. Som till exempel att ponnymätning är så viktigt att det måste göras på klinik. Förr gjordes det hemma i folks stall, har jag hört. Riktigt så enkelt är det inte nu längre, stallgolv kan ju vara knaggliga och luta och Gud vet allt, och det är naturligtvis en massa mygel som lett till denna tvingande regel.

Ni som redan kan allt om ponnymätning kan ju för all del sluta läsa här. För ni kommer kanske bara tänka amenherregud det där är ju elementära kunskaper! Men det var det inte för mig, trots att jag då hade haft häst i tio år. 

Bara att hitta de här mystiska mätningarna var ett mindre detektivarbete. Vi kände inte något ponnyfolk som kunde berätta. Och när jag ringde till klinikerna sa de att det var inte hos dem man bokade. Ridsportförbundets hemsida var ännu inte en självklarhet för mig, hobbyryttare som jag var (och är)  men det var där jag förstås hamnade till sist. Det var när tdb var ganska nytt, och det var ju lika bra att jag fick bekanta mig med det när jag ändå skulle skolas in som ponnymamma. 

Iallfall. Efter lite forskning blev jag upplyst om fascinerande ting. Som att det idag finns utbildade mätmän, hemlighetsfulla människor som bara är anträffbara på vissa platser vid vissa tider. De kommer inte till ponnyn, utan ponnyn ska komma till dem. Det spelar ingen roll om det är 20 mil att köra. Det är bara att infinna sig.

Vi fick en tid klockan 14 en vanlig onsdag. Meh! Kunde det inte ske en helg, för Guds skull? Jo, någon lördag fanns det långt i framtiden, men då hade redan de första tävlingarna varit, och det fanns inte så mycket att välja på. Det fick bli den där onsdagen. Kliniken låg drygt tolv mil bort. 

Det var en onsdag i januari. Ingen hade tid eller lust att ta en halv dag till att åka och mäta en ponny. Så jag fick helt enkelt skicka med Saga en lapp till skolan om att hon behövde få ledigt en eftermiddag.

Läraren förstod inte riktigt.

– Ledigt för att mäta en ponny? Kan ni inte göra det hemma?! utbrast hon.

Saga kunde inte riktigt förklara det där för fröken, men hon fick ändå åka.

Det snöade. Vi måste ta en betalfärja och köra en lång kringelikrokväg i en trakt vi inte kände till. Ett tag satt vi fast i en snödriva. Det blev till att gräva med händerna och sen fick jag backa och gasa, backa och gasa för att komma loss med släpet. Det kan man ju lite göra med ponnyn i, så vi hade lastat ur den där på bilvägen. Snön kom vågrätt och det började redan skymma. Reflexer hade vi inte tänkt på. 

Till sist kom vi in på kliniken, lite blöta av snögrävningen, och fick träffa de här mystiska mätmännen. Som var två äldre damer. Men innan ponnyn ens fick sätta hoven på mätgolvet skulle vi betala en fet avgift till kliniken.

Damerna mätte och hade sig, var tystlåtna och uppträdde med stor integritet. De gjorde ett grundligt arbete. Det rådde inget tvivel om att det här var allvarliga saker som inte fick hastas igenom.
En nynnande veterinär spankulerade av okänd anledning runt med händerna på ryggen och bevakade det hela, jag förstod inte hans roll riktigt. Senare har jag funderat på om hans närvaro skulle motivera klinikavgiften.

– Jag har 143,8, vad får du det till? frågade mätkvinna nummer ett sin kollega.

– Mjaa, min visar nog 143,6, svarade mätkvinna nummer två.

Ponnyn flyttade nu över tyngden från ett ben till ett annat.

– Nu! Nu var det 143,8! utbrast mätkvinna nummer två.

– Då säger vi 143.8, sa mätkvinna nummer ett.

Här någonstans fick jag en impuls att börja gapskratta. Åt hela grejen. Åt det nästan högtidliga i damernas, förlåt mätmännens beteende och att det ens är tillåtet att stifta regler som tvingar folk att köra hur långt som helst för en sån här sak. I dessa miljöförstöringens tider.

Men det var ändå ganska lätt att hålla sig för skratt med genomsura vantar och en klinikavgift fattigare. Och det var ju trots allt viktiga saker det här. Siffrorna som mätmännen klottrar ner avgör ju ponnyns hela värde, nästan. Varje millimeter är värd pengar. Du kan aldrig få lika mycket betalt för en D-ponny som är 140 cm som för en som är 148 cm. Den ska ju helst vara precis på gränsen för hur hög den får vara, uppåt räknat, men aldrig en millimeter högre, för då blir det fusk, och det, mina vänner, är allvarliga saker. Lika allvarligt som förfalskad konst.

De drog bort 10,0 millimeter för skon. Jag har hört talas om folk som verkat ner ponnyer så de blivit halta och sedan skott dem med slitna skor för att få rätt siffra i mätintyget. Då och då ser man ”ponnyer” så stora att man inte kan låta bli att misstänka att här har nog någon blivit mutad!

Och nu var det dags att hala upp plånboken igen. Notan för denna livsviktiga lilla kråka i ett häfte uppgick med klinkitillägg med mera till ungefär motsvarande ett par nya ridstövlar av mellankvalitet. Lägger jag till bensinkostnad, färjekostnad inklusive extra avgift för släpet och vad det kostade mig att vara ledig var jag nog uppe i en weekend i Paris. Inklusive shopping. 

Jag kände mig rånad. 

Men nu var det gjort. Nu hade vi det förbannade mätintyget. Nu gällde det att hålla rätt på det också, för av någon anledning som jag har glömt eller förträngt skrevs inte detta in i passet utan vi fick ett separat häfte. Jag tror att passet var beställt men inte hade kommit än.Jag säger bara: vad ni än gör, köp inte en ponny som inte är slutmätt! För då måste ni gå igenom det här. Ni kanske inte måste åka i januari och fastna i en snödriva som vi gjorde, och ni kanske inte har tolv mil dit. Men mäta ponnyn måste ni, och det är dyrt och jobbigt, så köp helst en som redan är slutmätt. 

Och se till att den har ett pass också. Annars kostar även det som en Parisresa. Eller en thermobar. Eller en uppblåsbar säkerhetsväst.