”Efter tredje hästen kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka”

Jag hade på känn att mötet med David Medina, som jag först hörde talas om när han medverkade i Ridsportpodden i vintras, skulle bli spännande. Men att det skulle påverka mig så djupt – både som journalist, som ryttare och framför allt som människa – var inget jag hade förberett mig på.

Vad är det egentligen vi håller på med?

Efter häst nummer tre i rundcorallen kunde jag plötsligt inte hålla tårarna tillbaka. David Medina och Lova Halvarsson är så osentimentalt öppenhjärtiga i sina egna resor tillsammans med hästarna, och deras sätt att tala om självkännedom, rädslor och närvaro gick rakt in. De påminner om något många av oss glömt: att vi bär med oss mer än hjälm och stövlar till stallet. Vi bär på bagage – och hästarna läser det innan vi ens hunnit hälsa.

Jag tror att många med mig har skakats om rejält efter de senaste årens avslöjanden inom ridsporten. Inte bara för att de kommit fram, utan för att de fått oss att ställa nya frågor. Inte till andra – utan till oss själva.

Vad är det egentligen vi håller på med? Vad vill vi vara för våra hästar?

Tårarna som rann där i 30-gradig hetta på träbänken intill rundcorallen handlade om insikten att det inte handlar om att ”träna häst” – det handlar om att våga vara närvarande. Jag har själv skrivit om vikten av att lägga undan mobilen i stallet. Men när jag ser David och Lova inser jag att det bara är ett första steg. Närvaro är inte att vara där – det är att vara med.

Och det är kanske det som träffade mig allra djupast: att se vad som faktiskt händer när vi är just det.

Med.

Läs reportaget här: