Webbchefen: ”Hästen har redan svajpat bort dig”

Vi pratar ofta om hästens språk. Om att vara närvarande och känna och lyssna. Men hur ska vi kunna det – om vi samtidigt filmar en reel, svarar på ett sms och laddar upp en story med tio olika #?

Fler och fler stall inför nu mobilförbud, ser jag i mina filterbubblor. Och det är bland det bästa jag har hört på länge.

Inte för att jag är teknikfientlig. Jag är som de flesta: beroende av min telefon, fast i ett evigt flöde av ”ska bara”. Men just därför behövs det här. Stallet som en skärmfri frizon. En plats där det inte vibrerar i fickan varje gång du försöker känna vilken galopp du rider i.

Det handlar förstås om säkerhet – men också om respekt. Mot hästen, som inte är rekvisita. Mot varandra. Och mot oss själva.

Vi har tappat något i vår ständiga uppkoppling. Blicken. Lugnandet. Den där lilla rörelsen med axeln som säger till hästen: Jag är här. Med dig.

Ibland ser jag någon leda sin häst med blicken i mobilen och vill ropa: Hallååå, han känner dig inte nu. Du är där – men ändå inte där.

Vi säger att stallet är terapi. Då måste vi börja försvara det som just det. Inte en kuliss för content, utan ett rum där vi loggar in på riktigt.

Hur ser det ut i ditt stall? Är mobilen en naturlig del av vardagen – eller har ni börjat sätta gränser?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 9/2025.